https://krigsmaskinen.se/api.php?action=feedcontributions&feedformat=atom&user=Die+KehreKrigsmaskinen - Användarbidrag [sv]2026-06-28T10:55:42ZAnvändarbidragMediaWiki 1.26.2https://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilles_Deleuze&diff=2424Gilles Deleuze2010-01-26T14:39:24Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof. <br />
<br />
<br />
== Introduktion ==<br />
<br />
För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren metafysiker". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans ''magnum opus'', ''[[Différence et répétition]]'', söker han bland annat att, i Henri Bergsons efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, [[Friedrich Nietzsche|Nietszche]], Kant, Bergson, Spinoza, [[Michel Foucault|Foucault]] och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'image-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten [[Félix Guattari]]s bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''[[Mille Plateaux]]'' (1980).<br />
<br />
Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin ''[[Nomadologin]]''. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de [[stat|statliga]] funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se [[kontrollsamhälle]]).<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år i Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands men gjorde 1975 en resa till Nordamerika tillsammans med Guattari, där han skulle komma att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.<br />
<br />
När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).<br />
<br />
[[Bild:Deleuzeguattari1.jpg |frame|Deleuze och Guattari|left]] Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''[[Différence et répétition]]'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på det experimentella Université de Paris VIII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. <br />
<br />
1969 publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten [[Félix Guattari]]. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till ''L'Anti-Œdipe'', ''[[Mille Plateaux]]'' (1980). ''L'Anti-Œdipe'' och ''[[Mille Plateaux]]'' bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med ''Différence et répétition'', ofta räknas till Deleuzes främsta verk. Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".<br />
<br />
== Tänkande ==<br />
<br />
Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än de mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med [[Félix Guattari|Guattari]] har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som '''blivande''', '''mångfald''' och '''rörelse''', liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. '''Begäret''' är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera [[stat|statligt]], men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.<br />
<br />
Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning [[Martin Heidegger|Heidegger]] och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist"). <br />
<br />
Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången, då det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därutöver använder han sällan samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om resultaten av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt långsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori. <br />
<br />
En annan orsak till den inledningsvisa trögheten i receptionen av Deleuze skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synes disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.<br />
<br />
== Verk ==<br />
<br />
'''De tidiga monografierna''' <br />
<br />
De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.<br />
<br />
'''Différence et répétition''' <br />
<br />
<br />
'''Mille Plateaux''' <br />
<br />
<br />
'''Qu'est-ce que la philosophie?<br />
'''<br />
<br />
<br />
== Se också ==<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Stat]]<br />
* [[Kontrollsamhället]]<br />
* [[Teckenregim]]<br />
<br />
== Selektiv bibliografi ==<br />
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].<br />
<br />
* ''Nietzsche och filosofin''<br />
* ''Foucault''<br />
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)<br />
<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]<br />
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Diskussion:Echanges_et_mouvements&diff=2423Diskussion:Echanges et mouvements2010-01-25T16:53:22Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>En liten fråga bara: heter gruppen verkligen "Echanges et movement", det vill säga ett namn som består av en blandning mellan franska och engelska, eller är det ett stavfel? Om de inte har något slags uttänkt idé kring detta borde det rimligtvis heta "Echanges et mouvement". Jag vet, jag vet, en småsmak för all del – men mina ögon, indoktrinerade av år av ihärdig frankofili, kan inte undgå att se det som ett oförargligt men ack så frapperande skönhetsfel! --[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 24 januari 2010 kl. 19.28 (UTC)<br />
<br />
:Nej, det är alldeles riktigt, dom heter Echanges et mouvements. Men hur fan byter man namn på en sida egentligen? Är man tvungen att skapa en ny?--[[Användare:Iammany|Iammany]] 25 januari 2010 kl. 16.09 (UTC)<br />
<br />
Oj, jag har ingen aning, men det kanske är så jävligt att man måste skapa en helt ny sida. Kan man inte bara kopiera över allt i så fall eller måste man krångla på nåt vis? --[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 25 januari 2010 kl. 16.53 (UTC)</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2422Gilbert Simondon2010-01-25T16:51:42Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Simondon.jpg|frame|left|Gilbert Simondon]]'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof. Simondons marginella berömmelse kommer sig idag kanske främst av att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande. Utöver det utrymme som Deleuze tillägnat honom, vilket på ett ovedersägligt sätt möjliggjort hans fortlevnad och återkomst, är han också förhållandevis berömd för sina insatser på teknikfilosofins område, och då främst genom det viktiga och för tiden nydanande verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' från 1958 (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Paris: Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Gilbert Simondon föddes den 2:a oktober 1924 i Saint-Etienne, en mindre stad sydväst om Lyon. Simondon utbildades huvudsakligen i Paris vid École Normale Supérieure (1944-1948) och vid Sorbonne. Han var elev till bland annat Georges Canguilhem, Jean Hyppolite, Martial Gueroult och Maurice Merleau-Ponty. Simondon undervisade efter sin agrégation 1948 bland annat vid Université de Poitiers (1955-1963), Sorbonne och Université de Paris V (1963-1983). Utöver examina i filosofi avlade Simondon också examina i det för tiden nya ämnet psykologi, vilket han också undervisade i vid bland annat Collègue littéraire de Tours under tiden i Poitiers och senare också vid Sorbonne. Simondon undervisade även i fysik, kemi och teknik inom ramen för sin filosofiundervisning. Han dog den 7:e februari 1989 i Palaiseu utanför Paris.<br />
<br />
== Verk ==<br />
<br />
Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt", en återupptäct vilken sedan sekelskiftet accelererat avsevärt. Idag, då intresset tycks större än någonsin tidigare, synes fokus främst riktas mot två saker utöver förhållandet till Deleuze och det teknikfilosofiska: <br />
<br />
I första hand kan ett växande intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' skönjas (första delen publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective''). Här lägger Simondon grunden till en i viss mening ny filosofisk ontologi, genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, samt i att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): ”Med transduktion förstår vi en operation – fysisk, biologisk, mental, social – där en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, utan stannar vid en ontologisk teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofiska resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.<br />
<br />
== Externa länkar ==<br />
<br />
* [http://www.youtube.com/watch?v=7FjNb-fuRyk/ "Entretien sur la mécanologie", kanadensisk TV-intervju från 1968]<br />
* [http://www.canal-u.tv/themes/lettres_arts_langues_et_civilisations/lettres_classiques_langue_et_litterature_francaise/litterature_moderne_et_contemporaine/quel_nouvel_humanisme_aujourd_hui_jean_hugues_barthelemy/ "Quel nouvel humanisme aujourd'hui?", Jean-Hugues Barthélémy]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=750/ "Temps et individuation technique, psychique, et collective dans l’oeuvre de Simondon", Bernard Stiegler]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/spip.php?page=rubrique&id_rubrique=500/ "Politiques de l’individuation. Penser avec Simondon.", ''multitudes'', n° 18, 2004]<br />
<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]<br />
[[Kategori:Teknik]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2418Gilbert Simondon2010-01-25T08:28:25Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Simondon.jpg|frame|left|Gilbert Simondon]]'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof. Simondons marginella berömmelse kommer sig idag kanske främst av att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande. Utöver det utrymme som Deleuze tillägnat honom, vilket på ett ovedersägligt sätt möjliggjort hans fortlevnad och återkomst, är han också förhållandevis berömd för sina insatser på teknikfilosofins område, och då främst genom det viktiga och för tiden nydanande verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' från 1958 (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Paris: Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Gilbert Simondon föddes den 2:a oktober 1924 i Saint-Etienne, en mindre stad sydväst om Lyon. Simondon utbildades huvudsakligen i Paris vid École Normale Supérieure (1944-1948) och vid Sorbonne. Han var elev till bland annat Georges Canguilhem, Jean Hyppolite, Martial Gueroult och Maurice Merleau-Ponty. Simondon undervisade efter sin agrégation 1948 bland annat vid Université de Poitiers (1955-1963), Sorbonne och Université de Paris V (1963-1983). Utöver examina i filosofi avlade Simondon också examina i det för tiden nya ämnet psykologi, vilket han också undervisade i vid bland annat Collègue littéraire de Tours under tiden i Poitiers. Simondon undervisade även i fysik, kemi och teknik inom ramen för sin filosofiundervisning. Han dog den 7:e februari 1989 i Palaiseu utanför Paris.<br />
<br />
== Verk ==<br />
<br />
Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt", en återupptäct vilken sedan sekelskiftet accelererat avsevärt. Idag, då intresset tycks större än någonsin tidigare, synes fokus främst riktas mot två saker utöver förhållandet till Deleuze och det teknikfilosofiska: <br />
<br />
I första hand kan ett växande intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' skönjas (första delen publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective''). Här lägger Simondon grunden till en i viss mening ny filosofisk ontologi, genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, samt i att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): ”Med transduktion förstår vi en operation – fysisk, biologisk, mental, social – där en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, utan stannar vid en ontologisk teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofiska resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.<br />
<br />
== Externa länkar ==<br />
<br />
* [http://www.youtube.com/watch?v=7FjNb-fuRyk/ "Entretien sur la mécanologie", kanadensisk TV-intervju från 1968]<br />
* [http://www.canal-u.tv/themes/lettres_arts_langues_et_civilisations/lettres_classiques_langue_et_litterature_francaise/litterature_moderne_et_contemporaine/quel_nouvel_humanisme_aujourd_hui_jean_hugues_barthelemy/ "Quel nouvel humanisme aujourd'hui?", Jean-Hugues Barthélémy]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=750/ "Temps et individuation technique, psychique, et collective dans l’oeuvre de Simondon", Bernard Stiegler]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/spip.php?page=rubrique&id_rubrique=500/ "Politiques de l’individuation. Penser avec Simondon.", ''multitudes'', n° 18, 2004]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Referensverket&diff=2416Referensverket2010-01-25T08:24:08Z<p>Die Kehre: /* Personer */</p>
<hr />
<div>__NOTOC__<br />
<br />
{|style="border-spacing:8px; margin:0px -8px;"<br />
|class="MainPageBG" style="width:75%; border:1px solid #F2F2CE; background:#FFFFF5; vertical-align:top; color:#000;"|<br />
{|width="100%" cellpadding="2" cellspacing="5" style="vertical-align:top; background:#FFFFF5;"<br />
<br />
<div style="font-size:130%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">Specialsidor</div><br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
[[Bild:studerakapitalet.jpg|link=Guide till Kapitalet]]<br><br />
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Guide till Kapitalet]]</div>'''<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
[[Bild:gemenskap1.jpg|link=Gemenskap]]<br><br />
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Gemenskap]]</div>'''<br />
<br />
|valign="top" width="50%"|<br />
<br />
[[Bild:teoripraktik.jpg|link=Om "teori och praktik"]]<br><br />
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Om "teori och praktik"]]</div>'''<br />
<br />
|-<br />
|}<br />
<br />
|-<br />
|}<br />
<br />
== Specialsidor ==<br />
<div style="-moz-column-count:3;"><br />
<br />
* [[Guide till Kapitalet]]<br />
* [[Portal:Gemenskap|Gemenskap]]<br />
* [[Om "teori och praktik"]]<br />
* [[Marxcitat]]<br />
</div><br />
<br />
----<br />
<br />
== Kategorier ==<br />
<div style="-moz-column-count:3;"><br />
<br />
* [[:Kategori:Antipolitik och kommunisering|Antipolitik och kommunisering]]<br />
* [[:Kategori:Georges Bataille|Georges Bataille]]<br />
* [[:Kategori:Maurice Blanchot|Maurice Blanchot]]<br />
* [[:Kategori:Deleuze & Guattari|Deleuze & Guattari]]<br />
* [[:Kategori:Walter Benjamin|Walter Benjamin]]<br />
* [[:Kategori:Gemenskap|Gemenskap]]<br />
* [[:Kategori:Kapital- och ideologikritik|Kapital- och ideologikritik]]<br />
* [[:Kategori:Konservativ revolution|Konservativ revolution]]<br />
* [[:Kategori:Friedrich Nietzsches tänkande|Friedrich Nietzsches tänkande]]<br />
* [[:Kategori:Apokalyptik, messianism och befrielseteologi|Apokalyptik, messianism och befrielseteologi]]<br />
* [[:Kategori:Operaismo and beyond|Operaismo and beyond]]<br />
* [[:Kategori:Teknik|Teknik]]<br />
* [[:Kategori:Nihilism|Nihilism]]<br />
* [[:Kategori:Utdrag|Utdrag]]<br />
</div><br />
<br />
----<br />
<br />
{| width="100%" cellpadding="10"<br />
<br />
|valign="top" width="25%"|<br />
<br />
== Begrepp och teori ==<br />
* [[Affinitetsgrupp]]<br />
* [[Aktivismkritiken]]<br />
* [[Alienation]]<br />
* [[Ansiktslöst motstånd]]<br />
* [[Antipolitik]]<br />
* [[Arbete]]<br />
* [[Arbetsvägran]]<br />
* [[Biopolitik]]<br />
* [[Den "andra" arbetarrörelsen]]<br />
* [[Diskurs]]<br />
* [[Exodus]]<br />
* [[Fordism]]<br />
* [[Formell och reell underordning]]<br />
* [[Gemenskap]]<br />
* [[Gudomligt våld]]<br />
* [[Haecceitet]]<br />
* [[Ideologi]]<br />
* [[Insurrektionell anarkism]]<br />
* [[Kapitallogik]]<br />
* [[Klassanalys]]<br />
* [[Klassammansättning]]<br />
* [[Kommunism]]<br />
* [[Kommunisering]]<br />
* [[Konservativ revolution]]<br />
* [[Kontrollsamhället]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Kunskapsproduktion som improduktivt arbete]]<br />
* [[Medelklass]]<br />
* [[Militanta arbetsplatsundersökningar]]<br />
* [[Nihilism]]<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Operaismo]]<br />
* [[Panopticon]]<br />
* [[Pengar som funktion]]<br />
* [[Postfordism]]<br />
* [[Projektualitet]]<br />
* [[Proletariat]]<br />
* [[Psykoanalys]]<br />
* [[Rationalism]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Sabotage]]<br />
* [[Självreduktion]]<br />
* [[Släta och räfflade rum]]<br />
* [[Stat]]<br />
* [[Subjektivitet]]<br />
* [[Taylorism]]<br />
* [[Toyotism]]<br />
* [[Ultravänster]]<br />
* [[Utsida]]<br />
<br />
|valign="top" width="25%"|<br />
<br />
== Personer ==<br />
* [[Giorgio Agamben|Agamben, Giorgio]]<br />
* [[Lars Ahlin|Ahlin, Lars]]<br />
* [[Louis Althusser|Althusser, Louis]]<br />
* [[Christopher John Arthur|Arthur, Christopher J.]]<br />
* [[Michail Bakunin|Bakunin, Michail]]<br />
* [[Georges Bataille|Bataille, Georges]]<br />
* [[Walter Benjamin|Benjamin, Walter]]<br />
* [[Maurice Blanchot|Blanchot, Maurice]]<br />
* [[Cajo Brendel|Brendel, Cajo]]<br />
* [[René Char|Char, René]]<br />
* [[Raya Dunayevskaya|Dunayevskaya, Raya]]<br />
* [[Frantz Fanon|Fanon, Frantz]]<br />
* [[Gilles Dauvé|Dauvé, Gilles]]<br />
* [[Gilles Deleuze|Deleuze, Gilles]]<br />
* [[Jacques Derrida|Derrida, Jacques]]<br />
* [[Mariarosa Dalla Costa|Dalla Costa, Mariarosa]]<br />
* [[Michel Foucault|Foucault, Michel]]<br />
* [[Martin Glaberman|Glaberman, Martin]]<br />
* [[Félix Guattari|Guattari, Félix]]<br />
* [[Öyvind Fahlström|Fahlström, Öyvind]]<br />
* [[Martin Heidegger|Heidegger, Martin]]<br />
* [[Marius Jacob|Jacob, Marius]]<br />
* [[C.L.R. James|James, C.L.R.]]<br />
* [[Ingemar Johansson|Johansson, Ingemar]]<br />
* [[Albert Jensen|Jensen, Albert]]<br />
* [[Ernst Jünger|Jünger, Ernst]]<br />
* [[Pierre Klossowski|Klossowski, Pierre]]<br />
* [[Wolfi Landstreicher|Landstreicher, Wolfi]]<br />
* [[Emmanuel Lévinas|Lévinas, Emmanuel]]<br />
* [[Thomas Müntzer|Müntzer, Thomas]]<br />
* [[Antonio Negri|Negri, Antonio]]<br />
* [[Ernst Niekisch|Niekisch, Ernst]]<br />
* [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche, Friedrich]]<br />
* [[Fredy Perlman|Perlman, Fredy]]<br />
* [[Moishe Postone|Postone, Moishe]]<br />
* [[Henri Simon|Simon, Henri]]<br />
* [[Gilbert Simondon|Simondon, Gilbert]]<br />
* [[Upton Sinclair|Sinclair, Upton]]<br />
* [[Jacob Taubes|Taubes, Jacob]]<br />
<br />
<br />
|valign="top" width="25%"|<br />
<br />
== Grupper ==<br />
* [[Acéphale]]<br />
* [[AKO]]<br />
* [[Aufheben]]<br />
* [[Batkogruppen]]<br />
* [[Black & Red]]<br />
* [[BM Blob]]<br />
* [[BM Combustion]]<br />
* [[Diggers]]<br />
* [[Echanges et movement]]<br />
* [[Elephant Editions]]<br />
* [[Folkmakt]]<br />
* [[Frankfurtskolan]]<br />
* [[Förbundet Arbetarmakt]]<br />
* [[Johnson-Forest-fraktionen]]<br />
* [[Kamunist Kranti]]<br />
* [[Killing King Abacus]]<br />
* [[Kämpa Tillsammans!]]<br />
* [[Ludditer]]<br />
* [[Röda bokförlaget]]<br />
* [[Situationistiska Internationalen]]<br />
* [[Sociologiska kollegiet]]<br />
* [[Solidarity]]<br />
* [[Up against the wall motherfuckers]]<br />
* [[Ungsocialisterna]]<br />
* [[Wildcat]]<br />
<br />
|valign="top" width="25%"|<br />
<br />
== Litteratur och film ==<br />
<br />
'''Texter:'''<br />
* [[Stato di Eccezione|Agamben, Giorgio: Undantagstillståndet]]<br />
* [[Sven O. Andersson: Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet|Andersson, Sven O.: Vilda strejker]]<br />
* [[Att utöva glädje inför döden|Bataille, Georges: Att utöva glädje inför döden]]<br />
* [[Ögats historia|Bataille, Georges: Ögats historia]]<br />
* [[In the shadow of the silent majorities|Baudrillard, Jean: In the shadow of the silent majorities]]<br />
* [[Gudomligt våld|Benjamin, Walter: Försök till en kritik av våldet]]<br />
* [[Essäer (Blanchot)|Blanchot, Maurice: Essäer]]<br />
* [[La Communauté Inavouable|Blanchot, Maurice: La Communauté Inavouable]]<br />
* [[Alfredo Bonanno: From Riot to Insurrection|Bonanno, Alfredo: From Riot to Insurrection]]<br />
* [[Mille Plateaux|Deleuze, Gilles & Guattari, Félix: Mille Plateaux]]<br />
* [[Nomadologin|Deleuze, Gilles & Guattari, Félix: Nomadologin]]<br />
* [[Die Frage nach der Technik|Heidegger, Martin: Die Frage nach der Technik]]<br />
* [[Preussiska anarkister|Heidegren, Carl-Göran: Preussiska anarkister]]<br />
* [[Foucaults maktanalys|Hörnqvist, Magnus: Foucaults maktanalys]]<br />
* [[Der Arbeiter|Jünger, Ernst: Der Arbeiter]]<br />
* [[The micro-politics of capital|Read, Jason: The micro-politics of capital]]<br />
<br />
<br />
'''Film:'''<br />
* [[The Ister]]<br />
* [[Zizek!]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2415Gilbert Simondon2010-01-25T08:20:56Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof. Simondons marginella berömmelse kommer sig idag kanske främst av att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande. Utöver det utrymme som Deleuze tillägnat honom, vilket på ett ovedersägligt sätt möjliggjort hans fortlevnad och återkomst, är han också förhållandevis berömd för sina insatser på teknikfilosofins område, och då främst genom det viktiga och för tiden nydanande verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' från 1958 (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Paris: Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Gilbert Simondon föddes den 2:a oktober 1924 i Saint-Etienne, en mindre stad sydväst om Lyon. Simondon utbildades huvudsakligen i Paris vid École Normale Supérieure (1944-1948) och vid Sorbonne. Han var elev till bland annat Georges Canguilhem, Jean Hyppolite, Martial Gueroult och Maurice Merleau-Ponty. Simondon undervisade efter sin agrégation 1948 bland annat vid Université de Poitiers (1955-1963), Sorbonne och Université de Paris V (1963-1983). Utöver examina i filosofi avlade Simondon också examina i det för tiden nya ämnet psykologi, vilket han också undervisade i vid bland annat Collègue littéraire de Tours under tiden i Poitiers. Simondon undervisade även i fysik, kemi och teknik inom ramen för sin filosofiundervisning. Han dog den 7:e februari 1989 i Palaiseu utanför Paris.<br />
<br />
== Verk ==<br />
<br />
Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt", en återupptäct vilken sedan sekelskiftet accelererat avsevärt. Idag, då intresset tycks större än någonsin tidigare, synes fokus främst riktas mot två saker utöver förhållandet till Deleuze och det teknikfilosofiska: <br />
<br />
I första hand kan ett växande intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' skönjas (första delen publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective''). Här lägger Simondon grunden till en i viss mening ny filosofisk ontologi, genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, samt i att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): ”Med transduktion förstår vi en operation – fysisk, biologisk, mental, social – där en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, utan stannar vid en ontologisk teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofiska resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.<br />
<br />
== Externa länkar ==<br />
<br />
* [http://www.youtube.com/watch?v=7FjNb-fuRyk/ "Entretien sur la mécanologie", kanadensisk TV-intervju från 1968]<br />
* [http://www.canal-u.tv/themes/lettres_arts_langues_et_civilisations/lettres_classiques_langue_et_litterature_francaise/litterature_moderne_et_contemporaine/quel_nouvel_humanisme_aujourd_hui_jean_hugues_barthelemy/ "Quel nouvel humanisme aujourd'hui?", Jean-Hugues Barthélémy]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=750/ "Temps et individuation technique, psychique, et collective dans l’oeuvre de Simondon", Bernard Stiegler]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/spip.php?page=rubrique&id_rubrique=500/ "Politiques de l’individuation. Penser avec Simondon.", ''multitudes'', n° 18, 2004]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2414Gilbert Simondon2010-01-24T23:50:15Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof. Simondon utbildades huvudsakligen vid École Normale Supérieure (1944-1948) och vid Sorbonne, där han var elev till bland annat Georges Canguilhem, Jean Hyppolite, Martial Gueroult och Maurice Merleau-Ponty. Simondon undervisade efter sin agrégation bland annat vid Université de Poitiers (1955-1963), Sorbonne och Université de Paris V (1963-1983). Utöver examina i filosofi avlade Simondon också examina i det för tiden nya ämnet psykologi, vilket han också undervisade i vid bland annat Collègue littéraire de Tours under tiden i Poitiers. Simondons marginella berömmelse kommer sig idag kanske främst av att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande; hos vilken han introduceras i ''Différence et répétition'' (1968), för att senare reaktualiseras i t.ex. ''Mille Plateaux'' (1980). Utöver det utrymme som Deleuze tillägnat honom, vilket på ett ovedersägligt sätt möjliggjort hans fortlevnad och återkomst, är han också förhållandevis berömd för sina insatser på teknikfilosofins område, och då främst genom det viktiga och för tiden nydanande verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' från 1958 (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Paris: Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt", en återupptäct vilken sedan sekelskiftet accelererat avsevärt. Idag, då intresset tycks större än någonsin tidigare, synes fokus främst riktas mot två saker utöver förhållandet till Deleuze och det teknikfilosofiska: <br />
<br />
I första hand kan ett växande intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' skönjas (första delen publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective''). Här lägger Simondon grunden till en i viss mening ny filosofisk ontologi, genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, samt i att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): ”Med transduktion förstår vi en operation – fysisk, biologisk, mental, social – där en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, utan stannar vid en ontologisk teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofiska resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.<br />
<br />
== Externa länkar ==<br />
<br />
* [http://www.youtube.com/watch?v=7FjNb-fuRyk/ "Entretien sur la mécanologie", kanadensisk TV-intervju från 1968]<br />
* [http://www.canal-u.tv/themes/lettres_arts_langues_et_civilisations/lettres_classiques_langue_et_litterature_francaise/litterature_moderne_et_contemporaine/quel_nouvel_humanisme_aujourd_hui_jean_hugues_barthelemy/ "Quel nouvel humanisme aujourd'hui?", Jean-Hugues Barthélémy]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=750/ "Temps et individuation technique, psychique, et collective dans l’oeuvre de Simondon", Bernard Stiegler]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/spip.php?page=rubrique&id_rubrique=500/ "Politiques de l’individuation. Penser avec Simondon.", ''multitudes'', n° 18, 2004]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2413Gilbert Simondon2010-01-24T23:42:25Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof. Simondon utbildades huvudsakligen vid École Normale Supérieure (1944-1948) och vid Sorbonne, där han var elev till bland annat Georges Canguilhem, Jean Hyppolite, Martial Gueroult och Maurice Merleau-Ponty. Simondon undervisade efter sin agrégation bland annat vid Université de Poitiers (1955-1963), Sorbonne och Université de Paris V (1963-1983). Utöver examina i filosofi avlade Simondon också examina i det för tiden nya ämnet psykologi, vilket han också undervisade i vid bland annat Collègue littéraire de Tours under tiden i Poitiers. Simondons marginella berömmelse kommer sig idag kanske främst av att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande; hos vilken han introduceras i ''Différence et répétition'' (1968), för att senare reaktualiseras i t.ex. ''Mille Plateaux'' (1980). Utöver det utrymme som Deleuze tillägnat honom, vilket på ett ovedersägligt sätt möjliggjort hans fortlevnad och återkomst, är han också förhållandevis berömd för sina insatser på teknikfilosofins område, och då främst genom det viktiga och för tiden nydanande verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' från 1958 (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Paris: Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt", en återupptäct vilken sedan sekelskiftet accelererat avsevärt. Idag, då intresset tycks större än någonsin tidigare, synes fokus främst riktas mot två saker utöver förhållandet till Deleuze och det teknikfilosofiska: <br />
<br />
I första hand kan ett växande intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' skönjas (första delen publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective''). Här lägger Simondon grunden till en i viss mening ny filosofisk ontologi, genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, samt i att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): transduktionen betecknar en operation (fysisk, biologisk, mental, social) "genom vilken en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering av domänen från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, utan stannar vid en ontologisk teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofiska resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.<br />
<br />
== Externa länkar ==<br />
<br />
* [http://www.youtube.com/watch?v=7FjNb-fuRyk/ "Entretien sur la mécanologie", kanadensisk TV-intervju från 1968]<br />
* [http://www.canal-u.tv/themes/lettres_arts_langues_et_civilisations/lettres_classiques_langue_et_litterature_francaise/litterature_moderne_et_contemporaine/quel_nouvel_humanisme_aujourd_hui_jean_hugues_barthelemy/ "Quel nouvel humanisme aujourd'hui?", Jean-Hugues Barthélémy]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=750/ "Temps et individuation technique, psychique, et collective dans l’oeuvre de Simondon", Bernard Stiegler]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/spip.php?page=rubrique&id_rubrique=500/ "Politiques de l’individuation. Penser avec Simondon.", ''multitudes'', n° 18, 2004]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2412Gilbert Simondon2010-01-24T23:41:54Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof. Simondon utbildades huvudsakligen vid École Normale Supérieure (1944-1948) och vid Sorbonne, där han var elev till bland annat Georges Canguilhem, Jean Hyppolite, Martial Gueroult och Maurice Merleau-Ponty. Simondon undervisade efter sin agrégation bland annat vid Université de Poitiers (1955-1963), Sorbonne och Université de Paris V (1963-1983). Utöver examina i filosofi avlade Simondon också examina i det för tiden nya ämnet psykologi, vilket han också undervisade i vid bland annat Collègue littéraire de Tours under tiden i Poitiers. Simondons marginella berömmelse kommer sig idag kanske främst av att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande; hos vilken han introduceras i ''Différence et répétition'' (1968), för att senare reaktualiseras i t.ex. ''Mille Plateaux'' (1980). Utöver det utrymme som Deleuze tillägnat honom, vilket på ett ovedersägligt sätt möjliggjort hans fortlevnad och återkomst, är han också förhållandevis berömd för sina insatser på teknikfilosofins område, och då främst genom det viktiga och för tiden nydanande verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' från 1958 (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Paris: Galilée, 1994, 1996, 2001))..<br />
<br />
Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt", en återupptäct vilken sedan sekelskiftet accelererat avsevärt. Idag, då intresset tycks större än någonsin tidigare, synes fokus främst riktas mot två saker utöver förhållandet till Deleuze och det teknikfilosofiska: <br />
<br />
I första hand kan ett växande intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' skönjas (första delen publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective''). Här lägger Simondon grunden till en i viss mening ny filosofisk ontologi, genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, samt i att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): transduktionen betecknar en operation (fysisk, biologisk, mental, social) "genom vilken en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering av domänen från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, utan stannar vid en ontologisk teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofiska resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.<br />
<br />
== Externa länkar ==<br />
<br />
* [http://www.youtube.com/watch?v=7FjNb-fuRyk/ "Entretien sur la mécanologie", kanadensisk TV-intervju från 1968]<br />
* [http://www.canal-u.tv/themes/lettres_arts_langues_et_civilisations/lettres_classiques_langue_et_litterature_francaise/litterature_moderne_et_contemporaine/quel_nouvel_humanisme_aujourd_hui_jean_hugues_barthelemy/ "Quel nouvel humanisme aujourd'hui?", Jean-Hugues Barthélémy]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=750/ "Temps et individuation technique, psychique, et collective dans l’oeuvre de Simondon", Bernard Stiegler]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/spip.php?page=rubrique&id_rubrique=500/ "Politiques de l’individuation. Penser avec Simondon.", ''multitudes'', n° 18, 2004]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2411Gilbert Simondon2010-01-24T23:11:57Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof, vars marginella berömmelse idag främst härrör ur det att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande (hos vilken han introducerades i ''Différence et répétition'' (1968), för att senare åter aktualiseras i t.ex. ''Mille Plateaux'' (1980)), samt för det viktiga teknikfilosofiska verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' (1958) vilken utgjorde komplementärtes till Simondons doktorsavhandling från samma år. Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt". Idag, då intresset för Simondon tycks större än någonsin, synes fokus främst ligga på två saker utöver det teknikfilosofiska (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
I första hand syns ett stort intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' (vars första del publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective'') i vilken Simondon lägger grunden för en ny filosofisk ontologi genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, samt i att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): transduktionen betecknar en operation (fysisk, biologisk, mental, social) "genom vilken en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering av domänen från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, utan stannar vid en ontologisk teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofiska resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.<br />
<br />
== Externa länkar ==<br />
<br />
* [http://www.youtube.com/watch?v=7FjNb-fuRyk/ "Entretien sur la mécanologie", kanadensisk TV-intervju från 1968]<br />
* [http://www.canal-u.tv/themes/lettres_arts_langues_et_civilisations/lettres_classiques_langue_et_litterature_francaise/litterature_moderne_et_contemporaine/quel_nouvel_humanisme_aujourd_hui_jean_hugues_barthelemy/ "Quel nouvel humanisme aujourd'hui?", Jean-Hugues Barthélémy]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=750/ "Temps et individuation technique, psychique, et collective dans l’oeuvre de Simondon", Bernard Stiegler]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/spip.php?page=rubrique&id_rubrique=500/ "Politiques de l’individuation. Penser avec Simondon.", ''multitudes'', n° 18, 2004]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2410Gilbert Simondon2010-01-24T23:10:05Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof, vars marginella berömmelse idag främst härrör ur det att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande (hos vilken han introducerades i ''Différence et répétition'' (1968), för att senare åter aktualiseras i t.ex. ''Mille Plateaux'' (1980)), samt för det viktiga teknikfilosofiska verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' (1958) vilken utgjorde komplementärtes till Simondons doktorsavhandling från samma år. Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt". Idag, då intresset för Simondon tycks större än någonsin, synes fokus främst ligga på två saker utöver det teknikfilosofiska (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
I första hand syns ett stort intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' (vars första del publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective'') i vilken Simondon lägger grunden för en ny filosofisk ontologi genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, och genom att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): transduktionen betecknar en operation (fysisk, biologisk, mental, social) "genom vilken en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering av domänen från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, utan stannar vid en ontologisk teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofiska resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.<br />
<br />
== Externa länkar ==<br />
<br />
* [http://www.youtube.com/watch?v=7FjNb-fuRyk/ "Entretien sur la mécanologie", kanadensisk TV-intervju från 1968]<br />
* [http://www.canal-u.tv/themes/lettres_arts_langues_et_civilisations/lettres_classiques_langue_et_litterature_francaise/litterature_moderne_et_contemporaine/quel_nouvel_humanisme_aujourd_hui_jean_hugues_barthelemy/ "Quel nouvel humanisme aujourd'hui?", Jean-Hugues Barthélémy]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=750/ "Temps et individuation technique, psychique, et collective dans l’oeuvre de Simondon", Bernard Stiegler]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/spip.php?page=rubrique&id_rubrique=500/ "Politiques de l’individuation. Penser avec Simondon.", ''multitudes'', n° 18, 2004]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2409Gilbert Simondon2010-01-24T22:59:21Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof, vars marginella berömmelse idag främst härrör ur det att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande (hos vilken han introducerades i ''Différence et répétition'' (1968), för att senare åter aktualiseras i t.ex. ''Mille Plateaux'' (1980)), samt för det viktiga teknikfilosofiska verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' (1958) vilken utgjorde komplementär tes till Simondons doktorsavhandling från samma år. Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt". Idag, då intresset för Simondon tycks större än någonsin, synes fokus främst ligga på två saker utöver det teknikfilosofiska (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
I första hand syns ett stort intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' (vars första del publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective'') i vilken Simondon lägger grunden för en ny filosofisk ontologi genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, och genom att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): transduktionen betecknar en operation (fysisk, biologisk, mental, social) "genom vilken en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering av domänen från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, utan stannar vid en ontologisk teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofiska resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.<br />
<br />
== Externa länkar ==<br />
<br />
* [http://www.youtube.com/watch?v=7FjNb-fuRyk/ "Entretien sur la mécanologie", kanadensisk TV-intervju från 1968]<br />
* [http://www.canal-u.tv/themes/lettres_arts_langues_et_civilisations/lettres_classiques_langue_et_litterature_francaise/litterature_moderne_et_contemporaine/quel_nouvel_humanisme_aujourd_hui_jean_hugues_barthelemy/ "Quel nouvel humanisme aujourd'hui?", Jean-Hugues Barthélémy]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=750/ "Temps et individuation technique, psychique, et collective dans l’oeuvre de Simondon", Bernard Stiegler]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/spip.php?page=rubrique&id_rubrique=500/ "Politiques de l’individuation. Penser avec Simondon.", ''multitudes'', n° 18, 2004]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2408Gilbert Simondon2010-01-24T22:42:47Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof, vars marginella berömmelse idag främst härrör ur det att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande (hos vilken han introducerades i ''Différence et répétition'' (1968), för att senare åter aktualiseras i t.ex. ''Mille Plateaux'' (1980)), samt för det viktiga teknikfilosofiska verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' (1958) vilken utgjorde komplementär tes till Simondons doktorsavhandling från samma år. Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt". Idag, då intresset för Simondon tycks större än någonsin, synes fokus främst ligga på två saker utöver det teknikfilosofiska (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
I första hand syns ett stort intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' (vars första del publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective'') i vilken Simondon lägger grunden för en ny filosofisk ontologi genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, och genom att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): transduktionen betecknar en operation (fysisk, biologisk, mental, social) "genom vilken en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering av domänen från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska – i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, om än en teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofisk resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.<br />
<br />
== Externa länkar ==<br />
<br />
* [http://www.youtube.com/watch?v=7FjNb-fuRyk/ "Entretien sur la mécanologie", kanadensisk TV-intervju från 1968]<br />
* [http://www.canal-u.tv/themes/lettres_arts_langues_et_civilisations/lettres_classiques_langue_et_litterature_francaise/litterature_moderne_et_contemporaine/quel_nouvel_humanisme_aujourd_hui_jean_hugues_barthelemy/ "Quel nouvel humanisme aujourd'hui?", Jean-Hugues Barthélémy]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=750/ "Temps et individuation technique, psychique, et collective dans l’oeuvre de Simondon", Bernard Stiegler]<br />
* [http://multitudes.samizdat.net/spip.php?page=rubrique&id_rubrique=500/ "Politiques de l’individuation. Penser avec Simondon.", ''multitudes'', n° 18, 2004]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2407Gilbert Simondon2010-01-24T22:27:44Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof, vars marginella berömmelse idag främst härrör ur det att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande (hos vilken han introducerades i ''Différence et répétition'' (1968), för att senare åter aktualiseras i t.ex. ''Mille Plateaux'' (1980)), samt för det viktiga teknikfilosofiska verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' (1958) vilken utgjorde komplementär tes till Simondons doktorsavhandling från samma år. Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt". Idag, då intresset för Simondon tycks större än någonsin, synes fokus främst ligga på två saker utöver det teknikfilosofiska (se t.ex. [[Bernard Stiegler|Bernard Stieglers]] verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
I första hand syns ett stort intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' (vars första del publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective'') i vilken Simondon lägger grunden för en ny filosofisk ontologi genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, och genom att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): transduktionen betecknar en operation (fysisk, biologisk, mental, social) "genom vilken en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering av domänen från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska – i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, om än en teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofisk resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilbert_Simondon&diff=2406Gilbert Simondon2010-01-24T22:21:42Z<p>Die Kehre: Skapade sidan med ''''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof, vars marginella berömmelse idag främst härrör ur det att han utövade en avgörande inverkan…'</p>
<hr />
<div>'''Gilbert Simondon''' (2 oktober 1924 - 7 februari 1989) var en fransk filosof, vars marginella berömmelse idag främst härrör ur det att han utövade en avgörande inverkan på vissa aspekter av [[Gilles Deleuze|Gilles Deleuzes]] tänkande (hos vilken han introducerades i ''Différence et répétition'' (1968), för att senare åter aktualiseras i t.ex. ''Mille Plateaux'' (1980)), samt för det viktiga teknikfilosofiska verket ''Du mode d'existence des objets techniques'' (1958) vilken utgjorde komplementär tes till Simondons doktorsavhandling från samma år. Intresset för Simondon har gradvis ökat sedan 1990-talet då han blev föremål för vad som beskrivs som en "återupptäckt". Idag, då intresset för Simondon tycks större än någonsin, synes fokus främst ligga på två saker utöver det teknikfilosofiska (se t.ex. Bernard Stieglers verk om teknik i tre band, ''Le technique et le temps'' (Galilée, 1994, 1996, 2001)).<br />
<br />
I första hand syns ett stort intresse för doktorsavhandlingen från 1958, ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'' (vars första del publicerades 1964 under namnet ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', medan den andra delen förblev opublicerad fram till 1989 då den utgavs som ''L'Individuation psychique et collective'') i vilken Simondon lägger grunden för en ny filosofisk ontologi genom att genomföra en innovativ omarbetning av individuationsbegreppet i kraft av en mycket rigorös kritik av såväl den hylemorfiska som den substantialistiska konceptionen av det individuerade varat. Simondon verkar här också för möjligheten till en axiomatisering av alla humanvetenskaper i funktion av vad han förstår som "transduktion" (''transduction''), vilket samtidigt är ett slags metod och ett nytt begrepp. Den "transduktiva metoden" består, förenklat, i att försöka att inte "sätta samman" eller "komponera" essensen hos en realitet i kraft av en begreppslig relation mellan två extrema termer, och genom att tillskriva varje verklig relation ontologisk status; det vill säga genom att inte betrakta relationen som ett enkelt förhållande mellan två reellt åtskilda termer vilka vi kan ha kunskap om med hjälp av begrepp, utan som ett modus hos varat (''modalité de l'être'') vilket är simultant i förhållande till de termer vars existens det garanterar.<br />
<br />
Genom begreppet transduktion söker Simondon istället att affirmera en preindividuell realitet i form av ett metastabilt tillstånd, rikt på potentialiteter eller singulariteter, som primärt i förhållande till själva den individuationsoperation genom vilket det individuerade varat framträder som individuerat och såsom individ därmed separerad från sin ''miljö''. I kraft av att affirmera denna preindividuella realitet som en både grundläggande och nödvändig sådan, står den transduktiva metoden i opposition till all form av dialektik där negationen framträder som mer eller mindre substantiell och både identitetsprincipen och lagen om det uteslutna tredje sanktioneras (denna princip och denna lag är endast möjlig att tillämpa "efter" individuationsoperationen, och här bör tilläggas att levande varelsers individuation, till skillnad från fysiska individer som t.ex. fotoner eller elektroner, enligt Simondon inte upphör efter den initiala individuationen). Transduktionsbegreppet blir därför också ett sätt att förstå förhållandet mellan vara och blivande i termer av en simultant kontinuerlig och diskontinuerlig rörelse eller "avfasning" (''déphasement''): transduktionen betecknar en operation (fysisk, biologisk, mental, social) "genom vilken en aktivitet undan för undan breder ut sig inom en domän genom en strukturering av domänen från plats till plats: varje konstituerad strukturregion tjänar som konstitutionsprincip för nästa region, så att en modifikation på så sätt progressivt sträcker ut sig samtidigt med denna strukturerande operation.” (''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', s. 32.)<br />
<br />
I andra hand syns idag ett växande intresse för möjligheterna att utveckla en politisk filosofi utifrån den ontologi som Simondon utvecklar, där individen individueras och utvecklas i funktion och kraft av ett preindividuellt fält av singulariteter, vilket enligt t.ex. Paolo Virno bör betraktas i termer av en för alla individer "allmän" eller "gemensam" (''comune'') reserv av potentiell singularitet. För Virno tycks denna reserv framförallt tänkas som ett slags lingvistisk sådan, det vill säga som ett slags möjlighetsreserv vilken skulle producera singulära utsagor som alltså skulle kunna tänkas i termer av möjligheter till motstånd mot det rådande tillståndet och den allmänna meningen såsom bestämd av det "generella intellektet" (se Paolo Virno, "Gli angeli e il general intellect. L’individuazione in Duns Scoto e Gilbert Simondon" i ''multitudes'', n° 18, 2004). Detta är dock långt ifrån någon självklar läsning av problemet där t.ex. en mer deleuziansk läsning med all säkerhet skulle gå emot föreställningen om det preindividuella som något slags gemensam eller allmän "reserv av möjligheter" – det vill säga en konception av en mer eller mindre förefintlig mängd möjligheter som i viss mening är bestämda på förhand, och därför skulle kunna bli föremål för spekulation, och som bara väntar på att förverkligas av en lämplig individ – vilken potentiellt delas av alla individer.<br />
<br />
De texter som Simondon författat är dock, det stora intresse som de tycks röna till trots, i allt väsentligt inte politiska – i den meningen att han själv aldrig utvecklar någon explicit politisk filosofi, om än en teori rörande förhållandet mellan individen och det transindividuella (det kollektiva) vilken tycks mycket inbjudande för politisk-filosofisk resonemang med utgångspunkt i ontologiska villkor.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
* ''Du mode d'existence des objets techniques'', Aubier, Paris, 1958.<br />
* ''L'Individu et sa genèse physico-biologique'', PUF, Paris, 1964 (andra utgåva: Millon 1995).<br />
* ''L'Individuation psychique et collective'', Aubier, 1989.<br />
* ''Deux leçons sur l'animal et l'homme'', Ellipses, Paris, 2004.<br />
* ''L'Invention dans les techniques: cours et conférences'', Seuil, Paris, 2005.<br />
* ''L'Individuation à la lumière des notions de Forme et d'Information'', Millon, Paris, 2005.<br />
* ''Cours sur la Perception (1964-1965)'', Editions de la Transparence, Paris, 2006.<br />
* ''Imagination et invention'', Editions de la Transparence, Paris, 2008.<br />
* ''Communication et information: cours et conférences'', Editions de la Transparence, Paris, 2010.</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilles_Deleuze&diff=2405Gilles Deleuze2010-01-24T19:42:34Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof. <br />
<br />
<br />
== Introduktion ==<br />
<br />
För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren metafysiker". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans ''magnum opus'', ''[[Différence et répétition]]'', söker han bland annat att, i Henri Bergsons efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, [[Friedrich Nietzsche|Nietszche]], Kant, Bergson, Spinoza, [[Michel Foucault|Foucault]] och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'image-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten [[Félix Guattari]]s bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''[[Mille Plateaux]]'' (1980).<br />
<br />
Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin ''[[Nomadologin]]''. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de [[stat|statliga]] funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se [[kontrollsamhälle]]).<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år i Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands men gjorde 1975 en resa till Nordamerika tillsammans med Guattari, där han skulle komma att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.<br />
<br />
När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).<br />
<br />
[[Bild:Deleuzeguattari1.jpg |frame|Deleuze och Guattari|left]] Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''[[Différence et répétition]]'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. <br />
<br />
1969 publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten [[Félix Guattari]]. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till ''L'Anti-Œdipe'', ''[[Mille Plateaux]]'' (1980). ''L'Anti-Œdipe'' och ''[[Mille Plateaux]]'' bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med ''Différence et répétition'', ofta räknas till Deleuzes främsta verk. Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".<br />
<br />
== Tänkande ==<br />
<br />
Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med [[Félix Guattari|Guattari]] har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som '''blivande''', '''mångfald''' och '''rörelse''', liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. '''Begäret''' är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera [[stat|statligt]], men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.<br />
<br />
Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning [[Martin Heidegger|Heidegger]] och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist"). <br />
<br />
Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången; det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därtill kommer att han sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori. <br />
<br />
En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.<br />
<br />
== Verk ==<br />
<br />
'''De tidiga monografierna''' <br />
<br />
De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.<br />
<br />
'''Différence et répétition''' <br />
<br />
<br />
'''Mille Plateaux''' <br />
<br />
<br />
'''Qu'est-ce que la philosophie?<br />
'''<br />
<br />
<br />
== Se också ==<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Stat]]<br />
* [[Kontrollsamhället]]<br />
* [[Teckenregim]]<br />
<br />
== Selektiv bibliografi ==<br />
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].<br />
<br />
* ''Nietzsche och filosofin''<br />
* ''Foucault''<br />
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)<br />
<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]<br />
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Diskussion:Echanges_et_mouvements&diff=2404Diskussion:Echanges et mouvements2010-01-24T19:28:14Z<p>Die Kehre: Skapade sidan med 'En liten fråga bara: heter gruppen verkligen "Echanges et movement", det vill säga ett namn som består av en blandning mellan franska och engelska, eller är det ett stavfel? …'</p>
<hr />
<div>En liten fråga bara: heter gruppen verkligen "Echanges et movement", det vill säga ett namn som består av en blandning mellan franska och engelska, eller är det ett stavfel? Om de inte har något slags uttänkt idé kring detta borde det rimligtvis heta "Echanges et mouvement". Jag vet, jag vet, en småsmak för all del – men mina ögon, indoktrinerade av år av ihärdig frankofili, kan inte undgå att se det som ett oförargligt men ack så frapperande skönhetsfel! --[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 24 januari 2010 kl. 19.28 (UTC)</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Pierre_Klossowski&diff=1944Pierre Klossowski2009-09-09T06:18:26Z<p>Die Kehre: Ny sida: '''Pierre Klossowski''' (9 augusti 1905 - 12 augusti 2001) var en fransk roman- och pjäsförfattare, filosof, översättare, skådespelare och konstnär. Äldre bror till den franske konst...</p>
<hr />
<div>'''Pierre Klossowski''' (9 augusti 1905 - 12 augusti 2001) var en fransk roman- och pjäsförfattare, filosof, översättare, skådespelare och konstnär. Äldre bror till den franske konstnären Balthus (Balthasar Klossowski). Klossowski är kanske mest känd för sitt originella verk om Friedrich Nietzsche, ''Nietzsche et le cercle vicieux'' (1969).</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilles_Deleuze&diff=1440Gilles Deleuze2008-10-04T13:54:45Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) en av det senare 1900-talets mest framstående och inflytelserika franska filosofer. För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp och han förstod sig själv som en "ren metafysiker". Deleuze utforskade en mängd filosofiska frågor under sin långa och mycket produktiva karriär. I hans magnum opus ''Différence et répétition'', söker han bland annat att i Henri Bergsons efterföljd formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, Nietzsche, Kant, Bergson, Spinoza, Foucault och Leibniz) vilka alla bär Deleuze särskilda prägel. Deleuze författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'iamge-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra, i och med att han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten Félix Guattaris bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''Mille plateaux'' (1980).<br />
<br />
== Introduktion ==<br />
Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof" snarare än något slags vild, anti-akademisk intellektuell som skyr all systematik, och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition. De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av sin karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet [[Stat]] betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.<br />
<br />
Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning Heidegger och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist"). <br />
<br />
Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången, och är troligtvis också förklaringen till att Deleuze är förhållandevis marginaliserad som modern tänkare. Deleuze språk är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär; vilket inte förbättras av att han gör medvetna förskjutningar av begreppsapparaten i allmänhet från verk till verk och därtill sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga läsaren till ny förståelse och omvärdering av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori. En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara Deleuze förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man hos Deleuze ett fascinerande systematiskt tänkande, vilket fördenskull inte resulterar i något rigoröst, traditionellt filosofiskt system med encyklopediska pretensioner, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett mycket komplext och kreativt sätt.<br />
<br />
Den text som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen" (ofta benämnd enbart [[Nomadologin]]), översatt av Sven-Olov Wallenstein (för övrigt den enda text ur ''Mille Plateaux'' som hittills översatts till svenska). Det är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de Statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering.<br />
<br />
<br />
== Biografi ==<br />
Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.<br />
<br />
När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).<br />
<br />
Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''Différence et répétition'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. Samma år, det vill säga 1969, publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten Félix Guattari. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma är, den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerade Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975), och sedan den monumentala ''Mille plateaux'' (1980) (vilken tillsammans med ''Différence et répétition'' ofta räknas som Deleuzes främsta verk).<br />
<br />
Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
<br />
<br />
=== De tidiga monografierna ===<br />
<br />
De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.<br />
<br />
=== Différence et répétition ===<br />
<br />
<br />
=== Mille Plateaux ===<br />
<br />
<br />
=== Qu'est-ce que la philosophie? ===<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
== Se också ==<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Begärsmaskiner]]<br />
* [[Flöden]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Kodifiering]]<br />
* [[Stat]]<br />
* [[Kontrollsamhället]]<br />
* [[Teckenregim]]<br />
<br />
== Selektiv bibliografi ==<br />
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].<br />
<br />
* ''Nietzsche och filosofin''<br />
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''<br />
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)<br />
<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]<br />
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilles_Deleuze&diff=1368Gilles Deleuze2008-08-28T18:54:17Z<p>Die Kehre: /* De tidiga monografierna */</p>
<hr />
<div>[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) en av det senare 1900-talets mest framstående och inflytelserika franska filosofer. För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp och han förstod sig själv som en "ren metafysiker". Deleuze utforskade en mängd filosofiska frågor under sin långa och mycket produktiva karriär. I hans magnum opus ''Différence et répétition'', söker han bland annat att i Henri Bergsons efterföljd formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''substans''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, Nietzsche, Kant, Bergson, Spinoza, Foucault och Leibniz) vilka alla bär Deleuze särskilda prägel. Deleuze författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'iamge-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra, i och med att han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten Félix Guattaris bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''Mille plateaux'' (1980).<br />
<br />
<br />
Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof" snarare än något slags vild, anti-akademisk intellektuell som skyr all systematik, och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition. De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av sin karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet [[Stat]] betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.<br />
<br />
Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning Heidegger och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist"). <br />
<br />
Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången, och är troligtvis också förklaringen till att Deleuze är förhållandevis marginaliserad som modern tänkare. Deleuze språk är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär; vilket inte förbättras av att han gör medvetna förskjutningar av begreppsapparaten i allmänhet från verk till verk och därtill sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga läsaren till ny förståelse och omvärdering av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori. En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara Deleuze förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man hos Deleuze ett fascinerande systematiskt tänkande, vilket fördenskull inte resulterar i något rigoröst, traditionellt filosofiskt system med encyklopediska pretensioner, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett mycket komplext och kreativt sätt.<br />
<br />
Den text som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen" (ofta benämnd enbart [[Nomadologin]]), översatt av Sven-Olov Wallenstein (för övrigt den enda text ur ''Mille Plateaux'' som hittills översatts till svenska). Det är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de Statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering.<br />
<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.<br />
<br />
När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).<br />
<br />
Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''Différence et répétition'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. Samma år, det vill säga 1969, publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten Félix Guattari. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma är, den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerade Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975), och sedan den monumentala ''Mille plateaux'' (1980) (vilken tillsammans med ''Différence et répétition'' ofta räknas som Deleuzes främsta verk).<br />
<br />
Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
<br />
<br />
=== De tidiga monografierna ===<br />
<br />
De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.<br />
<br />
=== Différence et répétition ===<br />
<br />
<br />
=== Mille Plateaux ===<br />
<br />
<br />
=== Qu'est-ce que la philosophie? ===<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
== Se också ==<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Begärsmaskiner]]<br />
* [[Flöden]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Kodifiering]]<br />
* [[Stat]]<br />
* [[Kontrollsamhället]]<br />
* [[Teckenregim]]<br />
<br />
== Selektiv bibliografi ==<br />
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].<br />
<br />
* ''Nietzsche och filosofin''<br />
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''<br />
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)<br />
<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilles_Deleuze&diff=1366Gilles Deleuze2008-08-24T18:38:32Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) en av det senare 1900-talets mest framstående och inflytelserika franska filosofer. För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp och han förstod sig själv som en "ren metafysiker". Deleuze utforskade en mängd filosofiska frågor under sin långa och mycket produktiva karriär. I hans magnum opus ''Différence et répétition'', söker han bland annat att i Henri Bergsons efterföljd formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''substans''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, Nietzsche, Kant, Bergson, Spinoza, Foucault och Leibniz) vilka alla bär Deleuze särskilda prägel. Deleuze författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'iamge-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra, i och med att han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten Félix Guattaris bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''Mille plateaux'' (1980).<br />
<br />
<br />
Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof" snarare än något slags vild, anti-akademisk intellektuell som skyr all systematik, och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition. De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av sin karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet [[Stat]] betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.<br />
<br />
Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning Heidegger och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist"). <br />
<br />
Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången, och är troligtvis också förklaringen till att Deleuze är förhållandevis marginaliserad som modern tänkare. Deleuze språk är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär; vilket inte förbättras av att han gör medvetna förskjutningar av begreppsapparaten i allmänhet från verk till verk och därtill sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga läsaren till ny förståelse och omvärdering av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori. En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara Deleuze förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man hos Deleuze ett fascinerande systematiskt tänkande, vilket fördenskull inte resulterar i något rigoröst, traditionellt filosofiskt system med encyklopediska pretensioner, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett mycket komplext och kreativt sätt.<br />
<br />
Den text som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen" (ofta benämnd enbart [[Nomadologin]]), översatt av Sven-Olov Wallenstein (för övrigt den enda text ur ''Mille Plateaux'' som hittills översatts till svenska). Det är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de Statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering.<br />
<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.<br />
<br />
När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).<br />
<br />
Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''Différence et répétition'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. Samma år, det vill säga 1969, publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten Félix Guattari. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma är, den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerade Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975), och sedan den monumentala ''Mille plateaux'' (1980) (vilken tillsammans med ''Différence et répétition'' ofta räknas som Deleuzes främsta verk).<br />
<br />
Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
<br />
<br />
=== De tidiga monografierna ===<br />
<br />
<br />
=== Différence et répétition ===<br />
<br />
<br />
=== Mille Plateaux ===<br />
<br />
<br />
=== Qu'est-ce que la philosophie? ===<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
== Se också ==<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Begärsmaskiner]]<br />
* [[Flöden]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Kodifiering]]<br />
* [[Stat]]<br />
* [[Kontrollsamhället]]<br />
* [[Teckenregim]]<br />
<br />
== Selektiv bibliografi ==<br />
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].<br />
<br />
* ''Nietzsche och filosofin''<br />
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''<br />
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)<br />
<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilles_Deleuze&diff=1364Gilles Deleuze2008-08-24T11:55:21Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) en av det senare 1900-talets mest framstående och inflytelserika franska filosofer. För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp och han förstod sig själv som en "ren metafysiker". Deleuze utforskade en mängd filosofiska frågor under sin långa och mycket produktiva karriär. I hans magnum opus ''Différence et répétition'', söker han bland annat att i Henri Bergsons efterföljd formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''substans''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, Nietzsche, Kant, Bergson, Spinoza, Foucault och Leibniz) vilka alla bär Deleuze särskilda prägel. Deleuze författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'iamge-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra, i och med att han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten Félix Guattaris bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''Mille plateaux'' (1980).<br />
<br />
<br />
Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof" snarare än något slags vild, anti-akademisk intellektuell som skyr all systematik, och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition. De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av sin karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet [[Stat]] betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.<br />
<br />
Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning Heidegger och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist"). <br />
<br />
Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången, och är troligtvis också förklaringen till att Deleuze är förhållandevis marginaliserad som modern tänkare. Deleuze språk är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär; vilket inte förbättras av att han gör medvetna förskjutningar av begreppsapparaten i allmänhet från verk till verk och därtill sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga läsaren till ny förståelse och omvärdering av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori. En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara Deleuze förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man hos Deleuze ett fascinerande systematiskt tänkande, vilket fördenskull inte resulterar i något rigoröst, traditionellt filosofiskt system med encyklopediska pretensioner, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett mycket komplext och kreativt sätt.<br />
<br />
Den text som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen" (ofta benämnd enbart [[Nomadologin]]), översatt av Sven-Olov Wallenstein (för övrigt den enda text ur ''Mille Plateaux'' som hittills översatts till svenska). Det är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de Statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering.<br />
<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.<br />
<br />
När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).<br />
<br />
Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''Différence et répétition'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. Samma år, det vill säga 1969, publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten Félix Guattari. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma är, den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerade Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975), och sedan den monumentala ''Mille plateaux'' (1980) (vilken tillsammans med ''Différence et répétition'' ofta räknas som Deleuzes främsta verk).<br />
<br />
Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
<br />
<br />
=== De tidiga monografierna ===<br />
<br />
<br />
=== Différence et répétition ===<br />
<br />
<br />
=== Mille Plateaux ===<br />
<br />
<br />
=== Qu'est-ce que la philosophie? ===<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
== Se också ==<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Begärsmaskiner]]<br />
* [[Flöden]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Kodifiering]]<br />
* [[Stat]]<br />
* [[Kontrollsamhället]]<br />
* [[Teckenregim]]<br />
<br />
== Selektiv bibliografi ==<br />
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].<br />
<br />
* ''Nietzsche och filosofin''<br />
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''<br />
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)<br />
<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=%C3%96gats_historia&diff=1363Ögats historia2008-08-24T11:53:01Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Ögats historia''' (''Histoire de l'oeil'') är en kortroman av [[Georges Bataille]], först utgiven 1928 under pseudonymet '''Lord Auch''', om två tonåringars sexuella och moraliska transgressioner. Berättelsen narrateras av en icke-namngiven ung man som ser tillbaka på händelserna. Förutom den unga kvinnan, Simone, är två andra karaktärer centrala: Marcelle, en mentalt sjuk ung kvinna och Sir Edmond, en voyeuristisk engelsk aristokrat.<br />
<br />
Berättelsen skrev Bataille mellan 1927-28 då han gick i analys hos psykoanalytikern Adrien Borel. Bataille skrev berättelsens vingetter som en del av analysen och var semi-självbiografisk och terapeutisk, men också en integral del av utvecklandet av hans teorier om '''heterologi''' och '''[[erotism]]'''.<br />
<br />
Pseudonymet Lord Auch betyder ungefär "Gud på dass", Lord är Gud i bibelengelskan och Auch är en förkortning av "au chiottes", dvs "på dass". Boken trycktes första gången i 134 exemplar och såldes i smyg.<br />
<br />
== Handling ==<br />
Den unga mannen och Simone onanerar tillsammans innan de har sex på en strand nära deras hem. Marcelle upptäcker dem och dras först motvilligt in i deras sexuella lekar. Paret är exhibitionister och fortsätter knulla och ägna sig åt andra sexuella perversioner, exempelvis Simones vaginala och anala stimulationer med ägg, i Simones hem, helt öppet inför hennes moder. Paret bjuder in andra ungdomar i en orgie som bland annat leder till att den unge mannen av misstag skär sig på glas. Marcelle sätter sig ensam i ett normandiskt skåp där hon onanerar och urinerar tills hon bryter ihop. Efteråt flyr den unge mannen från sitt hem, tar med sig faderns pistol och lämnar en lapp där han skriver att om de skickar polisen efter honom kommer han använda pistolen först mot polismannen och sedan mot sig själv.<br />
<br />
Marcelle skickas till ett vilohem, och paret är fast beslutna på att rädda henne därifrån. Första försöket misslyckas och de båda flyr nakna i natten. Paret stannar en tid i Simones hem där de fortsätter med sina sexuella utsvävningar. De försöker sedan igen att bryta ut Marcelle från vilohemmet och lyckas. Men Marcelle har vid det här laget förlorat förståndet helt. Hon talar om hur rädd hon är för en "Kardinalen", som hon säger var den som stängde in henne i skåpet (under orgien), och när hon förstår att det är den unge mannen som är Kardinalen hänger hon sig i skåpet. Paret har sedan sex jämte liket.<br />
<br />
Paret flyr därefter till Spanien där de träffar Sir Edmond. De går till en tjurfäktning i Madrid där de ser matadoren El Granero. Matadoren dödar en första tjur som kastreras och Edmond ger tjurtestiklarna till Simone som njuter av att införa dem i vaginan. El Granero dödas av en andra tjur. Ansiktet genomborras av ett horn. När kroppen bärs ur hänger ena ögat ut.<br />
<br />
De tre besöker sedan en katolsk kyrka i San Seville där Simone aggressivt förför den unga prästen Don Aminado. Prästen våldtas av paret medan Edmond utför en blasfemisk parodi av nattvarden. Simone stryper till slut prästen till döds under hans sista orgasm. Edmond skär ut ett av den döda prästens ögon som Simone för in i vaginan. Trion flyr till andalusien där Edmond köper en yacht med vilket berättelsen slutar.<br />
<br />
[[Kategori: Georges Bataille]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilles_Deleuze&diff=1350Gilles Deleuze2008-08-21T20:52:02Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) en av det senare 1900-talets mest framstående och inflytelserika franska filosofer. För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp och han förstod sig själv som en "ren metafysiker". Deleuze utforskade en mängd filosofiska frågor under sin långa och mycket produktiva karriär. I hans magnum opus ''Différence et répétition'', söker han bland annat att i Henri Bergsons efterföljd formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''substans''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, Nietzsche, Kant, Bergson, Spinoza, Foucault och Leibniz) vilka alla bär Deleuze särskilda prägel. Deleuze författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'iamge-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra, i och med att han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten Félix Guattaris bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'anti-Œdipe'' (1972) och ''Mille plateaux'' (1980).<br />
<br />
<br />
Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof" snarare än något slags vild, anti-akademisk intellektuell som skyr all systematik, och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition. De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av sin karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet [[Stat]] betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.<br />
<br />
Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning Heidegger och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist"). <br />
<br />
Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången, och är troligtvis också förklaringen till att Deleuze är förhållandevis marginaliserad som modern tänkare. Deleuze språk är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär; vilket inte förbättras av att han gör medvetna förskjutningar av begreppsapparaten i allmänhet från verk till verk och därtill sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga läsaren till ny förståelse och omvärdering av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori. En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara Deleuze förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man hos Deleuze ett fascinerande systematiskt tänkande, vilket fördenskull inte resulterar i något rigoröst, traditionellt filosofiskt system med encyklopediska pretensioner, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett mycket komplext och kreativt sätt.<br />
<br />
Den text som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen" (ofta benämnd enbart [[Nomadologin]]), översatt av Sven-Olov Wallenstein (för övrigt den enda text ur ''Mille Plateaux'' som hittills översatts till svenska). Det är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de Statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering.<br />
<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.<br />
<br />
När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).<br />
<br />
Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''Différence et répétition'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. Samma år, det vill säga 1969, publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten Félix Guattari. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma är, den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'anti-Œdipe'' (1972), vilken placerade Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975), och sedan den monumentala ''Mille plateaux'' (1980) (vilken tillsammans med ''Différence et répétition'' ofta räknas som Deleuzes främsta verk).<br />
<br />
Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
<br />
<br />
=== De tidiga monografierna ===<br />
<br />
<br />
=== Différence et répétition ===<br />
<br />
<br />
=== Mille Plateaux ===<br />
<br />
<br />
=== Qu'est-ce que la philosophie? ===<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
== Se också ==<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Begärsmaskiner]]<br />
* [[Flöden]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Kodifiering]]<br />
* [[Stat]]<br />
* [[Kontrollsamhället]]<br />
* [[Teckenregim]]<br />
<br />
== Selektiv bibliografi ==<br />
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].<br />
<br />
* ''Nietzsche och filosofin''<br />
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''<br />
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)<br />
<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilles_Deleuze&diff=1349Gilles Deleuze2008-08-21T19:29:58Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (1925-1995) fransk filosof, kanske mest känd för böckerna ''Différence et répétition'' (Skillnad och Repetition, 1968), ''Nietzsche et la philosophie'' (Nietzcshe och filosofin, 1962) och tillsammans med [[Félix Guattari]] ''L'Anti-Oedipe'' (Anti-Oedipus, 1972), ''Mille Plateaux '' (Tusen Platåer, 1980) ''och Qu'est-ce que la philosophie?'' (Vad är filosofi?, 1992). <br />
<br />
Deleuze utforskade en mängd filosofiska frågor under sin långa och mycket produktiva karriär. Det finns emellertid ett antal temata vilka är genomgående för hela hans karriär, exempelvis representation, tid, tänkande och skapande. Det som kanske tydligaste träder i förgrunden är den mycket komplexa och långt drivna kritiken av representationen eller representativt tänkande överhuvud vilket i kraft av begrepp som exempelvis identitet och dikotoma begreppsstrukturer som essens/framträdande, i stor utsträckning determinerar vårt tänkande och vår upplevelse av livet. I övrigt intar hans försök att formulera en metafysik och en ontologi utifrån begreppen ''aktuellt'' och ''virtuellt'' en betydande plats. Dessa begrepp, inbegripna i och omgärdad av en mycket komplex metafysik, tjänar som ett försök att överskrida den realism och materialism som Deleuze menar hänfaller åt ett genomgående negativt tänkande och dessutom inte förmår hantera verkligheten på ett tillräckligt fullständigt sätt. Hans tidiga verk behandlar företeelser som skillnad och repetition, subjektivitet, mening, [[metafysik]] och förhållandet mellan [[immanens]] och [[transcendens]]. Han skrev även ett flertal monografier över kända filosofer, bland andra [[Friedrich Nietzsche]], Henri Bergson, G.W. Leibnitz och [[Michel Foucault]] (monografier som alla bär Deleuzes egen, högst personliga prägel). Efter översättningar av de flesta verk till engelska, som tog sin egentliga början först på 90-talet, och den ökade spridning av hans verk som detta resulterade i har han emellertid främst kommit att förknippas med de begrepp som han behandlade tillsammans med Guattari; exempelvis '''[[rhizom]]''', '''[[nomadtänkande]]''', '''[[krigsmaskin]]''', '''[[flyktlinjer]]''', '''släta''' och '''räfflade rum''', '''[[begärsmaskiner|begärande maskiner]]''' och '''[[kroppar utan organ]]'''. <br />
<br />
De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av sin karriär återfinns dock även i arbetena tillsammans med Guattari och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition'', hans doktorsavhandling från 1968. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet [[Stat]] betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.<br />
<br />
Den text som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen" (ofta benämnd enbart [[Nomadologin]]), översatt av Sven-Olov Wallenstein (för övrigt den enda text ur ''Mille Plateaux'' som hittills översatts till svenska). Det är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de Statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering.<br />
<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.<br />
<br />
När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).<br />
<br />
Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''Différence et répétition'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. Samma år, det vill säga 1969, publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten Félix Guattari. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma är, den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'anti-Œdipe'' (1972), vilken placerade Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975), och sedan den monumentala ''Milles plateaux'' (1980) (vilken tillsammans med ''Différence et répétition'' ofta räknas som Deleuzes främsta verk).<br />
<br />
Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
<br />
<br />
=== De tidiga monografierna ===<br />
<br />
<br />
=== Différence et répétition ===<br />
<br />
<br />
=== Cinéma 1 & Cinéma 2 ===<br />
<br />
<br />
=== Milles Plateaux ===<br />
<br />
<br />
=== Qu'est-ce que la philosophie? ===<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
== Se också ==<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Begärsmaskiner]]<br />
* [[Flöden]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Kodifiering]]<br />
* [[Stat]]<br />
* [[Kontrollsamhället]]<br />
* [[Teckenregim]]<br />
<br />
== Selektiv bibliografi ==<br />
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].<br />
<br />
* ''Nietzsche och filosofin''<br />
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''<br />
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)<br />
<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilles_Deleuze&diff=1348Gilles Deleuze2008-08-21T15:48:25Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (1925-1995) fransk filosof, kanske mest känd för böckerna ''Différence et répétition'' (Skillnad och Repetition, 1968), ''Nietzsche et la philosophie'' (Nietzcshe och filosofin, 1962) och tillsammans med [[Félix Guattari]] ''L'Anti-Oedipe'' (Anti-Oedipus, 1972), ''Mille Plateaux '' (Tusen Platåer, 1980) ''och Qu'est-ce que la philosophie?'' (Vad är filosofi?, 1992). <br />
<br />
Deleuze utforskade en mängd filosofiska frågor under sin långa och mycket produktiva karriär. Det finns emellertid ett antal temata vilka är genomgående för hela hans karriär, exempelvis representation, tid, tänkande och skapande. Det som kanske tydligaste träder i förgrunden är den mycket komplexa och långt drivna kritiken av representationen eller representativt tänkande överhuvud vilket i kraft av begrepp som exempelvis identitet och dikotoma begreppsstrukturer som essens/framträdande, i stor utsträckning determinerar vårt tänkande och vår upplevelse av livet. I övrigt intar hans försök att formulera en metafysik och en ontologi utifrån begreppen ''aktuellt'' och ''virtuellt'' en betydande plats. Dessa begrepp, inbegripna i och omgärdad av en mycket komplex metafysik, tjänar som ett försök att överskrida den realism och materialism som Deleuze menar hänfaller åt ett genomgående negativt tänkande och dessutom inte förmår hantera verkligheten på ett tillräckligt fullständigt sätt. Hans tidiga verk behandlar företeelser som skillnad och repetition, subjektivitet, mening, [[metafysik]] och förhållandet mellan [[immanens]] och [[transcendens]]. Han skrev även ett flertal monografier över kända filosofer, bland andra [[Friedrich Nietzsche]], Henri Bergson, G.W. Leibnitz och [[Michel Foucault]] (monografier som alla bär Deleuzes egen, högst personliga prägel). Efter översättningar av de flesta verk till engelska, som tog sin egentliga början först på 90-talet, och den ökade spridning av hans verk som detta resulterade i har han emellertid främst kommit att förknippas med de begrepp som han behandlade tillsammans med Guattari; exempelvis '''[[rhizom]]''', '''[[nomadtänkande]]''', '''[[krigsmaskin]]''', '''[[flyktlinjer]]''', '''släta''' och '''räfflade rum''', '''[[begärsmaskiner|begärande maskiner]]''' och '''[[kroppar utan organ]]'''. <br />
<br />
De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av sin karriär återfinns dock även i arbetena tillsammans med Guattari och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition'', hans doktorsavhandling från 1968. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet [[Stat]] betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.<br />
<br />
Den text som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen" (ofta benämnd enbart [[Nomadologin]]), översatt av Sven-Olov Wallenstein (för övrigt den enda text ur ''Mille Plateaux'' som hittills översatts till svenska). Det är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de Statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering.<br />
<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.<br />
<br />
När den Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).<br />
<br />
Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' 1964 och ''Bergsonism'' 1966. Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', vad som idag (tillsammans med ''Milles Plateaux'') oftast betraktas som hans magnum opus , ''Différence et répétition'' publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. <br />
== Filosofi ==<br />
<br />
<br />
=== De tidiga monografierna ===<br />
<br />
<br />
=== Différence et répétition ===<br />
<br />
<br />
=== Cinéma 1 & Cinéma 2 ===<br />
<br />
<br />
=== Milles Plateux ===<br />
<br />
<br />
=== Qu'est-ce que la philosophie? ===<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
== Se också ==<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Begärsmaskiner]]<br />
* [[Flöden]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Kodifiering]]<br />
* [[Stat]]<br />
* [[Kontrollsamhället]]<br />
* [[Teckenregim]]<br />
<br />
== Selektiv bibliografi ==<br />
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].<br />
<br />
* ''Nietzsche och filosofin''<br />
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''<br />
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)<br />
<br />
[[Kategori:Deleuze & Guattari]]</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Diskussion:Georges_Bataille&diff=1023Diskussion:Georges Bataille2008-02-23T23:03:18Z<p>Die Kehre: Ny sida: Jag är inte alls säker på att så är fallet, men jag tror att även om Shestov (eller Chestov) nu förvisso kanske var ryss så tror jag han till största del var verksam i Frankrike oc...</p>
<hr />
<div>Jag är inte alls säker på att så är fallet, men jag tror att även om Shestov (eller Chestov) nu förvisso kanske var ryss så tror jag han till största del var verksam i Frankrike och skrev på franska. Jag kan också ha drabbats av svår förvirring på grund av de franska källorna....--[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 24 februari 2008 kl. 00.03 (CET)</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Jacques_Derrida&diff=680Jacques Derrida2007-12-18T18:03:23Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:derrida.jpg|left]]Jacques Derrida (15 juli, 1930 – 8 oktober, 2004) fransk filosof född i Algeriet. Känd som dekonstruktionens grundare. Hans mycket omfattande produktion har haft ett avgörande inflytande på bland annat kontinental språkfilosofi och litteraturteori. Hans mest kända verk är ''De la grammatologie'' från 1967 i vilket han lägger grunden för det som senare skall komma att kallas dekonstruktionen.<br />
<br />
Derrida kan sägas ansluta sig till en kritisk “tradition” vars moderna skepnad kan sägas ha tagit form hos [[Friedrich Nietzsche]]. Den kritiska rörelse som Nietzsche initierar förlängs av Derrida och andra filosofer ur samma generation, som t.ex. [[Michel Foucault]] och [[Gilles Deleuze]]. En av dessa tänkares gemensamma nämnare kan sägas vara innovativa och personliga närläsningar av Nietzsche vilka sedan kommit att utgöra en mycket central och vital del av deras sätt att närma sig filosofin och samtiden.<br />
<br />
Derridas främsta studieobjekt är språket. För Derrida är frågan om språket i första hand problemet med den västerländska metafysikens hegemoni i allmänhet och dess sätt manifestera sig i och genom språket i synnerhet. Detta kommer till uttryck framförallt i frågan huruvida de strukturer och hierarkier som den västerländska metafysiken etablerar och distribuerar i och genom språket är möjliga att bryta med och om man med ett försök till ett sådant brott därmed kan skapa en möjlighet till erfarenheter och tankar som rör sig bortom de metafysiska system-strukturer som idag är rådande och därmed också determinerar vårt sätt att tänka och vara i världen.</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Jacques_Derrida&diff=678Jacques Derrida2007-12-18T17:56:53Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>Jacques Derrida (15 juli, 1930 – 8 oktober, 2004) fransk filosof född i Algeriet. Känd som dekonstruktionens grundare. Hans mycket omfattande produktion har haft ett avgörande inflytande på bland annat kontinental språkfilosofi och litteraturteori. Hans mest kända verk är ''De la grammatologie'' från 1967 i vilket han lägger grunden för det som senare skall komma att kallas dekonstruktionen.<br />
<br />
Derrida kan sägas ansluta sig till en kritisk “tradition” vars moderna skepnad kan sägas ha tagit form hos [[Friedrich Nietzsche]]. Den kritiska rörelse som Nietzsche initierar förlängs av Derrida och andra filosofer ur samma generation, som t.ex. [[Michel Foucault]] och [[Gilles Deleuze]]. En av dessa tänkares gemensamma nämnare kan sägas vara innovativa och personliga närläsningar av Nietzsche vilka sedan kommit att utgöra en mycket central och vital del av deras sätt att närma sig filosofin och samtiden.<br />
<br />
Derridas främsta studieobjekt är språket. För Derrida är frågan om språket i första hand problemet med den västerländska metafysikens hegemoni i allmänhet och dess sätt manifestera sig i och genom språket i synnerhet. Detta kommer till uttryck framförallt i frågan huruvida de strukturer och hierarkier som den västerländska metafysiken etablerar och distribuerar i och genom språket är möjliga att bryta med och om man med ett försök till ett sådant brott därmed kan skapa en möjlighet till erfarenheter och tankar som rör sig bortom de metafysiska system-strukturer som idag är rådande och därmed också determinerar vårt sätt att tänka och vara i världen.</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Jacques_Derrida&diff=677Jacques Derrida2007-12-18T17:55:07Z<p>Die Kehre: Ny sida: Jacques Derrida (15 juli, 1930 – 8 oktober, 2004) fransk filosof född i Algeriet. Känd som dekonstruktionens grundare. Hans mycket omfattande produktion har haft ett avgörande inflytan...</p>
<hr />
<div>Jacques Derrida (15 juli, 1930 – 8 oktober, 2004) fransk filosof född i Algeriet. Känd som dekonstruktionens grundare. Hans mycket omfattande produktion har haft ett avgörande inflytande på bland annat kontinental språkfilosofi och litteraturteori.Hans mest kända verk är ''De la grammatologie'' från 1967.<br />
<br />
Derrida kan sägas ansluta sig till en kritisk “tradition” vars moderna skepnad kan sägas ha tagit form hos [[Friedrich Nietzsche]]. Den kritiska rörelse som Nietzsche initierar förlängs av Derrida och andra filosofer ur samma generation, som t.ex. Michel Foucault och Gilles Deleuze. En av dessa tänkares gemensamma nämnare kan sägas vara innovativa och personliga närläsningar av Nietzsche vilka sedan kommer att utgöra en mycket central och vital del av deras sätt att närma sig filosofin och samtiden.<br />
<br />
Derridas främsta studieobjekt är språket. För Derrida är frågan om språket i första hand problemet med den västerländska metafysikens hegemoni i allmänhet och dess sätt manifestera sig i och genom språket i synnerhet. Detta kommer till uttryck framförallt i frågan huruvida de strukturer och hierarkier som den västerländska metafysiken etablerar och distribuerar i och genom språket är möjliga att bryta med och om man med ett försök till ett sådant brott därmed kan skapa en möjlighet till erfarenheter och tankar som rör sig bortom de metafysiska system-strukturer som idag är rådande och därmed också determinerar vårt sätt att tänka och vara i världen.</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Emmanuel_L%C3%A9vinas&diff=676Emmanuel Lévinas2007-12-18T17:40:13Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Emmanuel Lévinas''' (IPA: [levi'na(s)], 12 Januari, 1906 Kaunas, Litauen - 25 December, 1995 Paris) var en fransk filosof, känd för sina idéer kring [[etik]], [[fenomenologi]] och [[metafysik]].<br />
<br />
Lévinas fick en traditionell judisk utbildning i Litauen innan han började studera filosofi vid Strasbourguniversitetet 1924. Där utvecklades en livslång vänskap med [[Maurice Blanchot]], som senare blev till mer än vänskap. 1928 åkte han till Freiburguniversitetet för att studera fenomenologi under Edmund Husserl. Vid Freiburg träffade han också [[Martin Heidegger]]. Lévinas var en av de allra första franska intellektuella som drog uppmärksamhet till Heidegger och Husserl genom att översätta Husserls Cartesianska meditationer och genom att låta sig influeras av deras idéer i sin egen filosofi.<br />
<br />
Lévinas blev fransk medborgare 1930. När Frankrike förklarade krig mot Tyskland blev han beordrad att tjänstegöra i militären. Under den tyska invasionen i Frankrike 1940 blev han krigsfånge och hamnade i ett fångläger nära Hannover i Tyskland. Under fängelsevistelsen skrev han på vad som skulle komma att bli De l'Existance à l'Existent (1947) och en rad föreläsningar som publiserades som Le Temps et l'Autre (1948).<br />
<br />
Under tiden hjälpte Maurice Blanchot Lévinas fru och dotter och räddade dem från Förintelsen. Blanchot såg dessutom, med stor risk, till så att Lévinas kunde hålla kontakten med sin familj med brev och andra meddelanden. Andra medlemmar i Lévinas familj var dock inte så lyckligt lottade; hans svärmor deporterades och hördes aldrig av igen och hans fader och hans bröder mördades i Litauen av Nazistiska Schutzstaffeln (SS).<br />
<br />
Enligt hans [http://home.pacbell.net/atterton/levinas/Obituary.htm dödsannons] i New York Times ångrade Lévinas senare sin entusiasm för Heidegger på grund av hans nazistiska åsikter. Lévinas skrev: "Man kan förlåta många tyskar, men det finns några tyskar som det är svårt att förlåta. Det är svårt att förlåta Heidegger."<br />
<br />
Efter att han fått sin doktorsutmärkelse undervisade Lévinas vid ett privat judiskt universitet i Paris, Ecole Normale Israelite Orientale, och blev senare rektor. Han började undervisa vid universitetet i Poitiers 1961 och vid Nanterrecampuset av universitetet i Paris 1967, och vid Sorbonne 1973 från vilket han pensionerades 1979.<br />
<br />
På 1950-talet framträdde Lévinas som en ledande fransk tänkare bland den grupp av intellektuella med Jean Wahl i centrum. Hans verk centrerade mycket kring den [[Andre]] och etik, eller med Lévinas termer, på "etik som första filosofi". Lévinas angrep traditionell metafysik (som han kallade [[ontologi]]) och föredrog att se filosofi som "kärlekens visdom" snarare är kärleken till visdom (den bokstavliga grekiska betydelsen av ordet "filosofi").<br />
<br />
Lévinas hade stor inverkan på [[Jacques Derrida]], vars ''Writing and Difference'' innehåller en essä - "Violence and Metaphysics" - om Lévinas.<br />
<br />
<br />
== Bibliografi ==<br />
<br />
'''Av Lévinas på svenska'''<br /><br />
''Etik och oändlighet''<br /><br />
''Tiden och den Andre''<br /><br />
<br />
'''Engelska översättningar'''<br /><br />
1930. ''The Theory of Intuition in Husserl’s Phenomenology''.<br /><br />
1947. ''De l'Existence à l'Existant''. (''Existence and Existents'')<br /><br />
1948. ''Le Temps et l'Autre''. (''Time and the Other'')<br /><br />
1961. ''Totalité et infini: essai sur l'extériorité''. (''Totality and Infinity'')<br /><br />
1963 & 1976. ''Difficult Freedom: Essays on Judaism''.<br /><br />
1972. ''Humanisme de l'autre homme'' (''Humanism of the Other'')<br /><br />
1974. ''Autrement qu'être ou au-delà de l'essence''. (''Otherwise than Being or Beyond Essence'')<br /><br />
1982. ''Of God Who Comes to Mind''<br /><br />
<br />
'''Andrahandslitteratur'''<br /><br />
Svenungsson, Jayne. ''Guds återkomst. En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi''.<br /><br />
<br />
'''Övrigt relaterat'''<br /><br />
[http://iammany.wikispaces.com/Utdrag+om+L%C3%A9vinas Utdrag om Lévinas] från Svenungssons ''Guds återkomst''.</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Gilles_Deleuze&diff=675Gilles Deleuze2007-12-18T17:32:40Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (1925-1995) fransk filosof, kanske mest känd för böckerna ''Différence et répétition'' (Skillnad och Repetition, 1968), ''Nietzsche et la philosophie'' (Nietzcshe och filosofin, 1962) och tillsammans med [[Félix Guattari]] ''L'Anti-Oedipe'' (Anti-Oedipus, 1972), ''Mille Plateaux '' (Tusen Platåer, 1980) ''och Qu'est-ce que la philosophie?'' (Vad är filosofi?, 1992). <br />
<br />
Deleuze utforskade en mängd filosofiska frågor under sin långa och mycket produktiva karriär. Det finns emellertid ett antal temata vilka är genomgående för hela hans karriär, exempelvis representation, tid, tänkande och skapande. Det som kanske tydligaste träder i förgrunden är den mycket komplexa och långt drivna kritiken av representationen eller representativt tänkande överhuvud vilket i kraft av begrepp som exempelvis identitet och dikotoma begreppsstrukturer som essens/framträdande, i stor utsträckning determinerar vårt tänkande och vår upplevelse av livet. I övrigt intar hans försök att formulera en metafysik och en ontologi utifrån begreppen ''aktuellt'' och ''virtuellt'' en betydande plats. Dessa begrepp, inbegripna i och omgärdad av en mycket komplex metafysik, tjänar som ett försök att överskrida den realism och materialism som Deleuze menar hänfaller åt ett genomgående negativt tänkande och dessutom inte förmår hantera verkligheten på ett tillräckligt fullständigt sätt. Hans tidiga verk behandlar företeelser som skillnad och repetition, subjektivitet, mening, [[metafysik]] och förhållandet mellan [[immanens]] och [[transcendens]]. Han skrev även ett flertal monografier över kända filosofer, bland andra [[Friedrich Nietzsche]], Henri Bergson, G.W. Leibnitz och [[Michel Foucault]] (monografier som alla bär Deleuzes egen, högst personliga prägel). Efter översättningar av de flesta verk till engelska, som tog sin egentliga början först på 90-talet, och den ökade spridning av hans verk som detta resulterade i har han emellertid främst kommit att förknippas med de begrepp som han behandlade tillsammans med Guattari; exempelvis '''[[rhizom]]''', '''[[nomadtänkande]]''', '''[[krigsmaskin]]''', '''[[flyktlinjer]]''', '''släta''' och '''räfflade rum''', '''[[begärsmaskiner|begärande maskiner]]''' och '''[[kroppar utan organ]]'''. <br />
<br />
De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av sin karriär återfinns dock även i arbetena tillsammans med Guattari och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition'', hans doktorsavhandling från 1968. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet [[Stat]] betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.<br />
<br />
Den text som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen" (ofta benämnd enbart [[Nomadologin]]), översatt av Sven-Olov Wallenstein (för övrigt den enda text ur ''Mille Plateaux'' som hittills översatts till svenska). Det är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de Statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering.<br />
<br />
<br />
== Se också ==<br />
* [[Nomadtänkande]]<br />
* [[Krigsmaskin]]<br />
* [[Begärsmaskiner]]<br />
* [[Flöden]]<br />
* [[Rhizom]]<br />
* [[Kodifiering]]<br />
* [[Stat]]<br />
<br />
== Selektiv bibliografi ==<br />
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].<br />
<br />
* ''Nietzsche och filosofin''<br />
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''<br />
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Diskussion:Friedrich_Nietzsche&diff=674Diskussion:Friedrich Nietzsche2007-12-18T16:51:20Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>Vet inte exakt hur detta är tänkt att gå till men jag gjorde några mindre, förvisso ganska irrelevanta, ändringar i inledningen. Verkade konstigt att påstå att hans filosofi "grundar sig" på en kritik av modernitet etc.<br />
:Glöm inte att signera diskussioninlägg.--[[Användare:Zerkalo|Zerkalo]] 7 november 2007 kl. 15.04 (CET)<br />
<br />
Vad gäller "viljan till makt" och "den eviga återkomsten" så är det ju högst omdebatterade aspekter av Herr Mustachens filosofi och jag har lite funderingar om den tolkning av "viljan till makt" som framförs på sidan nu. Det finns så vitt jag vet två grova tolkningar av nämnda vilja. Den ena är den som nu återfinns på sidan och som gör gällande att viljan till makt just är en vilja i konventionell betydelse, dvs. att vi står inför något slags intentionalt subjekt som "vill" makt i större eller mindre utsträckning, medvetet eller omedvetet. Den andra är den som formuleras av bl.a. Deleuze och slika sk. post-strukturella fransoser vilken tänker viljan till makt mer i termer av en i de konstitutiva krafterna inneboende generisk och differentierande princip. Denna princip ska då inte alls förstås i termer av någon "vilja" i tidigare nämnd betydelse utan snarare som ett något vilket alltid redan är där distribuerandes skillnad. Min egen högst personliga åsikt är att den senare läsningen är mer fruktbar och jävligt mycket sexigare än den förra (som i min mening är ganska plump och tråkig). Någon som motsätter sig att man redogör för den senare också eller blir det för mycket abstrakt orerande? Jag är lite osäker på hur det är tänkt att det ska se ut och huruvida det är lönt att ge sig in på lite mer komplexa resonemang i en wikitext... --[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 12 november 2007 kl. 12.16 (CET)<br />
<br />
:Båda såklart! Med betoning på den senare om den är mer fruktbar. (Personligen tillhör jag de som anser att viljan till makt är den minst viktiga och minst intressanta aspekten av N:s tänkande.)--[[Användare:Iammany|Iammany]] 16 november 2007 kl. 19.37 (CET)<br />
<br />
Okej, jag la till ett utkast till viljan till makt avsnittet. Nu råkar det vara just ett utkast och är således i trängande behov av redigering, jag tänkte försöka fixa det så snart jag har tid men tillsvidare kanske det här kan fungera som en utgångspunkt för vidare utläggningar?--[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 11 december 2007 kl. 11.31 (CET)<br />
<br />
:Det ser mer än bra ut! Men jag tror på en nerkortad version på denna sidan och sedan den längre som en egen artikel. No?--[[Användare:Iammany|Iammany]] 11 december 2007 kl. 15.07 (CET)<br />
<br />
Visst, det låter som en bra idé. Personligen har jag ingen som helst aning om hur man styr upp slikt, men om du känner dig manad så får du mer än gärna fixa till det! --[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 11 december 2007 kl. 16.02 (CET)<br />
<br />
Drog till med en snabb redigering och nedkortning av "viljan till makt"-avsnittet på huvudsidan. Jag vet dock inte om de gör begreppet rättvisa i den här formen men det kan man ju alltid ändra om man känner sig manad.--[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 18 december 2007 kl. 17.51 (CET)</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Friedrich_Nietzsche&diff=673Friedrich Nietzsche2007-12-18T16:48:47Z<p>Die Kehre: /* Viljan till makt */</p>
<hr />
<div>'''Friedrich Wilhelm Nietzsche''' (Oktober 15, 1844 – Augusti 25, 1900) var en tysk filosof, levde emellertid statslös största delen av sitt vuxna liv. Hans filosofi kommer i stor utsträckning till uttryck i form av en kritik av en viss form av [[modernitet]]en och kristen moral. Framförallt i hans tidiga verk sker samtidskritiken till stor del genom ett återvändande till antik grekisk filosofi (t.ex. Herakleitos och Epikuros) och de ideal som han tyckte sig finna där. Det är också där, i den grekiska filosofin, som Nietzsche finner den konceptuella dualitet som i form av de polära gestalterna Apollon och Dionysos skall komma att beledsaga och strukturera hans filosofi ända till slutet (om än under olika skepnader). Berömt eller kanske snarare ökänt är också hans ofullbordade sista projekt - postumt publicerat under arbetsnamnet "Viljan till makt" (der Wille zur Macht) med undertiteln "[[omvärdering av alla värden]]" - som skulle ge den dogmatiska kristna moralen en sista förödande dolkstöt och därmed bereda väg för den [[övermänniska]] Nietzsche föreställde sig skulle överskrida de rådande mänskliga betingelserna. Han är också känd för sin distinkta och nonkonforma stil, och kallas ofta för "diktarfilosof".<br />
<br />
Nietzsche började sin karriär som filolog för att sedan vända sig till filosofin. Vid 24 år ålder blev han, utan att ha publicerat någon avhandling, professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel. Han avgick dock 1879, dels på grund av de hälsoproblem som skulle komma att plåga honom för resten av hans liv. 1889 visade han symptom på allvarlig mental ohälsa och levde och vårdades av sin mor och syster tills han avled 1900.<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
=== Ungdom (1844–1869) ===<br />
De första åren levde Nietzsche i den lilla staden Röcken nära Leipzig i den preussiska provinsen Sachsen. Senare flyttade familjen till Naumburg där dom levde med farmodern och faderns två ogifta systrar.<br />
<br />
Nietzsche gick först i en pojkskola och sedan i en privatskola där han visade talang för musik och poesi. Efter examen 1864 läste han [[teologi]] och klassisk filologi vid universitetet i Bonn. Efter en termin avslutade han sin studier i teologi och förlorade sin tro. Detta hände troligen på grund av att han läst David Strauss bok om Jesu liv. Han koncentrerade sig istället på filologin och undervisades av professorn Friedrich Wilhelm Ritschl på universitetet i Leipzig. Kort därefter skrev han sina första filologiska publikationer.<br />
<br />
1865 kom Nietzsche i kontakt med [[Arthur Schopenhauer]]s verk, och 1866 läste han Friedrich Albert Lange's ''Geschichte des Materialismus''. Han fann det särskilt stimulerande och det motiverade honom att se bortom filologin och att fortsätta sina studier. 1867 avslutar han sina studier och möter samma år Richard Wagner för första gången.<br />
<br />
=== Professor i Basel (1869–1879) ===<br />
Med hjälp av Ritschl fick Nietzsche en professorspost i klassisk filologi på universitetet i Basel. Efter att ha flyttat till Basel avsade han sitt preussiska medborgarskap, och för resten av sitt liv förblev han officiellt sett statslös. Ändå tjästegjorde han på den preussiska sidan i det fransk-preussiska kriget 1870 till 1871 som medicinare. Under denna period ådrog han sig difteri (bakterisjukdom) och dysentri (tarminflammation).<br />
<br />
Tillbaka på universitetet träffade han [[Franz Overbeck]] som var professor i teologi, och som blev en vän för livet. Han började besöka Wagner allt oftare och blev välkomnad in i dennes närmaste krets. Wagner försvarade senare Nietzsches första bok ''Tragedins födelse'' då denna blev kritiserad för att vara allt för filosofisk spekulerande och inte strikt följde den filologiska metoden.<br />
<br />
Mellan 1873 och 1876 publicerade Nietzsche fyra längre essäer som senare samlades i volymen ''Otidsenliga betraktelser''. Dessa fyra essäer delade en kulturkritik, i Schopenhauer och Wagners anda, av den framväxande tyska kulturen. Nietzsche började under denna period också, under influens av Paul Rée, att överge pessimismen i sina tidigare verk. Han skulle också efter Wagners framträdande under festivalen i Bayreuth 1876 att distansiera och kritisera sin tidigare vän.<br />
<br />
Med publiceringen av ''Mänskligt, alltförmänskligt'' markerade Nietzsche sitt definitiva avsteg från Schopenhauers och Wagners tänkande och det var också det första verket där Nietzsche använde sig av aforismer för att behandla ämnen som [[metafysik]], moral och religion. Han försökte vid denna tid också utan framgång skaffa sig en fru. Hans hälsotillstånd blev sämre och sämre. 1879 blev han sjukpensionär.<br />
<br />
=== Självständig filosof (1879–1888) ===<br />
Pågrund av hans hälsotillstånd reste han mycket och sökte han sig till mer lämpade klimat. Han levde som självständig författare på sin pension från Basel och med stöd av vänner. Somrarna spenderade han i Sils Maria, nära St. Moritz i Schweiz och många vintrar i de italienska städerna Genua, Rapallo, och Turin, och i franska Nice.<br />
<br />
En av hans tidigare studenter, Peter Gast (född Heinrich Köselitz), blev en sorts privat sekreterare. Tillsammans med Overbeck var Gast Nietzsches närmaste och mest trofasta vän under resten av hans liv.<br />
<br />
Denna tid kom att bli Nietzsches mer produktiva. Efter ''Mänskligt, alltförmänskligt'' 1878 kom han att publicera en bok varje år tills 1888 då han publicerade hela fem stycken.<br />
<br />
1882 publicerade han första delen av ''[[Den glada vetenskapen]]''. Det året träffade han också Lou Salomé, som han kom att älska och friade till. Efter att ha blivit avvisad av Salomé och den alltmer tilltagande isolationen, med återkommande självmordstankar, flydde han till Rapollo och skrev första delen av ''[[Så talade Zarathustra]]'' på tio dagar.<br />
<br />
1886 bröt han med sin förläggare Ernst Schmeitzner pågrund av Schmeitzners [[antisemitism]]. Han betalde och publicerade ''[[Bortom gott och ont]]'' själv. Samma år gifte sig systern Elisabeth med antisemiten Bernhard Förster och de flyttade till Paraguay för att där grunda Nueva Germania, en "Germansk" koloni, något som Nietzsche svarade på med skratt. Genom korrespondens uttryckte Nietzsche sin avsky för Förster och relationen mellan brodern och systern var konfliktfylld. De skulle inte träffas igen förens efter Nietzsche kollaps.<br />
<br />
Nietzsches hälsotillstånd blev värre och under längre perioder var han praktiskt taget oförmögen att göra någonting. Under en kort period av tillfrisknade skrev han ''[[Till moralens genealogi]]''. 1888, hans sista verksamma år, skrev han på sin 44:e födelsedag den självbiografiska ''[[Ecce Homo]]''.<br />
<br />
=== Mental kollaps och död (1889–1900) ===<br />
3 januari, 1889 kollapsade Nietzsche på gatan i Turin, enligt sägen pågrund av att han försökte skydda en häst från att bli piskad. Han placerades efter denna incident på ett mentalsjukhus. Under några dagar skrev han vad som har kommit att kallas ''Wahnbriefe'' ("Vansinnesbreven") till en skara vänner. Detta fick Overbeck att förflytta Nietzsche till en psykiatriklinik i Basel. Från november 1889 till februari 1890 försökte Julius Langbehn (en tysk konsthistoriker!) behandla Nietzsche utan framgång. Nietzsche flyttades till familjens hem i Naumburg där modern Franziska vårdade honom.<br />
<br />
Gast och Overbeck började 1889 publicera och sprida Nietzsches verk som snart började få större uppmärksamhet. 1893 kom systern Elisabeth tillbaka till Tyskland för att vårda brodern. Hon läste hans verk och började ta över kontrollen över utgivningen. Overbeck avvisades av systern men Gast började efter ett tag att samarbeta. Efter moderns död 1897 flyttades Nietzsche till Weimar där Elishabeth vårade honom till hans död 1900. Under dessa år tillät systern folk besöka och beskåda filosofen, som nu börjat få viss berömmelse.<br />
<br />
En vanlig föreställning, som på senare tid har motbevisats, har varit att Nietzsche mentala kollaps orsakades av syfilis. Medans de flesta inte anser att det finns någon koppling mellan Nietzsches kollaps och hans filosofi menar några, exempelvis [[Georges Bataille]] och [[René Girard]], att kollapsen berodde på en psykologisk störning orsakad av hans filosofi.<br />
<br />
Friedrich Nietzsche dog 25 augusti 1900 av lunginflammation. Elisabeth begravde honom jämte fadern i Röcken. Vännen Peter Gast höll begravningstal där han sade: "Må ditt namn vara heligt för alla framtida generationer!" Nietzsche hade skrivit i ''Ecce Homo'' (då opublicerad) om sin rädsla för att han namn en dag skulle betraktas som "heligt".<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
Nietzsches tänkande har haft -- och fortsätter att ha -- stort inflytande. Hans filosofi hör emellertid till de där det råder minst konsensus. Nyckelkoncept och teman är lätta att identifiera, men deras innebörd och konsekvenser diskuteras livligt. Även om försök att systematisera Nietzsches tänkande har gjorts råder det en bred acceptans om att Nietzsches tänkande i grunden är anti-systematiskt. Den säregna stil och metod Nietzsche utvecklade har fått vissa kommentatorer att påstår att Nietzsches tänkande aldrig sammanfaller med vad han skrivit. [[Gilles Deleuze]] skriver: "om du vill veta vad [Nietzsche] menar, finn då den kraft som ger ny innebörd åt vad [han] säger, och förbind texten med denna kraft. På så sätt föreligger inga interpretationsproblem vad gäller Nietzsche, utan enbart tekniska: försöken att bestämma vilken yttre kraft som möjliggör för texten att överföra, exempelvis, ett energiflöde."<br />
<br />
Nietzsche är kanske mest känd för uttalandet "'''Gud är död'''", idéerna om '''viljan till makt''', '''övermänniskan''' och den '''eviga återkomsten'''. Han förknippas ofta med fatalism och [[nihilism]] och har tidigare betraktats som en föregångare till [[fascism]] och [[nationalsocialism]]. Nietzsche själv såg emellertid sitt projekt som ett försök att överkomma pessimismen som exempelvis karaktäriserade Schopenhauers tänkande, och han försök till omvärdering av alla värden sågs som övervinnandet av nihilismen. Han avsade sig sitt preussiska medborgarskap och förlöjligade ofta den tyska kulturen. Han var motståndare till all nationalism och avskydde [[antisemitism]].<br />
<br />
=== Moral och kristendom ===<br />
Nietzsche kallade sig immoralist och angrep de moralsystem som var prominenta på den tiden: kristendom, kantianism och [[utilitarism]]. Han ämnade emellertid inte att förgöra all moral utan också att återskapa en ny moral som sätter livet självt och dess vitalitet i centrum. I kritiken tar den '''[[genealogi|genealogiska]]''' analysen av slavmoralernas historiska utveckling en central plats. Nietzsche framhåller '''herremoral''' som ett ursprungligt och eftersträvansvärt ideal -- med de homeriska grekerna som främsta exempel -- och menar att '''slavmoralerna''' är en reaktion mot herremoralen. Slavmoral associerar han framför allt med de judiska och kristna traditionerna. I herremoralerna reser sig värderingar ur kontrasten mellan bra och dåligt, medans det i slavmoralerna kommer ur det som ses som gott och ont.<br />
<br />
Nietzsche menar att slavmoral var en sjukdom som har tagit över Europa. I hans ögon var kristendomen hycklande då den predikade kärlek och förlåtelse men i själva verket fördömde många av livets manifestationer. Han angrep kristendomen som han ansåg hade blivit en [[ideologi]] av kyrkan och misrepresenterade Jesus liv. Det blir således viktigt för Nietzsche att tydliggöra skillnaderna mellan kyrkans kristendom och Jesus och hans förkunnelse. Kristendomen, menade han, hade omvärderat hälsosamma instinktiva värderingar medans Jesus i Nietzsches ögon representerade ett steg närmare [[övermänniska]]n. I slutändan misslyckades, enligt Nietzsche, emellertid Jesus då han istället för att bejaka livet vände sig till "Guds rike".<br />
<br />
=== Nihilism och Guds död ===<br />
[[Nihilism]]en fanns enligt Nietzsche latent i kärnan den europeiska kulturen (och [[moderniteten]]). Han betraktade också nihilismen som nödvändig och den stora prövning genom vilken [[övermänniskan]] var den möjliga utgången. Detta tillstånd som skulle bli den europeiska kulturens (eller [[modernitet]]ens) avgörande utmaning och som var oåterkallelig konceptualiserades med uttrycket "'''[[Gud är död]]'''".<br />
<br />
=== Viljan till makt === <br />
"[[Viljan till makt]]" har efter Nietzsches död ofta kommit att presenteras som den centrala tesen i Nietzsches tänkande. Detta beror på en mängd saker varibland de mest uppenbara måste sägas vara systerns inflytande över redigeringen av de postumt publicerade anteckningsböcker som också kom att få titeln ''Der Wille zur Macht'' (1901). Ett annat skäl till begreppets framträdande roll efter Nietzsches död är den förståelse av hans verk som etablerades av Martin Heideggers läsningar och i Frankrike under 1960-talet av tänkare som Gilles Deleuze, Michel Foucault, Jacques Derrida m.fl. Viljan till makt har emellertid kommit att bli ett av de mest omstridda begreppen vad gäller Nietzsche och någon konsensus står knappast att finna. Grovt sett finns det dock två tolkningar av begreppet, vilka i viss mening är diametralt motsatta:<br />
<br />
Den första tolkningen gör gällande att det handlar om en "vilja" i traditionell mening. Det vill säga, vi står här inför ett intentionalt subjekt som "vill" någonting och det som viljes, medvetet eller omedvetet, är makt i begreppets bredaste bemärkelse. En del förstår därför viljan till makt som ett svar på Schopenhauers "viljan till liv" - med andra ord som ett slags fundamental livsuppehållande princip.<br />
<br />
I Deleuzes läsning av Nietzsche i ''Nietzsche et la philosophie'' från 1962 framträder viljan till makt som ett centralt begrepp i Nietzsches tänkande. Deleuze förstår här viljan till makt som ett begrepp vilket framförallt opererar på en ontologisk nivå. Viljan till makt fungerar här som en allmän dynamisk princip vilken distribuerar skillnad och determinerar relationer och viljan till makt är här således inte avhängig något viljande subjekt vilket kan fungera som vehikel för dess uttryck.<br />
<br />
=== Övermänniskan ===<br />
'''[[Övermänniskan]]''' (''Übermensch'') kontrasterar Nietzsche mot "den sista människan" (''der letzte Mensch'') som han betraktar som "målet" med människan i moderniteten. Den sista människan är antitesen till övermänniskan; en apatisk individ som är trött på livet, inte tar några risker och bara söker bekvämlighet och säkerhet. Övermänniskan är den som i motsats till den sista människan har dragit konsekvenserna av nihilismen och "Guds död" och genomgått '''[[omvärderingen av alla värden]]''', och kommit ut på "andra sidan" i en affirmation av livet.<br />
<br />
Det är en vanlig feltolkning att övermänniskan skulle vara en slags biologiskt eller kulturell förädlad form av människan så som den existerade under moderniteten; så som i [[fascism]]en och [[nazism]]en. En sådan politisk tolkning liksom en biologisk/[[socialdarwinism|socialdarwinistisk]] tolkning varnade Nietzsche själv för i sin bok ''Ecce homo''. Övermänniskan handlar mer om överkommandet av sig själv, nihilismen och slavmoralernas [[ressentiment]].<br />
<br />
jmf jüngers waldganger<br />
<br />
=== Amor fati och den eviga återkomsten ===<br />
'''Den eviga återkomsten''' är också mycket omdiskuterat. Nietzsche hämtade uttrycket från Heinrich Heine, och [[Arthur Schopenhauer]] är en direkt influens. Schopenhauer postulerade att en person som affirmerar livet skulle göra så även om allt som hänt skulle återupprepas i evighet. Nietzsche nämner det först i ''[[Den glada vetenskapen]]'' och utvecklar det i ''[[Så talade Zarathustra]]''. Den vanligaste tolkningen är att Nietzsche använde sig av idéen om den eviga återkomsten som ett tankeexpriment för att hjälpa ett fullständigt affirmerande av livet. I sina anteckningsböcker spekulerar han också om den eviga återkomsten som en kosmologisk sanning.<br />
<br />
För att acceptera den eviga återkomsten förutsätts, enligt Nietzsche, en djup '''Amor fati''' (kärlek för ödet) för att inte bara uthärda utan också önska evig upprepning av livets alla aspekter som sorg, glädje, ensamhet och gemenskap, osv. Denna önskan och fulla bejakande av den eviga återkomsten skulle innebära den [[omvärdering av alla värden]] som ger upphov till [[övermänniskan]].<br />
<br />
== Inflytande och påverkan ==<br />
Nietzsches inflytande och påverkan har varit mycket hetrogent och skiftat över tid. Till en början relativ okänd och enbart läst av en liten skara, för att sedan mycket pågrund av systern Elisabeth Förster-Nietzsche sammankopplas med nazismen, och senare rentvådd och återupptäckt av en rad franska tänkare kring 1960-talet.<br />
<br />
=== Inflytande bland samtida ===<br />
Nietzsche hade ett visst inflytande på en mindre skara vänsteranhängare i Tyskland kring 1890. 1894-95 ville tyska konservativa förbjuda Nietzsches böcker för att de var subversiva. Under Dreyfusaffären kallade den franska anti-semitiska högern de judiska och vänsterintellektuella för "nietzscheaner".<br />
<br />
=== Nietzsche och nazisterna ===<br />
Adolf Hitler besökte flera gånger Nietzschemuseumet i Weimar och naziströrelsen tog upp flera teman hos Nietzsche, som kritiken av [[demokrati]]n, kristendom, hans prisande av kriget och den kommande [[övermänniskan]]. Nietzsche feltolkades och läsningen var i hög grad selektiv. Under nazisternas styre (1933-1945) studerades Nietzsche mycket på universiteten och begrepp som viljan till makt blev vanligt i nazistkretsar. Nietzsches popularitet bland nazisterna berodde i hög grad på systern Elisabeth Förster-Nietzsche som redigerade Nietzsches arbeten efter hans mentala kollaps 1889. Elisabeth, som blev nazistsympatisör och tidigare hade varit gift med antisemiten Bernhard Förster, redigerade Nietszsches sista anteckningar med att utelämna vissa delar, ändra ordningen, lägga till egna rubriker, och inkludera passager av andra författare (som Nietzsche citerade men som nu framställdes som att Nietzsche skrivit själv). Detta publicerades sedan som ''Der Wille zur Macht''.<br />
<br />
[[Georges Bataille]] var den första att avfärda de medvetna feltolkningar som nazisterna hade gjort av Nietzsches tänkande. Han dedikerade i Januari 1937 ett helt nummer av tidskriften [[Acéphale]] till temat "Nietzsche och fascisterna." Där kallade han Elisabeth Förster-Nietzsche för "Elisabeth Judas-Förster" och påminde om Nietzsches deklaration: "To never frequent anyone whom is involved in this bare-faced fraud concerning races."<br />
<br />
Nietzsches efterlämnade anteckningar har sammanställts av Mazzino Montinari and Giorgio Colli, vilka har bekräftat att Elisabeth och Peter Gast (som hjälpte Elisabeth att sammanställa ''Der Wille zur Macht'') förfalskade Nietzsche anteckningar, kallade ''Der Wille zur Macht'' för en "historisk förfalskning".<br />
<br />
Nietzsche själv kritiserade kraftigt [[antisemitism]], pan-germanism och [[nationalism]]. Både brytningen med hans tidiga förläggare Ernst Schmeitzner och brytningen av vänskapen med Richard Wagner berodde på deras antisemitism. Nietzsche lär också i ett brev ha skrivit att man bör "arkebusera alla antisemiter".<br />
<br />
=== Efter andra världskriget ===<br />
Nietzsche kom att få mycket stort inflytande på kontinental filosofi efter andra världskriget, mycket tack vare [[Georges Bataille]] och [[Pierre Klossowski]]. [[Michel Foucault]] använde sig av den [[genealogi]]ska metoden i sina undersökningar av makten. Andra tänkare som influerats är exempelvis [[Gilles Deleuze]], [[Jacques Derrida]] och [[Jean-Luc Nancy]].</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Diskussion:Friedrich_Nietzsche&diff=640Diskussion:Friedrich Nietzsche2007-12-11T15:02:02Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>Vet inte exakt hur detta är tänkt att gå till men jag gjorde några mindre, förvisso ganska irrelevanta, ändringar i inledningen. Verkade konstigt att påstå att hans filosofi "grundar sig" på en kritik av modernitet etc.<br />
:Glöm inte att signera diskussioninlägg.--[[Användare:Zerkalo|Zerkalo]] 7 november 2007 kl. 15.04 (CET)<br />
<br />
Vad gäller "viljan till makt" och "den eviga återkomsten" så är det ju högst omdebatterade aspekter av Herr Mustachens filosofi och jag har lite funderingar om den tolkning av "viljan till makt" som framförs på sidan nu. Det finns så vitt jag vet två grova tolkningar av nämnda vilja. Den ena är den som nu återfinns på sidan och som gör gällande att viljan till makt just är en vilja i konventionell betydelse, dvs. att vi står inför något slags intentionalt subjekt som "vill" makt i större eller mindre utsträckning, medvetet eller omedvetet. Den andra är den som formuleras av bl.a. Deleuze och slika sk. post-strukturella fransoser vilken tänker viljan till makt mer i termer av en i de konstitutiva krafterna inneboende generisk och differentierande princip. Denna princip ska då inte alls förstås i termer av någon "vilja" i tidigare nämnd betydelse utan snarare som ett något vilket alltid redan är där distribuerandes skillnad. Min egen högst personliga åsikt är att den senare läsningen är mer fruktbar och jävligt mycket sexigare än den förra (som i min mening är ganska plump och tråkig). Någon som motsätter sig att man redogör för den senare också eller blir det för mycket abstrakt orerande? Jag är lite osäker på hur det är tänkt att det ska se ut och huruvida det är lönt att ge sig in på lite mer komplexa resonemang i en wikitext... --[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 12 november 2007 kl. 12.16 (CET)<br />
<br />
:Båda såklart! Med betoning på den senare om den är mer fruktbar. (Personligen tillhör jag de som anser att viljan till makt är den minst viktiga och minst intressanta aspekten av N:s tänkande.)--[[Användare:Iammany|Iammany]] 16 november 2007 kl. 19.37 (CET)<br />
<br />
Okej, jag la till ett utkast till viljan till makt avsnittet. Nu råkar det vara just ett utkast och är således i trängande behov av redigering, jag tänkte försöka fixa det så snart jag har tid men tillsvidare kanske det här kan fungera som en utgångspunkt för vidare utläggningar?--[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 11 december 2007 kl. 11.31 (CET)<br />
<br />
:Det ser mer än bra ut! Men jag tror på en nerkortad version på denna sidan och sedan den längre som en egen artikel. No?--[[Användare:Iammany|Iammany]] 11 december 2007 kl. 15.07 (CET)<br />
<br />
Visst, det låter som en bra idé. Personligen har jag ingen som helst aning om hur man styr upp slikt, men om du känner dig manad så får du mer än gärna fixa till det! --[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 11 december 2007 kl. 16.02 (CET)</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Diskussion:Friedrich_Nietzsche&diff=638Diskussion:Friedrich Nietzsche2007-12-11T10:31:12Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>Vet inte exakt hur detta är tänkt att gå till men jag gjorde några mindre, förvisso ganska irrelevanta, ändringar i inledningen. Verkade konstigt att påstå att hans filosofi "grundar sig" på en kritik av modernitet etc.<br />
:Glöm inte att signera diskussioninlägg.--[[Användare:Zerkalo|Zerkalo]] 7 november 2007 kl. 15.04 (CET)<br />
<br />
Vad gäller "viljan till makt" och "den eviga återkomsten" så är det ju högst omdebatterade aspekter av Herr Mustachens filosofi och jag har lite funderingar om den tolkning av "viljan till makt" som framförs på sidan nu. Det finns så vitt jag vet två grova tolkningar av nämnda vilja. Den ena är den som nu återfinns på sidan och som gör gällande att viljan till makt just är en vilja i konventionell betydelse, dvs. att vi står inför något slags intentionalt subjekt som "vill" makt i större eller mindre utsträckning, medvetet eller omedvetet. Den andra är den som formuleras av bl.a. Deleuze och slika sk. post-strukturella fransoser vilken tänker viljan till makt mer i termer av en i de konstitutiva krafterna inneboende generisk och differentierande princip. Denna princip ska då inte alls förstås i termer av någon "vilja" i tidigare nämnd betydelse utan snarare som ett något vilket alltid redan är där distribuerandes skillnad. Min egen högst personliga åsikt är att den senare läsningen är mer fruktbar och jävligt mycket sexigare än den förra (som i min mening är ganska plump och tråkig). Någon som motsätter sig att man redogör för den senare också eller blir det för mycket abstrakt orerande? Jag är lite osäker på hur det är tänkt att det ska se ut och huruvida det är lönt att ge sig in på lite mer komplexa resonemang i en wikitext... --[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 12 november 2007 kl. 12.16 (CET)<br />
<br />
:Båda såklart! Med betoning på den senare om den är mer fruktbar. (Personligen tillhör jag de som anser att viljan till makt är den minst viktiga och minst intressanta aspekten av N:s tänkande.)--[[Användare:Iammany|Iammany]] 16 november 2007 kl. 19.37 (CET)<br />
<br />
Okej, jag la till ett utkast till viljan till makt avsnittet. Nu råkar det vara just ett utkast och är således i trängande behov av redigering, jag tänkte försöka fixa det så snart jag har tid men tillsvidare kanske det här kan fungera som en utgångspunkt för vidare utläggningar?--[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 11 december 2007 kl. 11.31 (CET)</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Friedrich_Nietzsche&diff=637Friedrich Nietzsche2007-12-11T10:28:22Z<p>Die Kehre: /* Viljan till makt */</p>
<hr />
<div>'''Friedrich Wilhelm Nietzsche''' (Oktober 15, 1844 – Augusti 25, 1900) var en tysk filosof, levde emellertid statslös största delen av sitt vuxna liv. Hans filosofi kommer i stor utsträckning till uttryck i form av en kritik av en viss form av [[modernitet]]en och kristen moral. Framförallt i hans tidiga verk sker samtidskritiken till stor del genom ett återvändande till antik grekisk filosofi (t.ex. Herakleitos och Epikuros) och de ideal som han tyckte sig finna där. Det är också där, i den grekiska filosofin, som Nietzsche finner den konceptuella dualitet som i form av de polära gestalterna Apollon och Dionysos skall komma att beledsaga och strukturera hans filosofi ända till slutet (om än under olika skepnader). Berömt eller kanske snarare ökänt är också hans ofullbordade sista projekt - postumt publicerat under arbetsnamnet "Viljan till makt" (der Wille zur Macht) med undertiteln "[[omvärdering av alla värden]]" - som skulle ge den dogmatiska kristna moralen en sista förödande dolkstöt och därmed bereda väg för den [[övermänniska]] Nietzsche föreställde sig skulle överskrida de rådande mänskliga betingelserna. Han är också känd för sin distinkta och nonkonforma stil, och kallas ofta för "diktarfilosof".<br />
<br />
Nietzsche började sin karriär som filolog för att sedan vända sig till filosofin. Vid 24 år ålder blev han, utan att ha publicerat någon avhandling, professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel. Han avgick dock 1879, dels på grund av de hälsoproblem som skulle komma att plåga honom för resten av hans liv. 1889 visade han symptom på allvarlig mental ohälsa och levde och vårdades av sin mor och syster tills han avled 1900.<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
=== Ungdom (1844–1869) ===<br />
De första åren levde Nietzsche i den lilla staden Röcken nära Leipzig i den preussiska provinsen Sachsen. Senare flyttade familjen till Naumburg där dom levde med farmodern och faderns två ogifta systrar.<br />
<br />
Nietzsche gick först i en pojkskola och sedan i en privatskola där han visade talang för musik och poesi. Efter examen 1864 läste han [[teologi]] och klassisk filologi vid universitetet i Bonn. Efter en termin avslutade han sin studier i teologi och förlorade sin tro. Detta hände troligen på grund av att han läst David Strauss bok om Jesu liv. Han koncentrerade sig istället på filologin och undervisades av professorn Friedrich Wilhelm Ritschl på universitetet i Leipzig. Kort därefter skrev han sina första filologiska publikationer.<br />
<br />
1865 kom Nietzsche i kontakt med [[Arthur Schopenhauer]]s verk, och 1866 läste han Friedrich Albert Lange's ''Geschichte des Materialismus''. Han fann det särskilt stimulerande och det motiverade honom att se bortom filologin och att fortsätta sina studier. 1867 avslutar han sina studier och möter samma år Richard Wagner för första gången.<br />
<br />
=== Professor i Basel (1869–1879) ===<br />
Med hjälp av Ritschl fick Nietzsche en professorspost i klassisk filologi på universitetet i Basel. Efter att ha flyttat till Basel avsade han sitt preussiska medborgarskap, och för resten av sitt liv förblev han officiellt sett statslös. Ändå tjästegjorde han på den preussiska sidan i det fransk-preussiska kriget 1870 till 1871 som medicinare. Under denna period ådrog han sig difteri (bakterisjukdom) och dysentri (tarminflammation).<br />
<br />
Tillbaka på universitetet träffade han [[Franz Overbeck]] som var professor i teologi, och som blev en vän för livet. Han började besöka Wagner allt oftare och blev välkomnad in i dennes närmaste krets. Wagner försvarade senare Nietzsches första bok ''Tragedins födelse'' då denna blev kritiserad för att vara allt för filosofisk spekulerande och inte strikt följde den filologiska metoden.<br />
<br />
Mellan 1873 och 1876 publicerade Nietzsche fyra längre essäer som senare samlades i volymen ''Otidsenliga betraktelser''. Dessa fyra essäer delade en kulturkritik, i Schopenhauer och Wagners anda, av den framväxande tyska kulturen. Nietzsche började under denna period också, under influens av Paul Rée, att överge pessimismen i sina tidigare verk. Han skulle också efter Wagners framträdande under festivalen i Bayreuth 1876 att distansiera och kritisera sin tidigare vän.<br />
<br />
Med publiceringen av ''Mänskligt, alltförmänskligt'' markerade Nietzsche sitt definitiva avsteg från Schopenhauers och Wagners tänkande och det var också det första verket där Nietzsche använde sig av aforismer för att behandla ämnen som [[metafysik]], moral och religion. Han försökte vid denna tid också utan framgång skaffa sig en fru. Hans hälsotillstånd blev sämre och sämre. 1879 blev han sjukpensionär.<br />
<br />
=== Självständig filosof (1879–1888) ===<br />
Pågrund av hans hälsotillstånd reste han mycket och sökte han sig till mer lämpade klimat. Han levde som självständig författare på sin pension från Basel och med stöd av vänner. Somrarna spenderade han i Sils Maria, nära St. Moritz i Schweiz och många vintrar i de italienska städerna Genua, Rapallo, och Turin, och i franska Nice.<br />
<br />
En av hans tidigare studenter, Peter Gast (född Heinrich Köselitz), blev en sorts privat sekreterare. Tillsammans med Overbeck var Gast Nietzsches närmaste och mest trofasta vän under resten av hans liv.<br />
<br />
Denna tid kom att bli Nietzsches mer produktiva. Efter ''Mänskligt, alltförmänskligt'' 1878 kom han att publicera en bok varje år tills 1888 då han publicerade hela fem stycken.<br />
<br />
1882 publicerade han första delen av ''[[Den glada vetenskapen]]''. Det året träffade han också Lou Salomé, som han kom att älska och friade till. Efter att ha blivit avvisad av Salomé och den alltmer tilltagande isolationen, med återkommande självmordstankar, flydde han till Rapollo och skrev första delen av ''[[Så talade Zarathustra]]'' på tio dagar.<br />
<br />
1886 bröt han med sin förläggare Ernst Schmeitzner pågrund av Schmeitzners [[antisemitism]]. Han betalde och publicerade ''[[Bortom gott och ont]]'' själv. Samma år gifte sig systern Elisabeth med antisemiten Bernhard Förster och de flyttade till Paraguay för att där grunda Nueva Germania, en "Germansk" koloni, något som Nietzsche svarade på med skratt. Genom korrespondens uttryckte Nietzsche sin avsky för Förster och relationen mellan brodern och systern var konfliktfylld. De skulle inte träffas igen förens efter Nietzsche kollaps.<br />
<br />
Nietzsches hälsotillstånd blev värre och under längre perioder var han praktiskt taget oförmögen att göra någonting. Under en kort period av tillfrisknade skrev han ''[[Till moralens genealogi]]''. 1888, hans sista verksamma år, skrev han på sin 44:e födelsedag den självbiografiska ''[[Ecce Homo]]''.<br />
<br />
=== Mental kollaps och död (1889–1900) ===<br />
3 januari, 1889 kollapsade Nietzsche på gatan i Turin, enligt sägen pågrund av att han försökte skydda en häst från att bli piskad. Han placerades efter denna incident på ett mentalsjukhus. Under några dagar skrev han vad som har kommit att kallas ''Wahnbriefe'' ("Vansinnesbreven") till en skara vänner. Detta fick Overbeck att förflytta Nietzsche till en psykiatriklinik i Basel. Från november 1889 till februari 1890 försökte Julius Langbehn (en tysk konsthistoriker!) behandla Nietzsche utan framgång. Nietzsche flyttades till familjens hem i Naumburg där modern Franziska vårdade honom.<br />
<br />
Gast och Overbeck började 1889 publicera och sprida Nietzsches verk som snart började få större uppmärksamhet. 1893 kom systern Elisabeth tillbaka till Tyskland för att vårda brodern. Hon läste hans verk och började ta över kontrollen över utgivningen. Overbeck avvisades av systern men Gast började efter ett tag att samarbeta. Efter moderns död 1897 flyttades Nietzsche till Weimar där Elishabeth vårade honom till hans död 1900. Under dessa år tillät systern folk besöka och beskåda filosofen, som nu börjat få viss berömmelse.<br />
<br />
En vanlig föreställning, som på senare tid har motbevisats, har varit att Nietzsche mentala kollaps orsakades av syfilis. Medans de flesta inte anser att det finns någon koppling mellan Nietzsches kollaps och hans filosofi menar några, exempelvis [[Georges Bataille]] och [[René Girard]], att kollapsen berodde på en psykologisk störning orsakad av hans filosofi.<br />
<br />
Friedrich Nietzsche dog 25 augusti 1900 av lunginflammation. Elisabeth begravde honom jämte fadern i Röcken. Vännen Peter Gast höll begravningstal där han sade: "Må ditt namn vara heligt för alla framtida generationer!" Nietzsche hade skrivit i ''Ecce Homo'' (då opublicerad) om sin rädsla för att han namn en dag skulle betraktas som "heligt".<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
Nietzsches tänkande har haft -- och fortsätter att ha -- stort inflytande. Hans filosofi hör emellertid till de där det råder minst konsensus. Nyckelkoncept och teman är lätta att identifiera, men deras innebörd och konsekvenser diskuteras livligt. Även om försök att systematisera Nietzsches tänkande har gjorts råder det en bred acceptans om att Nietzsches tänkande i grunden är anti-systematiskt. Den säregna stil och metod Nietzsche utvecklade har fått vissa kommentatorer att påstår att Nietzsches tänkande aldrig sammanfaller med vad han skrivit. [[Gilles Deleuze]] skriver: "om du vill veta vad [Nietzsche] menar, finn då den kraft som ger ny innebörd åt vad [han] säger, och förbind texten med denna kraft. På så sätt föreligger inga interpretationsproblem vad gäller Nietzsche, utan enbart tekniska: försöken att bestämma vilken yttre kraft som möjliggör för texten att överföra, exempelvis, ett energiflöde."<br />
<br />
Nietzsche är kanske mest känd för uttalandet "'''Gud är död'''", idéerna om '''viljan till makt''', '''övermänniskan''' och den '''eviga återkomsten'''. Han förknippas ofta med fatalism och [[nihilism]] och har tidigare betraktats som en föregångare till [[fascism]] och [[nationalsocialism]]. Nietzsche själv såg emellertid sitt projekt som ett försök att överkomma pessimismen som exempelvis karaktäriserade Schopenhauers tänkande, och han försök till omvärdering av alla värden sågs som övervinnandet av nihilismen. Han avsade sig sitt preussiska medborgarskap och förlöjligade ofta den tyska kulturen. Han var motståndare till all nationalism och avskydde [[antisemitism]].<br />
<br />
=== Moral och kristendom ===<br />
Nietzsche kallade sig immoralist och angrep de moralsystem som var prominenta på den tiden: kristendom, kantianism och [[utilitarism]]. Han ämnade emellertid inte att förgöra all moral utan också att återskapa en ny moral som sätter livet självt och dess vitalitet i centrum. I kritiken tar den '''[[genealogi|genealogiska]]''' analysen av slavmoralernas historiska utveckling en central plats. Nietzsche framhåller '''herremoral''' som ett ursprungligt och eftersträvansvärt ideal -- med de homeriska grekerna som främsta exempel -- och menar att '''slavmoralerna''' är en reaktion mot herremoralen. Slavmoral associerar han framför allt med de judiska och kristna traditionerna. I herremoralerna reser sig värderingar ur kontrasten mellan bra och dåligt, medans det i slavmoralerna kommer ur det som ses som gott och ont.<br />
<br />
Nietzsche menar att slavmoral var en sjukdom som har tagit över Europa. I hans ögon var kristendomen hycklande då den predikade kärlek och förlåtelse men i själva verket fördömde många av livets manifestationer. Han angrep kristendomen som han ansåg hade blivit en [[ideologi]] av kyrkan och misrepresenterade Jesus liv. Det blir således viktigt för Nietzsche att tydliggöra skillnaderna mellan kyrkans kristendom och Jesus och hans förkunnelse. Kristendomen, menade han, hade omvärderat hälsosamma instinktiva värderingar medans Jesus i Nietzsches ögon representerade ett steg närmare [[övermänniska]]n. I slutändan misslyckades, enligt Nietzsche, emellertid Jesus då han istället för att bejaka livet vände sig till "Guds rike".<br />
<br />
=== Nihilism och Guds död ===<br />
[[Nihilism]]en fanns enligt Nietzsche latent i kärnan den europeiska kulturen (och [[moderniteten]]). Han betraktade också nihilismen som nödvändig och den stora prövning genom vilken [[övermänniskan]] var den möjliga utgången. Detta tillstånd som skulle bli den europeiska kulturens (eller [[modernitet]]ens) avgörande utmaning och som var oåterkallelig konceptualiserades med uttrycket "'''[[Gud är död]]'''".<br />
<br />
=== Viljan till makt === <br />
"Viljan till makt" har efter Nietzsches död ofta kommit att presenteras som den centrala tesen i Nietzsches tänkande. Detta beror på en mängd saker varibland de mest uppenbara måste sägas vara systerns inflytande över redigeringen av de postumt publicerade anteckningsböcker som också kom att få titeln ''Der Wille zur Macht'' (1901). Systern önskade här upprätta en bild av Nietzsche som en tänkare med ett mer eller mindre koherent system vars centrala begrepp tänktes utgöras av denna "vilja till makt". Ett annat skäl till begreppets framträdande roll efter Nietzsches död är den förståelse av hans verk som etablerades dels i Tyskland av Martin Heidegger men kanske framförallt i Frankrike under 1960-talet av tänkare som Gilles Deleuze, Michel Foucault, Jacques Derrida m.fl vilka förstår begreppet som någonting mycket centralt hos Nietzsche. Gemensamt för dessa tänkare är att även om de inte söker förstå Nietzsche som konstruerandes något slags regelrätt filosofiskt system, så läser de honom som en filosof i mer traditionell bemärkelse. Det vill säga, de läser honom inte som blott och bart en hätsk kulturkritiker med vissa reaktionära böjelser och en försmak för antiken, utan som en filosof i bemärkelsen tänkare vars tankar struktureras utifrån vissa genomgående temata och begrepp och som därför i viss mening också uppvisar ett slags systematik i och med formulerandet av en koherent ontologi, epistemologi etc. <br />
<br />
Emellertid är viljan till makt ett av de mest omstridda vad gäller Nietzsche och någon konsensus står knappast att finna. Grovt sett finns det dock två tolkningar av begreppet, vilka i viss mening är diametralt motsatta:<br />
<br />
Den första tolkningen gör gällande att det handlar om en "vilja" i traditionell mening. Det vill säga, vi står här inför ett intentionalt subjekt som "vill" någonting och det som viljes är makt. Begreppet förstås här som pekandes mot en grundläggande och väsensenlig tendens - vilken dessutom verkar vara begränsad till människan eller möjligtvis andra levande varelser - i enlighet med vilken livet kommer till uttryck. Alla livsuttryck är således betingade av viljan till makt. Tämligen flagranta uttryck som t.ex. krigsföring söker man alltså förstå mot bakgrund av viljan till makt; vilken då tänks distribuera objekten för våra medvetna eller omedvetna intentioner. Det är alltså en väldigt konkret och vardaglig förståelse av såväl vilje- som maktbegreppet som här gör sig gällande. En del förstår därför, och i enlighet med det som nyss nämnts, "viljan till makt" som ett svar på Schopenhauers "viljan till liv". Schopenhauer menade att universum och allting drevs av en vilja till liv, vilket visade sig i alla varelsers önskan att undvika död och vilja att fortplanta sig - med andra ord, såsom självbevarelsedrift. <br />
<br />
I Deleuzes magistrala och mycket inflytelserika läsning av Nietzsche i ''Nietzsche et la philosophie'' från 1962 framträder begreppet "viljan till makt" som någonting mycket centralt i Nietzsches tänkande och då på ett sätt som på flera väsentliga punkter avviker från den tidigare nämnda uppfattningen. Deleuze förstår viljan till makt som ett begrepp som framförallt opererar på en ontologisk nivå. Viljan till makt fungerar här som en dynamisk princip vilken distribuerar skillnad och determinerar relationer.<br />
<br />
Varje kropp (i begreppets bredaste bemärkelse: kemisk, biologisk, social, politisk) är ett multipelt fenomen konstituerat av en mångfald krafter och deras (inter)relationer. Två differenta krafter-vilka-som-helst konstituerar en kropp från och med det ögonblick då de träder in i en relation till varandra. Detta gör enligt Deleuze varje kropp till en arbiträr produkt av en tillfällighet (''hasard''). Förhållandet mellan de olika krafter som står i relation till varandra beskrivs och determineras i termer av de olika krafternas ursprungliga kvaliteter - huruvida de sägs vara ''aktiva'' eller ''reaktiva''. Denna bestämning tänks då beskriva relationen mellan två differenta krafter där dessa kvaliteter korresponderar med och determineras av respektive krafts kvantitet, det vill säga, huruvida en kraft kan sägas vara ''dominerande'' eller ''dominerad''. Det är således den kvantitativa och inte den kvalitativa differensen som primärt är determinerande i en relation-vilken-som-helst och kvalitet är således ingenting annat än den icke-reducerbara kvantitativa differensens uttryck i en relation.<br />
<br />
Bägge kvaliteter har sin unika karaktär och tillskrivs utifrån denna vissa funktioner. Att de underlägsna krafter bestämts som reaktiva innebär inte att de förlorar något av sin kraft eller kvantitet. Detta belyser snarare de sätt på vilka de reaktiva krafterna ger uttryck för sig själva i termer av mekanism, ändamål (finalités), funktion och livsvillkor (t.ex. nutrition, reproduktion, konserveration, adaption och nytta). <br />
<br />
Enligt Deluzes Nietzsche är medvetandet eller det cerebrala väsensenligt reaktivt och uttrycker endast ett förhållande mellan vissa reaktiva krafter och de aktiva krafter som dominerar dem. Medvetandet blir här till en effekt, en produkt, en självets specifika reaktion på de aktiva krafter som är dess villkor. De aktiva krafterna måste här förstås som agerande på ett annat plan än medvetandet, nämligen det korporala eller somatiska planet som därmed också bestäms som omedvetet. På grund av medvetandets eller det cerebralas väsensenligt reaktiva karaktär etableras ett reaktivt perspektiv för varje utblick eller analys som i förlängningen innebär att det korporala eller de aktiva krafterna förstås i termer av de reaktiva begrepp som angivits ovan (t.ex. mekanism och funktion). Kroppen som kropp är därmed inte längre synonym med sig själv utan reduceras nu till att blott utgöra det cerebralas instrument, en andens vehikel. Varje cerebral aktivitet implicerar såsom reaktion således en reduktion av det korporala och dess närvaro till ett slags automatism; och innebär också en konsolidering av medvetandets reaktiva utblick eller konception av världen-livet.<br />
<br />
De aktiva krafterna är av en rad olika anledningar, men då framförallt på grund av det cerebralas eller medvetandets reaktiva tendens, mycket svårare att beskriva och förstå. Sammanfattningsvis kan man enligt Deleuze dock tala om tre aspekter av respektive kvalitet. De reaktiva krafterna: 1. Nytta, funktion, adaption och begränsning; 2. Förnekar de aktiva krafterna, det vill säga det korporala, och skiljer det från sina möjligheter (i termer av virtualitet); 3. Förnekar sig själva och sin potential såsom differentierade krafter för att istället vända sig mot sig själva. Dessa aspekter kontrasteras mot tre parallella aspekter hos de aktiva krafterna: I. Plastiska, dominerande och underkastande; II. Söker alltid gränserna för det de förmår (force qui va jusq’au bout de ce qu’elle peut); III. Affirmerar sin differens.<br />
<br />
Viljan till makt förstås här som kraftens “genealogiska element” och genealogisk skall enligt Deleuze förstås som ''genetisk'' och ''differentiell''. Å ena sidan är viljan till makt kraftens differentiella element, det vill säga det element som producerar och distribuerar den kvantitativa differensen mellan två eller fler krafter som står i relation till varandra. Å andra sidan är viljan till makt kraftens genetiska element, det vill säga det element som producerar och distribuerar de kvaliteter som tillkommer varje kraft i en relation-vilken-som-helst. Tillfälligheten är här ingenting annat än två eller fler krafters inträde i en reciprok relation vilken viljan till makt determinerar och konstituerar. Emellertid är det inte endast krafterna som tillskrivs olika kvaliteter utan också viljan till makt. Viljan till makt är antingen ''affirmativ'' eller ''negativ''. Affirmativ skall här förstås som ett blivande-aktiv och är därmed inte nödvändigtvis bundet till någon aktion; på samma sätt skall negativ här förstås som ett blivande-reaktiv, inte heller detta är bundet till reaktionen. De existerar således ett komplext samspel mellan de fyra kvaliteter som här redogjorts för, aktiv-reaktiv och affirmativ-negativ.<br />
<br />
Viljan till makt måste såsom princip förstås som en plastisk sådan då den aldrig går utanför det vars betingelse den utgör. Viljan till makts metamorfos är istället konform med det betingade och determinerar sig själv tillsammans med det determinerade. Av detta följer att även om viljan till makt är distinkt i förhållande till de krafter som den determinerar så kan den aldrig skiljas från de determinerade krafterna, från deras kvantiteter, kvaliteter och riktningar. Detta betyder dock inte att den är identisk med dessa utan bara att de inte går att separera utan att hamna i ett abstrakt metafysiskt resonemang. Dock bör de inte blandas samman eftersom detta skulle innebära en avgörande reduktion av krafterna såsom krafter och viljan till makt såsom vilja till makt. <br />
<br />
Viljan till makt består således i en simultan och dubbel rörelse: den determinerar och konstituerar varje relation mellan två eller fler krafter samtidigt som den, vad sin egen manifestation beträffar, i samma ögonblick och av samma krafter som den determinerar, själv determineras. Viljan till makt kan här alltså förstås som en konstitutiv passivitet, som en möjlighet till determination, som bestämbarhet, som affektivitet.<br />
<br />
Denna konception av viljan till makt öppnar, sin abstraktionsgrad till trots, upp för en mängd mycket intressanta möjligheter. Bland annat visar sig här en möjlighet till en ny eller åtminstone annan förståelse av det som traditionellt förståtts som det mänskliga subjektet. Man kan här, istället för att tala om ett på förhand givet upplevande och agerande subjekt, tala om en kontinuerlig och heterogen produktion av singulariteter, av mer eller mindre momentan subjektivitet.<br />
<br />
=== Övermänniskan ===<br />
'''[[Övermänniskan]]''' (''Übermensch'') kontrasterar Nietzsche mot "den sista människan" (''der letzte Mensch'') som han betraktar som "målet" med människan i moderniteten. Den sista människan är antitesen till övermänniskan; en apatisk individ som är trött på livet, inte tar några risker och bara söker bekvämlighet och säkerhet. Övermänniskan är den som i motsats till den sista människan har dragit konsekvenserna av nihilismen och "Guds död" och genomgått '''[[omvärderingen av alla värden]]''', och kommit ut på "andra sidan" i en affirmation av livet.<br />
<br />
Det är en vanlig feltolkning att övermänniskan skulle vara en slags biologiskt eller kulturell förädlad form av människan så som den existerade under moderniteten; så som i [[fascism]]en och [[nazism]]en. En sådan politisk tolkning liksom en biologisk/[[socialdarwinism|socialdarwinistisk]] tolkning varnade Nietzsche själv för i sin bok ''Ecce homo''. Övermänniskan handlar mer om överkommandet av sig själv, nihilismen och slavmoralernas [[ressentiment]].<br />
<br />
jmf jüngers waldganger<br />
<br />
=== Amor fati och den eviga återkomsten ===<br />
'''Den eviga återkomsten''' är också mycket omdiskuterat. Nietzsche hämtade uttrycket från Heinrich Heine, och [[Arthur Schopenhauer]] är en direkt influens. Schopenhauer postulerade att en person som affirmerar livet skulle göra så även om allt som hänt skulle återupprepas i evighet. Nietzsche nämner det först i ''[[Den glada vetenskapen]]'' och utvecklar det i ''[[Så talade Zarathustra]]''. Den vanligaste tolkningen är att Nietzsche använde sig av idéen om den eviga återkomsten som ett tankeexpriment för att hjälpa ett fullständigt affirmerande av livet. I sina anteckningsböcker spekulerar han också om den eviga återkomsten som en kosmologisk sanning.<br />
<br />
För att acceptera den eviga återkomsten förutsätts, enligt Nietzsche, en djup '''Amor fati''' (kärlek för ödet) för att inte bara uthärda utan också önska evig upprepning av livets alla aspekter som sorg, glädje, ensamhet och gemenskap, osv. Denna önskan och fulla bejakande av den eviga återkomsten skulle innebära den [[omvärdering av alla värden]] som ger upphov till [[övermänniskan]].<br />
<br />
== Inflytande och påverkan ==<br />
Nietzsches inflytande och påverkan har varit mycket hetrogent och skiftat över tid. Till en början relativ okänd och enbart läst av en liten skara, för att sedan mycket pågrund av systern Elisabeth Förster-Nietzsche sammankopplas med nazismen, och senare rentvådd och återupptäckt av en rad franska tänkare kring 1960-talet.<br />
<br />
=== Inflytande bland samtida ===<br />
Nietzsche hade ett visst inflytande på en mindre skara vänsteranhängare i Tyskland kring 1890. 1894-95 ville tyska konservativa förbjuda Nietzsches böcker för att de var subversiva. Under Dreyfusaffären kallade den franska anti-semitiska högern de judiska och vänsterintellektuella för "nietzscheaner".<br />
<br />
=== Nietzsche och nazisterna ===<br />
Adolf Hitler besökte flera gånger Nietzschemuseumet i Weimar och naziströrelsen tog upp flera teman hos Nietzsche, som kritiken av [[demokrati]]n, kristendom, hans prisande av kriget och den kommande [[övermänniskan]]. Nietzsche feltolkades och läsningen var i hög grad selektiv. Under nazisternas styre (1933-1945) studerades Nietzsche mycket på universiteten och begrepp som viljan till makt blev vanligt i nazistkretsar. Nietzsches popularitet bland nazisterna berodde i hög grad på systern Elisabeth Förster-Nietzsche som redigerade Nietzsches arbeten efter hans mentala kollaps 1889. Elisabeth, som blev nazistsympatisör och tidigare hade varit gift med antisemiten Bernhard Förster, redigerade Nietszsches sista anteckningar med att utelämna vissa delar, ändra ordningen, lägga till egna rubriker, och inkludera passager av andra författare (som Nietzsche citerade men som nu framställdes som att Nietzsche skrivit själv). Detta publicerades sedan som ''Der Wille zur Macht''.<br />
<br />
[[Georges Bataille]] var den första att avfärda de medvetna feltolkningar som nazisterna hade gjort av Nietzsches tänkande. Han dedikerade i Januari 1937 ett helt nummer av tidskriften [[Acéphale]] till temat "Nietzsche och fascisterna." Där kallade han Elisabeth Förster-Nietzsche för "Elisabeth Judas-Förster" och påminde om Nietzsches deklaration: "To never frequent anyone whom is involved in this bare-faced fraud concerning races."<br />
<br />
Nietzsches efterlämnade anteckningar har sammanställts av Mazzino Montinari and Giorgio Colli, vilka har bekräftat att Elisabeth och Peter Gast (som hjälpte Elisabeth att sammanställa ''Der Wille zur Macht'') förfalskade Nietzsche anteckningar, kallade ''Der Wille zur Macht'' för en "historisk förfalskning".<br />
<br />
Nietzsche själv kritiserade kraftigt [[antisemitism]], pan-germanism och [[nationalism]]. Både brytningen med hans tidiga förläggare Ernst Schmeitzner och brytningen av vänskapen med Richard Wagner berodde på deras antisemitism. Nietzsche lär också i ett brev ha skrivit att man bör "arkebusera alla antisemiter".<br />
<br />
=== Efter andra världskriget ===<br />
Nietzsche kom att få mycket stort inflytande på kontinental filosofi efter andra världskriget, mycket tack vare [[Georges Bataille]] och [[Pierre Klossowski]]. [[Michel Foucault]] använde sig av den [[genealogi]]ska metoden i sina undersökningar av makten. Andra tänkare som influerats är exempelvis [[Gilles Deleuze]], [[Jacques Derrida]] och [[Jean-Luc Nancy]].</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Anv%C3%A4ndare:Die_Kehre&diff=609Användare:Die Kehre2007-11-13T08:19:52Z<p>Die Kehre: Ny sida: Förhållandevis ung man. Svårt ansatt av pretentioner. Befinner sig i ständig fransk exil.</p>
<hr />
<div>Förhållandevis ung man. Svårt ansatt av pretentioner. Befinner sig i ständig fransk exil.</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Diskussion:Friedrich_Nietzsche&diff=604Diskussion:Friedrich Nietzsche2007-11-12T11:16:28Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>Vet inte exakt hur detta är tänkt att gå till men jag gjorde några mindre, förvisso ganska irrelevanta, ändringar i inledningen. Verkade konstigt att påstå att hans filosofi "grundar sig" på en kritik av modernitet etc.<br />
:Glöm inte att signera diskussioninlägg.--[[Användare:Zerkalo|Zerkalo]] 7 november 2007 kl. 15.04 (CET)<br />
<br />
Vad gäller "viljan till makt" och "den eviga återkomsten" så är det ju högst omdebatterade aspekter av Herr Mustachens filosofi och jag har lite funderingar om den tolkning av "viljan till makt" som framförs på sidan nu. Det finns så vitt jag vet två grova tolkningar av nämnda vilja. Den ena är den som nu återfinns på sidan och som gör gällande att viljan till makt just är en vilja i konventionell betydelse, dvs. att vi står inför något slags intentionalt subjekt som "vill" makt i större eller mindre utsträckning, medvetet eller omedvetet. Den andra är den som formuleras av bl.a. Deleuze och slika sk. post-strukturella fransoser vilken tänker viljan till makt mer i termer av en i de konstitutiva krafterna inneboende generisk och differentierande princip. Denna princip ska då inte alls förstås i termer av någon "vilja" i tidigare nämnd betydelse utan snarare som ett något vilket alltid redan är där distribuerandes skillnad. Min egen högst personliga åsikt är att den senare läsningen är mer fruktbar och jävligt mycket sexigare än den förra (som i min mening är ganska plump och tråkig). Någon som motsätter sig att man redogör för den senare också eller blir det för mycket abstrakt orerande? Jag är lite osäker på hur det är tänkt att det ska se ut och huruvida det är lönt att ge sig in på lite mer komplexa resonemang i en wikitext... --[[Användare:Die Kehre|die Kehre]] 12 november 2007 kl. 12.16 (CET)</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Diskussion:Friedrich_Nietzsche&diff=565Diskussion:Friedrich Nietzsche2007-11-06T20:45:51Z<p>Die Kehre: Ny sida: Vet inte exakt hur detta är tänkt att gå till men jag gjorde några mindre, förvisso ganska irrelevanta, ändringar i inledningen. Verkade konstigt att påstå att hans filosofi "grunda...</p>
<hr />
<div>Vet inte exakt hur detta är tänkt att gå till men jag gjorde några mindre, förvisso ganska irrelevanta, ändringar i inledningen. Verkade konstigt att påstå att hans filosofi "grundar sig" på en kritik av modernitet etc.</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Friedrich_Nietzsche&diff=564Friedrich Nietzsche2007-11-06T20:44:11Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Friedrich Wilhelm Nietzsche''' (Oktober 15, 1844 – Augusti 25, 1900) var en tysk filosof, levde emellertid statslös största delen av sitt vuxna liv. Hans filosofi kommer i stor utsträckning till uttryck i form av en kritik av en viss form av [[modernitet]]en och kristen moral. Framförallt i hans tidiga verk sker samtidskritiken till stor del genom ett återvändande till antik grekisk filosofi (t.ex. Herakleitos och Epikuros) och de ideal som han tyckte sig finna där. Det är också där, i den grekiska filosofin, som Nietzsche finner den konceptuella dualitet som i form av de polära gestalterna Apollon och Dionysos skall komma att beledsaga och strukturera hans filosofi ända till slutet (om än under olika skepnader). Berömt eller kanske snarare ökänt är också hans ofullbordade sista projekt - postumt publicerat under arbetsnamnet "Viljan till makt" (der Wille zur Macht) med undertiteln "[[omvärdering av alla värden]]" - som skulle ge den dogmatiska kristna moralen en sista förödande dolkstöt och därmed bereda väg för den [[övermänniska]] Nietzsche föreställde sig skulle överskrida de rådande mänskliga betingelserna. Han är också känd för sin distinkta och nonkonforma stil, och kallas ofta för "diktarfilosof".<br />
<br />
Nietzsche började sin karriär som filolog för att sedan vända sig till filosofin. Vid 24 år ålder blev han, utan att ha publicerat någon avhandling, professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel. Han avgick dock 1879, dels på grund av de hälsoproblem som skulle komma att plåga honom för resten av hans liv. 1889 visade han symptom på allvarlig mental ohälsa och levde och vårdades av sin mor och syster tills han avled 1900.<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
=== Ungdom (1844–1869) ===<br />
De första åren levde Nietzsche i den lilla staden Röcken nära Leipzig i den preussiska provinsen Sachsen. Senare flyttade familjen till Naumburg där dom levde med farmodern och faderns två ogifta systrar.<br />
<br />
Nietzsche gick först i en pojkskola och sedan i en privatskola där han visade talang för musik och poesi. Efter examen 1864 läste han [[teologi]] och klassisk filologi vid universitetet i Bonn. Efter en termin avslutade han sin studier i teologi och förlorade sin tro. Detta hände troligen på grund av att han läst David Strauss bok om Jesu liv. Han koncentrerade sig istället på filologin och undervisades av professorn Friedrich Wilhelm Ritschl på universitetet i Leipzig. Kort därefter skrev han sina första filologiska publikationer.<br />
<br />
1865 kom Nietzsche i kontakt med [[Arthur Schopenhauer]]s verk, och 1866 läste han Friedrich Albert Lange's ''Geschichte des Materialismus''. Han fann det särskilt stimulerande och det motiverade honom att se bortom filologin och att fortsätta sina studier. 1867 avslutar han sina studier och möter samma år Richard Wagner för första gången.<br />
<br />
=== Professor i Basel (1869–1879) ===<br />
Med hjälp av Ritschl fick Nietzsche en professorspost i klassisk filologi på universitetet i Basel. Efter att ha flyttat till Basel avsade han sitt preussiska medborgarskap, och för resten av sitt liv förblev han officiellt sett statslös. Ändå tjästegjorde han på den preussiska sidan i det fransk-preussiska kriget 1870 till 1871 som medicinare. Under denna period ådrog han sig difteri (bakterisjukdom) och dysentri (tarminflammation).<br />
<br />
Tillbaka på universitetet träffade han [[Franz Overbeck]] som var professor i teologi, och som blev en vän för livet. Han började besöka Wagner allt oftare och blev välkomnad in i dennes närmaste krets. Wagner försvarade senare Nietzsches första bok ''Tragedins födelse'' då denna blev kritiserad för att vara allt för filosofisk spekulerande och inte strikt följde den filologiska metoden.<br />
<br />
Mellan 1873 och 1876 publicerade Nietzsche fyra längre essäer som senare samlades i volymen ''Otidsenliga betraktelser''. Dessa fyra essäer delade en kulturkritik, i Schopenhauer och Wagners anda, av den framväxande tyska kulturen. Nietzsche började under denna period också, under influens av Paul Rée, att överge pessimismen i sina tidigare verk. Han skulle också efter Wagners framträdande under festivalen i Bayreuth 1876 att distansiera och kritisera sin tidigare vän.<br />
<br />
Med publiceringen av ''Mänskligt, alltförmänskligt'' markerade Nietzsche sitt definitiva avsteg från Schopenhauers och Wagners tänkande och det var också det första verket där Nietzsche använde sig av aforismer för att behandla ämnen som [[metafysik]], moral och religion. Han försökte vid denna tid också utan framgång skaffa sig en fru. Hans hälsotillstånd blev sämre och sämre. 1879 blev han sjukpensionär.<br />
<br />
=== Självständig filosof (1879–1888) ===<br />
Pågrund av hans hälsotillstånd reste han mycket och sökte han sig till mer lämpade klimat. Han levde som självständig författare på sin pension från Basel och med stöd av vänner. Somrarna spenderade han i Sils Maria, nära St. Moritz i Schweiz och många vintrar i de italienska städerna Genua, Rapallo, och Turin, och i franska Nice.<br />
<br />
En av hans tidigare studenter, Peter Gast (född Heinrich Köselitz), blev en sorts privat sekreterare. Tillsammans med Overbeck var Gast Nietzsches närmaste och mest trofasta vän under resten av hans liv.<br />
<br />
Denna tid kom att bli Nietzsches mer produktiva. Efter ''Mänskligt, alltförmänskligt'' 1878 kom han att publicera en bok varje år tills 1888 då han publicerade hela fem stycken.<br />
<br />
1882 publicerade han första delen av ''[[Den glada vetenskapen]]''. Det året träffade han också Lou Salomé, som han kom att älska och friade till. Efter att ha blivit avvisad av Salomé och den alltmer tilltagande isolationen, med återkommande självmordstankar, flydde han till Rapollo och skrev första delen av ''[[Så talade Zarathustra]]'' på tio dagar.<br />
<br />
1886 bröt han med sin förläggare Ernst Schmeitzner pågrund av Schmeitzners [[antisemitism]]. Han betalde och publicerade ''[[Bortom gott och ont]]'' själv. Samma år gifte sig systern Elisabeth med antisemiten Bernhard Förster och de flyttade till Paraguay för att där grunda Nueva Germania, en "Germansk" koloni, något som Nietzsche svarade på med skratt. Genom korrespondens uttryckte Nietzsche sin avsky för Förster och relationen mellan brodern och systern var konfliktfylld. De skulle inte träffas igen förens efter Nietzsche kollaps.<br />
<br />
Nietzsches hälsotillstånd blev värre och under längre perioder var han praktiskt taget oförmögen att göra någonting. Under en kort period av tillfrisknade skrev han ''[[Till moralens genealogi]]''. 1888, hans sista verksamma år, skrev han på sin 44:e födelsedag den självbiografiska ''[[Ecce Homo]]''.<br />
<br />
=== Mental kollaps och död (1889–1900) ===<br />
3 januari, 1889 kollapsade Nietzsche på gatan i Turin, enligt sägen pågrund av att han försökte skydda en häst från att bli piskad. Han placerades efter denna incident på ett mentalsjukhus. Under några dagar skrev han vad som har kommit att kallas ''Wahnbriefe'' ("Vansinnesbreven") till en skara vänner. Detta fick Overbeck att förflytta Nietzsche till en psykiatriklinik i Basel. Från november 1889 till februari 1890 försökte Julius Langbehn (en tysk konsthistoriker!) behandla Nietzsche utan framgång. Nietzsche flyttades till familjens hem i Naumburg där modern Franziska vårdade honom.<br />
<br />
Gast och Overbeck började 1889 publicera och sprida Nietzsches verk som snart började få större uppmärksamhet. 1893 kom systern Elisabeth tillbaka till Tyskland för att vårda brodern. Hon läste hans verk och började ta över kontrollen över utgivningen. Overbeck avvisades av systern men Gast började efter ett tag att samarbeta. Efter moderns död 1897 flyttades Nietzsche till Weimar där Elishabeth vårade honom till hans död 1900. Under dessa år tillät systern folk besöka och beskåda filosofen, som nu börjat få viss berömmelse.<br />
<br />
Friedrich Nietzsche dog 25 augusti 1900 av lunginflammation.<br />
<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
Nietzsches tänkande har haft -- och fortsätter att ha -- stort inflytande. Hans filosofi hör emellertid till de där det råder minst konsensus. Nyckelkoncept och teman är lätta att identifiera, men deras innebörd och konsekvenser diskuteras livligt. Även om försök att systematisera Nietzsches tänkande har gjorts råder det en bred acceptans om att Nietzsches tänkande i grunden är anti-systematiskt. Den säregna stil och metod Nietzsche utvecklade har fått vissa kommentatorer att påstår att Nietzsches tänkande aldrig sammanfaller med vad han skrivit. [[Gilles Deleuze]] skriver: "om du vill veta vad [Nietzsche] menar, finn då den kraft som ger ny innebörd åt vad [han] säger, och förbind texten med denna kraft. På så sätt föreligger inga interpretationsproblem vad gäller Nietzsche, utan enbart tekniska: försöken att bestämma vilken yttre kraft som möjliggör för texten att överföra, exempelvis, ett energiflöde."<br />
<br />
Nietzsche är kanske mest känd för uttalandet "'''Gud är död'''", idéerna om '''viljan till makt''', '''övermänniskan''' och den '''eviga återkomsten'''. Han förknippas ofta med fatalism och [[nihilism]] och har tidigare betraktats som en föregångare till [[fascism]] och [[nationalsocialism]]. Nietzsche själv såg emellertid sitt projekt som ett försök att överkomma pessimismen som exempelvis karaktäriserade Schopenhauers tänkande, och han försök till omvärdering av alla värden sågs som övervinnandet av nihilismen. Han avsade sig sitt preussiska medborgarskap och förlöjligade ofta den tyska kulturen. Han var motståndare till all nationalism och avskydde [[antisemitism]].<br />
<br />
=== Nihilism och Guds död ===<br />
<br />
=== Kristendom och moral ===<br />
<br />
=== Viljan till makt === <br />
<br />
=== Övermänniskan ===<br />
jmf jüngers waldganger<br />
<br />
=== Amor fati och den eviga återkomsten ===</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Friedrich_Nietzsche&diff=563Friedrich Nietzsche2007-11-06T20:43:37Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Friedrich Wilhelm Nietzsche''' (Oktober 15, 1844 – Augusti 25, 1900) var en tysk filosof, levde emellertid statslös största delen av sitt vuxna liv. Hans filosofi kommer i stor utsträckning till uttryck i form av en kritik av en viss form av [[modernitet]]en och kristen moral. Framförallt i hans tidiga verk sker samtidskritiken till stor del genom ett återvändande till antik grekisk filosofi (t.ex. Herakleitos och Epikuros) och de ideal som han tyckte sig finna där. Det är också där, i den grekiska filosofin, som Nietzsche finner den konceptuella dualitet som i form av de polära gestalterna Apollon och Dionysos skall komma att beledsaga och strukturera hans filosofi ända till slutet (om än under olika skepnader). Berömt eller kanske snarare ökänt är också hans ofullbordade sista projekt - postumt publicerat under arbetsnamnet "Viljan till makt" (der Wille zur Macht) med undertiteln [[omvärdering av alla värden]] - som skulle ge den dogmatiska kristna moralen en sista förödande dolkstöt och därmed bereda väg för den [[övermänniska]] Nietzsche föreställde sig skulle överskrida de rådande mänskliga betingelserna. Han är också känd för sin distinkta och nonkonforma stil, och kallas ofta för "diktarfilosof".<br />
<br />
Nietzsche började sin karriär som filolog för att sedan vända sig till filosofin. Vid 24 år ålder blev han, utan att ha publicerat någon avhandling, professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel. Han avgick dock 1879, dels på grund av de hälsoproblem som skulle komma att plåga honom för resten av hans liv. 1889 visade han symptom på allvarlig mental ohälsa och levde och vårdades av sin mor och syster tills han avled 1900.<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
=== Ungdom (1844–1869) ===<br />
De första åren levde Nietzsche i den lilla staden Röcken nära Leipzig i den preussiska provinsen Sachsen. Senare flyttade familjen till Naumburg där dom levde med farmodern och faderns två ogifta systrar.<br />
<br />
Nietzsche gick först i en pojkskola och sedan i en privatskola där han visade talang för musik och poesi. Efter examen 1864 läste han [[teologi]] och klassisk filologi vid universitetet i Bonn. Efter en termin avslutade han sin studier i teologi och förlorade sin tro. Detta hände troligen på grund av att han läst David Strauss bok om Jesu liv. Han koncentrerade sig istället på filologin och undervisades av professorn Friedrich Wilhelm Ritschl på universitetet i Leipzig. Kort därefter skrev han sina första filologiska publikationer.<br />
<br />
1865 kom Nietzsche i kontakt med [[Arthur Schopenhauer]]s verk, och 1866 läste han Friedrich Albert Lange's ''Geschichte des Materialismus''. Han fann det särskilt stimulerande och det motiverade honom att se bortom filologin och att fortsätta sina studier. 1867 avslutar han sina studier och möter samma år Richard Wagner för första gången.<br />
<br />
=== Professor i Basel (1869–1879) ===<br />
Med hjälp av Ritschl fick Nietzsche en professorspost i klassisk filologi på universitetet i Basel. Efter att ha flyttat till Basel avsade han sitt preussiska medborgarskap, och för resten av sitt liv förblev han officiellt sett statslös. Ändå tjästegjorde han på den preussiska sidan i det fransk-preussiska kriget 1870 till 1871 som medicinare. Under denna period ådrog han sig difteri (bakterisjukdom) och dysentri (tarminflammation).<br />
<br />
Tillbaka på universitetet träffade han [[Franz Overbeck]] som var professor i teologi, och som blev en vän för livet. Han började besöka Wagner allt oftare och blev välkomnad in i dennes närmaste krets. Wagner försvarade senare Nietzsches första bok ''Tragedins födelse'' då denna blev kritiserad för att vara allt för filosofisk spekulerande och inte strikt följde den filologiska metoden.<br />
<br />
Mellan 1873 och 1876 publicerade Nietzsche fyra längre essäer som senare samlades i volymen ''Otidsenliga betraktelser''. Dessa fyra essäer delade en kulturkritik, i Schopenhauer och Wagners anda, av den framväxande tyska kulturen. Nietzsche började under denna period också, under influens av Paul Rée, att överge pessimismen i sina tidigare verk. Han skulle också efter Wagners framträdande under festivalen i Bayreuth 1876 att distansiera och kritisera sin tidigare vän.<br />
<br />
Med publiceringen av ''Mänskligt, alltförmänskligt'' markerade Nietzsche sitt definitiva avsteg från Schopenhauers och Wagners tänkande och det var också det första verket där Nietzsche använde sig av aforismer för att behandla ämnen som [[metafysik]], moral och religion. Han försökte vid denna tid också utan framgång skaffa sig en fru. Hans hälsotillstånd blev sämre och sämre. 1879 blev han sjukpensionär.<br />
<br />
=== Självständig filosof (1879–1888) ===<br />
Pågrund av hans hälsotillstånd reste han mycket och sökte han sig till mer lämpade klimat. Han levde som självständig författare på sin pension från Basel och med stöd av vänner. Somrarna spenderade han i Sils Maria, nära St. Moritz i Schweiz och många vintrar i de italienska städerna Genua, Rapallo, och Turin, och i franska Nice.<br />
<br />
En av hans tidigare studenter, Peter Gast (född Heinrich Köselitz), blev en sorts privat sekreterare. Tillsammans med Overbeck var Gast Nietzsches närmaste och mest trofasta vän under resten av hans liv.<br />
<br />
Denna tid kom att bli Nietzsches mer produktiva. Efter ''Mänskligt, alltförmänskligt'' 1878 kom han att publicera en bok varje år tills 1888 då han publicerade hela fem stycken.<br />
<br />
1882 publicerade han första delen av ''[[Den glada vetenskapen]]''. Det året träffade han också Lou Salomé, som han kom att älska och friade till. Efter att ha blivit avvisad av Salomé och den alltmer tilltagande isolationen, med återkommande självmordstankar, flydde han till Rapollo och skrev första delen av ''[[Så talade Zarathustra]]'' på tio dagar.<br />
<br />
1886 bröt han med sin förläggare Ernst Schmeitzner pågrund av Schmeitzners [[antisemitism]]. Han betalde och publicerade ''[[Bortom gott och ont]]'' själv. Samma år gifte sig systern Elisabeth med antisemiten Bernhard Förster och de flyttade till Paraguay för att där grunda Nueva Germania, en "Germansk" koloni, något som Nietzsche svarade på med skratt. Genom korrespondens uttryckte Nietzsche sin avsky för Förster och relationen mellan brodern och systern var konfliktfylld. De skulle inte träffas igen förens efter Nietzsche kollaps.<br />
<br />
Nietzsches hälsotillstånd blev värre och under längre perioder var han praktiskt taget oförmögen att göra någonting. Under en kort period av tillfrisknade skrev han ''[[Till moralens genealogi]]''. 1888, hans sista verksamma år, skrev han på sin 44:e födelsedag den självbiografiska ''[[Ecce Homo]]''.<br />
<br />
=== Mental kollaps och död (1889–1900) ===<br />
3 januari, 1889 kollapsade Nietzsche på gatan i Turin, enligt sägen pågrund av att han försökte skydda en häst från att bli piskad. Han placerades efter denna incident på ett mentalsjukhus. Under några dagar skrev han vad som har kommit att kallas ''Wahnbriefe'' ("Vansinnesbreven") till en skara vänner. Detta fick Overbeck att förflytta Nietzsche till en psykiatriklinik i Basel. Från november 1889 till februari 1890 försökte Julius Langbehn (en tysk konsthistoriker!) behandla Nietzsche utan framgång. Nietzsche flyttades till familjens hem i Naumburg där modern Franziska vårdade honom.<br />
<br />
Gast och Overbeck började 1889 publicera och sprida Nietzsches verk som snart började få större uppmärksamhet. 1893 kom systern Elisabeth tillbaka till Tyskland för att vårda brodern. Hon läste hans verk och började ta över kontrollen över utgivningen. Overbeck avvisades av systern men Gast började efter ett tag att samarbeta. Efter moderns död 1897 flyttades Nietzsche till Weimar där Elishabeth vårade honom till hans död 1900. Under dessa år tillät systern folk besöka och beskåda filosofen, som nu börjat få viss berömmelse.<br />
<br />
Friedrich Nietzsche dog 25 augusti 1900 av lunginflammation.<br />
<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
Nietzsches tänkande har haft -- och fortsätter att ha -- stort inflytande. Hans filosofi hör emellertid till de där det råder minst konsensus. Nyckelkoncept och teman är lätta att identifiera, men deras innebörd och konsekvenser diskuteras livligt. Även om försök att systematisera Nietzsches tänkande har gjorts råder det en bred acceptans om att Nietzsches tänkande i grunden är anti-systematiskt. Den säregna stil och metod Nietzsche utvecklade har fått vissa kommentatorer att påstår att Nietzsches tänkande aldrig sammanfaller med vad han skrivit. [[Gilles Deleuze]] skriver: "om du vill veta vad [Nietzsche] menar, finn då den kraft som ger ny innebörd åt vad [han] säger, och förbind texten med denna kraft. På så sätt föreligger inga interpretationsproblem vad gäller Nietzsche, utan enbart tekniska: försöken att bestämma vilken yttre kraft som möjliggör för texten att överföra, exempelvis, ett energiflöde."<br />
<br />
Nietzsche är kanske mest känd för uttalandet "'''Gud är död'''", idéerna om '''viljan till makt''', '''övermänniskan''' och den '''eviga återkomsten'''. Han förknippas ofta med fatalism och [[nihilism]] och har tidigare betraktats som en föregångare till [[fascism]] och [[nationalsocialism]]. Nietzsche själv såg emellertid sitt projekt som ett försök att överkomma pessimismen som exempelvis karaktäriserade Schopenhauers tänkande, och han försök till omvärdering av alla värden sågs som övervinnandet av nihilismen. Han avsade sig sitt preussiska medborgarskap och förlöjligade ofta den tyska kulturen. Han var motståndare till all nationalism och avskydde [[antisemitism]].<br />
<br />
=== Nihilism och Guds död ===<br />
<br />
=== Kristendom och moral ===<br />
<br />
=== Viljan till makt === <br />
<br />
=== Övermänniskan ===<br />
jmf jüngers waldganger<br />
<br />
=== Amor fati och den eviga återkomsten ===</div>Die Kehrehttps://krigsmaskinen.se/index.php?title=Friedrich_Nietzsche&diff=562Friedrich Nietzsche2007-11-06T20:40:53Z<p>Die Kehre: </p>
<hr />
<div>'''Friedrich Wilhelm Nietzsche''' (Oktober 15, 1844 – Augusti 25, 1900) var en tysk filosof, levde emellertid statslös största delen av sitt vuxna liv. Hans filosofi kommer i stor utsträckning till uttryck i form av en kritik av en viss form av [[modernitet]]en och kristen moral. Framförallt i hans tidiga verk sker samtidskritiken till stor del genom ett återvändande till antik grekisk filosofi (t.ex. Herakleitos och Epikuros) och de ideal som han tyckte sig finna där. Det är också där, i den grekiska filosofin, som Nietzsche finner den konceptuella dualitet som i form av de polära gestalterna Apollon och Dionysos skall komma att beledsaga och strukturera hans filosofi ända till slutet (om än under olika skepnader). Berömt eller kanske snarare ökänt är också hans ofullbordade sista projekt - postumt publicerat under arbetsnamnet "Viljan till makt" (der Wille zur Macht) med undertiteln [[omvärderingen av alla värden]] - som skulle ge den dogmatiska kristna moralen en sista förödande dolkstöt och därmed bereda väg för den [[övermänniska]] Nietzsche föreställde sig skulle överskrida de rådande mänskliga betingelserna. Han är också känd för sin distinkta och nonkonforma stil, och kallas ofta för "diktarfilosof".<br />
<br />
Nietzsche började sin karriär som filolog för att sedan vända sig till filosofin. Vid 24 år ålder blev han, utan att ha publicerat någon avhandling, professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel. Han avgick dock 1879, dels på grund av de hälsoproblem som skulle komma att plåga honom för resten av hans liv. 1889 visade han symptom på allvarlig mental ohälsa och levde och vårdades av sin mor och syster tills han avled 1900.<br />
<br />
== Biografi ==<br />
<br />
=== Ungdom (1844–1869) ===<br />
De första åren levde Nietzsche i den lilla staden Röcken nära Leipzig i den preussiska provinsen Sachsen. Senare flyttade familjen till Naumburg där dom levde med farmodern och faderns två ogifta systrar.<br />
<br />
Nietzsche gick först i en pojkskola och sedan i en privatskola där han visade talang för musik och poesi. Efter examen 1864 läste han [[teologi]] och klassisk filologi vid universitetet i Bonn. Efter en termin avslutade han sin studier i teologi och förlorade sin tro. Detta hände troligen på grund av att han läst David Strauss bok om Jesu liv. Han koncentrerade sig istället på filologin och undervisades av professorn Friedrich Wilhelm Ritschl på universitetet i Leipzig. Kort därefter skrev han sina första filologiska publikationer.<br />
<br />
1865 kom Nietzsche i kontakt med [[Arthur Schopenhauer]]s verk, och 1866 läste han Friedrich Albert Lange's ''Geschichte des Materialismus''. Han fann det särskilt stimulerande och det motiverade honom att se bortom filologin och att fortsätta sina studier. 1867 avslutar han sina studier och möter samma år Richard Wagner för första gången.<br />
<br />
=== Professor i Basel (1869–1879) ===<br />
Med hjälp av Ritschl fick Nietzsche en professorspost i klassisk filologi på universitetet i Basel. Efter att ha flyttat till Basel avsade han sitt preussiska medborgarskap, och för resten av sitt liv förblev han officiellt sett statslös. Ändå tjästegjorde han på den preussiska sidan i det fransk-preussiska kriget 1870 till 1871 som medicinare. Under denna period ådrog han sig difteri (bakterisjukdom) och dysentri (tarminflammation).<br />
<br />
Tillbaka på universitetet träffade han [[Franz Overbeck]] som var professor i teologi, och som blev en vän för livet. Han började besöka Wagner allt oftare och blev välkomnad in i dennes närmaste krets. Wagner försvarade senare Nietzsches första bok ''Tragedins födelse'' då denna blev kritiserad för att vara allt för filosofisk spekulerande och inte strikt följde den filologiska metoden.<br />
<br />
Mellan 1873 och 1876 publicerade Nietzsche fyra längre essäer som senare samlades i volymen ''Otidsenliga betraktelser''. Dessa fyra essäer delade en kulturkritik, i Schopenhauer och Wagners anda, av den framväxande tyska kulturen. Nietzsche började under denna period också, under influens av Paul Rée, att överge pessimismen i sina tidigare verk. Han skulle också efter Wagners framträdande under festivalen i Bayreuth 1876 att distansiera och kritisera sin tidigare vän.<br />
<br />
Med publiceringen av ''Mänskligt, alltförmänskligt'' markerade Nietzsche sitt definitiva avsteg från Schopenhauers och Wagners tänkande och det var också det första verket där Nietzsche använde sig av aforismer för att behandla ämnen som [[metafysik]], moral och religion. Han försökte vid denna tid också utan framgång skaffa sig en fru. Hans hälsotillstånd blev sämre och sämre. 1879 blev han sjukpensionär.<br />
<br />
=== Självständig filosof (1879–1888) ===<br />
Pågrund av hans hälsotillstånd reste han mycket och sökte han sig till mer lämpade klimat. Han levde som självständig författare på sin pension från Basel och med stöd av vänner. Somrarna spenderade han i Sils Maria, nära St. Moritz i Schweiz och många vintrar i de italienska städerna Genua, Rapallo, och Turin, och i franska Nice.<br />
<br />
En av hans tidigare studenter, Peter Gast (född Heinrich Köselitz), blev en sorts privat sekreterare. Tillsammans med Overbeck var Gast Nietzsches närmaste och mest trofasta vän under resten av hans liv.<br />
<br />
Denna tid kom att bli Nietzsches mer produktiva. Efter ''Mänskligt, alltförmänskligt'' 1878 kom han att publicera en bok varje år tills 1888 då han publicerade hela fem stycken.<br />
<br />
1882 publicerade han första delen av ''[[Den glada vetenskapen]]''. Det året träffade han också Lou Salomé, som han kom att älska och friade till. Efter att ha blivit avvisad av Salomé och den alltmer tilltagande isolationen, med återkommande självmordstankar, flydde han till Rapollo och skrev första delen av ''[[Så talade Zarathustra]]'' på tio dagar.<br />
<br />
1886 bröt han med sin förläggare Ernst Schmeitzner pågrund av Schmeitzners [[antisemitism]]. Han betalde och publicerade ''[[Bortom gott och ont]]'' själv. Samma år gifte sig systern Elisabeth med antisemiten Bernhard Förster och de flyttade till Paraguay för att där grunda Nueva Germania, en "Germansk" koloni, något som Nietzsche svarade på med skratt. Genom korrespondens uttryckte Nietzsche sin avsky för Förster och relationen mellan brodern och systern var konfliktfylld. De skulle inte träffas igen förens efter Nietzsche kollaps.<br />
<br />
Nietzsches hälsotillstånd blev värre och under längre perioder var han praktiskt taget oförmögen att göra någonting. Under en kort period av tillfrisknade skrev han ''[[Till moralens genealogi]]''. 1888, hans sista verksamma år, skrev han på sin 44:e födelsedag den självbiografiska ''[[Ecce Homo]]''.<br />
<br />
=== Mental kollaps och död (1889–1900) ===<br />
3 januari, 1889 kollapsade Nietzsche på gatan i Turin, enligt sägen pågrund av att han försökte skydda en häst från att bli piskad. Han placerades efter denna incident på ett mentalsjukhus. Under några dagar skrev han vad som har kommit att kallas ''Wahnbriefe'' ("Vansinnesbreven") till en skara vänner. Detta fick Overbeck att förflytta Nietzsche till en psykiatriklinik i Basel. Från november 1889 till februari 1890 försökte Julius Langbehn (en tysk konsthistoriker!) behandla Nietzsche utan framgång. Nietzsche flyttades till familjens hem i Naumburg där modern Franziska vårdade honom.<br />
<br />
Gast och Overbeck började 1889 publicera och sprida Nietzsches verk som snart började få större uppmärksamhet. 1893 kom systern Elisabeth tillbaka till Tyskland för att vårda brodern. Hon läste hans verk och började ta över kontrollen över utgivningen. Overbeck avvisades av systern men Gast började efter ett tag att samarbeta. Efter moderns död 1897 flyttades Nietzsche till Weimar där Elishabeth vårade honom till hans död 1900. Under dessa år tillät systern folk besöka och beskåda filosofen, som nu börjat få viss berömmelse.<br />
<br />
Friedrich Nietzsche dog 25 augusti 1900 av lunginflammation.<br />
<br />
<br />
== Filosofi ==<br />
Nietzsches tänkande har haft -- och fortsätter att ha -- stort inflytande. Hans filosofi hör emellertid till de där det råder minst konsensus. Nyckelkoncept och teman är lätta att identifiera, men deras innebörd och konsekvenser diskuteras livligt. Även om försök att systematisera Nietzsches tänkande har gjorts råder det en bred acceptans om att Nietzsches tänkande i grunden är anti-systematiskt. Den säregna stil och metod Nietzsche utvecklade har fått vissa kommentatorer att påstår att Nietzsches tänkande aldrig sammanfaller med vad han skrivit. [[Gilles Deleuze]] skriver: "om du vill veta vad [Nietzsche] menar, finn då den kraft som ger ny innebörd åt vad [han] säger, och förbind texten med denna kraft. På så sätt föreligger inga interpretationsproblem vad gäller Nietzsche, utan enbart tekniska: försöken att bestämma vilken yttre kraft som möjliggör för texten att överföra, exempelvis, ett energiflöde."<br />
<br />
Nietzsche är kanske mest känd för uttalandet "'''Gud är död'''", idéerna om '''viljan till makt''', '''övermänniskan''' och den '''eviga återkomsten'''. Han förknippas ofta med fatalism och [[nihilism]] och har tidigare betraktats som en föregångare till [[fascism]] och [[nationalsocialism]]. Nietzsche själv såg emellertid sitt projekt som ett försök att överkomma pessimismen som exempelvis karaktäriserade Schopenhauers tänkande, och han försök till omvärdering av alla värden sågs som övervinnandet av nihilismen. Han avsade sig sitt preussiska medborgarskap och förlöjligade ofta den tyska kulturen. Han var motståndare till all nationalism och avskydde [[antisemitism]].<br />
<br />
=== Nihilism och Guds död ===<br />
<br />
=== Kristendom och moral ===<br />
<br />
=== Viljan till makt === <br />
<br />
=== Övermänniskan ===<br />
jmf jüngers waldganger<br />
<br />
=== Amor fati och den eviga återkomsten ===</div>Die Kehre