Sidorna 33-36 från Pierre Lannerets ''Internationalists in France during the Second world war''.
----
In 1937, the biggest organisation is l'Union Anarchiste with its weekly ''Le Libertaire'' (founded in 1895). Much smaller is the FAF (Féderation Anarchiste de Langue Francaise); its publication ''Terre Libre'' is very critical of what it considers the betrayal of anarchist principles by the leadership of the CNT-FAI in Spain. Some anarcho-syndicalists have chosen isolation within a minuscule trade-union federation, the CGT-SR (Conféderation Générale du Travail-Syndicaliste-Révolutionnaire), affiliated with the IAW. Other anarchists are active in the pacifist movement and other single-issue groups (birth control, "free love" etc.). Given the fluidity of the anarchist groups and their multiple affiliations, it is impossible to differentiate between steady militants and mere readers-of-the-press. All tendencies compounded, the anarchists have a sizeable and dispersed audience throughout France.

[[Bild:Mortauxvvches.jpg|right]]The anarchist movement speaks with many voices, and on the war question there are divergences between "integral pacifists" (peace at any cost) and the revolutionary pacifists, but they share a refusal to participate or to take sides in the coming war. In 1939, the movement tries to define its attitude. War is imminent and the revolutionary forces are too weak to prevent it, to stop it, to transform it into a civil war against the ruling classes. A well-known militant, Fremont, thinks that they should try to survive and remain in contact, even if coherent propaganda is impossible. Thus, they will be able to resume their activities later. Another well-known militant, Prudhommeaux, states in substance that the general set-back since 1936 provides no possibility of anarchists fighting efficiently for their own cause... "as to dying for the capitalists, ... too many of our people have died in Spain and elsewhere." No concrete steps are taken to secure the continuation of the movement.(11)

When war breaks out, ''Le Libertaire'' is not outlawed but ceases publication, unwilling to play along with heavy censorship. The militans follow their own inclinations: some leave France, others obey the mobilisations orders, and a few refuse the draft and will spend years in military jails. France "at war for democracy" develops a vast repressive system which Vichy and the Nazis will inherit and refine: some anarchists rejoin Stalinists and foreign antifascists in concentration camps. After the French-German armistice, France is divided into two zones, and communications are difficult until the total occupation of the Nazis in November, 1942.

In 1941-42, discussions take place among a few militants in Paris, and in mid-1943, under the cover of a picnic, some 30-35 anarchists participate in a meeting to attempt a regrouping, which proceeds very slowly. Not until 1944 are an internal bulletin ''Le Lien'', and some leaflets printed.

During 1942-43, an indefatigable militant, Saulières (Arru), initiates an anarchiset regrouping in southern France, where many Spanish anarchists also reside. Contacts are established with Voline and his friends in Marseilles and with other individuals in the area between Toulouse and Marseilles. A mini-congress is held in Toulouse (1942) with a dozen participants. Arru publishes an issue of a review, ''La Raison'', a brochure and several leaflets. Let us not forget an earthy poster (150 copies) entitled "Mort aux vaches"(12) which invites the population to "kick the ass" of all belligerents, be they wearers of the swastika, the red star, the Order of the Garter, the Lorraine Cross or the Francisque.(13)

After the departure of the Nazis, there is another mini-congress held in Agen in October. 1944, prelude to the first congress of the reconstituted anarchist federation in October, 1945. ''Le Libertaire'' resumes publication in December, 1944.

The texts emanating from Arru and his phantasmal "Federation Internationale Syndicaliste Revolutionnaire," although much different in style and content from those issued by the internationalist groups, situate him nontheless in total opposition to all belligerents and invite the working class to rely solely upon its own action. But one can look in vain for analyses of the situation, for perspectives, for precise definition of the attitude of the movement in the available anarchist texts from this late period of the war. Contradictions abound: a leaflet proclaims "Down with the war" while the first ''Le Libertaire'' explains that "the fight against Hitlerism has not ended and must be continued." A militant of a clandestine group perhaps explains the difficulties encountered by the anarchists in reaching an agreement on concrete problems: "The anarchists always felt more at ease in the vagueness of a remote future society than in lingering on the realities and trivialities of the present."(14)

It seems difficult to assess objectively the role of the anarchists. The first ''Le Libertaire'' is self-congratulatory: "The paper and the movement never compromised themselves... we have published ''Le Lien'' ... our militants have often led an heroic action against Nazism, but as a movement, we could not make a pact with the official Resistance." Much later, when apparently all particulars on Arru's action are known, the tone of ''Le Libertaire'' becomes lyric when it states that to those who claim that the movement was not ready or suited for clandestine action, Arru brings an unchallengable refutation.(15) On the other hand, Craipeau, for five years one of the animators of the Trotskyist underground, comments severely on the self-justification of the anarchists in the first ''Le Libertaire'': "Thus, because reactionaries and fascists wanted to strangle the 'voice of reason', the anarchists considered it normal to remain silent and limited themselves to an internal bulletin... Their movement refuses any compromise with the bourgeois Resistence, but when its militants as individuals want to fight fascism, they do so individually in the ranks of this Resistance. It is revolutionary movement for quiet times."(16)

Between the triumphant claims of Le Libertaire and the total condemnation of Craipeau (who most certainly did not know of Arru's deeds), there is need for a sober assessment. Testimonies and information concerning hundreds of anarchists during the war are available.(17)

In short, some anarchists, willingly or not, remained quiet and waited for better times while keeping their hands clean; others behaved like isolated militants of other currents -- without integrating within the Resistance, they did Resistance work and sometimes admirable work of solidarity. Not so numerous, it seems, are those who did integrate within the official Resistance, but without securing any personal benefit.

Clearly many anarchists were ready and able to confront the risks of illegal action, but very few were involved in activity which could be considered anarchistic. The worthy activities of Arru and his few friends does not obscure the collapse of the movement. It is its heterogeneity, its lack of cohesion and organisation (deplored ad neauseam by many anarchists), its absence of perspectives which prevented it from acting during the war.

[[Kategori:Utdrag]]

2025-10-02T16:08:19Z

Iammany: Skapade sidan med 'Den 30 juni 1952 hade filmen ''Hurlements en faveur de Sade'' av Guy Debord premiär i Ciné-Club d'Avant-Gardes på Musée de l'Homme i Paris. Ljusen i biografen släckte...'

Den 30 juni 1952 hade filmen ''Hurlements en faveur de Sade'' av [[Guy Debord]] premiär i Ciné-Club d'Avant-Gardes på Musée de l'Homme i Paris. Ljusen i biografen släcktes och filmen började. Duken blev vit av projektorernas ljus och en uttryckslös röst på ljudspåret tillkännagav: "Guy-Ernest Debords film, Hurlements en faveur de Sade ..." En annan röst fortsatte känslolöst, "Hurlements en faveur de Sade är tillägnad [[Gil J. Wolman]]". En tredje röst reciterade "Artikel 115. När en person har upphört att infinna sig på sin bostad eller hemadress på fyra år, och om vilken det inte har förekommit några nyheter alls, ska de berörda parterna kunna vända sig till lägre domstolar för att få hans eller hennes frånvaro förklarad". De tre rösterna fortsatte att läsa olika textfragment högt, en efter en, i ett par minuter. Duken förblev vit; det fanns fortfarande inga bilder. Efter ett par minuter med vit skärm reciterade en röst: "Just när filmen skulle börja klättrade Guy-Ernest Debord upp på scenen för att säga några ord som inledning. Han sa helt enkelt: 'Det finns ingen film. Film är död. Det kan inte finnas film längre. Om ni vill, låt oss diskutera det'". Efter detta blev skärmen svart, och det fanns inget ljud på ett par minuter. Redan vid det här laget började publiken bli orolig - flera hade protesterat högljutt, andra hade gått, och bara några minuter gick innan filmklubbens chef, Jean Gauliez, stoppade ''Hurlements en faveur de Sade''. Faktum är att denna film av Guy Debord, senare ledare för [[Situationistiska internationalen|situationisterna]], också var en provokation och en antifilm mer än en film. Det fanns inga bilder i filmen - skärmen var antingen vit eller svart. Ljudspåret bestod inte av något annat än röster som uttryckslöst reciterade de fragmentariska meningarna hämtade från lagsamlingar, noveller, modernistisk litteratur och tidningsnotiser. Det fanns varken musik eller riktigt ljud i filmen; endast röster skar igenom tystnaden. Den diskontinuerliga "dialogen" mellan rösterna ackompanjerade den vita skärmen, och när skärmen var svart fanns det inget ljud i filmen. Filmen varade i åttio minuter; soundtracket varade i tjugo. Så filmen bestod av en timme av svärta och total tystnad, varav de sista tjugofyra minuterna utspelade sig i svart tystnad. Tittarna var dock inte intresserade av att spendera denna mängd tid på premiären, som slutade i kaos och skandal, då filmen stoppades efter mindre än tio minuter.

Denna händelse var paradigmatisk för situationistiska internationalens skepticism mot inte bara film, utan bilder i allmänhet. Situationisterna var moderna ikonoklaster med en profetisk vision om ett framtida kommunistiskt samhälle. Därför var de revolutionärer i förhållande till världen vid den tiden, en värld de förnekade. Liksom i ''Hurlements en faveur de Sade'' vägrade situationisterna att skapa bilder, att producera nya representationer. De frånvarande bilderna i Debords film var avsedda som en kritik av hur samtida kultur använde bilden, vilket enligt situationisterna var [[kapitalism]]ens senaste [[Alienation|alienerande]] teknik. Som Debord skrev i ''[[Skådespelssamhället|La Société du Spectacle]]'' från 1967: "Från varje aspekt av livet lösgör sig bilder som smälter samman i ett gemensamt flöde, där livets enhet inte längre går att återupprätta. Den partiellt betraktade verkligheten visar upp sig i sin egen allmänna enhet - en separat pseudovärld som endast är föremål för kontemplation. Det specialområde som bilder av världen utgör, fulländas i den värld av självständiggjorda bilder, där det bedrägliga beljuger sig självt." [1] Enligt situationisterna hade västvärlden efter världskrigen förvandlats till ett bildsamhälle där produkter och bilder bildade en syntes. [[Fascism]]ens estetisering av politik och iscensättning av offentligheten hade förberett det amerikanskinspirerade konsumtionssamhälle som blev verklighet i Europas återuppbyggnad efter andra världskriget. Som en viktig del av denna återuppbyggnad hade det europeiska samhället koloniserats av bilder, så att människor bombarderades av bilder både ute och inne, på arbete och fritid. På 1950-talet täcktes stadens och hemmens murar av reklamindustrins bilder, som koloniserade sin omgivning långt mer subtilt än fascismens direkt befallande bilder. Enligt situationisterna förändrade denna kolonisering eller bombardemang mänskligheten och dess upplevelse av tid och rum. Mänskligheten hade tidigare varit ett autonomt, kontemplativt subjekt, men nu underkastades den bilden, som plötsligt blev autonom och självförsörjande. Bildproduktionen upptog de medvetna och omedvetna processer med hjälp av vilka subjektet kände, åtrådde och förstod världen. Samtidigt hade denna – den sinnliga världen – genomsyrats och transformerats av bildens massreproduktion och spridning; så den visuella upplevelsen var inte längre en fråga om att skapa och upptäcka nya former, utan hade att göra med ett redan organiserat utseende. Subjektet reducerades därför till ett kontemplativt objekt, där skådespelssamhällets bildspråk redan hade formats och därmed inte behövde subjektets aktiva ansträngningar att rama in och forma. Skådespelssamhället var ett samhälle där allt, enligt Debord, iscensattes, och där människor därför bara passivt betraktade en värld bortom deras ingripande.

Med sin uppfattning om skådespelssamhället eller det spektakulära marknadssamhället försökte Debord uppdatera den västerländska marxismen, vars analyser drog slutsatsen att kapitalet under 1900-talet hade underkuvat allt. Kapitalet producerade inte bara varor, arbetsverktyg och råmaterial; det producerade också arbetskraft. Mänskligheten hade därmed blivit helt beroende. Enligt Debord hade [[Formell och reell underordning|kapitalets dominans blivit fullständig]] genom den allmänna varuföringen av fetischer, genom produktion och konsumtion av materiella och symboliska "varor" som alla hade kvaliteten av representationer eller bilder. I denna process där samhället inte längre var rättfärdigat med hänvisning till livet efter detta, upplöstes motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde; det var inte längre möjligt att skilja mellan original och kopia, mellan sant och falskt. Enligt Debord innebar detta att konstens subversiva potential hade försvunnit. Genom skådespelet hade kapitalism och kulturproduktion bildat en falsk syntes. Kulturproduktion hade assimilerats i varuproduktionen, och det fanns inte längre något "utanför" - såsom [[Surrealism|surrealisternas]] undermedvetna - från vilken konsten kunde kritisera kapitalet. Konst var inte längre en plats bortom varans form där en viss frihet var tillgänglig.

För Debord fanns det inte längre något bortom den kommersiella kulturens produktionslogik, som hade absorberat alla konstformer. Det var därför illusoriskt att förvänta sig att konsten skulle negera produktionslogiken, då konsten nu bara var en reservoar för [[ideologi]]ska manövrer snarare än kreativa resurser. Det utrymme från vilket konsten tidigare hade mobiliserat kritik hade ockuperats. Det var ett allvarligt problem för varje konstnärlig praktik, även om de såg sig själva som antikonstnärliga och kritiska, liksom situationisterna. Men samtidigt var det också en möjlighet, då situationisterna var särskilt väl positionerade för att förstå de nya symboliska produktionstermer som blev verklighet efter andra världskriget i Europa. Debords och situationisternas utgångspunkt i den konstnärliga avantgardets tradition innebar att de ursprungligen nästan intuitivt, och senare mer och mer teoretiskt, förstod hur konst och kultur hade kommit att spela en nyckelroll i samhällets självsymbolisering. Situationisterna förblev ändå beroende av en metafysisk idé om en absolut verklighet, och ju mer de desperat hävdade existensen av en mer väsentlig verklighet, desto mer uppenbar och synlig blev visionen, och blev därmed fångad bland skådespelssamhällets bilder.

Skådespelssamhällets verkliga styrka jämfört med tidigare samhällen låg just i kulturen och dess produktion och mottagande av bilder, ty med kulturen kunde den dominerande ordningen skapa "tomma" bilder, det vill säga bilder av ett subjekt som inte hade någon annan subjektivitet än bilderna. För Debord var "lösningen" på detta historiska problem med att samhället gick in i en visuell oscillation att överge konsten som en separat sfär för att utöva kreativitet. Situationisterna vägrade den konstnärliga praktiken. Det var helt enkelt omöjligt att skapa konstverk; endast avantgardets position återstod. Avantgardet var mänsklighetens förtrupp, dess ledare, som, eftersom den hade slitit sig loss från figurativa avgudar, hade en profetisk vision av framtiden. Avantgardet var en liten, utvald skara som hade haft en vision om kommunisternas ankomst. Så de hade den historiska nödvändigheten på sin sida och hävdade närheten till det som skulle komma, vilket skulle upphäva det förflutna och sätta stopp för ren överlevnad.

Samhällets [[rekuperation]] av konstnärliga uttryck borde konfronteras med avantgardets tillägnande av samhällets representationer. Denna tillägnelse, som av situationisterna kallades [[Om détournement|détournement]], var inte avsedd att förnya den konstnärliga skapandeprocessen; tvärtom var det en antikonstnärlig teknik för att förstöra och skandalisera inte bara kulturen utan hela världen. Borgerlig konst borde därför inte bara förnekas som [[dada]] och surrealismen hade gjort tidigare; den borde användas för konkreta propagandaändamål. Denna operation var reserverad för ett fåtal experter. Debord tvivlade inte: tiden var inne att bekräfta den historiska nödvändigheten och överge konstens föråldrade pseudokommunikation. Enligt Debord kunde man bara genom att överskrida konsten i [[hegel]]iansk mening vara trogen traditionen av konstnärligt uppror. Han hävdade därför konsekvent att konsten borde förnekas och förverkligas i revolutionär teori och praktik, samtidigt som han insisterade på att denna transcendens av konsten inte kunde skjutas upp till en senare tidpunkt i historien, utan måste ske här och nu. Konsten kunde inte längre nöja sig med att förebåda ett kommande samhälle.

Det var naturligtvis som ett uttryck för denna radikala brist på tilltro till bilden som de "saknade" bilderna i ''Hurlements en faveur de Sade'' borde förstås. För liksom andra konstnärliga medier hade filmen, enligt Debord, rekupererats, neutraliserats, av skådespelssamhället. Faktum är att filmen mer än något annat var ett exempel på skådespelssamhällets förmåga att använda potentiellt revolutionära medier för att frysa historien och skapa antisituationer. Filmens tekniska möjligheter användes på ett kontrarevolutionärt sätt för att förvandla mänskligheten till ett passivt objekt. Trots filmens antiauratiska underhållningsaspekt hade filmen under loppet av bara trettio år fått sitt eget värde och blivit det ideala exemplet på det spektakulära. I filmens mörka rum var betraktaren fixerad framför skärmen. Denna voyeuristiska fixering var långt mer effektiv än de fragmenterade formerna och diskontinuerliga berättelserna i de enskilda filmerna. Filmen hade, enligt Debord, blivit [[moderniteten]]s katedraler och reducerat mänskligheten till en orörlig, isolerad betraktare. Av denna anledning borde filmen förnekas. Debord förklarade krig mot filmen: ''Contre le cinéma'', som han kallade en boksamling med sina filmmanuskript. Detta innebar dock inte att situationisterna bara avstod från filmen som ett hopplöst och kontaminerat åtagande. Med avseende på deras teorier om falska och sanna bilder borde filmen tillägnas och ryckas loss från skådespelets dominans. Det var just inte filmen i sig som var kontrarevolutionär, utan snarare hur skådespelssamhället använde film. En annan revolutionär film var potentiellt möjlig. Återanvändningen av filmen innebar nödvändigtvis att man förnekade filmens kontemplativa aspekter. ''Hurlements en faveur de Sade'' var denna typ av återanvändning, en antifilm som frustrerade betraktarens kontemplativa fördjupning och orsakade indignation. Det fanns ingen film, så att säga, om vi med film menar närvaron av bilder. Det fanns inget annat än filmens svarthet och projektorns vita ljus. De representationer som projektorn normalt projicerar var frånvarande och i deras ställe fanns inget annat än projektorn själv, "befriad" från de representationer som normalt döljer dess närvaro. ''Hurlements en faveur de Sade'' exponerade därför filmens organisation på ett radikalt sätt. Det fanns inga bilder att betrakta. Debord hade skurit bort filmens primära kännetecken, bilden, och lämnat tittaren med ett slags virtuell film som skulle fortsätta på gatan. Debord ockuperade biografen tillfälligt och avbröt cirkulationen av falska bilder. Den svartvita skärmen fungerade som en barrikad som hindrade den voyeuristiska tittaren från att uppnå den spektakulära filmen. Den passifierande användningen av film borde stoppas för att göra det möjligt att gå från envägskommunikation till konflikt och skandal, till en "debatt" och slutligen till autentisk dialog. Debord var provokativ i ordets etymologiska bemärkelse: han framkallade andra röster. Andra röster hos den individuella tittaren, röster som skådespelssamhället hade vaggat till sömns. Debords avsikt var således att avbryta filmens normala funktion för att använda den avstängda filmen för att skapa kritisk medvetenhet, en kritisk medvetenhet som tittarna själva skulle skapa. Debord själv hade lämnat biografen och var endast närvarande som frånvaro i filmens dialog: "Just när filmen skulle börja klättrade Guy Ernest Debord upp på scenen". Så inte bara bilderna var frånvarande, Debord var det också. Inte ens regissören var närvarande för att starta debatten. Han hade blivit osynlig, hade dragit sig tillbaka från biografens spektakulära ljus. Regissören Debord gick ut i strejk. Filmskaparen skapade ingen film, utan blockerade biografen så att ingen film visades alls. Med ''Hurlements en faveur de Sade'' orsakade Debord ett paradoxalt framträdande/försvinnande. Den första riktiga meningen i filmen var också den juridiska definitionen av försvinnande: Artikel 115. Det var inte bara filmen som förblev virtuell, utan även regissören Debord. Därigenom öppnades ett intakt utrymme av potential. Frånvaron av ett verk och en författare blottade en öppning i skådespelssamhällets frusna tid. Man hoppades att i denna öppning skulle en kritisk medvetenhet skapas hos betraktaren.

Debord och situationisterna ansåg att det inte längre var möjligt att skapa bilder. Innehållet – kärlek, gemenskap, frihet – saknades. Genom att förstöra erfarenheten hade skådespelssamhället förstört mänskligheten och ödelagt [[Vardagen|vardagslivet]]. I den mån det moderna livet hade sprängts i bitar, måste bilden också bli det. Tidigare en så viktig allierad i den mentala revolutionen, var bilden nu inget annat än en privilegierad figur för skådespelssamhället, ett paradigm för att reducera mänskligheten till en passiv betraktare. Det var därför det var nödvändigt att ockupera biografen och förstöra de spektakulära bilderna.

Av Mikkel Bolt, översatt av Stacey Cozart [från danskan till engelskan och i tredje grad till svenskan av allmänna intellektet], från https://pov.imv.au.dk/Issue_16/section_1/artc5A.html

:1 Guy Debord: ''Skådespelssamhället'', övers. Bengt Ericson (Daidalos, 2002), s. 21.

=== Litteratur ===
* [[Giorgio Agamben]]: "Le cinéma de Guy Debord", ''Image et mémoire''. Dijon-Quetigny: Hoëbeke, 1998, pp. 65-76.
* Mikkel Bolt: "(Ex)appropriation af verden. Det Tredje Riges skuespil og situationistisk film", ''Agora'', no. 2/3, 2001, pp. 93-128.
* Antoine Coppola: ''Introduction au cinéma de Guy Debord et de l'avant-garde situationniste''. Arles: Sulliver, 2003.
* Guy Debord: ''Skådespelssamhället'', övers. Bengt Ericson. Daidalos, 2002.
* Guy Debord: ''Society of the Spectacle and Other Films'' [1978], trans. Richard Parry. London: Rebel Press, 1992.
* Allison Field: "''Hurlements en faveur de Sade'': The Negation and Surpassing of Discrepant Cinema", ''Substance'', no. 90, 1999, pp. 55-70.
* Thomas Y. Levin: "Dismantling the Spectacle: The Cinema of Guy Debord", in ''On the passage of a few people through a rather brief moment in time: The Situationist International 1957-1972'', ed. Elisabeth Sussman. Cambridge, Mass. & London: MIT Press, 1989, pp. 72-123.
*Jean-Michel Mension: ''La Tribu''. Paris: Editions Allia, 1998.
* Mario Perniola: ''I situazionisti. Il movimento che ha profetizzato la 'Società dello spettacolo'''. Rome: Castelvecchi, 1998.
* Maurice Rajsfus: ''Une enfance laîque et républicaine''. Levallois-Perret: Éditions Manya, 1992.

[[Kategori:Situationistiska internationalen]]

Året på bilfabriken

2025-09-27T16:18:40Z

Iammany:

Här är jag alltså i fabriken. ”Etablerad” som arbetare, som ”nyproletär”. Att få jobb var lättare än jag hade trott. Jag hade omsorgsfullt satt ihop min historia: biträde i en påhittad farbrors speceriaffär i Orléans, sen lagerarbetare ett år (falsk tjänstgöringsintyg), militärtjänst vid ingenjörstrupperna i Avignon (jag ”lånade” militärtjänsten av en jämnårig arbetare, en kamrat från samma grupp som jag, och låtsades ha tappat min bok). Inget avgångsbetyg. Nej, inte ens från grundskolan. Jag kunde gälla för parisare av lantligt ursprung, som kände sig vilsen i storstaden och som en familjekonkurs tvingade söka fabriksjobb. Jag svarade kort på frågorna, tystlåten och rädd. Min ynkliga uppsyn avvek nog inte från den allmänna framtoningen hos övriga anställda. Den var inte tillgjord: eftertankens kranka blekhet efter maj 1968 och en sommar av uppslitande tvister hade lämnat spår i mina drag, precis som många av mina medsökande tydligt var präglade av det hårda liv de levat. Nog har man hjärtat i halsgropen, när man kommer och tigger om någon liten syssla – bara så det räcker till maten, tack – och när man svarar med ett ängsligt ”ingenting” på frågorna om betyg, kvalifikationer, speciella färdigheter. Jag kunde läsa i ögonen på mina kamrater i platssökarkön – invandrare allesammans – hur förödmjukande det kändes med detta ”ingenting”. Vad mig själv beträffar såg jag tillräckligt tillplattad ut för att framstå som en fullt acceptabel jobbarkandidat. Höjdaren på anställningskontoret tänkte nog: ”Där har vi en lite bortkommen lantis, det är bra det. Såna ställer inte till trassel.” Och han gav mig remiss för läkarundersökning. Nästa. Förresten, varför skulle det vara ett invecklat företag att anställa en arbetare vid löpande bandet? Typisk akademikerföreställning, man har ju hört så mycket om invecklade anställningsförfaranden, meritförteckningar, tester. Det där, det är när man är någon. Men när man ingenting är? Här går allt mycket fort: två armar är lätt att bedöma! Blixtvisit hos läkare med den lilla invandrartruppen. Några muskelrörelser. Skärmbildsundersökning. Vägning. Tonen finns där redan (”Ställ dej där”, ”av med skjortan”, ”skynda på därborta”). En läkare som ritar några kors på ett formulär. Klart. Det duger för citroëntjänst. Nästa.<br/>
Rätta ögonblicket: nu i början av september 1968 slukar Citroën arbetskraft. Produktionen kör för fullt och man fyller ut hålen som uppstått i invandrarstyrkan under augusti: en del har inte återvänt från sin semester långt borta, andra kommer nog för sent tillbaka och får till sin förtvivlan veta att de fått sparken (”Vi struntar i ditt prat om din sjuka mor, iväg med dej!”), redan är ersatta. Man tar aldrig tillfälliga ersättare. Hur som helst räknar Citroën med rörlig arbetskraft. Fort in, fort ut. En citroënarbetare stannar i medeltal ett år. ”Hög turnover” säger sociologerna. Kort och gott: folk strömmar igenom. Och inget problem för mig: bara att följa med strömmen.<br/>
I fredags lämnade jag anställningskontoret i Javel försedd med ett papper, placerad vid fabriken vid Porte de Choisy. ”Inställ er måndag morgon klockan sju hos personalchefen.” Och denna måndagsmorgon glider bilarna förbi i svetsverkstan. (s. 12-13)

----

Jag berättar också lite om mig själv. Ett slags förtrolighet uppstår mellan oss. Hans förtroende gör att han så småningom framstår i en ny dager. Han låtsas vilja vara till lags, men upproriskheten finns där hela tiden. Han har bara grävt ner den. Han är klipsk som en skolpojke. Han berättar att han i hemlighet tagit del i strejkförsök, små sabotage, flygbladsutdelning. Han blir upphetsad när han berättar hur det var på Citroën-Choisy i maj 68, hur Junot, den hatade personalchefen. Blev portförbjuden och hängdes in effifie vid stora porten, hur fabriken ockuperades och barrikaderades. Han stannade där dag och natt, sprang ärenden åt kamrater som var strejkvakter, hjälpte till att befästa fabriken och gillra fällor, ifall kravallpolisen skulle gå till attack, samtidigt som han fick vara noga med att inte synas för mycket utåt. Alltid ”ligga lågt.” (”Jag måste vara extra försiktig, förstår du.”)<br/>
Mellan vagnarna drömmer han högt om revolutionen och hans ögon lyser medan han talar med mig. Men så snart en förman visar sig sjunker han ihop, blir på nytt den strävsamme hantlangaren med oro i blicken och släpar skyndsamt iväg med sina motorhuvar och skärmar till verkstans andra ände. (s. 44)

----

Jag har mina bittra stunder. Vad har jag gjort på dessa fyra månader, annat än bilar? Jag har inte tagit jobb på Citroën för att fabricera bilar utan för att ”utföra organisationsarbete i arbetarklassen”. För att vara med och hjälpa till i motståndet, i kampen, i revolutionen. I våra studentdebatter hade jag alltid opponerat mig mot dem som hävdade att man gick in i fabriksarbetet för sin personliga utvecklings skull: att intellektuella blir jobbare, det har för mig bara ett politiskt syfte. Men nu är det just det politiska syftet som liksom kommit bort för mig. Var ska man börja? En fabrik än nånting oerhört stort. Även om den bara har tolvhundra personer. Man kan inte känna alla. Man gör bekantskaper på en slump, man blir vän med en och annan. Med närmaste grannen. Med en trevlig typ som börjar prata i matsalen. Eller i omklädningsrummet. Allt det där hjälper en att stå ut, ger litet stimulans. Men det är slumpen, och det är inte säkert att man på så sätt kommer i kontakt med de ”stridbaraste”, som man säger.<br/>
Från utsidan sett är det här att gå in på industrierna nånting självklart: man tar jobb och man organiserar. Men när man väl är inne upplöser sig detta ”insteg i arbetarklassen” i en mängd små individuella situationer, där jag inte lyckas få något fast grepp. Inte ens ordet ”arbetarklassen” har längre samma självklara betydelse för mig som tidigare. Inte för att jag kommit att tvivla på att det täcker en uppenbar verklighet, men brokigheten och rörligheten hos denna SA-befolkning som jag kastas in i har skakat om mig, uppslukat mig. Var och en här är ett fall för sig. Var och en har sin historia. Var och en funderar ut sin taktik och trevar sig fram i sökandet efter en utväg. Hur ska jag kunna orientera mig i denna fängelseliknande, mer eller mindre provisoriska värld: vem kan föreställa sig att han ska göra ”karriär” som SA? Vem upplever inte i grunden sin närvaro här och de meningslöst uppsplittrade arbetena som ett slags förfall eller olyckshändelse? Man diskuterar olika lösningar, man drömmer om att fara hem och öppna en liten affär. Många satsar på toto men lyckas bara ytterligare reducera sina magra tvåveckorslöner på fyrahundra francs. Andra gör ”stötar” på fritiden. Vilka? Och sen är det försäljning av smuggelgods. Och det svarta extraknäcket lördagar och söndagar: det är det värsta, där har man alla chanser att klappa ihop efter arbetsveckan vid bandet.<br/>
Ja, hur ska jag få grepp om det?<br/>
Jag gör en inventering, tänker efter vilka vänner jag har, vilka arbetare jag känner, hur många jag kunde tänkas samla. (s. 48-49)

----

Det händer att jag kan beskriva en strejk med ockupation och tagande av gisslan i Bretagne. Eller berätta hur arbetarna vid ett järnverk i Shanghai öppnat bräscher i murarna, för att det skulle bli förbindelse med yttervärlden och arbetsplatsen förlora sitt fängelselika utseende. Eller tala om skolväsendet i Frankrike och dess subtila metoder att sortera bort barn till arbetare och bönder. Mera då?<br/>
Trevanden.<br/>
Propaganda smulvis.<br/>
Inräkning av möjliga aktivister.<br/>
Allt det där är otillfredsställande. Det kompenserar inte de hundrafyrtiofem bilarna, som varje dag oförtrutet spottas fram. Jag hade drömt om mig själv som glödande agitator, nu är jag passiv arbetare. Fången i mitt jobb.<br/>
Ibland försöker jag analysera vad den här limstången jag tycker jag fastnat på är gjord av.<br/>
Först och främst är det arbetet. Det har störtat sig över mig. Det håller på att klämma sönder oss alla. Tio eller nio och en kvarts timmes stressade rörelser, avbrutna av ynkligt små mellanstunder då man med knapp nöd hinner andas ut. Allt annat i livet blir brutalt hoptryckt, förkrympt, sönderstyckat. Konverserandet får koncentreras till korta minuter eller till den hastiga måltiden i lunchmatsalen. Man ger sig in i en diskussion en morgon med grannen i omklädningsrummet, det handlar om en farlig maskin och om den höga olycksfallsfrekvensen hos Citroën. Man nämner siffror, man berättar hur det är i Javel. Det intresserar honom mycket, han börjar förklara vad han tycker borde göras. Några minuter har gått, arbetet som väntar skiljer en åt, var och en måste springa till sin verkstad, man lovar varann att fortsätta ikväll. När man kommer tillbaka till omklädningsrummet har över tio timmar gått, alla är trötta, man har glömt var man var någonstans, han också. Man försöker ändå att återuppta diskussionen, men han har bråttom hem, han säger bara: ”Vi får prata om det en annan gång, hej då!” och så är han försvunnen.<br/>
Tid har blivit en sällsynt vara.<br/>
Ordna ett möte. Därutanför är det verkligen ingen konst. Men här i fabriken får jag plötsligt en känsla att det vore otillbörligt att begära av sina arbetskamrater att de ska offra två-tre timmar utan tvingande orsak, bara för att diskutera vad man skulle kunna göra. Ändå är det ofta så att veckohelgen blir ganska långtråkig för dem och mest består i ett ängsligt räknande av de timmar man har kvar till måndag morgon. En del ungdomar ”slår runt”: går ut tillsammans på danshak eller på bio. Eller bara för att supa sig fulla. Men merparten av arbetarna, famför allt av invandrarna, råkar in i ett slags letargi: de rör sig långsamt, sitter och hänger på ett kafé i all oändlighet. Muskler och nerver söker återhämta sig, medan man en stund försjunker i slapphet. Även tidigare hände det att jag såg invandrare sitter orörliga och tankfulla framför ett nästan orört glas öl på kaféerna i trottonde distriktet. Förr uppmärksammade jag dem inte. Det gör jag nu. I deras blick ser jag ängslan för tiden som rinner bort och som de inte förmår göra något av, förnimmelsen av varje minut som går förlorad och närmar dem till bandets larm och en ny förintande arbetsvecka. (s. 51-52)

----

I dessa små obetydliga, dagligen iakttagna yttringar av motstånd finner jag mer anledning till hopp än i den politiska analysen. I uppgivelsens värsta stunder finns ändå en diffus, nästan omedveten visshet om en närliggande underjordisk kraft, som en dag ska bryta fram.<br/>
Vänta, alltså. Jag säger mig att något förr eller senare kommer att hända.

Och detta något händer till slut. I januari månad.<br/>
I två etapper. Mötet med Primo först. Sen en provokation från Citroën, i form av ett meddelande från ledningen.<br/>
Jag gjorde Primos bekantskap i samband med en flygblandsutdelning. Den morgonen var Yves, en ung kamrat (gymnasist) som i samarbete med mig stod för det yttre arbetet vid Citroën-Choisy, i färd med att dela ut ett flygblad som vi hade stencilerat dagen innan. Det var ett häftigt angrepp på CFT, den gula fackföreningen, vars handgångna män ännu en gång utmärkt sig genom att misshandla några fackligt aktiva arbetare vid Javel-fabrikens port.<br/>
Det är fortfarande mörkt och utdelningen sker under tystnad. I allmänhet tar de ingående arbetarna flygbladet som Yves räcker dem, viker ordentligt ihop det och stoppar det i fickan för att läsa det (eller låta något annan läsa det för sig), någon gång senare under dagen. En del börjar ögna igenom det på gående fot. Nästan ingen stanner. Den starka kylan, oron för den nya arbetsdag som börjar, alla är spända. Bara en enda arbetare hejdar sig och blir stående bredvid Yves försjunken i läsning av flygbladet, han är liten till växten, mycket rak i sin överrock. Efter avslutad läsning säger han med hög röst, som klingar så underligt stark i den iskalla luften:<br/>
”Ma, det är sant vad dom säjer här! Vi borde inte ta stryk av dom där lymlarna utan att göra nåt åt det!”<br/>
Så vänder han sig till Yves och tillfogar:<br/>
”Bravo, kamrat! Du har rätt och du är inte rädd, det är bra. Fortsätt bara!”<br/>
Och han räcker gymnasisten handen, med nästan sträckt arm och stel, ceremoniös hållning, som om det gällde undertecknandet av ett fördrag. Yves, som har rodnat av sinnesrörelse, skakar energiskt denna oväntade hand. Det är inte en obetydlig gest. Sen en tid tillbaka ställer CTF:arna nästan alltid till bråk, när någon vänstergrupp delar ut flygblad, och försöker terrorisera arbetare som tar flygbladen. […]<br/>
Tre eller fyra arbetare har stannat och ställt sig kring honom för att lyssna. Jag hade hållit mig litet avsides, som jag brukar vid utdelningarna. Jag närmar mig nu gruppen och deltar i diskussionen. CTF:s manipulationer här hos oss vid Citroën-Choisy, invandrarna som personalchefen tvingar in i den gula fackföreningen, spioneriet i fabriken och på bostadshotellen... Mannen nickar instämmande, ger exempel som jag inte kände till. ”Nej, nu måste jag gå, dom stänger snart. Hej, killar, stå på er!”<br/>
Han går in i fabriken och ger som vanligt sitt kort åt vakten. Jag följer efter. ”Jaså, du jobbar också i fabriken? I vilken verkstad? Då ses vi igen.” Vi stämmer möte i matsalen klockan tolv, för att fortsätta samtalet.” (s. 57-58)

----

Hela eftermiddagen ruvar jag på planer, ger inte akt på mina mekaniska gester. ”Hur är det egentligen?” undrar Simon mellan två lopp, förvånad att se mig så tankspridd. Jag svarar honom att jag är ursinnig över att snart behöva jobba tio timmar om dagen på nytt. Han också. Och alla är missnöjda, tillfogar han, han har redan hört flera prata om detta.<br/>
Jag träffar Primo på kaféet. Vi pular in oss i ett hörn för att få prata i lugn och ro.<br/>
Ur det samtalet föds en plan att organisera oss oberoende av facket, att samla alla dem som opponerar sig mot återbetalningen, och så strejka när dagen är inne. Jag ska med hjälp av mina kamrater utifrån, däribland Yves, som Primo redan känner, åta mig att dra och sprida flygblad som vi tillsammans skriver.<br/>
Jag förklarar min personliga situation för Primo, att jag har tagit jobb här för att delta i arbetarnas kamp i fabriken. Han är inte förvånad. Han har redan hört talas om sådana fall, och han tycker det är en bra grej. Det kan bidra till att vidga arbetarnas horisont och att få oss ner på jorden, oss revolutionära akademiker med vår alltför stora benägenhet för abstraktioner. Alla kommer att vinna på det. Och ungdomens dragning till arbetarklassen väcker sympati: studenterna har förändrats, bland borgarklassens telningar finns det nu många som förkastar sina privilegier och väljer andra sidan. Primo ser allt detta nya som något hoppfullt. Men vad som räknas är förstås vad man lyckas göra konkret. (s. 62-63)

----

Förbereda mötet. Jag sätter genast igång, passar på under rasterna, i matsalen, i omklädningsrummen, meddelar tid och plats i trängseln kring stämpeluren morgon och kväll. Likaså på kaféet.<br/>
Samtidigt tar jag itu med att förklara min situation för alla som jag tycker jag känner tillräckligt. Om vi ska agera tillsammans, skulle det vara ohederligt att dölja det.<br/>
[…]<br/>
Därute verkar det sensationellt med ”intellektuella” som jobbare, tidningarna gör en riktig legend av det. Från fabriken sett är det faktiskt inget märkvärdigt. Var och en som arbetar här har sin egen trassliga historia, har ofta upplevt mer spännande och växlande öden än studenten som för en tid blivit arbetare. Borgarna inbillar sig alltid att de har monopol på intressanta levnadsöden. Löjligt! De har monopol på det offentliga ordet, det är allt. De ställer ut sig. De andra upplever sin historia intensivt men i tystnad. Ingen föds som tempoarbetare, man blir det. Förresten är det mycket sällsynt här i fabriken att man betecknar någon som ”arbetare”. Nej. Man säger: ”Människan som arbetar i svetsen.” ”Människan som jobbar vid stötfångarna.” Människan. Jag är varken arbetare eller ”nyproletär”. Jag är ”människan som arbetar vid pendelkrokarna”. Och mitt särskilda kännetecken som ”nyproletär” intar sin blygsamma plats i myllret av öden och särfall.<br/>
Den enda verkliga skillnaden mellan mig och mina kamrater i fabriken – bland vilka det finns många improviserade arbetare som kommit från landsbygden eller från andra länder – det är att jag alltid kan återta min status som akademiker. Jag trälar som de, men jag är fri att bestämma när träldomen ska upphöra. Jag upplever mycket starkt denna skillnad – som ett särskilt ansvar. Jag kan inte utplåna den. På vilket sätt man än försöker kväsa oss, drabbar det aldrig mig så hårt som dem.<br/>
Jag ger mig själv löftet att stanna i fabriken så länge som man inte jagar bort mig, hur vår strid än kommer att sluta och hur de än kommer att behandla oss. Under inga omständigheter kommer jag att säga upp mig.<br/>
<br/>
Fredag halv fem. Vi är ett tjog personer som samlats i källarlokalen på ”Café des Sports”.<br/>
[…]<br/>
Mötet är kort.<br/>
Primo och jag förklarar vad vi vill göra: organisera motståndet mot återbetalningen genom strejk, förbereda oss att lägga ner arbetet alla dagar klockan fem på eftermiddagen, från och med den 17 februari.<br/>
Det första som måste göras är att kontakta så mycket folk som möjligt. Vi bör alltså skriva ett flygblad. Vad anser kamraterna om det?<br/>
Georges tar till orda först. Han står på vår sida, säger han, men han tvivlar på utgången. Utan att öda någon tid på allmänna betraktelser övergår han till att beskriva situationen, som vi rimligen kan förutse den. […]<br/>
Hans lilla tal har verkat som en kalldusch.<br/>
Ett tjugotal av tolvhundra, låt oss säga fyrtio om vi räknar dem som vi redan är säkra på att få med oss, visst är det lite. Vi visste det innerst inne, Georges har nu tvingat oss att bli medvetna om det på ett konkret sätt. Fabriken är ett monster som vi ska stoppa. Och om den bara går på helt lugnt, likgiltig för all vår ävlan? Georges har rätt. En riktig strejk, det är att blockera produktionen, göra så de förlorar bilar. Om vi lyckas med det, drabbar vi verkligen ledningen, det hela får en mening i alla ögon. Om inte bli vi överkörda, allt slutar i besvikelse. Citroënsystemet går stärkt ur krisen.<br/>
[…]<br/>
Kort sagt: allt återstår att göra.<br/>
Den här strejken måste man bygga upp. Tåligt. Station för station. Man för man. Verkstad för verkstad. Det är första gången jag ser frågan ur den synvikeln. Klasskrig på skyttegravsplanet. Gräsrotsnivå. (s. 63-68)

----

Med all flygbladsutdelning, alla våra små verkstadsmöten, alla sammanträden med baskommittén, alla feberaktiga taktikdiskussioner var denna propagandamånad när allt kom omkring en månad av lycka. (s. 71)

[[Kategori:Utdrag]]

Pamflett mot den weimarska livsuppfattningen

2025-09-27T16:09:29Z

Iammany:

<center>
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"
|
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 70-73. Av [[Raoul Hausmann]].
|}
</center>

Jag förkunnar den dadaistiska världen!

Jag hånskrattar åt vetenskap och kultur, dessa eländiga skyddsanordningar för ett dödsdömt samhälle.

Inte fan intresserar det mig hur Martin Luther såg ut! Jag tänker mig att han var en liten tjockis. Han såg väl ut ungefär som Ebert. Varför skulle vi behöva läsa Buddhas tal — då är det bättre att ha en falsk föreställning om filosofiska avvikelser. Och varför ska vi behöva veta att det under kambriumperioden fanns jätteliljor som tack vare lufttrycket blev större än nutidens? Eller att 227 miljarder atomer utgör en molekyl av en tiondels kubikmillimeters storlek? Men än oviktigare än alla dessa okontrollerbara ting förefaller mig de seriösa poeterna att vara.

Varför är det bättre att vara köpman än poet? Köpmannens bedrägeri sker öppet och drabbar enbart andra människor — enligt borgerlighetens moralkodex är detta ett hedervärt beteende. Poeten bedrar sig själv när han talar i allas namn — och därmed är han dömd, avskuren från den värld som är mer än verklig. Dessa kaxar vill göra gällande att de representerar det mörka begäret hos en Gud som de inte själva tror på, men det enda de gör är att förneka alla andras existens. Dessa habegärets petarder är sanna apacher av Karl Mays nåde — Shatterhand! oh Winnetou — men inte lika verkliga som denne sachsare från den tyska hjärnans Meritzburg.

De plågas av sitt trista allvars gallbesvär, dessa litteratörer och versmakare. Redan nu spricker de ut som andliga pestbölder i tjänst hos Ebert-Scheidemann-regeringen, vars fonografiska valser de kakafoniskt understöder på samma sätt som de en gång entusiastiskt skrålade för den preussiska polisen.

Några av de mest slipade av dessa hjärnans arbetare tog genast parti — konjunkturenligt och till överklassproletärens båtnad. I skuggan av Mammons bud brusar de nu förnämt och trånar efter disciplin, lugn och ordning. Poeterna, dessa idealister med gångbart marknadsvärde, har undergrävt gemene mans visdom. Bildningsbegäret har de förvandlat till en fiktion om de rimmade ordens mervärde för att sedan slå proletärerna i skallen därmed. Nej, istället för att hjälpa rättsstatens idiotiska moral på traven, borde de i människornas medvetande ha slungat in löjets, ironins och det onyttigas vaksamhet — den orfiska galenskapens jubel. Att på så vis hålla det meningslösa i helgd utgör raka motsatsen till borgarens trygga tankar och ärliga begrepp om ära, som bara är en librettoapparat med utbytbar moralskiva.

Psykoanalysen är vetenskapens reaktion på denna ruttna pest. Alla handlingar och utfall, alla uppstigningar i det blå från de värdiga formernas bergstopp, dras ner till en medelklassnivå, kvalmig och illaluktande som ett träsk, ständigt dallrande som gelatin. Dessa fårskallar med sina slemblåsor och sina äckliga förmåga att förvandla sig till allt och alla (bara inte till ett enda), dessa personlighetens stridbara drevkarlar är t o m alltför miserabla för att falla en girig borgare i smaken.

Låt oss kväva dem i det damm som deras fasligt allvarsamma verk i sextio band samlar!

Jag är inte bara emot Potsdamsandan — jag är också emot Weimar. Goethe och Schiller har långt mer än gamle Fritz på sitt samvete: Ebert-Scheidemann-regeringen är en självklar följd av den poetiska klassicismens dumma och näriga hållningslöshet. Denna klassicism är en uniform, en metrisk maskering för ting som skyr allt vad egen upplevelse heter.

Allvarliga poeter, majoritetssocialister, demokrater — alla står de utanför det verkliga skeendets virvlar — sveper in sina futiliteter i de vördnadsbjudande förordningarnas stela drapering. Militära versfötter blandas med arior om gudar och människor. Och ut det trygga försåt som innehavet av några sedlar och ett kilo smör skänker, dyker alla pundhuvudens ideal upp: Goethes andra Faust. Allt som saknas hos Schillers rövare finns där. Och på samma sätt som dessa högtravande klassikers verk utgjorde de tyska soldaternas enda packning och var deras ständiga bekymmer, så är det omöjligt för dagens regering att sköta affärerna annorledes än i Schillers och Goethes anda. Tysklands idealisering fortskrider alltså i rask takt, de levande egenskapernas statsbankrutt kan inte undvikas — och alla musor trår sin dans därruntikring. Den förr så kristne tysken har blivit Goethe-Ebert-Schiller-Scheidemannian — bara hans gudsomhaverbarnenkärskräck för bolsjevismen kan nu slita honom från byteshandels med egedom och nyttjanderätt. Kommunism är bergspredikan i praktiken, en den ekonomiska rättvisans religion, en skön galenskap. Demokraten, däremot, är allt annat än galen — han skulle helst av allt vilja leva på småmynt och korvören. Hursomhelst är galenskapen skönare än det bleka förnuftet. Vi måste alla vara oss själva! Vi måste själva bekosta våra liv! Vad är demokrati? Livet — så som rädslan för att inte få vårt dagliga fadervårbröd har gestaltat det.

Vi vill skratta, skratta, och göra vad våra instinkter bjuder. Vi vill inte ha demokrati och liberalism, vi föraktar den andliga konsumtionens koturner. Vi fruktar inte kapitalet. För oss är anden en teknik, ett hjälpmedel — VÅRT hjälpmedel och inte någon förnäm handtvagning i all avskildhet. Vi kommer inte att klyva hår och inte att buga oss inför skenbarheter — här ser vi inget mindre än ett medel att drivna av instinkt spela vårt spel om medvetandets födelse i världens medvetna gång. Den tillbakadragna människan är för oss och våra vänner ett gissel, vi lever i det otrygga. Vi traktar inte efter det som är värdefullt och förnuftigt (sådant smickrar bara borgare) — vi vill ha det värdelösa och oförnuftiga! Vi reser oss mot Potsdam-Weimars förpliktelser — dom gäller inte oss.

Vi vill själva skapa allt — vi vill själva skapa vår nya värld!

Dadaismen är den enda av dagens konstformer som har kämpat för en förnyelse av uttryckmedlen och mot den ordningsälskande borgarens klassiska bildningsideal — för att nu inte nämna kampen mot expressionismen, denna dess sista utlöpare.

Under kriget företrädde Club Dada världen som internationell helhet, den är en internationell, antiborgerlig rörelse!

Club Dada utgjorde fronden mot “andens arbetare”, mot “de intellektuella”!

Dadaisten är mot humanismen, mot den historiska bildningen!

Han är för den egna upplevelsen!!!

Berlin, april 1919

[[Kategori:Utdrag]]
[[Kategori:Dada]]

En avant dada

2025-09-27T15:48:38Z

Iammany:

<center>
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"
|
Från Dada, en antologi sammanställd av Ingemar Johansson, sidorna 91-97. Av [[Raoul Hausmann]].
|}
</center>

[[Bild:Raoul Hausmann1.jpg|right|400px|frame|Raoul Hausmann, Självporträtt, 1931.]][[Bild:Der Kunstkritiker.jpg|right|400px|frame|Raoul Hausmann, Der Kunstkritiker, 1919-1920.]]
Vid tiden för Cabaret Voltaire ville vi “dokumentera” — vi gav ut publikationen “Cabaret Voltaire”, ett sammelsurium av de mest skilda konsttendenser, vilka just då föreföll oss utgöra “dada”. Vad dada verkligen skulle vara — det förstod ingen av oss. Vi hade nämligen inte tillräckliga begrepp om den tid vi levde i för att kunna ställa oss utanför rådande föreställningar och bilda oss en uppfattning om konsten som moraliskt och socialt fenomen. Konsten bara fanns där — det fanns konstnärer och borgare. Man älskade den ena sorten och hatade den andra. Manolescu, den store hotelltjuven, har skrivit memoarer som till stil och espirit är överlägsna allt vad kriget frambragt i tysk memoarväg. Elasticiteten är allt. Marinetti har en hel del av denna framtida litteraturtrollkarl, som spelar golf lika bra som han gaggar om Mallarmé eller — om så behövs — anlägger gammalfilologiska aspekter samtidigt som han är fullständigt klar över vilken av sällskapets damer det kan löna sig att stöta på. Den tyske diktaren är en typisk fårskalle. Han drar omkring med sitt akademiska begrepp om “anden”, diktar vid behov om kommunism, sionism, socialism och är hela tiden fylld av förundran över de färdigheter som musan förlänat honom. Den tyske diktaren har låtit inteckna diktningen. Och enligt hans åsikt är det bra med det. Han begriper inte att världen bedriver en oerhörd humbug med “anden”, och inte heller att det är bra att denna humbug bedrivs.

I hans huvud härskar en hierarki med den opoetiska, d v s merendels obildade, människan längst ner och den andliga Schillertypen, Hasenclever, som trånar efter det eteriska, högst upp. Så är det och så skall det förbli. Det räcker med att lyssna till vad gamle Schopenhauer säger i sin “Parerga” om tyskens inbilskhet beträffande sin bildning, och man inser — om man är psykolog — utan vidare det komiska och utsiktslösa i den tyske diktarens situation.

Att göra litteratur med en pistol på fickan, det var min dröm sedan en tid tillbaka. Ungefär som en rovriddare av pennan, en modern Ulrich von Hutten — så såg den bild ut som jag gjorde mig av en dadaist. En dadaist kan bara ha förakt till övers för dem som förvandlar “anden” till ett Tusculum, till en tillflykt för sina egna svagheter. Filosofen i vindskammaren är som företeelse sedan länge i otakt med tiden — men detsamma gäller också yrkeskonstnären, kafélitteratören, den spirituella sällskapsmänniskan; kort och gott den människotyp som faller till föga för intellektuella prestationer och betraktar andligheten som en välkommen begränsning, vilken i hennes egna ögon gör henne värdefullare än andra människor. Där har ni i stora drag motsatsen till en dadaist. I städerna satt de: målade sina tavlor, filade på sina dikter, tröstlösa typer till hela sin natur — med klena muskler, ointresserade av vardagens problem, fiender till reklam, till gatuliv, till de bluffar och transaktioner som dagligen sätter tusentals människors liv på spel. Livet ja! Dadaisten älskar livet, eftersom han kan kasta bort det varje dag. För honom är döden en dadaistisk fråga. Dadaisten ser fram emot sin dag, fullt medveten om att han när som helst kan få en blomkruka i huvudet. Han är naiv, han älskar tunnelbanans oljud, han är hemtam på Cooks resebyrå och förtrogen med änglamakerskornas mottagningar, bakom vars nogsamt fördragna gardiner fostren torkas av med läskpapper som sedan mals och saluförs som surrogatkaffe.

Vem som helst kan vara dadaist. Dada är inte begränsad till någon speciell konstart. Bartendern på Manhattan Bar som häller upp Curacao med ena handen och kliar sin gonorré med den andra är dadaist. Den där karln i regnrock som just påbörjar sin sjunde resa jorden runt är dadaist. Den som fullt och fast begriper att man bara kan ha idéer om man omsätter dem i liv är dadaist — en alltigenom aktiv typ som lever i handling, eftersom det är så han skaffar sig sina erfarenheter.

Den som hyr en våning på Bristol Hotel utan att veta varifrån han skall få drickspengar till tjänsteflickan är dadaist. Människan som lever på en slump, med ärliga blå ögon och dansk skalle, är dadaist. Hon kan hiva iväg sin individualitet som en lasso, hon dömer från fall till fall, hon accepterar att världen på en och samma gång rymmer muhammedaner, zwinglianer, förstaringare, vederdöpare, pacifister etc, etc. Världens brokighet är henne välkommen men föga förundransvärd.

Om kvällen spelar ett kapell nere vid stranden och hororna på sina högklackade skor skrattar dig rakt i ansiktet. Världen är rutten och falsk. Man spankulerar omkring och tänker på kvällsmaten. Men innan du hinner slå dig till bords anländer ett bud med telegram, varav framgår att alla dina grisar dött av rabies, att någon har slängt ut din frack från Eiffeltornet och att din hushållerska har fått skelettcancer. Du kastar en blick mot månen — den tycks dig vara en god investering — och så kommer samma bud med ännu ett telegram. Nu vet det berätta att alla dina höns har gått hädan i mul- och klövsjuka, att din far har stått på öronen över en dynggrep och frusit ihjäl och att din mor har spruckit av sorg inför sitt silverbröllop (kanske hängde stekpannan kvar i öronen på henne, vad vet jag?). Sånt är livet, käre vän. Dagarna växlar likt tarmarnas spasmer och du — som så ofta har fruktat att få ett fiskben i halsen — lever alltjämt. Du drar täcket över huvudet och visslar på “Den glade vandraren”. Och vem vet, ta inte ut glädjen i förskott, nästa dag sitter du kanske vid skrivbordet, med pennan i högsta hugg, böjd över din nya roman “Packet”. Vem vet! Ren dadaism, mina damer och herrar.

Under de senaste decennierna har det i Europa inte förekommit något ord eller begrepp, någon filosofi eller politisk slogan, som med sådana genomslagskraft har drabbat ett civiliserat samhälles hela föreställningsvärld. Detta är ett faktum av djup psykologisk betydelse. För alla dessa människor i kaféer och teatrar, på travbanor och bordeller, som till en början betraktade och hånade dadaismen som “ett skrattretande uttryck för modern konstgalenskap”, har den för länge sedan upphört att vara en konstriktning. Man får vara professor i filosofi med kateter vid Berlins universitet för att inte förstå att nittionio av hundra människor bryr sig lika lite om konstens riktningar, teknik och perspektiv som den berömda kon bryr sig om påskdagen. Att detta dada som påverkar dem .. om än på ett aldrig så obestämbart sätt — skulle ha anknytning till eller ursprung i konsten känner de inte längre till och det intresserar dem inte. Ett ord som till den grad påverkar massorna måste vara bärare av en idé, som rör vid just dessa massors ömmaste punkter, som får dem att skämmas, förskräckas eller glädjas i det innersta.

Vad dada till en början var och blev är av underordnad betydelse jämfört med dess senare betydelse för Europa. Dada har verkat inte som en stilla övertalning utan som ett blixtnedslag, inte som ett system hämtat ur en bok vilket först har filtrerats genom skarpa hjärnor för att sedan till slut tuggat om och om igen bli allmän egendom, utan som en heraldisk paroll utslungad från hästryggen. Det oerhörda intryck som dadaismen har gjort på den stora massan av konstnärligt ointresserade människor ligger i det vansinniga och komiska i ordet dada. Vartill strax skall fogas att detta intryck förutsätter en djupare psykologisk orsak, som hör samman med hela “mänsklighetens” situation och sociala organisation i nuet. Genomsnittsmänniskan, herrar Smith, Schulze och Dupin — denna naturens berömda serieproduktion, som slår vapnet ur handen på varje värderande intellekt men ändå är grunden för all psykologisk kunskap, fick höra talas om att dada skulle vara ett barnjoller, att det fanns människor som skrev detta joller “på sitt baner” — att några fullkomliga idioter “ville bilda ett parti” utifrån dibarnets gnäll. Det slog sig på knäna av skratt, mycket har man ju hört talas om men detta — ja, man får då säga (ja, vadå?): nä nä nä. Dada framkallade hös herrar Schulze, Smith och Dupin ett livligt minne av deras egna rättskaffens nappflaskor och söliga blöjor från anno dazumal, av det skrik som hädanefter skulle komma att lyckliggöra världen. Dada Dada Dada. Det är vad jag menar med suggestiviteten hos ordet dada. dess förmåga att hypnotisera och leda vanligt folks tankar till ting och begrepp som ingen av dess upphovsmän har tänkt på.

Valet av ordet dada i Cabaret Voltaire var självfallet selektivt-metafysiskt, ett utslag av energin hos samtliga de idéer som redan hade börjat verka — men ingen hade tänkt på dada som barnjoller. Det är en sällsynt gudagåva för en människa att förunnas vara med vid en religions födelse, eller vid uppkomsten av en idé vilken som helst som inom kort ska erövra världen. Och ändå är dada gudskelov inte en idé (och detta säger jag för att lugna alla studenter och akademiska mulåsnor) i historieböckernas “kulturprogressiva” bemärkelse utan alltigenom av flyktig karaktär. Dada vill inte vara annat än en spegel som man snabbt går förbi eller ett plakat, som i nuets grällaste färger påminner om det ena eller andra tillfället att göra av med sina pengar eller fylla sin buk. Psykologiskt talat! Om man har haft den sagolika turen att få vara med vid en sådan “sensations” födelse — ja, då är det inte utan att man skulle vilja begripa hur det kan komma sig att ett tomt läte ämnat som artistnamn åt en sångerska under de mest groteska äventyr först blir till varumärken för en smutsig kabaré, sedan till abstrakt konst, och så till barnjoller och dibarnsparti för att slutligen — nåja, jag skall inte gå saker och ting i förväg. Där har ni dadaismens sanna historia. Dada överföll dadaisterna utan deras vetskap. Det var en obefläckad avlelse, vars djupaste betydelse således var mig fördold.

Dadaisten anser det nödvändigt att vända sig mot konsten, eftersom han har genomskådat dess bedrägliga funktion som moralisk säkerhetsventil. Kanske är denna kampvilja en sista akt av itutad ärlighet, kanske är det något dadaisten gör för skojs skull, kanske saknar det hela varje rim och reson. Hursomhelst ges det goda grunder för att betrakta konsten (inklusive kultur, andlighet och gymnastikförbund) som ett enda stort bedrägeri. Och detta i synnerhet — som jag tidigare har antytt — i Tyskland, där man alltifrån barnsben proppas full med den mest skrattretande dyrkan av allsköns gudomligheter, på det att man som vuxen och god skattebetalare omedelbart likt en natt må falla på knä närhelst staten eller något annat smärre rövarband beordrar underkastelse inför en eller annan “högre ande”. Ja, jag säger det igen: hela denna andecirkus är ett stort utilitaristiskt bedrägeri. Under hela detta krig (och i synnerhet då i Sachsen där de mest infama hycklarna håller hus) har tyskarna försökt rättfärdiga sina in- och utrikesaffärer med Goethe och Schiller. Man kan i all högtidlighet (stackars sate!) proklamera kulturen som en form för nationell andlighet, men den kan också betecknas som en kompensationsföreteelse, som underkastelse inför en osynlig domstol, som veronal för samvetet. Tyskarna är mästare i att förställa sig, de är de mest utpräglade illusionisterna (i ordets varitébemärkelse) av alla folk. I varje ögonblick av sitt liv trollar de fram en sköld av kultur, ande, överhet, bakom vilken de kan dölja sina skräckslagna magar. Det är denna skenhelighet som alltid tycks fransmännen så främmande och obegriplig, likt ett tecken på djävulsk ondska. Tysken tycks inte kunna vara barnslig, han har två personligheter och dubbla utgångspunkter för sitt handlande.

Det är här inte fråga om att gå i bräschen för något nation. Fransmännen, som själva har bragt tidens chauvinism till fulländning, kan minst av alla göra anspråk på att andra folk skall betrakta dem som ''grande nation''. Tysken äger alla en idealists fel och förtjänster. Det är bara att välja. Antingen kan man betrakta denna idealism som förvränger tingen och förvandlar dem till (kadaverlydiga!) funktioner av någonting absolut — det må sedan vara vegetarianism, mänskliga rättigheter eller monarki — som ett sjukligt missfoster, eller också kan man lovsjunga den som “en bro till evigheten”, “livets mening” eller vad för slags plattityder man nu har på lager. Det där har expressionisterna gjort så det räcker. Det är sådant som en dadaist vänder sig emot av ren instinkt. Dadaisten står med fötterna på jorden och tycker om vin, kvinnor och annonser, hans kultur är framförallt en kroppskultur. Instinktivt ser han som sin uppgift att slå tyskarnas kulturideologi sönder och samman. Det är här överhuvudtaget inte fråga om att försvara dadaisten. Han handlar av instinkt, precis som när någon påstår sig vara tjuv av ren lidelse eller frimärkssamlare av rent intresse. “Idealet” växlar: den abstrakte konstnären har förvandlats till en stygg materialist (om du så vill, bäste läsare) med den svårbegripliga egenskapen att betrakta skötseln av sin mage och sina aktieaffärer som en ärligare sysselsättning än filosofi. “Men det är väl inget nytt”, hör jag genast dem skrika som aldrig kommer att kunna frigöra sig från “det gamla”. Jo, så till vida är det något oerhört nytt som att man för första gången dragit konsekvenserna av frågan “Vad är tysk kultur?” (svar: skit) och går till angrepp mot den med satirens, bluffens och ironins alla vapen — ja, i sista hand också med skjutvapen. Och det i en stor gemensam aktion.

[[Kategori:Utdrag]]
[[Kategori:Dada]]

La Dialectique peut-elle casser des briques?

2025-08-07T17:48:14Z

Iammany:

Referensverket

2025-08-07T17:32:16Z

Iammany:

__NOTOC__

<center>Om du föredrar kan du bläddra bland '''[[Special:Alla_sidor|alla sidor i text]]'''.

{|style="border-spacing:8px; margin:0px -8px;"
|class="MainPageBG" style="width:75%; border:1px solid #F2F2CE; background:#FFFFF5; vertical-align:top; color:#000;"|
{|width="100%" cellpadding="2" cellspacing="5" style="vertical-align:top; background:#FFFFF5;"

<div style="font-size:130%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">Specialsidor</div>

{| width="100%" cellpadding="10"

|valign="top" width="50%"|

[[Bild:studerakapitalet.jpg|link=Guide till Kapitalet]]<br>
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Guide till Kapitalet|Guide till ''Das Kapital'']]</div>'''

|valign="top" width="50%"|

[[Bild:gemenskap1.jpg|link=Gemenskap]]<br>
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Gemenskap]]</div>'''

|valign="top" width="50%"|

[[Bild:teoripraktik.jpg|link=Om "teori och praktik"]]<br>
'''<div style="font-size:115%; border:none; margin:0; padding:.1em; color:#000;">[[Om "teori och praktik"]]</div>'''

|-
|}

|-
|}
</center>
----

[[Bild:Mini_undantagstillstandet.jpg|link=Stato di Eccezione]]
[[Bild:Mini_vilkenpunkt.jpg|link=Vilken punkt har vi nått?]]
[[Bild:Mini_quefaire.jpg|link=Que Faire?]]
[[Bild:Mini_vildastrejker.gif|link=Sven O. Andersson: Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet]]
[[Bild:Mini_rebirth.jpg|link=The rebirth of history]]
[[Bild:Mini_fullylux.jpg|link=Helautomatisk lyxkommunism]]
[[Bild:Mini_ogat.jpg|link=Ögats historia]]
[[Bild:Mini_shadow.jpg|link=In the shadow of the silent majorities]]
[[Bild:Mini_forgetfoucault.jpg|link=Glöm Foucault]]
[[Bild:Mini_greatfinicial.jpg|link=The great financial crisis]]
[[Bild:Mini_berner.jpg|link=Teknikens värld]]
[[Bild:Mini_envarld.jpg|link=En värld utan pengar: kommunism]]
[[Bild:Mini_unavowable.jpg|link=La Communauté Inavouable]]
[[Bild:Mini_fromriot.jpg|link=Alfredo Bonanno: From Riot to Insurrection]]
[[Bild:Mini_camus.jpg|link=Människans revolt]]
[[Bild:Mini_riot.jpg|link=Riot. Strike. Riot]]
[[Bild:Mini_247.jpg|link=24/7 – Late capitalism and the ends of sleep]]
[[Bild:Mini_cronin.jpg|link=The expanding world]]
[[Bild:Mini_darkdeleuze.jpg|link=Dark Deleuze]]
[[Bild:Mini_hypernormalisation.jpg|link=Hypernormalisation]]
[[Bild:Mini_debord.jpg|link=Skådespelssamhället]]
[[Bild:Mini_tusen.jpg|link=Mille Plateaux]]
[[Bild:Mini_nomadologin.jpg|link=Nomadologin]]
[[Bild:Mini_vetandet.jpg|link=Vetandets arkeologi]]
[[Bild:Mini_overvakning.jpg|link=Övervakning och straff]]
[[Bild:Mini_MGW.jpg|link=Filling the void]]
[[Bild:Mini_hanson.jpg|link=Small towns, austere times]]
[[Bild:Mini_commonwealth.jpg|link=Commonwealth]]
[[Bild:Mini_imperiet.jpg|link=Imperiet]]
[[Bild:Mini_preussiska.gif|link=Preussiska anarkister]]
[[Bild:Mini_crack.jpg|link=Crack capitalism]]
[[Bild:Mini_upplysningen.jpg|link=Upplysningens dialektik]]
[[Bild:Mini_annanfoucault.jpg|link=Foucaults maktanalys]]
[[Bild:Mini_facingreality.jpg|link=Facing reality]]
[[Bild:Mini_jungerarbeiter.jpg|link=Der Arbeiter]]
[[Bild:Mini_modern.jpg|link=We have never been modern]]
[[Bild:Mini_indebted.jpg|link=The making of the indebted man]]
[[Bild:Mini_obesuttna.jpg|link=De obesuttna]]
[[Bild:Mini_lenin.jpg|link=Vad bör göras?]]
[[Bild:Mini_grav.jpg|link=Gräv där du står]]
[[Bild:Mini_entwertung.jpg|link=Die grosse Entwertung]]
[[Bild:Mini_utanframtid.jpeg|link=Utan framtid]]
[[Bild:Mini_stumtvang.jpg|link=Stum tvang]]
[[Bild:Mini_meltdown.jpg|link=Meltdown]]
[[Bild:Mini_violenceoffinancial.jpg|link=The violence of financial capitalism]]
[[Bild:Mini_marxprekapital.jpg|link=Om förkapitalistiska produktionssätt]]
[[Bild:Mini_clilevi.jpg|link=Climate Leviathan]]
[[Bild:Mini_mattickjr.jpg|link=Business as usual]]
[[Bild:Mini_mattick.jpg|link=Marx och Keynes]]
[[Bild:Mini_nagle.jpg|link=Kill all normies]]
[[Bild:Mini_Holesinthewhole.jpg|link=Holes in the whole]]
[[Bild:Mini_factory.jpg|link=Factory of strategy]]
[[Bild:Mini_marxbeyondmarx.jpg|link=Marx oltre Marx]]
[[Bild:Mini_noble.jpg|link=Teknologi och klassmakt]]
[[Bild:Mini_Organisation.jpg|link=Organisation of the organisationless]]
[[Bild:Mini_hope.jpg|link=Hope against hope]]
[[Bild:Mini_DSU.jpg|link=Det stundande upproret]]
[[Bild:Mini_vanner.jpg|link=Till våra vänner]]
[[Bild:Mini_vadgora.jpg|link=Vad kan man göra?]]
[[Bild:Mini_postone.jpg|link=Time, labor, and social domination]]
[[Bild:Mini_rancierenights.jpg|link=Proletärernas natt]]
[[Bild:Mini_raunig.jpg|link=Factories of knowledge, industries of creativity]]
[[Bild:Mini_micropolitics.jpg|link=The micro-politics of capital]]
[[Bild:Mini_antimass.jpg|link=Antimassmetoder för organisering av kollektiv]]
[[Bild:Mini_reynolds.jpg|link=The coming revolution]]
[[Bild:Mini_roberts.jpg|link=The long depression]]
[[Bild:Mini_streeck.jpg|link=How will capitalism end?]]
[[Bild:Mini_tc_comm.jpg|link=Självorganisering och kommunisering]]
[[Bild:Mini_therborn.jpg|link=Frankfurtskolan - Till kritiken av den kritiska teorin]]
[[Bild:Mini_cybernetikens.jpg|link=Cybernetikens hypotes]]
[[Bild:Mini_inbordeskrig.jpg|link=Introduction à la guerre civile]]
[[Bild:Mini_tronti.jpg|link=Operai e capitale]]
[[Bild:Mini_revolution.jpg|link=Traité de savoir-vivre à l'usage des jeunes générations]]
[[Bild:Mini_vogel.jpg|link=Against nature]]
[[Bild:Mini_tyranny.jpg|link=Strukturlöshetens tyranni]]
[[Bild:Mini conspiracist.jpg|link=Conspiracist Manifesto]]
[[Bild:Mini skinfuel.jpeg|link=White Skin, Black Fuel. On the Danger of Fossil Fascism]]
[[Bild:Mini lastnight.jpg|link=The last night]]
[[Bild:Mini lavorare.jpg|link=Lavorare con lentezza]]
[[Bild:Mini maktmotmakt.jpg|link=Makt och motmakt]]
[[Bild:Mini_borjan.jpg|link=Början på allt]]
[[Bild:Mini_daskapital.jpg|link=Guide till Kapitalet]]

Fil:Mini daskapital.jpg

2025-08-07T17:31:01Z

Iammany:

Hjälp

2025-08-07T17:28:26Z

Iammany:

'''Vill du veta [http://sv.wikipedia.org/wiki/Hj%C3%A4lp:Hur_man_redigerar_en_sida hur man redigerar en sida]?'''

Den här hjälpen kommer att utökas med tiden och i takt med att användarna ställer frågor, vilket enklast görs på [[diskussion]]sidan. Tills vidare kan du använda mediawikis egna dokumentation för att finna svar på dina frågor: http://www.mediawiki.org. Wikipedia har också en utmärkt [http://sv.wikipedia.org/wiki/Hj%C3%A4lp:Inneh%C3%A5ll hjälp].

Om du vill testa dina vingar under kontrollerade former, så kan du leka runt lite i [[sandlådan]].

== Kan jag få ett konto? ==
Wikin är bara öppen för redigering av registerade användare. Om du anser att du har något att tillföra till wikin, släng iväg ett mail till [mailto:krigsmaskinen@gmail.com krigsmaskinen@gmail.com] så är det möjligt att vi ger dig ett konto här.

== Hur gör jag en omdirigering? ==
Det gör du genom att skriva <nowiki>#REDIRECT [[Sidans namn]]</nowiki> i den sida du vill hänvisa ifrån.

== Hur lägger jag in bilder i artiklarna? ==
Först måste du [[Special:Uppladdning|ladda upp bilderna]], sedan skriver du <nowiki>[[Bild:Bildensnamn.jpg]]</nowiki> där du vill att bilden ska synas. Se [http://sv.wikipedia.org/wiki/Hj%C3%A4lp:Hur_man_redigerar_en_sida hur man redigerar en sida] för mer hjälp.

== Hur tar jag bort innehållsförteckningen? ==
Lägg till <nowiki>__NOTOC__</nowiki> någonstans i artikeln.

== Hur lägger jag till bildtext? ==
Lägg till |frame|text inom hakparenteserna.

Gilles Deleuze

2025-08-07T17:27:09Z

Iammany:

[[Bild:Deleuze1.jpg|right|frame|Chic fransk filosof i inspelningsstudio.]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof.

== Introduktion ==

För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren metafysiker". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans ''magnum opus'', ''[[Différence et répétition]]'', söker han bland annat att, i Henri Bergsons efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, [[Friedrich Nietzsche|Nietszche]], Kant, Bergson, Spinoza, [[Michel Foucault|Foucault]] och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'image-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten [[Félix Guattari]]s bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''[[Mille Plateaux]]'' (1980).

Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin ''[[Nomadologin]]''. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de [[stat|statliga]] funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se [[kontrollsamhälle]]).

== Biografi ==

Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år i Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands men gjorde 1975 en resa till Nordamerika tillsammans med Guattari, där han skulle komma att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.

När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).

[[Bild:Deleuzeguattari1.jpg |frame|Deleuze och Guattari|left]] Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''[[Différence et répétition]]'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på det experimentella Université de Paris VIII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987.

1969 publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten [[Félix Guattari]]. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till ''L'Anti-Œdipe'', ''[[Mille Plateaux]]'' (1980). ''L'Anti-Œdipe'' och ''[[Mille Plateaux]]'' bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med ''Différence et répétition'', ofta räknas till Deleuzes främsta verk. Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".

== Tänkande ==

Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än de mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med [[Félix Guattari|Guattari]] har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som '''blivande''', '''mångfald''' och '''rörelse''', liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. '''Begäret''' är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera [[stat|statligt]], men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.

Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning [[Martin Heidegger|Heidegger]] och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist").

Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången, då det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därutöver använder han sällan samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om resultaten av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt långsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori.

En annan orsak till den inledningsvisa trögheten i receptionen av Deleuze skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synes disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.

== Verk ==

'''De tidiga monografierna'''

De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.

'''Différence et répétition & Logique du sens'''

'''L'Anti-Œdipe & Mille Plateaux'''

'''Qu'est-ce que la philosophie?'''

[[Kategori:Deleuze & Guattari]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]
[[Kategori:Krig]]

Början på allt

2025-08-02T14:42:14Z

2025-05-02T16:51:45Z

Iammany:

Fil:La-gioia-armata-y-el-banquero-anarquista.jpg

2025-05-02T16:47:42Z

Iammany:

Fil:Strage di piazza Fontana.jpg

2025-05-02T16:47:05Z

Iammany: