Krigsmaskinen - Användarbidrag [sv]

Ernst Niekisch

2009-05-16T06:39:04Z

Zerkalo:

[[Bild: Niekisch.jpg|frame|left|Ernst Niekisch]] '''Ernst Niekisch''' (1889-1967) var en tysk skriftställare och [[konservativ revolution|konservativ revolutionär]]. Han ingick i kretsen kring [[Ernst Jünger]] i Berlin på 1920-talet och tillhörde Weimarrepublikens oförsonligaste kritiker. I tidksriften ''[[Widerstand]]'' drev Niekisch en ideologisk linje färgad av [[nationalbolsjevism]] och [[antidemokrati|antidemokratiska]] idéer där Tyskland, genom Versaillesfördraget, framställdes som förslavat under ett skadligt västeuropeiskt inflytande. I stället för att böja sig under Frankrikes och Englands politiska, ekonomiska och ideologiska dominans, borde Tyskland enligt Niekisch blicka österut, mot Sovjetunionen.

== Tidskriften ''Widerstand'' ==

Både Ernst Jünger och dennes bror [[Friedrich Georg Jünger]] medverkade flitigt i ''Widerstand'', liksom [[Hugo Fischer]], [[Edmund Shultz]] och [[Friedrich Hielscher]]. Tidskriften genomgick en tydlig utveckling under de år den utkom (1926-1934); från nationellt sinnad socialism mot en alltmer kompromisslös hållning där Niekisch försökte etablera en egen idéplattform och intellektuell krets ("Widerstandsbewegung"). Intresset för Sovjet kom under tidskriftens sista år att ersättas av ett globalt perspektiv inspirerat av Ernst Jüngers [[Der Arbeiter|Arbetargestalt]] - "Tredje Imperialfiguren" (en teori som Niekisch även utvecklade i sin bok ''Die dritte imperiale Figur'', publicerad 1935). ''Widerstand'' förbjöds av nazisterna 1934.

Grundläggande i Niekisch tänkande är den oförsonliga motsättningen mellan Romanskt och Germanskt, en konflikt som i hans ögon delade Tyskland under Weimarrepubliken. I motsättning till Karl den Stores "romanisering" av de germanska folken sätter Niekisch "den preussiska herraväldesidén", eller "Potsdams idé". I artikeln "Das Gesetz von Potsdam" skriver han:

:''Den preussiska herraväldesidén inbegriper den ordningsregel som området öster om Rhen och dess särskilda människoslag fordrar. Den är en princip för en genomgripande politik i betydelsen att ingen synpunkt vid sidan av den statliga synpunkten har någon egen betydelse. Förverkligandet av Potsdams idé är enligt sakens natur den'' totala staten, ''inom vilken ekonomi, samhälle, kultur intar den plats som staten med hänsyn till sina livsbehov anvisar dem.'' (Citerat ur ''[[Preussiska anarkister]]'')

Den sant preussiska anden återfinns enligt Niekisch i Sovjet, som förverkligar det germanska på ett bättre sätt än Tyskland självt, som blivit romaniserat och underkuvat av Väst, "mer franskt än Frankrike". Motståndet mot detta förtryck, och därmed återerövrandet av Tysklands egen lag, öppnar upp möjligheterna till förverkligandet av ett preussiskt världsrike.

== Förhållande till Nazismen ==

[[Bild:Niekisch2.jpg|frame|left]] Ernst Niekisch var mycket kritisk till Hitler och Nationalsocialismen. I sin stridsskrift ''Hitler - ein deutsches Verhängnis'' (1932) skriver han att den som tar ställning mot en bolsjevistisk ordning ofrånkomligen försvarar "Versailles-ordningen" - Hitler framställs därmed som kapitalismens och liberalismens allierade. Nationalsocialismens legalitetsanspråk inom det borgerligt-demokratiska ramverket kväver den tyska nationalismens sant revolutionära anda:

:''Det existerar ingen legal revolution och ingen revolutionär legalitet; där legaliteten börjar upphör revolutionen.'' (Citerat ur ''[[Preussiska anarkister]]'')

Det är främst i nazismens estetisering, dess försmak för pöbelaktiga spektakel och vulgära maktdemonstrationer som Niekisch ser ett förräderi mot den preussiska idén. Hitler och hans anhang framställs som "borgerlighetens sista hopp i Tyskland", till och med som en rörelse med judiskt ursprung. Tredje rikets messianska undertoner hade enligt Niekisch en alltför katolsk karaktär - i motsats till en sant tysk (det vill säga protestantisk) hållning präglad av nykterhet, kyla och distans.

Föga förvånande hamnade Niekisch i onåd hos Hitlerregimen. Han häktades 1937 och dömdes till livstids fängelse för högförräderi. 1945 befriades han av sovjetiska trupper men var då knäckt av fängelsevistelsen. Efter en kort politisk karriär i Östtyskland bröt han med den realsocialistiska regimen 1953 och levde resten av sitt liv i avskildhet och resignation.

[[Kategori: Konservativ revolution]]

Referensverket

2009-05-12T09:00:41Z

Zerkalo: /* Kategorier */

__NOTOC__

== Kategorier ==
<div style="-moz-column-count:3;">

* [[:Kategori:Antipolitik och kommunisering|Antipolitik och kommunisering]]
* [[:Kategori:Georges Bataille|Georges Bataille]]
* [[:Kategori:Maurice Blanchot|Maurice Blanchot]]
* [[:Kategori:Deleuze & Guattari|Deleuze & Guattari]]
* [[:Kategori:Gemenskap|Gemenskap]]
* [[:Kategori:Kapital- och ideologikritik|Kapital- och ideologikritik]]
* [[:Kategori:Konservativ revolution|Konservativ revolution]]
* [[:Kategori:Friedrich Nietzsches tänkande|Friedrich Nietzsches tänkande]]
* [[:Kategori:Teknik|Teknik]]
</div>

----

{| width="100%" cellpadding="10"

|valign="top" width="25%"|

== Begrepp och teori ==
* [[Affinitetsgrupp]]
* [[Aktivismkritiken]]
* [[Alienation]]
* [[Ansiktslöst motstånd]]
* [[Antiintellektualism]]
* [[Antipolitik]]
* [[Arbete]]
* [[Arbetsvägran]]
* [[Biopolitik]]
* [[Den "andra" arbetarrörelsen]]
* [[Direkt aktion]]
* [[Diskurs]]
* [[Exodus]]
* [[Fordism]]
* [[Formell underordning]]
* [[Gemenskap]]
* [[Gudomligt våld]]
* [[Haecceitet]]
* [[Ideologi]]
* [[Immateriellt arbete]]
* [[Imperiet]]
* [[Informell organsering]]
* [[Insurrektionell anarkism]]
* [[Klass för sig]]
* [[Kapitallogik]]
* [[Klass i sig]]
* [[Klassanalys]]
* [[Klassammansättning]]
* [[Kommunism]]
* [[Kommunisering]]
* [[Konservativ revolution]]
* [[Kontrollsamhället]]
* [[Krigsmaskin]]
* [[Kritisk teori]]
* [[Medelklass]]
* [[Mikrofascism]]
* [[Militanta arbetsplatsundersökningar]]
* [[Multitud]]
* [[Nihilism]]
* [[Nomadtänkande]]
* [[Operaismo]]
* [[Panopticon]]
* [[Parti]]
* [[Postfordism]]
* [[Projektualitet]]
* [[Proletariat]]
* [[Psykoanalys]]
* [[Rationalism]]
* [[Reell underordning]]
* [[Rekuperation]]
* [[Ressentiment]]
* [[Rhizom]]
* [[Sabotage]]
* [[Schizoanalys]]
* [[Singularitet]]
* [[Självreduktion]]
* [[Släta och räfflade rum]]
* [[Stat]]
* [[Suveränitet]]
* [[Subjektivitet]]
* [[Taylorism]]
* [[Toyotism]]
* [[Ultravänster]]
* [[Utsida]]

|valign="top" width="25%"|

== Personer ==
* [[Giorgio Agamben|Agamben, Giorgio]]
* [[Lars Ahlin|Ahlin, Lars]]
* [[Louis Althusser|Althusser, Louis]]
* [[Christopher John Arthur|Arthur, Christopher J.]]
* [[Michail Bakunin|Bakunin, Michail]]
* [[Georges Bataille|Bataille, Georges]]
* [[Walter Benjamin|Benjamin, Walter]]
* [[Maurice Blanchot|Blanchot, Maurice]]
* [[Cajo Brendel|Brendel, Cajo]]
* [[René Char|Char, René]]
* [[Raya Dunayevskaya|Dunayevskaya, Raya]]
* [[Frantz Fanon|Fanon, Frantz]]
* [[Gilles Dauvé|Dauvé, Gilles]]
* [[Guy Debord|Debord, Guy]]
* [[Gilles Deleuze|Deleuze, Gilles]]
* [[Jacques Derrida|Derrida, Jacques]]
* [[Mariarosa Dalla Costa|Dalla Costa, Mariarosa]]
* [[Michel Foucault|Foucault, Michel]]
* [[Martin Glaberman|Glaberman, Martin]]
* [[Félix Guattari|Guattari, Félix]]
* [[Öyvind Fahlström|Fahlström, Öyvind]]
* [[Martin Heidegger|Heidegger, Martin]]
* [[Joe Hill|Hill, Joe]]
* [[Marius Jacob|Jacob, Marius]]
* [[C.L.R. James|James, C.L.R.]]
* [[Ingemar Johansson|Johansson, Ingemar]]
* [[Albert Jensen|Jensen, Albert]]
* [[Ernst Jünger|Jünger, Ernst]]
* [[Wolfi Landstreicher|Landstreicher, Wolfi]]
* [[Emmanuel Lévinas|Lévinas, Emmanuel]]
* [[Karl Marx|Marx, Karl]]
* [[Thomas Müntzer|Müntzer, Thomas]]
* [[Jean-Luc Nancy|Nancy, Jean-Luc]]
* [[Antonio Negri|Negri, Antonio]]
* [[Ernst Niekisch|Niekisch, Ernst]]
* [[Elise Ottesen-Jensen|Ottesen-Jensen, Elise]]
* [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche, Friedrich]]
* [[Fredy Perlman|Perlman, Fredy]]
* [[Moishe Postone|Postone, Moishe]]
* [[Henri Simon|Simon, Henri]]
* [[Upton Sinclair|Sinclair, Upton]]
* [[Paolo Virno|Virno, Paolo]]

|valign="top" width="25%"|

== Grupper ==
* [[Acéphale]]
* [[AKO]]
* [[Aufheben]]
* [[Batkogruppen]]
* [[Black & Red]]
* [[BM Blob]]
* [[BM Combustion]]
* [[Classwar]]
* [[Correspondence]]
* [[Diggers]]
* [[Echanges et movement]]
* [[Elephant Editions]]
* [[Facing Reality]]
* [[Folkmakt]]
* [[Frankfurtskolan]]
* [[Förbundet Arbetarmakt]]
* [[Internationella Arbetarassociationen]]
* [[IWW]]
* [[Johnson-Forest-fraktionen]]
* [[Kamunist Kranti]]
* [[Killing King Abacus]]
* [[King Mob]]
* [[Kämpa Tillsammans!]]
* [[Ludditer]]
* [[Midnight Notes]]
* [[News and Letters Committee]]
* [[Röda bokförlaget]]
* [[Riff-raff]]
* [[Situationistiska Internationalen]]
* [[Socialisme ou Barbarie]]
* [[Sociologiska kollegiet]]
* [[Solidarity]]
* [[Up against the wall motherfuckers]]
* [[Ungsocialisterna]]
* [[Zerowork]]
* [[Wildcat]]
* [[Wu Ming]]

|valign="top" width="25%"|

== Litteratur och film ==

'''Texter:'''
* [[Stato di Eccezione|Agamben, Giorgio: Undantagstillståndet]]
* [[Sven O. Andersson: Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet|Andersson, Sven O.: Vilda strejker]]
* [[Att utöva glädje inför döden|Bataille, Georges: Att utöva glädje inför döden]]
* [[Ögats historia|Bataille, Georges: Ögats historia]]
* [[Gudomligt våld|Benjamin, Walter: Försök till en kritik av våldet]]
* [[Essäer (Blanchot)|Blanchot, Maurice: Essäer]]
* [[La Communauté Inavouable|Blanchot, Maurice: La Communauté Inavouable]]
* [[Alfredo Bonanno: From Riot to Insurrection|Bonanno, Alfredo: From Riot to Insurrection]]
* [[Mille Plateaux|Deleuze, Gilles & Guattari, Félix: Mille Plateaux]]
* [[Nomadologin|Deleuze, Gilles & Guattari, Félix: Nomadologin]]
* [[Die Frage nach der Technik|Heidegger, Martin: Die Frage nach der Technik]]
* [[Preussiska anarkister|Heidegren, Carl-Göran: Preussiska anarkister]]
* [[Der Arbeiter|Jünger, Ernst: Der Arbeiter]]
* [[La Communauté désœuvré|Nancy, Jean-Luc: La Communauté désœuvrée]]

'''Film:'''
* [[The Ister]]
* [[Zizek!]]

Frågor kring gemenskap

2009-04-27T08:50:13Z

Zerkalo:

Att formulera gemenskapens förutsättningar är att fråga både med och mot samtiden, eftersom vi, samtidigt som de rådande omständigheterna ger oss en form av gemenskap, samtidigt begär en gemenskap av ett helt annat slag. När vi frågar kring gemenskapen befinner vi oss därför samtidigt i nuet och i ett ständigt bortom.

*

Den form av gemenskap som samtiden ger oss är de relationer som på samma gång produceras av kapitalet och upprätthåller dess förutsättningar. Vi förs samman av det kapitalistiska produktionssättets totalitetsanspråk, vilket innebär att både de rumsliga och tidsliga aspekterna av vår tillvaro, och vår förståelse av desamma, är kapitalets förverkligande och förståelse av sig självt. Ty även om kapitalets verklighet består av döda ting och därför är en samling objektiva omständigheter, består den också av levande människor och är därför lika mycket en samling subjektiva relationer.

*

Vår förståelse av varandra, och därmed det som grundar den kapitalistiska gemenskapen, är bilden av en fundamental likhet mellan den samme och den andre. Överallt ser den kapitalistiska människan sin egen spegelbild. Hon anropas av totaliteten, och fås att bekräfta sin egen plats i den, genom ett avancerat samspel mellan objektiva betingelser och subjektiv aktivitet där identifikationen bygger på likhet via bilden av skillnad. Mångfalden av spegelbilder gör gällande att verkligheten är oändligt varierad, när den i själva verket består av upprepningen av samma omständigheter. Bilden av skillnad är därför paradoxalt nog bilden av likhet, något som reflekterar hur kapitalismen i sin helhet fungerar.

*

Det schizofrena i den kapitalistiska självförståelsen består inte i konflikten mellan sant och falskt, mellan sakernas egentliga tillstånd och den dimridå som söker maskera det. Tvärtom ligger förhållandena i öppen dager, men är genom sin dubbelhet omöjliga att fixera. Det väsentliga för frågandet kring gemenskap är därför inte att försöka kartlägga växelspelet mellan subjektivitet och objektivitet, och inte heller att försöka förstå den brytpunkt där mångfald blir enhet, det vill säga där de många spegelbilderna förenas till ett enda ansikte. Det räcker tills vidare med att konstatera att den kapitalistiska gemenskapen behöver bibehålla likhet genom att framställa skillnad.

*

Det som utmärker den kapitalistiska skillnaden är att den uteslutande rör sig på framställningens representativa nivå. Detta gör den inte mindre verklig, men det innebär att skillnaden på ett viktigt sätt är separerad från själva fundamentet i produktionssättets förutsättningar. Fundamentet är nämligen likhet, eller mer specifikt: reproduktionen av vissa nödvändiga förutsättningar – helt enkelt värdets logik, vilken gör alla företeelser ekvivalenta och utbytbara med varandra. Denna grundläggande likhet är densamma varhelst det kapitalistiska produktionssättet härskar, oavsett vilken yttre form – samhällsskick, konsumtionsmönster, politisk retorik och så vidare – det för tillfället använder sig av. Produktionen av skillnad utgör därför en egen sfär, förvisso satt i nödvändig relation till likhetens kärna men samtidigt med en autonomi som tillåter den att producera och utvecklas under de mest skiftande omständigheter.

*

Skillnadens ideologiska karaktär skapar hos den kapitalistiska människan föreställningen att hon är unik, men hon drabbas samtidigt av alienationens kanske mest konkreta konsekvens: separationen från en verklighet i vilken hon är fullständigt utbytbar. Erfarenheten av separation reflekterar det faktum att värdets logik reducerar alla totalitetens komponenter till utbytbara delar; värdet gör helt enkelt den andre till den samme, samtidigt som ideologin intalar oss att vi, just genom att vara det vi är, kan vara någonting annat än det vi är (detta framställs exempelvis så att vi genom att konsumera skulle kunna ersätta det vi förlorat genom att producera, oavsett om det rör sig om tid, identitet, materiell njutning eller andlig mening). Likheten drabbar således den kapitalistiska människan genom skillnadens sfär, vilket producerar en schizofren dubbelhet i den mänskliga erfarenheten.

*

Den kapitalistiska gemenskapen är en kluven gemenskap, en samvaro där alla olikheter förpassats till skillnadens separata sfär och där den fundamentala likhet som grundlägger alla relationer skapar ett glapp mellan den mänskliga erfarenheten och det som erfars. Det är en gemenskap där den samme ser sig själv i allting men samtidigt är främmande inför allting. Det är en gemenskap där den andre finns enbart som den sammes spegelbild, på andra sidan glappet.

*

Försöken att ersätta kapitalismens gemenskap med andra relationer skapar händelser där det grundläggande likhetsförhållandet utmanas av en potentiell skillnad. Detta sker genom att värdelogiken sätts ur spel, vilket förändrar förutsättningarna för produktionen av alla sociala relationer.

*

Värdet består av mätbarhet, det vill säga av tidslighet. För att kunna likställa kvalitativt skilda företeelser, måste kapitalet använda ett system för att mäta tid. Tideräkningen är ett av kapitalismens fundament, den grundande likhetsprincip som gör värdets logik möjlig. Tideräkningen skapar, på det teoretiska planet, det som värdet hela tiden strävar efter genom sina totalitetsanspråk i den konkreta verkligheten: total nivellering, absolut utbytbarhet. Men även om tideräkningens princip innebär likhet, använder sig den kapitalistiska tiden även av skillnad, i successivt högre och högre grad. Den ”semicykliska” tid som karaktäriserar dagens kapitalism bygger på återkomst via konstant upprepning av livets olika skeenden: en accelererande växling mellan arbete och fritid, produktion och konsumtion, kreation och rekreation. Detta gör att den kapitalistiska tiden, trots att den till sin essens är likhet, skapar intrycket av skillnad.

*

Genom att fly från den grundläggande likhet som tideräkningen postulerar som verklighet, försöker den kapitalistiska människan att dra sig undan från samtidens krav på medproduktion. Hon lever erfarenheter som inte på ett effektivt sätt går att kvantifiera, ”sublima” upplevelser: kreativitet, kärlek, ögonblick av insikt och kommunikation. Men trots att dessa företeelser inte fungerar enligt tideräkningens likhetsprincip, trots att de egentligen inte är tidsliga, integreras de med gång efter gång i den kapitalistiska totaliteten. Eftersom tidslighetens skillnad, liksom den kapitalistiska skillnaden i generell mening, rör sig i en separat sfär som består av framställning och representation, behöver icke-tidsliga erfarenheter inordnas i denna sfär och därmed bidra till det intryck av variation och kvalitet som likheten behöver för att inte stelna i sin reproduktion. Detta sker emellertid utan att det icke-tidsliga förmår förändra likhetens tidsliga princip. ”Sublima” upplevelser blir i framställningens sfär representationer, tecken som effektivt kan ideologiseras och därefter antingen återföras till den kvantifierbara sfären för att förvandlas till varor, eller helt utvisas ur det nämnbara, det vill säga ur det verkliga. De flykter som icke-mätbara erfarenheter erbjuder förblir därmed spridda försök, så länge tidslighetens princip fortsätter att reproducera totalitetens själva förutsättningar.

*

För att utmana värdets logik krävs något annat än individers separerade försök. Den skillnad som förmår lämna representationens sfär är av en annan kvalitet än de ansatser som redan nu genomsyrar den kapitalistiska totaliteten och som, genom sina ständiga återkomster till likhetens reproduktion, bidrar till dennas självförverkligande.

*

Den skillnad som förändrar kapitalismens grundläggande likhetsförhållande är per definition revolutionär. Den är en skillnad som härrör ur viljan och begäret efter en gemenskap som inte är den sammes främlingsskap inför sig själv. När denna skillnad inträder i de konkreta omständigheterna via en generell social rörelse, kan man tala om en revolutionär händelse.

*

Att fråga kring en annan sorts gemenskap än den kapitalistiska kräver en beredvillighet att lämna definitionernas värld av jämförbar terminologi. Vi rör oss i stället mot erfarenheten. Endast genom förståelsen av mänsklig erfarenhet kan frågan vändas mot samtiden. Men detta innebär ingalunda att språket är oanvändbart; förståelse är erfarenhet och språket är förståelsens redskap i nuet, mot nuet.

*

Den gemenskap som bryter ned kapitalets relationer är måttlös och otidsenlig. Måttlös i flera bemärkelser: ej mätbar, ej i behov av mått, lösgörande från mätandets relationer. Den är otidsenlig i flera bemärkelser: icke-tidslig, bortom samtiden, inte i nuet och inte i historien. Den är en gemenskap helt utan säkerhet, eftersom avsaknaden av säkerhet är det enda som möjliggör mötet mellan den samme och den andre. När den fundamentala likheten i värdets logik inte fungerar, är glappet mellan människor och deras omvärld inte en realitet på det sätt som är fallet under kapitalets gemenskap. Den samme möter då inte längre sig själv i alla ting, och är inte heller separerad från detta möte genom likhetens nivellering av alla företeelser. Detta innebär en konfrontation utan garantier, utan den trygga separation mellan grundande likhet och representerad skillnad som kännetecknar kapitalets gemenskap. För att mötet inte ska innebära en återgång till tillvaron bakom glappet, behövs därför en frånvaro av fruktan som är sällsynt hos den kapitalistiska människan.

*

Revolutionens gemenskap resulterar ur en generell flykt från värdets logik, men är också detta samtidiga undandragande. När individers spridda ansatser lämnar separationens trygghet och blir till en social rörelse, accentueras de konflikter som är inneboende i den kapitalistiska totaliteten. Detta leder stundtals till fysisk konfrontation, men våldet är en konsekvens, inte en förutsättning. Konflikternas stegring yttrar sig på många sätt, och våldet är lika lite ett självändamål som något som kan väljas bort. På samma sätt innebär revolutionen en intensiv upplevelse av affinitet och sammanhållning, men denna är inte heller en förutsättning utan en konsekvens. Den gemenskap som träder i kraft genom den revolutionära processens konfrontationer betingas varken av våld eller av kärlek, av solidaritet eller klasshat. Den utgör snarare förutsättningen för nya relationer, vilka tar sig många olika uttryck; grunden för en annan gemenskap mellan människor är inte en form väntande på sitt innehåll, och kan därför inte förstås enbart i termer av sina manifestationsformer.

*

Det enda som med säkerhet kan sägas om de nya relationer som revolutionen släpper fram, är att de gör det möjligt för den samme och den andre att mötas. Huruvida frånvaron av fruktan
låter detta möte bära vidare, är en fråga för en annan tid.

*

Att fråga om gemenskap är att låta frågandet upphöra när det når erfarenhetens gräns.

[[Kategori: Gemenskap]]
[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]
[[Kategori: Kapital- och ideologikritik]]

Frågor kring gemenskap

2009-04-27T08:28:45Z

Zerkalo:

Tusen platåer

2009-02-21T15:54:38Z

Zerkalo: /* Innehåll */

[[Bild: MP.jpg|left]] '''''Mille Plateaux''''' ("Tusen platåer") är en bok av [[Gilles Deleuze]] och [[Félix Guattari]]. Den publicerades första gången 1980 av Les éditions de minuit (Paris). Boken bär undertiteln "Captialisme et schizophrénie 2" och utgör fortsättningen på och avslutningen av den undersökning av [[kapitalism|kapitalismen]] som författarna inledde med ''L'Anti-Œdipe'' ("Anti-Oedipus") 1972.

''Mille Plateaux'' består inte av traditionella kapitel utan av "platåer", vilka enligt författarna kan läsas i vilken ordning som helst. Detta upplägg speglar Deleuzes och Guattaris ambition att verka [[rhizom|rhizomatiskt]] och [[nomadtänkande|nomadiskt]]; tänkande, läsande och skrivande som bryter sig ur den gängse "trädliknande" narrativa strukturen, och i stället fungerar genom en mångfald av flöden, strata och intensiteter. I den meningen lämnar boken, redan i sin form, idén om en nödvändig början och ett skrivande [[avsubjektivering|subjekt]]. I den första platån ("Rhizome") står följande att läsa:

:''"En bok har varken objekt eller subjekt, den skapas ur olika former av materia, ur datum och hastigheter av högst olika slag. Tillskriver man boken ett subjekt negligerar man denna verksamhet hos materiens former, och exterioriteten i deras relationer. Man skapar en god Gud åt geologiska rörelser. I en bok, liksom i varje föremål, finns det linjer av artikulation, av segmentering, av strata, av territorialisering; men också flyktlinjer, deterritorialiserande rörelser och avstratifiering."
''

== Innehåll ==
''Mille Plateaux'' består av tretton "platåer", en inledning och en "avslutning" (''conclusion''). Varje "platå" har ett årtal, som på ett eller annat sätt speglar textens innehåll.

'''1. Introduction: Rhizome''' ("Inledning: Rhizom")

'''2. 1914 - Un seul ou plusiers loups?''' ("1914 - En eller flera vargar?")

'''3. 10 000 av. J.C. - La géologie de la morale''' ("10 000 f.Kr. - Moralens geologi")

'''4. 20 novembre 1923 - Postulats de la liguistique''' ("20 November 1923 - Lingvistiska postulat")

'''5. 587 av. J.C.-70 ap. - Sur quelques régimes de signes''' ("587 f.Kr.-70 e.Kr. - Om några teckenregimer")

'''6. 28 novembre 1947 - Comment se faire un Corps sans Organes?''' ("28 November 1947 - Hur gör man sig en kropp utan organ?")

'''7. Année zero - Visagéité''' (ung. "År noll - Ansiktighet")

'''8. 1874 - Trois nouvelles, ou "qu'est-ce qui s'est passé?"''' ("1874 - Tre noveller, eller ' vad är det som har hänt? ' ")

'''9. 1933 - Micropolitique et segmentarité''' ("1933 - Mikropolitik och segmentering")

'''10. 1730 - Devenir-intense, devenir-animal, devenir-imperceptible''' ("1730 - intensitet-blivande, djur-blivande, omärkbar-blivande")

'''11. 1837 - De la ritournelle''' ("1837 - Av refrängen")

'''12. 1227 - Traité de nomadologie: la machine de guerre''' ("1227 - Traktat om nomadologin: krigsmaskinen")

'''13. 7000 av. J.C. - Appareil de capture''' ("7000 f.Kr. - Infångningsapparat")

'''14. 1440 - Le lisse et le strié''' ("1440 - Det släta och det räfflade")

'''15. Conclusion: Régles concrètes et machines abstraites''' ("Avslutning: Konkreta regler och abstrakta maskiner")

== Tematik och stil ==

[[Kategori: Deleuze & Guattari]]
[[Kategori: Kapital- och ideologikritik]]
[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]

Tusen platåer

2009-02-21T15:51:11Z

Zerkalo: /* Innehåll */

[[Bild: MP.jpg|left]] '''''Mille Plateaux''''' ("Tusen platåer") är en bok av [[Gilles Deleuze]] och [[Félix Guattari]]. Den publicerades första gången 1980 av Les éditions de minuit (Paris). Boken bär undertiteln "Captialisme et schizophrénie 2" och utgör fortsättningen på och avslutningen av den undersökning av [[kapitalism|kapitalismen]] som författarna inledde med ''L'Anti-Œdipe'' ("Anti-Oedipus") 1972.

''Mille Plateaux'' består inte av traditionella kapitel utan av "platåer", vilka enligt författarna kan läsas i vilken ordning som helst. Detta upplägg speglar Deleuzes och Guattaris ambition att verka [[rhizom|rhizomatiskt]] och [[nomadtänkande|nomadiskt]]; tänkande, läsande och skrivande som bryter sig ur den gängse "trädliknande" narrativa strukturen, och i stället fungerar genom en mångfald av flöden, strata och intensiteter. I den meningen lämnar boken, redan i sin form, idén om en nödvändig början och ett skrivande [[avsubjektivering|subjekt]]. I den första platån ("Rhizome") står följande att läsa:

:''"En bok har varken objekt eller subjekt, den skapas ur olika former av materia, ur datum och hastigheter av högst olika slag. Tillskriver man boken ett subjekt negligerar man denna verksamhet hos materiens former, och exterioriteten i deras relationer. Man skapar en god Gud åt geologiska rörelser. I en bok, liksom i varje föremål, finns det linjer av artikulation, av segmentering, av strata, av territorialisering; men också flyktlinjer, deterritorialiserande rörelser och avstratifiering."
''

== Innehåll ==
''Mille Plateaux'' består av fjorton "platåer" och en "avslutning" (''conclusion''). Varje "platå", utom den första, har ett årtal, som på ett eller annat sätt speglar textens innehåll.

'''1. Introduction: Rhizome''' ("Inledning: Rhizom")

'''2. 1914 - Un seul ou plusiers loups?''' ("1914 - En eller flera vargar?")

'''3. 10 000 av. J.C. - La géologie de la morale''' ("10 000 f.Kr. - Moralens geologi")

'''4. 20 novembre 1923 - Postulats de la liguistique''' ("20 November 1923 - Lingvistiska postulat")

'''5. 587 av. J.C.-70 ap. - Sur quelques régimes de signes''' ("587 f.Kr.-70 e.Kr. - Om några teckenregimer")

'''6. 28 novembre 1947 - Comment se faire un Corps sans Organes?''' ("28 November 1947 - Hur gör man sig en kropp utan organ?")

'''7. Année zero - Visagéité''' (ung. "År noll - Ansiktighet")

'''8. 1874 - Trois nouvelles, ou "qu'est-ce qui s'est passé?"''' ("1874 - Tre noveller, eller ' vad är det som har hänt? ' ")

'''9. 1933 - Micropolitique et segmentarité''' ("1933 - Mikropolitik och segmentering")

'''10. 1730 - Devenir-intense, devenir-animal, devenir-imperceptible''' ("1730 - intensitet-blivande, djur-blivande, omärkbar-blivande")

'''11. 1837 - De la ritournelle''' ("1837 - Av refrängen")

'''12. 1227 - Traité de nomadologie: la machine de guerre''' ("1227 - Traktat om nomadologin: krigsmaskinen")

'''13. 7000 av. J.C. - Appareil de capture''' ("7000 f.Kr. - Infångningsapparat")

'''14. 1440 - Le lisse et le strié''' ("1440 - Det släta och det räfflade")

'''15. Conclusion: Régles concrètes et machines abstraites''' ("Avslutning: Konkreta regler och abstrakta maskiner")

== Tematik och stil ==

[[Kategori: Deleuze & Guattari]]
[[Kategori: Kapital- och ideologikritik]]
[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]

Gilles Deleuze

2009-02-21T15:48:45Z

Zerkalo: /* Biografi */

[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof.

== Introduktion ==

För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren [[metafsik|metafysiker]]". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans ''magnum opus'', ''[[Différence et répétition]]'', söker han bland annat att, i [[Henri Bergson]]s efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, [[Friedrich Nietzsche|Nietszche]], Kant, Bergson, Spinoza, [[Michel Foucault|Foucault]] och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'image-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten [[Félix Guattari]]s bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''[[Mille Plateaux]]'' (1980).

Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin ''[[Nomadologin]]''. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de [[stat|statliga]] funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se [[kontrollsamhälle]]).

== Biografi ==

Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.

När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).

[[Bild:Deleuzeguattari1.jpg |frame|Deleuze och Guattari|left]] Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''[[Différence et répétition]]'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987.

1969 publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten [[Félix Guattari]]. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till ''L'Anti-Œdipe'', ''[[Mille Plateaux]]'' (1980). ''L'Anti-Œdipe'' och ''[[Mille Plateaux]]'' bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med ''Différence et répétition'', ofta räknas till Deleuzes främsta verk. Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".

== Tänkande ==

Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med [[Félix Guattari|Guattari]] har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som '''blivande''', '''mångfald''' och '''rörelse''', liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. '''Begäret''' är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera [[stat|statligt]], men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.

Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning [[Martin Heidegger|Heidegger]] och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist").

Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången; det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därtill kommer att han sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori.

En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.

== Verk ==

'''De tidiga monografierna'''

De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.

'''Différence et répétition'''

'''Mille Plateaux'''

'''Qu'est-ce que la philosophie?
'''

== Se också ==
* [[Nomadtänkande]]
* [[Krigsmaskin]]
* [[Begärsmaskiner]]
* [[Flöden]]
* [[Rhizom]]
* [[Kodifiering]]
* [[Stat]]
* [[Kontrollsamhället]]
* [[Teckenregim]]

== Selektiv bibliografi ==
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].

* ''Nietzsche och filosofin''
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)

[[Kategori:Deleuze & Guattari]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Gilles Deleuze

2009-02-21T15:48:16Z

Zerkalo: /* Biografi */

[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof.

== Introduktion ==

För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren [[metafsik|metafysiker]]". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans ''magnum opus'', ''[[Différence et répétition]]'', söker han bland annat att, i [[Henri Bergson]]s efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, [[Friedrich Nietzsche|Nietszche]], Kant, Bergson, Spinoza, [[Michel Foucault|Foucault]] och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'image-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten [[Félix Guattari]]s bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''[[Mille Plateaux]]'' (1980).

Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin ''[[Nomadologin]]''. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de [[stat|statliga]] funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se [[kontrollsamhälle]]).

== Biografi ==

Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.

När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).

[[Bild:Deleuzeguattari1.jpg |frame|Deleuze och Guattari|left]] Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''[[Différence et répétition]]'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987.

1969 publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten [[Félix Guattari]]. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till ''L'Anti-Œdipe'', ''[[Mille plateaux]]'' (1980). ''L'Anti-Œdipe'' och ''[[Mille Plateaux]]'' bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med ''Différence et répétition'', ofta räknas till Deleuzes främsta verk. Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".

== Tänkande ==

Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med [[Félix Guattari|Guattari]] har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som '''blivande''', '''mångfald''' och '''rörelse''', liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. '''Begäret''' är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera [[stat|statligt]], men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.

Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning [[Martin Heidegger|Heidegger]] och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist").

Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången; det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därtill kommer att han sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori.

En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.

== Verk ==

'''De tidiga monografierna'''

De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.

'''Différence et répétition'''

'''Mille Plateaux'''

'''Qu'est-ce que la philosophie?
'''

== Se också ==
* [[Nomadtänkande]]
* [[Krigsmaskin]]
* [[Begärsmaskiner]]
* [[Flöden]]
* [[Rhizom]]
* [[Kodifiering]]
* [[Stat]]
* [[Kontrollsamhället]]
* [[Teckenregim]]

== Selektiv bibliografi ==
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].

* ''Nietzsche och filosofin''
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)

[[Kategori:Deleuze & Guattari]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Gilles Deleuze

2009-02-21T15:46:47Z

Zerkalo: /* Introduktion */

[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof.

== Introduktion ==

För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren [[metafsik|metafysiker]]". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans ''magnum opus'', ''[[Différence et répétition]]'', söker han bland annat att, i [[Henri Bergson]]s efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, [[Friedrich Nietzsche|Nietszche]], Kant, Bergson, Spinoza, [[Michel Foucault|Foucault]] och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'image-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten [[Félix Guattari]]s bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''[[Mille Plateaux]]'' (1980).

Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin ''[[Nomadologin]]''. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de [[stat|statliga]] funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se [[kontrollsamhälle]]).

== Biografi ==

Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.

När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).

[[Bild:Deleuzeguattari1.jpg |frame|Deleuze och Guattari|left]] Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''Différence et répétition'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987.

1969 publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten [[Félix Guattari]]. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till ''L'Anti-Œdipe'', ''Mille plateaux'' (1980). ''L'Anti-Œdipe'' och ''Mille Plateaux'' bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med ''Différence et répétition'', ofta räknas till Deleuzes främsta verk. Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".

== Tänkande ==

Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med [[Félix Guattari|Guattari]] har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som '''blivande''', '''mångfald''' och '''rörelse''', liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. '''Begäret''' är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera [[stat|statligt]], men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.

Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning [[Martin Heidegger|Heidegger]] och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist").

Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången; det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därtill kommer att han sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori.

En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.

== Verk ==

'''De tidiga monografierna'''

De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.

'''Différence et répétition'''

'''Mille Plateaux'''

'''Qu'est-ce que la philosophie?
'''

== Se också ==
* [[Nomadtänkande]]
* [[Krigsmaskin]]
* [[Begärsmaskiner]]
* [[Flöden]]
* [[Rhizom]]
* [[Kodifiering]]
* [[Stat]]
* [[Kontrollsamhället]]
* [[Teckenregim]]

== Selektiv bibliografi ==
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].

* ''Nietzsche och filosofin''
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)

[[Kategori:Deleuze & Guattari]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Tusen platåer

2009-02-21T13:53:42Z

Zerkalo: /* Innehåll */

[[Bild: MP.jpg|left]] '''''Mille Plateaux''''' ("Tusen platåer") är en bok av [[Gilles Deleuze]] och [[Félix Guattari]]. Den publicerades första gången 1980 av Les éditions de minuit (Paris). Boken bär undertiteln "Captialisme et schizophrénie 2" och utgör fortsättningen på och avslutningen av den undersökning av [[kapitalism|kapitalismen]] som författarna inledde med ''L'Anti-Œdipe'' ("Anti-Oedipus") 1972.

''Mille Plateaux'' består inte av traditionella kapitel utan av "platåer", vilka enligt författarna kan läsas i vilken ordning som helst. Detta upplägg speglar Deleuzes och Guattaris ambition att verka [[rhizom|rhizomatiskt]] och [[nomadtänkande|nomadiskt]]; tänkande, läsande och skrivande som bryter sig ur den gängse "trädliknande" narrativa strukturen, och i stället fungerar genom en mångfald av flöden, strata och intensiteter. I den meningen lämnar boken, redan i sin form, idén om en nödvändig början och ett skrivande [[avsubjektivering|subjekt]]. I den första platån ("Rhizome") står följande att läsa:

:''"En bok har varken objekt eller subjekt, den skapas ur olika former av materia, ur datum och hastigheter av högst olika slag. Tillskriver man boken ett subjekt negligerar man denna verksamhet hos materiens former, och exterioriteten i deras relationer. Man skapar en god Gud åt geologiska rörelser. I en bok, liksom i varje föremål, finns det linjer av artikulation, av segmentering, av strata, av territorialisering; men också flyktlinjer, deterritorialiserande rörelser och avstratifiering."
''

== Innehåll ==
''Mille Plateaux'' består av fjorton "platåer" och en "avslutning" (''conclusion''). Varje "platå", utom den första, har ett årtal, som på ett eller annat sätt speglar textens innehåll.

'''1. Introduction: Rhizome''' ("Inledning: Rhizom")

'''2. 1914 - Un seul ou plusiers loups?''' ("1914 - En eller flera vargar?")

'''3. 10 000 av. J.C. - La géologie de la morale''' ("10 000 f.Kr. - Moralens geologi")

'''4. 20 novembre 1923 - Postulats de la liguistique''' ("20 November 1923 - Lingvistiska postulat")

'''5. 587 av. J.C.-70 ap. - Sur quelques régimes de signes''' ("587 f.Kr.-70 e.Kr. - Om några teckenregimer")

'''6. 28 novembre 1947 - Comment se faire un Corps sans Organes?''' ("28 November 1947 - Hur gör man sig en kropp utan organ?")

'''7. Année zero - Visagéité''' (ung. "År noll - ansiktighet")

'''8. 1874 - Trois nouvelles, ou "qu'est-ce qui s'est passé?"''' ("1874 - Tre noveller, eller ' vad är det som har hänt? ' ")

'''9. 1933 - Micropolitique et segmentarité''' ("1933 - Mikropolitik och segmentering")

'''10. 1730 - Devenir-intense, devenir-animal, devenir-imperceptible''' ("1730 - intensitet-blivande, djur-blivande, omärkbar-blivande")

'''11. 1837 - De la ritournelle''' ("1837 - Av refrängen")

'''12. 1227 - Traité de nomadologie: la machine de guerre''' ("1227 - Traktat om nomadologin: krigsmaskinen")

'''13. 7000 av. J.C. - Appareil de capture''' ("7000 f.Kr. - Infångningsapparat")

'''14. 1440 - Le lisse et le strié''' ("1440 - Det släta och det räfflade")

'''15. Conclusion: Régles concrètes et machines abstraites''' ("Avslutning: Konkreta regler och abstrakta maskiner")

== Tematik och stil ==

[[Kategori: Deleuze & Guattari]]
[[Kategori: Kapital- och ideologikritik]]
[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]

Användare:Zerkalo

2009-02-21T13:16:38Z

Zerkalo:

[[Bild:Dylan2.jpg|left]] För närvarande på vansinnesfabrikens verkstadsgolv. I övrigt, i det mesta, sökande trädgårdar och vilda stigar, eller helt enkelt: något vackert att dö för. Parallellt med denna strävan läses just nu:

''På spaning efter den tid som flytt'' av '''Marcel Proust''', samt

''Norstedts franska ordbok''.

Referensverket

2009-02-21T13:14:16Z

Zerkalo: /* Litteratur och film */

__NOTOC__

== Kategorier ==
<div style="-moz-column-count:3;">

* [[:Kategori:Antipolitik och kommunisering|Antipolitik och kommunisering]]
* [[:Kategori:Maurice Blanchot|Maurice Blanchot]]
* [[:Kategori:Deleuze & Guattari|Deleuze & Guattari]]
* [[:Kategori:Gemenskap|Gemenskap]]
* [[:Kategori:Georges Bataille|Georges Bataille]]
* [[:Kategori:Kapital- och ideologikritik|Kapital- och ideologikritik]]
* [[:Kategori:Konservativ revolution|Konservativ revolution]]
* [[:Kategori:Friedrich Nietzsches tänkande|Friedrich Nietzsches tänkande]]
* [[:Kategori:Teknik|Teknik]]
</div>

----

{| width="100%" cellpadding="10"

|valign="top" width="25%"|

== Begrepp och teori ==
* [[Affinitetsgrupp]]
* [[Aktivismkritiken]]
* [[Alienation]]
* [[Ansiktslöst motstånd]]
* [[Antiintellektualism]]
* [[Antipolitik]]
* [[Arbete]]
* [[Arbetsvägran]]
* [[Biopolitik]]
* [[Den "andra" arbetarrörelsen]]
* [[Direkt aktion]]
* [[Diskurs]]
* [[Exodus]]
* [[Fordism]]
* [[Formell underordning]]
* [[Gemenskap]]
* [[Gudomligt våld]]
* [[Haecceitet]]
* [[Ideologi]]
* [[Immateriellt arbete]]
* [[Imperiet]]
* [[Informell organsering]]
* [[Insurrektionell anarkism]]
* [[Klass för sig]]
* [[Kapitallogik]]
* [[Klass i sig]]
* [[Klassanalys]]
* [[Klassammansättning]]
* [[Kommunism]]
* [[Kommunisering]]
* [[Konservativ revolution]]
* [[Kontrollsamhället]]
* [[Krigsmaskin]]
* [[Kritisk teori]]
* [[Medelklass]]
* [[Mikrofascism]]
* [[Militanta arbetsplatsundersökningar]]
* [[Multitud]]
* [[Nihilism]]
* [[Nomadtänkande]]
* [[Operaismo]]
* [[Panopticon]]
* [[Parti]]
* [[Postfordism]]
* [[Projektualitet]]
* [[Proletariat]]
* [[Psykoanalys]]
* [[Rationalism]]
* [[Reell underordning]]
* [[Rekuperation]]
* [[Ressentiment]]
* [[Rhizom]]
* [[Sabotage]]
* [[Schizoanalys]]
* [[Singularitet]]
* [[Självreduktion]]
* [[Släta och räfflade rum]]
* [[Stat]]
* [[Suveränitet]]
* [[Subjektivitet]]
* [[Taylorism]]
* [[Toyotism]]
* [[Ultravänster]]
* [[Utsida]]

|valign="top" width="25%"|

== Personer ==
* [[Giorgio Agamben|Agamben, Giorgio]]
* [[Lars Ahlin|Ahlin, Lars]]
* [[Louis Althusser|Althusser, Louis]]
* [[Christopher John Arthur|Arthur, Christopher J.]]
* [[Michail Bakunin|Bakunin, Michail]]
* [[Georges Bataille|Bataille, Georges]]
* [[Walter Benjamin|Benjamin, Walter]]
* [[Maurice Blanchot|Blanchot, Maurice]]
* [[Cajo Brendel|Brendel, Cajo]]
* [[René Char|Char, René]]
* [[Raya Dunayevskaya|Dunayevskaya, Raya]]
* [[Frantz Fanon|Fanon, Frantz]]
* [[Gilles Dauvé|Dauvé, Gilles]]
* [[Guy Debord|Debord, Guy]]
* [[Gilles Deleuze|Deleuze, Gilles]]
* [[Jacques Derrida|Derrida, Jacques]]
* [[Mariarosa Dalla Costa|Dalla Costa, Mariarosa]]
* [[Michel Foucault|Foucault, Michel]]
* [[Martin Glaberman|Glaberman, Martin]]
* [[Félix Guattari|Guattari, Félix]]
* [[Öyvind Fahlström|Fahlström, Öyvind]]
* [[Martin Heidegger|Heidegger, Martin]]
* [[Joe Hill|Hill, Joe]]
* [[Marius Jacob|Jacob, Marius]]
* [[C.L.R. James|James, C.L.R.]]
* [[Ingemar Johansson|Johansson, Ingemar]]
* [[Albert Jensen|Jensen, Albert]]
* [[Ernst Jünger|Jünger, Ernst]]
* [[Wolfi Landstreicher|Landstreicher, Wolfi]]
* [[Emmanuel Lévinas|Lévinas, Emmanuel]]
* [[Karl Marx|Marx, Karl]]
* [[Thomas Müntzer|Müntzer, Thomas]]
* [[Jean-Luc Nancy|Nancy, Jean-Luc]]
* [[Antonio Negri|Negri, Antonio]]
* [[Ernst Niekisch|Niekisch, Ernst]]
* [[Elise Ottesen-Jensen|Ottesen-Jensen, Elise]]
* [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche, Friedrich]]
* [[Fredy Perlman|Perlman, Fredy]]
* [[Moishe Postone|Postone, Moishe]]
* [[Henri Simon|Simon, Henri]]
* [[Upton Sinclair|Sinclair, Upton]]
* [[Paolo Virno|Virno, Paolo]]

|valign="top" width="25%"|

== Grupper ==
* [[Acéphale]]
* [[AKO]]
* [[Aufheben]]
* [[Batkogruppen]]
* [[Black & Red]]
* [[BM Blob]]
* [[BM Combustion]]
* [[Classwar]]
* [[Correspondence]]
* [[Diggers]]
* [[Echanges et movement]]
* [[Elephant Editions]]
* [[Facing Reality]]
* [[Folkmakt]]
* [[Frankfurtskolan]]
* [[Förbundet Arbetarmakt]]
* [[Internationella Arbetarassociationen]]
* [[IWW]]
* [[Johnson-Forest-fraktionen]]
* [[Kamunist Kranti]]
* [[Killing King Abacus]]
* [[King Mob]]
* [[Kämpa Tillsammans!]]
* [[Ludditer]]
* [[Midnight Notes]]
* [[News and Letters Committee]]
* [[Röda bokförlaget]]
* [[Riff-raff]]
* [[Situationistiska Internationalen]]
* [[Socialisme ou Barbarie]]
* [[Sociologiska kollegiet]]
* [[Solidarity]]
* [[Up against the wall motherfuckers]]
* [[Ungsocialisterna]]
* [[Zerowork]]
* [[Wildcat]]
* [[Wu Ming]]

|valign="top" width="25%"|

== Litteratur och film ==

'''Texter:'''
* [[Stato di Eccezione|Agamben, Giorgio: Undantagstillståndet]]
* [[Sven O. Andersson: Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet|Andersson, Sven O.: Vilda strejker]]
* [[Att utöva glädje inför döden|Bataille, Georges: Att utöva glädje inför döden]]
* [[Ögats historia|Bataille, Georges: Ögats historia]]
* [[Gudomligt våld|Benjamin, Walter: Försök till en kritik av våldet]]
* [[Essäer (Blanchot)|Blanchot, Maurice: Essäer]]
* [[La Communauté Inavouable|Blanchot, Maurice: La Communauté Inavouable]]
* [[Alfredo Bonanno: From Riot to Insurrection|Bonanno, Alfredo: From Riot to Insurrection]]
* [[Mille Plateaux|Deleuze, Gilles & Guattari, Félix: Mille Plateaux]]
* [[Nomadologin|Deleuze, Gilles & Guattari, Félix: Nomadologin]]
* [[Die Frage nach der Technik|Heidegger, Martin: Die Frage nach der Technik]]
* [[Preussiska anarkister|Heidegren, Carl-Göran: Preussiska anarkister]]
* [[Der Arbeiter|Jünger, Ernst: Der Arbeiter]]
* [[La Communauté désœuvré|Nancy, Jean-Luc: La Communauté désœuvrée]]

'''Film:'''
* [[The Ister]]

Tusen platåer

2009-02-21T13:11:53Z

Zerkalo: Ny sida: left '''''Mille Plateaux''''' ("Tusen platåer") är en bok av Gilles Deleuze och Félix Guattari. Den publicerades första gången 1980 av Les éditions de minuit ...

[[Bild: MP.jpg|left]] '''''Mille Plateaux''''' ("Tusen platåer") är en bok av [[Gilles Deleuze]] och [[Félix Guattari]]. Den publicerades första gången 1980 av Les éditions de minuit (Paris). Boken bär undertiteln "Captialisme et schizophrénie 2" och utgör fortsättningen på och avslutningen av den undersökning av [[kapitalism|kapitalismen]] som författarna inledde med ''L'Anti-Œdipe'' ("Anti-Oedipus") 1972.

''Mille Plateaux'' består inte av traditionella kapitel utan av "platåer", vilka enligt författarna kan läsas i vilken ordning som helst. Detta upplägg speglar Deleuzes och Guattaris ambition att verka [[rhizom|rhizomatiskt]] och [[nomadtänkande|nomadiskt]]; tänkande, läsande och skrivande som bryter sig ur den gängse "trädliknande" narrativa strukturen, och i stället fungerar genom en mångfald av flöden, strata och intensiteter. I den meningen lämnar boken, redan i sin form, idén om en nödvändig början och ett skrivande [[avsubjektivering|subjekt]]. I den första platån ("Rhizome") står följande att läsa:

:''"En bok har varken objekt eller subjekt, den skapas ur olika former av materia, ur datum och hastigheter av högst olika slag. Tillskriver man boken ett subjekt negligerar man denna verksamhet hos materiens former, och exterioriteten i deras relationer. Man skapar en god Gud åt geologiska rörelser. I en bok, liksom i varje föremål, finns det linjer av artikulation, av segmentering, av strata, av territorialisering; men också flyktlinjer, deterritorialiserande rörelser och avstratifiering."
''

== Innehåll ==
''Mille Plateaux'' består av fjorton "platåer" och en "avslutning" (''conclusion''). Varje "platå", utom den första, har ett årtal, som på ett eller annat sätt speglar textens innehåll.

'''1. Introduction: Rhizome''' ("Inledning: Rhizom")

'''2. 1914 - Un seul ou plusiers loups?''' ("1914 - En eller flera vargar?")

'''3. 10 000 av. J.C. - La géologie de la morale''' ("10 000 f.Kr. - Moralens geologi")

'''4. 20 novembre 1923 - Postulats de la liguistique''' ("20 November 1923 - Lingvistiska postulat")

'''5. 587 av. J.C.-70 ap. - Sur quelques régimes de signes''' ("587 f.Kr.-70 e.Kr. - Om några teckenregimer")

'''6. 28 novembre 1947 - Comment se faire un Corps sans Organes?''' ("28 November 1947 - Hur gör man sig en kropp utan organ?")

'''7. Année zero - Visagéité''' (ung. "År noll - ansiktighet")

'''8. 1874 - Trois nouvelles, ou "qu'est-ce qui s'est passé?"''' ("1874 - Tre noveller, eller ' vad är det som har hänt? ' ")

'''9. 1933 - Micropolitique et segmentarité''' ("1933 - Mikropolitik och segmentering")

'''10. 1730 - Devenir-intense, devenir-animal, devenir-imperceptible''' ("1730 - intensitet-blivande, djur-blivande, omärkbar-blivande")

'''11. 1837 - De la ritournelle''' ("1837 - Av refrängen")

'''12. 1227 - Traité de nomadologie: la machine de guerre''' ("1227 - Traktat om nomadologin: krigsmaskinen")

'''13. 7000 av. J.C. - Appareil de capture''' ("7000 - Infångningsapparat")

'''14. 1440 - Le lisse et le strié''' ("1440 - Det släta och det räfflade")

'''15. Conclusion: Régles concrètes et machines abstraites''' ("Avslutning: Konkreta regler och abstrakta maskiner")

== Tematik och stil ==

[[Kategori: Deleuze & Guattari]]
[[Kategori: Kapital- och ideologikritik]]
[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]

Släta och räfflade rum

2009-02-21T10:28:06Z

Zerkalo:

'''Släta och räfflade rum''' är två varandra kompletterande begrepp, använda av [[Gilles Deleuze]] och [[Félix Guattari]] i boken ''[[Mille Plateaux]]''. Begreppen används för att beskriva samverkande tendenser i mänsklig organisering, handling och rörelse.

----

[[Bild:Räfflat2.jpg|right]] De '''räfflade rummen''' är ofrånkomliga konsekvenser av - och samtidigt förutsättningar för - den civilisatoriska processen. Dragandet av linjer, upprättandet av gränser, resandet längs raka och binära transportleder (att färdas från en punkt till en annan), separationen av olika aktivitetssfärer och så vidare, är alla nödvändiga komponenter i [[stat|statens]] framväxt och i det ramverk inom vilket [[kapital|kapitalismen]] uppstår. Detta innebär dock inte att kapitalismen ''är'' ett räfflat rum. Snarare är de räfflade rummen att betrakta som några av förutsättningarna för den kapitalistiska verkligheten.

Kapitalismen växte fram ur de gamla feodala staterna, som under tidigare epoker räfflat rummen - till exempel åkrarna, stads- och statsgränserna, vägarna och handelslederna. Samtidigt hade feodalismen redan upprättat de juridiska, repressiva och byråkratiska apparater och institutioner som kapitalismen sedermera kom att utnyttja och utveckla efter sina egna behov, på en skala som ditintills varit otänkbar. Den [[industriella revolutionen|industriella eran]] skapade en oöverträffad räffling av rummen. Man kan knappast föreställa sig storkapitalets enorma expansion under 1800-talet utan en rigorös och auktoritär behandling av verkligheten i syfte att upprätta tydliga gränser, raka leder, transporterande spår, förmedlande kanaler, löpande band och så vidare - och detta i paradoxal kontrast till det friställande av flöden som kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet.

[[Bild:Öken.jpg|left]]

----

I motsats till denna räfflande tendens, som alltså är en av [[stat|statens]] funktioner, finns det '''släta rummet'''. Där färdas man på ett helt annat sätt, man rör sig och agerar, interagerar och kommunicerar enligt andra premisser än de det räfflade rummet ställer upp. Det räfflade rummet räknar och tilldelar, infogar och transporterar. I det släta rummet finns det inga sådana färdiga förhållningssätt; i stället är det en yta för rörelse och produktion som varken är underkastad statens auktoritet eller kapitalets produktion av [[subjektivitet|subjekt]].

Öknen, stäppen, havet och isen är släta rum. Torget är ett slätt rum, omgivet av gatornas räfflade rum. Det släta rummet är nästan alltid kringskuret av räfflade rum: stäppen möter skogarna, åkrarna och stadsmurarna, havet möter kontinenternas kuster, torget möter gatorna och husen. Men släta rum kan, givetvis, liksom de räfflade, uppfinnas och produceras. De kan hållas och utvidgas. Platser avsedda som räfflade rum kan genom mänskligt handlande ockuperas och förvandlas till släta rum. Mitt i den enorma ansamling av räfflade ytor som det moderna samhället utgör, i den gigantiska sammansättning av arbetsmaskiner som omger den kapitalistiska människan, kan platser uppfinnas eller omvandlas, platser där den [[projektualitet|projektuella]] produktionen av andra relationer manifesteras. Detta sker på flera nivåer, genom en [[krigsmaskin|strategi]] och en [[projektualitet|organisering]] som skiljer sig både från den statliga och den kapitalistiska.

Det släta rummet är emellertid inte per automatik revolutionerande eller [[kommunisering|kommuniserande]]. Det kapitalistiska [[kontrollsamhället]] hanterar exempelvis det släta rummet genom att kringskära det allt mer effektivt och därmed få det att fungera på sina egna premisser. Kapitalet är beroende av släta rum för att friställa nya flöden av kapital och värdeskapande agenter (vilket den så kallade globaliseringen är ett exempel på), men måste samtidigt hålla de släta rummen i schack. Detta sker genom en metod [[Paul Virilio]] kallar "[[fleet in being]]" - en sorts beredskap som förmår kontrollera stora, öppna ytor via separata men inbördes reläande punkter. Internet, med dess paradoxala kombination av öppenhet och kontroll, är ett bra exempel på hur detta fungerar.

Det är viktigt att inte förstå släta och räfflade rum som absoluta storheter, som oförenliga motsatser. Deleuze och Guattari skriver i ''[[Mille Plateaux]]'':

:''"Å ena sidan kan vi påvisa en enkel motsatsställning mellan de båda sorternas rum. Men å andra sidan är det nödvändigt att indikera en skillnad som är betydligt mer komplex, och som gör att de begrepp som härrör ur motsatsställningen inte sammanfaller alls. Och vi bör också erinra oss att de båda rummen inte kan existera utan att beblanda sig med varandra: det släta rummet upphör aldrig att översättas, att förvandlas, till ett räfflat rum - liksom det räfflade rummet konstant omvandlas, görs, till ett slätt rum. I ett fall organiserar man själva öknen, och i ett annat fall är det öknen som segrar och växer; både och, samtidigt."
''

== Se även ==

* [[Krigsmaskin]]
* [[Projektualitet]]
* [[Nomadtänkande]]
* [[Utsida]]
* [[Kommunisering]]

== Vidare läsning ==

* Gilles Deleuze och Félix Guattari: [http://www.geocities.com/insurrection_raven/se_texts/deleuze_guattari_traktat_om_nomadologin.html 1227 – Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen]
* Batkogruppen: ''Var är vi på väg?'' i [http://www.batko.se/sv_dissident.php Dissident #3]

[[Kategori: Deleuze & Guattari]]
[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]
[[Kategori: Kapital- och ideologikritik]]

Gilles Deleuze

2009-02-21T09:46:50Z

Zerkalo:

[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof.

== Introduktion ==

För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren [[metafsik|metafysiker]]". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans ''magnum opus'', ''[[Différence et répétition]]'', söker han bland annat att, i [[Henri Bergson]]s efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, [[Friedrich Nietzsche|Nietszche]], Kant, Bergson, Spinoza, [[Michel Foucault|Foucault]] och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'image-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten [[Félix Guattari]]s bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''[[Mille plateaux]]'' (1980).

Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin ''[[Nomadologin]]''. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de [[stat|statliga]] funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se [[kontrollsamhälle]]).

== Biografi ==

Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.

När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).

[[Bild:Deleuzeguattari1.jpg |frame|Deleuze och Guattari|left]] Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''Différence et répétition'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987.

1969 publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten [[Félix Guattari]]. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till ''L'Anti-Œdipe'', ''Mille plateaux'' (1980). ''L'Anti-Œdipe'' och ''Mille Plateaux'' bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med ''Différence et répétition'', ofta räknas till Deleuzes främsta verk. Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".

== Tänkande ==

Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med [[Félix Guattari|Guattari]] har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som '''blivande''', '''mångfald''' och '''rörelse''', liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. '''Begäret''' är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera [[stat|statligt]], men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.

Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning [[Martin Heidegger|Heidegger]] och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist").

Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången; det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därtill kommer att han sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori.

En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.

== Verk ==

'''De tidiga monografierna'''

De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.

'''Différence et répétition'''

'''Mille Plateaux'''

'''Qu'est-ce que la philosophie?
'''

== Se också ==
* [[Nomadtänkande]]
* [[Krigsmaskin]]
* [[Begärsmaskiner]]
* [[Flöden]]
* [[Rhizom]]
* [[Kodifiering]]
* [[Stat]]
* [[Kontrollsamhället]]
* [[Teckenregim]]

== Selektiv bibliografi ==
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].

* ''Nietzsche och filosofin''
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)

[[Kategori:Deleuze & Guattari]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Gilles Deleuze

2009-02-19T17:11:26Z

Zerkalo: /* Tänkande */

[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof.

== Introduktion ==

För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren [[metafsik|metafysiker]]". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans ''magnum opus'', ''[[Différence et répétition]]'', söker han bland annat att, i [[Henri Bergson]]s efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, [[Friedrich Nietzsche|Nietszche]], Kant, Bergson, Spinoza, [[Michel Foucault|Foucault]] och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'image-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten [[Félix Guattari]]s bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''[[Mille plateaux]]'' (1980).

Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin ''[[Nomadologin]]''. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de [[stat|statliga]] funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se [[kontrollsamhälle]]).

== Biografi ==

Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.

När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).

Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''Différence et répétition'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. 1969 publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten [[Félix Guattari]]. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till ''L'Anti-Œdipe'', ''Mille plateaux'' (1980). ''L'Anti-Œdipe'' och ''Mille Plateaux'' bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med ''Différence et répétition'', ofta räknas till Deleuzes främsta verk.

Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".

== Tänkande ==

Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med [[Félix Guattari|Guattari]] har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som '''blivande''', '''mångfald''' och '''rörelse''', liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. '''Begäret''' är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera [[stat|statligt]], men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.

Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning Heidegger och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist").

Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången; det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därtill kommer att han sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori.

En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.

== Verk ==

'''De tidiga monografierna'''

De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.

'''Différence et répétition'''

'''Mille Plateaux'''

'''Qu'est-ce que la philosophie?
'''

== Se också ==
* [[Nomadtänkande]]
* [[Krigsmaskin]]
* [[Begärsmaskiner]]
* [[Flöden]]
* [[Rhizom]]
* [[Kodifiering]]
* [[Stat]]
* [[Kontrollsamhället]]
* [[Teckenregim]]

== Selektiv bibliografi ==
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].

* ''Nietzsche och filosofin''
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)

[[Kategori:Deleuze & Guattari]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Gilles Deleuze

2009-02-19T17:09:24Z

Zerkalo:

[[Bild:Deleuze1.jpg|thumb|186px|Gilles Deleuze|right]]'''Gilles Deleuze''' (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof.

== Introduktion ==

För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren [[metafsik|metafysiker]]". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans ''magnum opus'', ''[[Différence et répétition]]'', söker han bland annat att, i [[Henri Bergson]]s efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet '''substans''' med begreppet '''mångfald''' (''multiplicité''), begreppet '''essens''' med begreppet '''händelse''' och slutligen begreppet '''möjlighet''' med begreppet '''virtualitet'''. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, [[Friedrich Nietzsche|Nietszche]], Kant, Bergson, Spinoza, [[Michel Foucault|Foucault]] och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (''Cinéma 1: L'image-mouvement'' och ''Cinéma 2: L'image-temps''), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten [[Félix Guattari]]s bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är ''L'Anti-Œdipe'' (1972) och ''[[Mille plateaux]]'' (1980).

Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur ''Mille Plateaux'', "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin ''[[Nomadologin]]''. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade [[krigsmaskin|krigsmaskinen]] - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de [[stat|statliga]] funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se [[kontrollsamhälle]]).

== Biografi ==

Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.

När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).

Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk ''Empirisme et subjectivité'' (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han ''Nietzsche et la philosophie'' vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med ''La philosophie critique de Kant'' vilken publiceras 1963, ''Proust et les signes'' (1964) och ''Bergsonism'' (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes ''doctorat d'Etat'', ''Différence et répétition'', publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen ''Spinoza et le problème de l'expression'' 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. 1969 publiceras ''Logique du sens''; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten [[Félix Guattari]]. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, ''L'Anti-Œdipe'' (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med ''Kafka: pour une littérature mineur'' (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till ''L'Anti-Œdipe'', ''Mille plateaux'' (1980). ''L'Anti-Œdipe'' och ''Mille Plateaux'' bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med ''Différence et répétition'', ofta räknas till Deleuzes främsta verk.

Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: ''Francis Bacon: Logique de la sensation'' (1981), ''Cinéma 1: L'image-mouvement'' (1983), ''Cinéma 2: L'image-temps'' (1985), ''Foucault'' (1986) och ''Le pli: Leibniz et le baroque'' (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna ''Qu'est-ce que la philosophie?'' (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".

== Tänkande ==

Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med [[Félix Guattari|Guattari]] har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till ''Différence et répétition''. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som '''blivande''', '''mångfald''' och '''rörelse''', liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk [[materialism]]", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet [[Stat]] betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.

Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning Heidegger och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist").

Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången; det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därtill kommer att han sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (''Milles plateaux'' kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes ''Différence et répétition'' till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori.

En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.

== Verk ==

'''De tidiga monografierna'''

De böcker Deleuze publicerade innan han med ''Différence et répétition'' (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.

'''Différence et répétition'''

'''Mille Plateaux'''

'''Qu'est-ce que la philosophie?
'''

== Se också ==
* [[Nomadtänkande]]
* [[Krigsmaskin]]
* [[Begärsmaskiner]]
* [[Flöden]]
* [[Rhizom]]
* [[Kodifiering]]
* [[Stat]]
* [[Kontrollsamhället]]
* [[Teckenregim]]

== Selektiv bibliografi ==
För längre lista se [[Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze]].

* ''Nietzsche och filosofin''
* ''[[Foucault (bok)|Foucault]]''
* ''[[Nomadologin]]'' (tillsammans med Guattari)

[[Kategori:Deleuze & Guattari]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Att utöva glädje inför döden

2009-02-13T19:37:35Z

Zerkalo:

'''''Att utöva glädje inför döden''''' eller ''Utövandet av glädje inför döden'' (i original ''Pratique de la joie devant la mort'') är en artikel av [[Georges Bataille]], publicerad i ''[[Acéphale]]'' nummer fem, 1939. Syftet med texten är att genom olika "meditationer" etablera en affirmativ hållning i förhållande till [[tidslighet|tiden]]s nedbrytande kraft och dödens realitet. Bataille försöker beskriva ett [[mystik|mystikt]] ethos där en berusad och extatisk hyllning av livet är det centrala. Artikeln poängterar dock att en beskrivning av detta ethos inte är tillräcklig; konkret erfarenhet går före det skrivna ordet, och det skrivna ordet är ändå aldrig tillräckligt för att övertyga de samtidens apologeter som lever i [[dödsfruktan]] och därmed sätter sin tillit till livet efter detta eller till ett kommande drömsamhälle:

:''"Inga ord är klara nog för att, inför de som tar sin tillflykt till förhoppningen om en evig skönhet, uttrycka det lyckliga föraktet hos den som 'dansar med den tid som dödar honom.'"''

Texten är en uppgörelse med alla försök att förskjuta livets mening bortom livet självt. Den som söker sann extas kan inte låta sig begränsas av moral eller försiktighet, eller av försök till garantier inför framtiden, utan bör i stället bejaka alla former av njutning och berusning, eftersom bara upplevelsen av extas förmår [[avsubjektivering|förflytta jaget bortom dess egna begränsningar]]. Bataille skriver:

:''"Prydhet kanske är hälsosamt för efterblivna själar, men de som fruktar nakna flickor och whisky har mycket lite att göra med 'glädjen inför döden.' Bara en skamlös, osedlig helighet kan leda till en tillräckligt lycklig förlust av jaget. 'Glädje inför döden' innebär att man kan hylla livet från dess rötter upp till dess högsta höjder. Den berövar alla intellektuella och moraliska'' bortom ''- substans, Gud, orubblig ordning, frälsning - deras mening. Den är en apoteos av det förgängliga, en apoteos av kött och alkohol likaväl som av mystika transer. De religiösa former som den återupptäcker är de naiva former som föregår slavmoralens intrång: den förnyar den sortens tragiska glädjeyra som människan '''är''', så snart hon slutar att bete sig som en krympling'' [...]".

[[Kategori: Georges Bataille]]

Proletariat

2009-02-13T19:29:03Z

Zerkalo:

'''Proletariat''' (av latin ''proles'', ’barn’) kallade romarna de medborgare vilkas förmögenhet understeg det för 5:e klassen i centurieförfattningen bestämda minimum, och sågs ha som uppgift att avla barn (''proles'').

I den marxistiska teoribildningen används proletariat för att beskriva medlemmar av den samhällsklass som utgörs av produktions- och underhållsarbetare som är egendomslösa (i den bemärkelsen att de inte äger någon egendom förutom sin egen arbetskraft). De som är "utan reserver".

: ''"I samma grad som bourgeoisin, d.v.s. kapitalet, utvecklas, i samma grad utvecklas proletariatet, de moderna arbetarnas klass, som blott lever så länge som de finner arbete och som blott finner arbete så länge som deras arbete ökar kapitalet. Dessa arbetare, som styckevis måste sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar."'' - [http://www.marx.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm ''Det kommunistiska manifestet'']

Proletariatet är alltså ''arbetarklassen'', de människor som, till skillnad från [[kapitalistklass|kapitalistklassen]], måste sälja sin arbetskraft för att överleva.

== Proletariatet som kapitalistisk subjektivitet ==
Det [[kapital|kapitalistiska]] [[produktionssätt|produktionssättet]] bygger på förmeringen av [[värde]], vars förutsättning är kapitalets exploatering av mänsklig arbetskraft, en grundläggande antagonism som sätter klasserna i sin avbild. [[kapitalistklass|Kapitalister]] och arbetare som klasser betraktade är med andra ord inte ''orsakerna'', utan ''resultaten'' av den konfliktrelation som gör ett produktionssätt kapitalistiskt.

:''"Det kapitalistiska produktionssättet, till skillnad från tidigare diton, grundar sig på konflikt och skillnad – kapitalet, betraktat som en totalitet, är helt enkelt klasskamp och kontinuerlig förändring. Kapitalrelationen föregår både proletariat och kapitalistklass i den meningen att de antagonistiska klasserna är konsekvenser av värdets strävan efter att föröka sig – en strävan som per definition innebär en motsättning mellan arbete och kapital. Klasserna är inte orsakerna till denna strävan, de är resultatet av den – både arbetaren och kapitalisten är med andra ord lika kapitalistiska, och ingen av klasserna kan som den är bryta sig ur kapitalrelationen."'' (Ur [http://www.batko.se/pdf/dissident3/vararvipavag.pdf ''Var är vi på väg?''] i [[Dissident]] #3)

Relationen mellan klasserna är alltså inte primärt en fråga om hierarkiskt förtryck (även om kapitalistklassen givetvis är en priviligierad minoritet med reell makt till sitt förfogande) utan om en samverkan mellan [[subjektivitet|subjektiviteter]], som tillsammans bestäms av - och samtidigt upprätthåller - de objektiva förhållandena. Så länge arbetarklassen agerar som arbetarklass i det kapitalistiska produktionssättet, fungerar den lika kapitalistiskt som kapitalistklassen gör när den kämpar för sina intressen .

== Se även ==
* [[Lönearbete]]
* [[Klassammansättning]]
* [[formell underordning|Formell]] och [[reell underordning]]

[[Kategori: Kapital- och ideologikritik]]

Acéphale

2009-02-11T18:22:41Z

Zerkalo:

'''Acéphale''' (från grek. ''a-cephalus'', "huvud-lös" eller "utan-huvud") var namnet både på en tidskrift grundad av [[Georges Bataille]], och på ett hemligt sällskap som Bataille och bland andra [[Pierre Klossowski]] var medlemmar i under 1930-talet. Det är ingen slump att namnet Acéphale delades mellan en publik och en hemlig sammanslutning; ambitionen med båda projekten var att undersöka möjligheterna till mänsklig [[gemenskap]], med utgångspunkt i [[mystik]] och offer. Genom sina olika karaktärer kan tidskriften och det hemliga sällskapet sägas representera två skilda men förenade aspekter av denna undersökning.

== Tidskriften Acéphale ==
[[Bild:Acephale.jpg|right]]Acéphale kom ut med fem nummer mellan 1936 och 1939. Bataille stod för merparten av bidragen, men även Klossowski, Georges Ambrosino, Jean Wahl och Jules Monnerot, mfl, författade texter till tidskriften. Det första numrets omslag pryddes av en teckning av André Masson, föreställande en huvudlös man som håller i en offerkniv och en brinnande bägare, med en labyrint i magen och ett kranium som kön - gestalten Acéphale. Symboliken i bilden antyder både avsaknaden av en förståelse grundad i konventionell [[rationalism]], liksom betydelsen av offer och uppgivande i all verklig gemenskap. Men framför allt handlar den om möjligheten till transcendens som finns rotad i den mänskliga erfarenhetens monstruösa singularitet - något som knyter an både till '''gnosticismen''' och till [[Friedrich Nietzsche|Nietzsches]] [[övermänniska]]. För Bataille representerade gestalten Acéphale människans förmåga att gå bortom sig själv, att bli vad som helst som inte liknar henne själv; genom att avsvära sig rationalismens kontrollbehov likaväl som nödvändigheten av en ordnande Gud, kan människan lämna samtidens värld av likhet och bli, eller möta, [[den andre|en annan]]. I ''Den heliga sammansvärjningen'' (publicerad i ''Acéphales'' första nummer) skriver Bataille:

:''"Människan har flytt från sitt huvud, likt en dödsdömd från sitt fängelse. Bortom sig själv finner hon inte Gud, som är ett förbud mot förbrytelser, utan en varelse som inte vet vad förbud är. Bortom det jag är möter jag en varelse som får mig att skratta, eftersom han är skapad av oskuld och av förbrytelse; han håller ett vapen av stål i sin vänstra hand och flammor likt dem i det Heliga Hjärtat i sin högra. Han förenar Liv och Död i samma utbrott. Han är inte mänsklig. Han är inte heller gudomlig. Han är inte jag men han är mer än jag: hans mage är den labyrint i vilken han har förlorat sig själv, i vilken han förlorar mig med sig själv, i vilken jag finner mig själv som honom - med andra ord, som ett monster."''

Tidskriften ''Acéphale'' hade "religion, sociologi, filosofi" som sina ständiga teman. Även kritiken av [[fascism|fascismen]] är ett genomgående tema i Acéphale, kanske främst genom Batailles rentvående av [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]], som vid denna tid huvudsakligen betraktades som en inspirationskälla för den tyska nationalsocialismen. Acéphales andra nummer innehåller bland annat en uppgörelse med Nietzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsche (texten är betitlad "Elisabeth Judas-Förster"), som använde broderns verk i sin egen antisemtiska och pro-nazistiska verksamhet. På så vis innebar Acéphale för Bataille ett återvändande till det politiska från en ny utgångspunkt (han hade några år tidigare övergivit det mer explicit politiska projektet [[Contre-Attaque]], en sammanslutning med rötter i den surrealistiska rörelsen). Också de övriga numren rör sig kring Nietzsches tänkande, med utgångspunkt i bland annat det heliga, offret och döden.

== Acéphale, det hemliga sällskapet ==
Mycket lite är känt om sällskapet Acéphale, bortsett från vissa rykten om några av dess ceremonier (bland annat att medlemmarna möttes vid midnatt under ett träd som slagits av blixten). Eftersom alla medlemmar svurit sig till tystnad rörande sällskapets göranden, existerar inga bevarade förstahandsredogörelser av vad Acéphale egentligen handlade om. Vissa allmänna konturer går dock att skönja, kanske främst tack vare [[Maurice Blanchot]] som, även om han aldrig personligen deltog i Acéphales gemenskap, stod Bataille nära och vars tänkande har flera beröringspunkter med de frågeställningar Bataille närmade sig med projektet i fråga.

Idén bakom sällskapet tycks centrera kring tre huvudsakliga temata: det irrationellas kraft, det esoteriska som princip, och människooffrets estetik. Alla dessa aspekter verkar emellertid ha syftat till en utökad förståelse av gemenskapens förutsättningar, bortom en klassiskt politisk/konstitutionell begreppshorisont. '''Hemligheten''', eller avgränsningen mot yttervärlden, fungerar på ett paradoxalt sätt som en öppning mot det universella; genom att utgöra en extremt liten och begränsad grupp, utgör medlemmarna en helhet på samma sätt som hela mänskligheten utgör en helhet. Blanchot skriver i ''[[La Communauté Inavouable]]'':

:"''Varje medlem av gemenskapen är inte bara hela gemenskapen, utan inkarnerar även den våldsamma, disparata, söndersprängda och kraftlösa totaliteten av de varelser vars existens tenderar att vara enhetlig och vars resultat därför är det intet vilket de redan, och i förväg, har fallit in i.'' [...] ''Varje medlem av gruppen var inte längre bara ansvarig för gruppen, utan även för hela mänsklighetens existens."''

Genom delandet av hemligheter som konkretiserades i ceremonier och ritualer, byggdes konceptionen av gemenskap kring en [[mystik]] förståelse av "varats totalitet", genom en sammanlänkning av glädje och död, lidande och njutning - en hyllning till livets alla aspekter utan undantag. Det är ett ethos utan band till konventionell, humanistiskt färgad förståelse och dess beroende av förnuftet:

:"''Vi startar ett krig. Det är tid att överge de civiliserades värld och dess ljus. Det är för sent att vara resonabel och bildad - det har lett till ett liv utan attraktionskraft. Det är nödvändigt att, i hemlighet eller ej, bli fullkomligt annorlunda, eller att upphöra att vara.'' [...] ''Det mänskliga livet är utmattat av att fungera som universums huvud, eller som dess orsak. I samma utsträckning som livet har blivit detta huvud och denna orsak, i samma utsträckning som det har blivit en förutsättning för universum, har det underkastat sig slaveriet.''" (''Den heliga sammansvärjningen'')

----

'''Människooffret''', en företeelse som genomgående är en viktig beståndsdel i Batailles författarskap, fick i Acéphale betydelsen av gemenskapens omöjlighet; den omöjlighet som är nödvändig för att gemenskap över huvud taget ska vara möjlig. Tanken på ett offer som på samma gång dödar offret och den som offrar är en av betydelserna hos den huvudlöshet som även betecknar frånvaron av rationalism och avsaknaden av ledarskap, och blir symbolen för den omöjliga gemenskapens anropande av en [[utsida]].

Det klassiska offret (dvs både det hedniska gudaoffret och olika individers/kollektivs offer för diverse högre ändamål) kan betraktas som en sorts byteshandel: den som offrar gör det för att uppnå något, för att bevara en given ordning eller för att få förlåtelse för begångna oförrätter. Även om offret inte nödvändigtvis går att enkelt balansera mot kvantifierbara storheter, fungerar dess uppgivande i enlighet med en byteslogik; den som offrar ger något för att få något.

Acéphales tänkta människooffer (även om sällskapets slutgiltiga syfte var offrandet av en frivillig, utfördes ritualen aldrig eftersom den var omöjlig) transcenderar denna konserveringsprocedur. Det offer som saknar uppenbar mening - eller kanske snarare nytta - är ett uppgivande som går bortom den balansakt som utbytet innebär. Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion, utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion. Däremot upprättar han eller hon med nödvändighet en relation som innebär en form av paradoxal gemenskap. Uppgivandet av självet kan inte ske utan [[den andre]]s delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras. Passivitet och aktivitet förenas i denna stund, eller upphör i alla fall att vara relevanta definitioner. I offrets uppgivande av alla kända kategorier öppnas dörren till någonting främmande och okänt, någonting fullkomligt [[utsida|utanför]].

== Acéphales "elva attacker" ==
Genom diskussion och cirkulerandet av texter, formulerade sällskapet Acéphale elva "attacker" eller principer som är uppbyggda som antagonismer:

* '''Slump''' mot massa
* '''Gemensam enighet''' mot den individuella bluffen
* '''Valbar gemenskap''' mot blodets, jordens och intressenas gemenskaper
* '''Självuppgivelsens religiösa kraft''' mot militär makt grundad på girighet och tvång
* '''Den rörliga framtidens förstörande av gränser''' mot det förflutnas vilja till orörlighet
* '''Den tragiske lagbrytaren''' mot ödmjuka offer
* '''Naturens obönhörliga grymhet''' mot den förnedrande bilden av en god gud
* '''Fritt och gränslöst skratt''' mot varje form av hycklande fromhet
* '''Kärlek till ödet, även det grymmaste''' mot pessimisternas och självömkarnas uppgivenhet
* '''Frånvaron av alla former av grund''' mot intrycket av stabilitet
* [[Att utöva glädje inför döden|Glädje inför döden]] mot all odödlighet

Den gemenskap som framträder i dessa provokationer mot den rådande ordningen är en "religion utan gud", ett kompromisslöst bejakande av tillvarons imperfektion och oförutsägbarhet, av smärtan likaväl som glädjen. Men framför allt handlade Acéphale om en sorts '''dödens ethos''' - frånvaro av [[dödsfruktan]], modet att våga dö för att på allvar kunna leva.

== Se även ==

* [[Georges Bataille]]
* [[Maurice Blanchot]]
* [[Avsubjektivering]]
* [[Utsida]]
* [[Läsning av The unavowable community]]

== Extern länk ==
[http://i.a.m.free.fr/acephale/revue.html ''Acéphale'' nummer två] (på franska)

[[Kategori: Georges Bataille]]
[[Kategori: Gemenskap]]

Maurice Blanchot

2009-02-11T18:17:04Z

Zerkalo:

[[Bild:Blanchot.jpg|left|frame|Ett av mycket få kända foton föreställande Maurice Blanchot.]]

'''Maurice Blanchot''' (September 22, 1907 – Februari 20, 2003) var en fransk författare, filosof och litteraturkritiker.

Den fråga Blanchot engagerade sig mest i var den om litteraturen och erfarenheterna av läsandet och skrivandet. Han formulerade aldrig någon enhetlig, koherent "teori", utan utgick ofta från paradoxer och omöjligheter. Hans influens framför andra - i alla fall i frågan om litteraturen - är poeten Stéphane Mallarmé, som utvecklade sin förståelse av litteraturen som en i grunden anti-realistisk och från vardagslivet skild erfarenhet. Blanchot menade att litteraturen ställer oss inför språket som [[utsida|exterioritet]].

Det ömsesidiga inflytandet mellan Blanchot och de båda nära vännerna [[Georges Bataille]] och [[Emmanuel Lévinas]] ska inte underskattas. Batailles erfarenheter och tankar om exempelvis gemenskap, [[erotism]] och döden, samt Lévinas tankar kring etik och ansvaret inför [[den Andre]] kommer igen i Blanchots senare skrifter. Samtidigt påverkade Blanchots texter Lévinas och Batailles tankar kring hur vår uppfattning av omvärlden påverkas av orden och språket.

Blanchots inflytande på senare generationer franska tänkare har varit omfattande, om än ofta indirekt. Hans speciella stil och stundtals abstrakta resonemang, liksom den anonymitet han behöll livet ut (han skydde offentligheten och lät sig varken intervjuas eller fotograferas) gör att hans verk förblir en diskret, men likväl ständigt närvarande, fond till det sena 1900-talets kontinentala tänkande.

== Bibliografi ==

'''Utgivet på svenska:'''
* ''[[Essäer (Blanchot)|Essäer]]''. Propexus, 1990. ISBN: 91-87952-02-5
* ''Döden väntar. Berättelse''. Umbra Solis, 1990. ISBN: 91-88236-00-5
* ''Dagens vanvett''. 1992. ISBN: 91-88236-02-1
* ''Katastrofens skrift''. Daidalos, 2008. ISBN: 978-91-7173-231-6

== Extern länk ==
[http://www.blanchot.fr/fr/ Espace Maurice Blanchot] (på franska)

[[Kategori:Maurice Blanchot]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Projektualitet

2009-02-06T13:34:34Z

Zerkalo:

[[Bild:locust.jpg|right]]'''Projektualitet''' är ett begrepp huvudsakligen använt av [[insurrektionell anarkism|insurrektionella anarkister]]. Det har kommit att få olika betydelser; för exempelvis [[Alfredo Bonanno]] och [[Wolfi Landstreicher]] är projektualitet "ett helhetsperspektiv där klassanalysen, teorin, praktiken, organiseringen osv. bildar en koherent helhet för att uppnå ett specifikt mål." Begreppet har i den meningen många likheter med [[parti]]begreppet inom marxistisk teoribildning. Emellertid förkastas i regel programmatiska modeller i förmån för en [[etik|etisk]] hållning.

[[Batkogruppen]] sätter projektualitet i relation till [[kommunisering]] och gör det till länken mellan intern och extern kommunisering, det "aktiva anropandet av en potentiell [[utsida]]." Det handlar inte om [[aktivismkritiken|aktivism]] eller om en organisationsform, utan om ett förhållningssätt som inte bara gör skillnaden mellan teori och praktik irrelevant utan även lämnar [[arbetarrörelsen|arbetarrörelsens]] syn på representantskap bakom sig. Kommuniseringen förstås som ett skeende bortom [[subjektivitet|subjektiva kategorier]], vilket gör att projektualitet inte är något som enbart "revolutionärer" sysslar med. Den reella kommunistiska rörelsen behöver varken ett revolutionärt avant garde, konstitutionellt deltagande som direktdemokrati eller någon annan typ av formell systematisering. Inte heller behövs någon ideologisk enhet eller ett mätande av framgång i kvantifierbara termer (medlemsantal, uppnådda krav, vinster på kapitalets villkor i form av t ex högre löner eller tillkämpade rättigheter); eftersom projektualitet per defintion är en rörelse bortom de kapitalistiska kategorierna, bryter den också med de inomkapitalistiska formerna för organisering, motstånd och [[gemenskap]] (med detta inte sagt att projektuella rörelser inte kan existera tillsammans med, eller inuti, klassiska organisationsformer - det är viktigt att inte förstå begreppet i absoluta termer).

Denna förståelse av projektualitet som "tendens" eller "händelse" är inspirerad av begreppet [[krigsmaskin]], i det att man i stället för en organisationsform försöker se en disparat samling av förståelser och praktiker som bara har det gemensamt att de negerar det nuvarande tillståndet. Projektualiteten är i den mening ett framkastande, en teori och en praktik som ''rör sig''.

[[Batkogruppen]] skriver i [http://www.batko.se/pdf/dissident3/vararvipavag.pdf ''Var är vi på väg?''] (i [[Dissident]] #3):

:''Man skulle i någon mening kunna beskriva projektualitet som en dubblering av klasskampen, eller som en negationens negation - en rörelse som är '''extern''' och '''bortom''' där den subjektiva aktiviteten är '''intern''' och '''mot'''. Projektualitet '''avsubjektiverar''', kryper ur skinnet på de kapitalistiska subjekten och deras relationer till varandra och till de objektiva omständigheterna. Ett projektuellt förhållningssätt är alltså ingenting "man" "gör", utan något som '''tar plats'''.

:''[...] Kommunistisk projektualitet uppfinner helt enkelt metoder för att spränga hål i den kapitalistiska totalitetens väv av kontroll och samtycke, och verkar för att dessa öppningar ska kunna vidgas och smälta samman. Det kan röra sig om kravaller, ockupationer och arbetsvägran likaväl som språkliga, intellektuella och poetiska flyktvägar. Det väsentliga är '''att''' öppningarna negerar de rådande relationernas funktionssätt, och '''hur''' de förmår existera i gemenskap med andra kommuniserande händelser.''

== Se också ==
* [[Kommunisering]]
* [[Affinitetsgrupp]]
* [[Utsida]]
* [[Krigsmaskin]]
* Alfredo Bonanno - [http://www.batko.se/sv_issue2_ch3.php Det insurrektionella projektet]
* Alfredo Bonanno - [http://www.batko.se/sv_bonanno_insurr_project.php Anarkismen och det insurrektionella projektet]
* Batkogruppen - [http://www.batko.se/pdf/dissident3/vararvipavag.pdf ''Var är vi på väg?'']
* Batkogruppen - [http://www.batko.se/sv_issue2_efterskrift.php Efterskrift till Dissident #2]
* Marcel - [http://kimmuller.wordpress.com/2008/08/09/undersokning-och-sjalvaktiviteten/ Undersökning och självaktiviteten]

[[Kategori:Gemenskap]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Kommunisering

2009-02-06T13:30:16Z

Zerkalo: /* Kommuniseringen och utsidan */

[[Bild:Ungern56.jpg|right]]'''Kommunisering''' betecknar det processartade överskridandet och omkullkastandet av det kapitalistiska produktionssättet, eller med andra ord: upprättandet av [[kommunism]]. Användandet av begreppet kommunisering bygger på en teoretisk förståelse av kapitalet som en samling sociala relationer, som måste förändras i grunden om kommunism ska kunna framträda. Därav begreppets implicita karaktär av rörelse; kommunism ses inte som ett väntande tillstånd utan som en process utan tydlig slutstation.

Kommuniseringen är det skeende som bryter ner de kapitalistiska relationerna och samtidigt skapar nya, icke-mätbara förhållanden mellan människor. Processen i fråga innefattar således två sidor, en destruktiv och en konstruktiv, och kan sägas utgöra en dynamisk, samtidig händelse. I essän ''Angreppets och undandragandets kommunism'' (i ''[[Riff-Raff]]'' nummer 7) beskrivs kommuniseringsprocessen på följande sätt:

:''“Vi har dels kommuniseringen som intern rörelse i klasskampen och dels kommuniseringens externa dimension. Dessa två moment är sammanvävda och ofta samtidiga, de implicerar således inte en temporal differens. Det behöver inte vara så att rörelsen sker innan konstitueringen, i själva verket är de ofta samtidiga processer. Det som är av vikt att påpeka är att de inte härleder från varandra. Detta eftersom rörelsen och dimensionen produceras av skilda former av praktiker. Dock måste den interna rörelsen utvecklas och avanceras om kommuniseringens externa uttryck ska kunna ges, precis som den formella underordningen sker innan den reella. Kommuniseringens externa dimension är således avhängig klasskampen, det vill säga kommuniseringen som intern rörelse. Den interna rörelsen är negationen, följaktligen proletariatets rörelse inom men mot kapitalet (avobjektivering och avsubjektivering), medan den externa dimensionen är resultatet av en rent konstituerande praktik.”'' (Ur ''Angreppets och undandragandets kommunism'')

Kommuniserande tendenser kan skönjas både i diverse mindre kamper (till exempel i vissa typer av [[arbetsvägran]] och [[självreduktion]]) och i större skeenden som upplopp och revolter av allehanda slag, men förblir likväl just tendenser - spridda ansatser - så länge de enskilda upproren och försöken till vägran inte sker i ''samtidighet''. Kapitalet har både visat sig förmöget att integrera potentiellt kommuniserande rörelser i sitt funktionssätt (till exempel genom [[arbetarrörelsen]]), och att förinta eller marginalisera dem - detta gäller särskilt sociala rörelser som uteslutande verkat offensivt, och därmed varit relativt lätta att krossa med repressiva våldsmetoder.

== Kommuniseringen som generell process ==

Förståelsen av kommunism som en genomgripande process och inte ett väntande idealtillstånd bryter med den klassiska föreställningen om revolutionen som ett maktövertagande i det kapitalistiska samhället. Kommuniseringen är inte resultatet av politik; överskridandet av de kapitalistiska relationerna kräver ett överskridande också av kapitalets metoder för administration och av de inomkapitalitiska rörelser som strävar efter en jämlikare, rättvisare eller mer "human" kapitalism.

Kommuniseringen tar plats i alla sociala strata, eftersom det är dessa som tillsammans upprätthåller den kapitalistiska totaliteten. Kommunism kan alltså inte vara en fråga enbart för självutnämnda revolutionärer eller teoretiskt medvetna aktivister; upprättandet av nya mellanmänskliga relationer måste vara generellt om överskridandet ska vara möjligt. Kommuniserande rörelser kan pågå utan att nödvändigtvis kalla sig kommunistiska eller begagna en kommunistisk terminologi. [[Gilles Dauvé]] skriver i ''Kapitalism och kommunism'':

:''“Kommunismen är inte ett program som man omsätter i praktiken eller får andra att omsätta i praktiken, utan en social rörelse. De som utvecklar och försvarar den teoretiska kommunismen har inga fördelar framför andra, de har endast en klarare förståelse och ett mer precist sätt att uttrycka sig; precis som alla de som inte är särskilt intresserade av teori, känner de det praktiska behovet av kommunismen. De har inga som helst privilegier, de bär inte på den kunskap som kommer sätta revolutionen i rörelse; men å andra sidan fruktar de inte heller att de ska bli »ledare» bara för att de förklarar sina åsikter. Den kommunistiska revolutionen är precis som alla andra revolutioner produkten av verkliga behov och levnadsförhållanden. Problemet består i hur man skall lyckas synliggöra en existerande historisk rörelse.
''
:''Kommunismen är inte ett ideal som skall förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan, en uppgift att förbereda sig för. Kommunismen är rörelsen som försöker avskaffa de levnadsförhållanden som bestäms av lönearbetet och den kommer att avskaffa dem genom revolution. Diskussionen om kommunismen är inte akademisk. Det är inte en debatt om vad som ska komma att göras i morgon. Det är en integrerad del av en hel serie omedelbara och avlägsna uppgifter, där diskussion blott är en aspekt, ett försök att uppnå teoretisk förståelse. Omvänt kan uppgifterna genomföras enklare och effektivare om man kan besvara frågan: vart är vi på väg?”

== Kommuniseringen och utsidan ==

Den teoretiska förståelsen av kommunisering som en rörelse "inom men mot" kapitalet förutsätter att den kapitalistiska totaliteten inte är fullständigt hegemonisk, trots att den under den [[reell underordning|reella underordningen]] strävar efter just fullständig hegemoni. Detta försök till absolut totalitet skapar en gräns, en skiljelinje mellan den kapitalistiska verkligheten och den verklighet som befinner sig utanför. Tron på att en verklighet bortom kapitalet är möjlig innebär med andra ord att kommuniseringen kan begripas som en rörelse mot en ''[[utsida]]''. Kommuniseringens externaliserande aspekt är således ett anropande av denna utsida, en affirmativ kraft som just genom att möjliggöra utsidan, omöjliggör kapitalet (och vice versa). Kommunistiska relationer är inte möjliga inom den rådande totaliteten, varför deras realiserande innebär att de kapitalistiska relationerna blir förlegade företeelser.

Det är viktigt att poängtera att förhållandet mellan in- och utsida inte är en spatial (rumslig) relation; det finns inte en fysisk plats där kapitalet slutar och kommunismen börjar. Utsidan som begrepp är ett teoretiskt redskap, inte en empirisk, kvantifierbar beskrivning av verkligheten.

Likaledes bör anropandet av utsidan inte förstås i absoluta termer. Kommunismen är inte en väntande verklighet som det gäller att hitta med rätt medel. Rörelsen mot utsidan är inte jakten på ett mål, utan en fortgående rörelse över gränsen mellan in- och utsida. Det är i denna ständigt pågående praktik som kommuniseringen tar plats som reell social rörelse.

[[Batkogruppen]] skriver i [http://www.batko.se/pdf/dissident3/vararvipavag.pdf ''Var är vi på väg?''] (i [[Dissident]] #3):

:''"Kommunism kan varken vara en kvantitativ eller kvalitativ fortsättning på kapitalismen, utan innebär med nödvändighet ett brott, ankomsten av någonting helt annat, någonting bortom de separationer och mätbara begränsningar som kännetecknar den kapitalistiska verkligheten. Det vore emellertid naivt att föreställa sig denna ankomst som en ögonblicklig transformation, som en plötslig död och födelse. Det handlar snarare om ett generellt blivande, en övergripande händelse som pågår överallt, samtidigt. Detta kallar vi '''kommunisering''' - den process där kommunismen tar plats. Det är en syn på revolutionen som resulterar ur vår förståelse av kapitalismen primärt som ett nätverk av sociala relationer; kommuniseringen bryter ned nätverket och skapar samtidigt nya relationer, som varken kan mätas eller värderas."''

== Kritik mot kommuniseringsbegreppet ==

Kommunisering som begrepp är inte okontroversiellt. I Sverige är det främst personer och grupper som inspirerats av [[ultravänster]]/vänsterkommunistiska idétraditioner, liksom av den [[insurrektionell anarkism|insurrektionella anarkismen]], som begagnar och vidareutvecklar denna syn på kommunism. Mer traditionellt inriktade element inom vänstern är i regel skeptiskt inställda till "kommuniseringströmningens" avoghet mot klassisk organisering, och till dess ointresse för arbetarrörelsens glorifiering av det kapitalistiska arbetet. Kritiken brukar vanligtvis handla om vaghet, frånvaron av tydliga paroller och en tänkt fixering vid rena kamper.

== Se även ==
*[[Kommunism]]
*[[Projektualitet]]
*[[Utsida]]
*[[Krigsmaskin]]

[[Kategori:Gemenskap]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Georges Bataille

2009-01-16T12:21:18Z

Zerkalo: /* Författarskap */

[[Bild:Bataille3.jpg|frame|left|Georges Bataille]]'''Georges Bataille''' (10 September 1897 – 8 Juli 1962) var en fransk författare, som verkade i en mängd olika sammanhang och genrer genom sitt intensivt verksamma liv. Den komplexa mångfalden i hans texter och gärningar gör att det är omöjligt att definiera Batailles tänkande i enhetliga termer; även om han skrev och agerade inom områden som möjligen går att avgränsa på ett konventionellt sätt (skönlitteratur, filosofi, religion, sociologi, politik, med mera), är etiketterna meningslösa när det gäller att förstå bredden och djupet i hans verk, eller det inflytande det har haft på 1900-talets franska tänkande. I sin egen generation utgjorde Bataille en stark influens på bland andra [[Maurice Blanchot]], [[Emmanuel Lévinas]] och [[Pierre Klossowski]]. Men även senare generationer har påverkats av Batailles singulära stil och angreppssätt; till exempel kan flera av de filosofer som brukar etiketteras som "poststrukturalister" (bland andra [[Michel Foucault]], [[Gilles Deleuze]] och [[Jacques Derrida]]) sägas förvalta åtminstone en del av Batailles intellektuella arv.

== Biografi ==

:''Se också: [[Kronologisk biografi över Georges Bataille]]'', samt ''[[Georges Batailles liv: en översikt]]''

Om Batailles tidiga liv är ganska lite känt utanför de myter han själv odlade om sin barndom. Han växte upp i Reims, i provinsen Champagne, under småborgerliga förhållanden. Hans far led av långt framskriden syfilis med tilltagande sinnesjukdom som följd; han förlorade förståndet fullständigt när sonen var i femtonårsåldern. Enligt Batailles egen beskrivning bodde den blinde fadern i källaren, och hans vansinniga skratt var ständigt närvarande i hemmet. Det finns även insinuationer om att den unge Georges blev sexuellt utnyttjad av fadern, men inga konkreta beskrivningar styrker den bilden.

Bataille var en medelmåttig student och lämnade skolan som sextonåring, men började tidigt att skriva dikter och betraktelser, en verksamhet som påbörjades på allvar under en längre sjukhusvistelse under första världskriget (Bataille var inkallad men tillbringade på grund av en långdragen lungsjukdom i stort sett hela sin militära tid i sjuksängen). Han sökte sig under unga år mot kristendomen och längtade enligt egen utsago efter en religiös kallelse som aldrig infann sig. Framför allt var det livet som munk som attraherade den unge Bataille – efter kriget studerade han medeltida teologi vid École des Chartes i Paris och vistades tidvis i klostren La Barde respektive Quarr Abbey (på Isle of Wight), men då han inte fann den tro han sökte övergav han kristendomens förståelseramar till förmån för en betydligt mer öppen attityd till sökande och kunskap.

Som ett resultat av sina studier vid École des Chartes fick Bataille, efter en kortare vistelse i Spanien, anställning vid Bibliothéque nationale, som skulle komma att bli hans arbetsplats under resten av hans liv. Under samma period (det tidiga 1920-talet) kom han, framför allt genom sin bekantskap med den ryske författaren Lev Shestov, att intressera sig för [[Friedrich Nietzsche|Nietzsches]] tänkande – en influens som kanske mer än någon annan påverkade hans författarskap.

I och med uppbrottet från den konventionella religionen började Bataille också, i sitt sökande efter den extas som katolicismen nekat honom, att hänge sig åt excesser av alla de slag; erotiska, politiska, intellektuella och mystika. Hans gärning framstår som en ständigt pågående jakt på mänsklig erfarenhet, ett sökande vars enda konstant tycks vara en vägran att neka sig själv någon av livets aspekter – oavsett vilka former dessa tar sig.

== Författarskap ==
Bataille skrev under diverse namn och pseudonymer, i olika sammanhang, på olika sätt och i skilda syften.

Som ”Lord Auch” skrev han den beryktade romanen ''[[L’Histoire de l’Oeil]]'' (”Ögats historia”, 1928), en på ytan grovt pornografisk berättelse kretsande kring olika runda objekt – ögon, ägg, testiklar, solar, vaginor och anus – och ingående men föga passionerade beskrivningar av erotiska handlingar av diverse slag. Romanen är inte först och främst en pornografisk historia; den är knappast att betrakta som en historia över huvud taget utan snarare som en undersökning av relationer mellan objekt – mänskliga, fysiska och språkliga – samt av övergångar mellan situationer och subjekt. I den meningen kan ''Ögats historia'' läsas som ''[[transgressiv]]'' litteratur, en litteratur som söker efter möjligheter till överskridande.

[[Bild:Documents.jpg|frame|left|Första numret av ''Documents'', en av de tidskrifter Bataille medverkade i under 1920-talet.]]Denna tematik återfinns genomgående i Batailles författarskap, som till stora delar består av ofullbordade ansatser och fragment, tidskriftsartiklar, föredrag och brevkorrespondens. Även om han publicerade en lång rad böcker, återfinns Batailles tänkande lika mycket i dessa spillror – något som gör en helhetsbild desto svårare att beskriva. Beroende på vilka gemenskaper han ingick i vid respektive projekts tillblivelse, vilka temata som intresserade honom och vilka tänkare som influerade honom, rörde han sig mellan vitt skilda genrer. En stor mängd av hans alster publicerades i tidskrifter som ''[[Documents]]'', ''[[La Critique Sociale]]'' och ''[[Acéphale]]'', alla organ för olika intellektuella sammanslutningar där Bataille var drivande.

En av Batailles mest kända texter, vid sidan av ''Ögats historia'', är ''La Part Maudite'' (”Den fördömda delen”), en ambitiös studie i ”allmän ekonomi” som genom ett totalperspektiv på energins rörelse i sociala formationer försöker styrka Batailles tes att '''slöseriet''' eller '''utgiften''' är en av naturens – och även det mänskliga samhällets – fundamentala principer. När en struktur inte längre kan använda sin ackumulerade energi för att växa sig större, måste överflödet konsumeras på ett icke-produktivt sätt för att inte strukturen i fråga ska kollapsa. Detta tar sig olika sociala uttryck; i äldre kulturer, som till exempel hos Aztekerna eller olika inuitstammar, skedde det främst genom offer och rituella gåvosystem (så kallad ''potlach''), som reglerade prestige, makt och status genom att distribuera slöseriet och upprätthålla den sociala ordningen. I Europa fungerade länge överklassens överdådiga lyxkonsumtion som en kanal för slöseriet, men i och med kapitalismens framväxt har konsumtionen alltmer kommit att spridas ut över alla samhällsskikt, vilket enligt Bataille successivt skapar nivellering med samhällelig kollaps som potentiell följd.

''La Part Maudite'' som studie betraktad är en blandning av antropologi och ekonomi, skriven i en stil som utger sig för att vara akademisk men som samtidigt döljer det faktum att Batailles tolkningar av det empiriska materialet är minst sagt fantasifulla. Detsamma kan sägas om de flesta av hans "akademiska" texter; de är knappast att betrakta som bidrag till någon vetenskaplig disciplin, eftersom de ständigt rör sig utanför de kriterier för "vetenskaplighet" som det akademiska sammanhanget kräver. Detta innebär dock inte att Bataille sysslade med fria fantasier. Snarare tillämpade han en metod vars syfte inte var stärkandet av en vetenskaplig världsbild utan överskridandet av förståelseramar, upprättandet av nya relationer mellan studieobjekten och det subjekt som studerar dem. Det viktiga för Bataille var inte att skriva antropologi, ekonomi eller filosofi, utan att använda sig av de verktyg som vetenskaperna i fråga erbjöd för att bredda och fördjupa sin förståelse. Trots sina tillkortakommanden i förhållande till klassiskt vetenskapliga kriterier, är hans arbeten alltså varken felaktiga eller falska; de måste bara läsas ur en annan utgångspunkt än de akademiska genrer vars litterära stilar de utnyttjar.

Mot slutet av sitt liv engagerade sig Bataille alltmer i frågan om eroticismen (eller [[erotism|erotismen]]); ''L'Érotisme'' från 1957 försöker systematisera hans erfarenheter av och tankar kring det erotiska, och Batailles sista bok, ''Les Larmes d'Éros'' ("Eros tårar") är en rikt illustrerad undersökning av erotiska uttryck i konsten från stenåldern och framåt, i vilken han driver tesen att det erotiska uttrycket förenar extas och lidande, glädje och sorg, njutning och smärta. I motsatsernas möte ges ett möte mellan liv och död.

== Litterära temata ==
[[Bild:Leng t'che.jpg|frame|right|Bild från 1925, föreställande avrättning genom den kinesiska metoden ''Leng T'che'' - styckandet av det levande offret i 100 delar. Bilden gjorde ett djupt intryck på den unge Georges Bataille, och kan sägas förena några viktiga element i hans författarskap: offret, extasen, transcendensen. Bilden föreligger i ''Les Larmes d'Éros''.]]Batailles författarskap kretsar, trots sina olika former och innehåll, ständigt kring vissa återkommande temata:

'''Det heliga.''' För Bataille är förståelsen av det heliga inte en fråga om religion, åtminstone inte i ordets konventionella betydelse. Helighet handlar inte om diktat från en allsmäktigt gud, eller om institutionaliserad förståelse av det bortomvärldsliga. Det rör sig snarare om en typ av [[avsubjektivering]]; jagets död, utträdet ur de begränsningar som separerar människor som enskilda individer (eller som kollektiv). Det heliga är den händelse som lämnar subjektet bakom sig, som ger människan tillträde till ett högre plan av erfarenhet.

'''Extasen.''' Det extatiska tillståndet är en väsentlig aspekt av närmandet till det heliga. Men sann extas, den extas som förenar motsatser och tillåter helighet och gemenskap, är för Bataille något mer än det tillfälliga uppgåendet i till exempel erotisk njutning, fascistisk masspsykos eller religiös hänryckning. Förvisso innebär dessa företeelser en tillfällig subjektets död, ett ögonblicks glömska. Men den extas Bataille sökte var en ''medveten'' sådan, ett tillstånd där subjektet förstår och inser betydelsen av sin egen död. Inte på rationell eller intellektuellt systematiserad väg, utan genom en djupare, instinktiv närvaro. Detta är givetvis en paradox, men paradoxen i sig möjliggör, genom sin omöjliga motsägelsefullhet, extasens potentiella befrielse.

'''Offret.''' Detta tema tar sig olika former: uppgivandet, självförstörelsen, det meningslösa slöseriet, den överdådiga konsumtionen och det oändliga lidandet. Bataille fascinerades av hur principen om överflödets nödvändiga avyttring formar mänsklig samvaro, och hur denna princip innehåller möjligheter till [[gemenskap]] och överskridande. ''Människooffret'' kom att inta en central plats i Batailles symbolvärld, där det stundtals fick illustrera slöseriets princip (som i ''La Part Maudite''), men som i andra sammanhang (kanske främst i [[Acéphale]]) stod för det omöjliga elementet i all gemenskap. Subjekten kan bara förenas genom att dö, men döden kan inte vara ett ensamverk; Den samme måste offras av [[den Andre]], och vice versa. Ömsesidigheten i offret - att samma handling dödar både den som offrar och den som offras - är en omöjlighet.

'''[[Gemenskap]].''' Detta är kanske det främsta elementet i både Batailles författarskap och i hans engagemang i olika grupper och sammanslutningar, en aspekt av den mänskliga erfarenheten som tangerar alla andra frågor. Utgångspunkten är genomgående det motsägelsefulla i gemenskapens förutsättningar; det räcker inte med att betrakta hur kollektiv fungerar eller hur myter förmår skaror av individer att förenas under slagord och symboler. Gemenskap är för Bataille någonting bortom subjekten (även när de enas i kollektiv och således bildar nya subjekt), någonting som inte går att fixera eller ens beskriva på ett tillfredsställande sätt. Det rör sig om brottstycken, ögonblick, glimtar av möjliga relationer. Det finns olika sätt att närma sig denna gemenskapens flyktighet: litteraturen (författaren som genom språket deltar i andras ensamhet), kärleken (de älskandes vetskap om förälskelsens tidslighet intensifierar den och gör den evig trots dess begränsningar), revolutionen (det utbrott av irrationell förstörelse som raderar subjektens roller och förenar dem i extatiska ögonblick av annanhet), den mystika erfarenheten (upplevelsens av transcendens och högre plan av erfarenhet). Det som förenar dessa olika glimtar av gemenskap är deras omöjlighet, deras förmåga att bryta ned de separationer som de rådande relationerna postulerar som möjliga. I den meningen är gemenskapen för Bataille det han med egna ord beskriver som "en gemenskap för dem som inte har någon gemenskap."

== Politiska och mystika engagemang ==
Förutom de olika tidskriftsredaktioner och lösa nätverk av vänner och kamrater som Bataille medverkade i under hela sitt liv, var han också aktiv i ett antal mer formella sammanslutningar av både konstnärlig, politisk och [[mystik]] karaktär.

I unga år stod Bataille den '''surrealistiska''' rörelsen nära, men ställde sig tidigt vid sidan av dess inre krets, delvis på grund av en personlig konflikt med rörelsens centralfigur '''André Breton'''. Batailles förhållande till surrealismen var emellertid en livslång, om än inte alltid vänskaplig, affär. Flera av hans essäer och kortare texter är kritiska reflexioner över surrealismens intellektuella och estetiska innehåll.

I början av 1930-talet deltog Bataille i [[Demokratiska kommunistiska cirkeln]], en krets av antistalinistiska kommunister som försökte förena oortodox marxism med sociologi och psykoanalys genom diskussioner och i tidskriften ''La Critique Sociale''. I gruppen deltog även [[Simone Weil]]. Efter interna splittringar (bland annat mellan Bataille och Weil), skingrades gruppen 1934.
Tillsammans med bland andra [[Pierre Klossowski]] bildade Bataille året därpå gruppen [[Contre-Attaque]], med syftet att fördjupa det politiska engagemanget bortom de i grunden [[humanism|humanistiska]] värderingar han tyckte sig skönja hos Demokratiska kommunistiska cirkeln. Medan Weil, och flera med henne, strävade efter en förnuftets revolution, resultatet av en "upphöjd moral", förstod Bataille revolutionen som ett fruktansvärt och amoraliskt överflöd av begär, en okontrollerbar explosion av våld och livsbejakelse. I Contre-Attaques manifest formulerades gruppen som följande:

:''Våldsamt fientliga mot alla tendenser, vilken form de än må ta, som använder sig av Revolutionen till fördel för nationalistiska eller patroniserande idéer, vänder vi oss till de som med alla till buds stående medel och utan förbehåll, strävar efter att förinta den kapitalistiska auktoriteten och dennas politiska institutioner.''

Trots dessa anarkistiska formuleringar kom Contre-Attaque att anklagas för förtäckt fascism, sedan Bataille i flera texter försökt etablera en förståelse av [[myten]] som letade efter ett "svar" på den fascistiska mytens kraft; målet var möjligeten att bemöta fascismen med dess egna medel. Dessa försök förblev dock skisser och antydningar; när det första och enda numret av ''Cahiers de Contre-Attaque'' utkom 1936, var gruppen redan upplöst och Bataille på väg mot nya sammanslutningar. [[Acéphale]] bildades samma år, och året därpå, som en parallell verksamhet till denna hemliga sammanslutning, grundande Bataille det betydligt mer utåtriktade sällskapet [[Sociologiska kollegiet]], med syftet att hålla öppna möten och föreläsningar om de ämnen som även sysselsatte Acéphale: det heliga, myten, offret, etc.

== Bibliografi i urval ==
* ''Histoire de l'œil'', 1928 (som Lord Auch)
* ''Madame Edwarda'', 1937 (som Pierre Angélique)
* ''L'Expérience intérieure'', 1943
* ''Le Petit'' (som Louis Trente), 1943
* ''Le Coupable'', 1943
* ''L’archeangélique'', 1944
* ''Sur Nietzsche'', 1945
* ''La Part maudite'' (tre delar), 1949
* ''L'Abbé C.'', 1950
* ''La Peinture préhistorique. Lascaux ou la naissance de l'art'', 1955
* ''Le Bleu du ciel'', 1957 (skriven 1935)
* ''L'Érotisme'', 1957
* ''La Littérature et le Mal'', 1957
* ''Les Larmes d'Éros'', 1961 )
* ''L'Impossible'', 1962 (första utgåvan 1947 med titeln La haine de la poésie)
* ''Ma mère'', 1966 (oavslutad och postumt utgiven )

== Externa länkar ==
* [http://www.generation-online.org/p/fpbataille6.htm Unproductive expenditure and the spatial ground of the Earth: Bataille on the other side of Deleuze & Guattari], av Julie Wilson.
* Georges Bataille och den allmänna ekonomin, av Rasmus Fleischer, som [http://copyriot.se/bataille/copyriot-bataille-2007.pdf PDF (420 KB)] och serie:
** [http://copyriot.se/2007/06/25/georges-bataille-del-i-presentation/ Del I: Presentation]
** [http://copyriot.se/2007/06/26/georges-bataille-del-2-naturens-tryck-och-den-fordomda-delen/ Del II: Naturens tryck och den fördömda delen]
** [http://copyriot.se/2007/06/29/georges-bataille-del-iii-begreppet-utgift/ Del III: Begreppet utgift]
** [http://copyriot.se/2007/07/02/georges-bataille-del-iv-sociobiologi-apor-och-organisationsteori/ Del IV: Sociobiologi, apor och organisationsteori]
** [http://copyriot.se/2007/07/23/georges-bataille-del-v-vardagsetik-och-heterologi/ Del V: Vardagsetik och heterologi]
** [http://copyriot.se/2007/08/17/georges-bataille-del-vi-praxis-poiesis-och-musik-som-utgift/ Del VI: Praxis, poiesis och musik som utgift]
** [http://copyriot.se/2007/09/04/georges-bataille-del-vii-krig-och-angest/ Del VII: Krig och ångest]
* [http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_9599022.asp Respekterad filosof - och osedlig författare], av Hans Roland Johnsson.

[[Kategori:Georges Bataille]]

Acéphale

2009-01-16T12:12:11Z

Zerkalo: /* Acéphale, det hemliga sällskapet */

'''Acéphale''' (från grek. ''a-cephalus'', "huvud-lös" eller "utan-huvud") var namnet både på en tidskrift grundad av [[Georges Bataille]], och på ett hemligt sällskap som Bataille och bland andra [[Pierre Klossowski]] var medlemmar i under 1930-talet. Det är ingen slump att namnet Acéphale delades mellan en publik och en hemlig sammanslutning; ambitionen med båda projekten var att undersöka möjligheterna till mänsklig [[gemenskap]], med utgångspunkt i [[mystik]] och offer. Genom sina olika karaktärer kan tidskriften och det hemliga sällskapet sägas representera två skilda men förenade aspekter av denna undersökning.

== Tidskriften Acéphale ==
[[Bild:Acephale.jpg|right]]Acéphale kom ut med fem nummer mellan 1936 och 1939. Bataille stod för merparten av bidragen, men även Klossowski, Georges Ambrosino, Jean Wahl och Jules Monnerot, mfl, författade texter till tidskriften. Det första numrets omslag pryddes av en teckning av André Masson, föreställande en huvudlös man som håller i en offerkniv och en brinnande bägare, med en labyrint i magen och ett kranium som kön - gestalten Acéphale. Symboliken i bilden antyder både avsaknaden av en förståelse grundad i konventionell [[rationalism]], liksom betydelsen av offer och uppgivande i all verklig gemenskap. Men framför allt handlar den om möjligheten till transcendens som finns rotad i den mänskliga erfarenhetens monstruösa singularitet - något som knyter an både till '''gnosticismen''' och till [[Friedrich Nietzsche|Nietzsches]] [[övermänniska]]. För Bataille representerade gestalten Acéphale människans förmåga att gå bortom sig själv, att bli vad som helst som inte liknar henne själv; genom att avsvära sig rationalismens kontrollbehov likaväl som nödvändigheten av en ordnande Gud, kan människan lämna samtidens värld av likhet och bli, eller möta, [[den andre|en annan]]. I ''Den heliga sammansvärjningen'' (publicerad i ''Acéphales'' första nummer) skriver Bataille:

:''"Människan har flytt från sitt huvud, likt en dödsdömd från sitt fängelse. Bortom sig själv finner hon inte Gud, som är ett förbud mot förbrytelser, utan en varelse som inte vet vad förbud är. Bortom det jag är möter jag en varelse som får mig att skratta, eftersom han är skapad av oskuld och av förbrytelse; han håller ett vapen av stål i sin vänstra hand och flammor likt dem i det Heliga Hjärtat i sin högra. Han förenar Liv och Död i samma utbrott. Han är inte mänsklig. Han är inte heller gudomlig. Han är inte jag men han är mer än jag: hans mage är den labyrint i vilken han har förlorat sig själv, i vilken han förlorar mig med sig själv, i vilken jag finner mig själv som honom - med andra ord, som ett monster."''

Tidskriften ''Acéphale'' hade "religion, sociologi, filosofi" som sina ständiga teman. Även kritiken av [[fascism|fascismen]] är ett genomgående tema i Acéphale, kanske främst genom Batailles rentvående av [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]], som vid denna tid huvudsakligen betraktades som en inspirationskälla för den tyska nationalsocialismen. Acéphales andra nummer innehåller bland annat en uppgörelse med Nietzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsche (texten är betitlad "Elisabeth Judas-Förster"), som använde broderns verk i sin egen antisemtiska och pro-nazistiska verksamhet. På så vis innebar Acéphale för Bataille ett återvändande till det politiska från en ny utgångspunkt (han hade några år tidigare övergivit det mer explicit politiska projektet [[Contre-Attaque]], en sammanslutning med rötter i den surrealistiska rörelsen). Också de övriga numren rör sig kring Nietzsches tänkande, med utgångspunkt i bland annat det heliga, offret och döden.

== Acéphale, det hemliga sällskapet ==
Mycket lite är känt om sällskapet Acéphale, bortsett från vissa rykten om några av dess ceremonier (bland annat att medlemmarna möttes vid midnatt under ett träd som slagits av blixten). Eftersom alla medlemmar svurit sig till tystnad rörande sällskapets göranden, existerar inga bevarade förstahandsredogörelser av vad Acéphale egentligen handlade om. Vissa allmänna konturer går dock att skönja, kanske främst tack vare [[Maurice Blanchot]] som, även om han aldrig personligen deltog i Acéphales gemenskap, stod Bataille nära och vars tänkande har flera beröringspunkter med de frågeställningar Bataille närmade sig med projektet i fråga.

Idén bakom sällskapet tycks centrera kring tre huvudsakliga temata: det irrationellas kraft, det esoteriska som princip, och människooffrets estetik. Alla dessa aspekter verkar emellertid ha syftat till en utökad förståelse av gemenskapens förutsättningar, bortom en klassiskt politisk/konstitutionell begreppshorisont. '''Hemligheten''', eller avgränsningen mot yttervärlden, fungerar på ett paradoxalt sätt som en öppning mot det universella; genom att utgöra en extremt liten och begränsad grupp, utgör medlemmarna en helhet på samma sätt som hela mänskligheten utgör en helhet. Blanchot skriver i ''[[La Communauté Inavouable]]'':

:"''Varje medlem av gemenskapen är inte bara hela gemenskapen, utan inkarnerar även den våldsamma, disparata, söndersprängda och kraftlösa totaliteten av de varelser vars existens tenderar att vara enhetlig och vars resultat därför är det intet vilket de redan, och i förväg, har fallit in i.'' [...] ''Varje medlem av gruppen var inte längre bara ansvarig för gruppen, utan även för hela mänsklighetens existens."''

Genom delandet av hemligheter som konkretiserades i ceremonier och ritualer, byggdes konceptionen av gemenskap kring en [[mystik]] förståelse av "varats totalitet", genom en sammanlänkning av glädje och död, lidande och njutning - en hyllning till livets alla aspekter utan undantag. Det är ett ethos utan band till konventionell, humanistiskt färgad förståelse och dess beroende av förnuftet:

:"''Vi startar ett krig. Det är tid att överge de civiliserades värld och dess ljus. Det är för sent att vara resonabel och bildad - det har lett till ett liv utan attraktionskraft. Det är nödvändigt att, i hemlighet eller ej, bli fullkomligt annorlunda, eller att upphöra att vara.'' [...] ''Det mänskliga livet är utmattat av att fungera som universums huvud, eller som dess orsak. I samma utsträckning som livet har blivit detta huvud och denna orsak, i samma utsträckning som det har blivit en förutsättning för universum, har det underkastat sig slaveriet.''" (''Den heliga sammansvärjningen'')

----

'''Människooffret''', en företeelse som genomgående är en viktig beståndsdel i Batailles författarskap, fick i Acéphale betydelsen av gemenskapens omöjlighet; den omöjlighet som är nödvändig för att gemenskap över huvud taget ska vara möjlig. Tanken på ett offer som på samma gång dödar offret och den som offrar är en av betydelserna hos den huvudlöshet som även betecknar frånvaron av rationalism och avsaknaden av ledarskap, och blir symbolen för den omöjliga gemenskapens anropande av en [[utsida]].

Det klassiska offret (dvs både det hedniska gudaoffret och olika individers/kollektivs offer för diverse högre ändamål) kan betraktas som en sorts byteshandel: den som offrar gör det för att uppnå något, för att bevara en given ordning eller för att få förlåtelse för begångna oförrätter. Även om offret inte nödvändigtvis går att enkelt balansera mot kvantifierbara storheter, fungerar dess uppgivande i enlighet med en byteslogik; den som offrar ger något för att få något.

Acéphales tänkta människooffer (även om sällskapets slutgiltiga syfte var offrandet av en frivillig, utfördes ritualen aldrig eftersom den var omöjlig) transcenderar denna konserveringsprocedur. Det offer som saknar uppenbar mening - eller kanske snarare nytta - är ett uppgivande som går bortom den balansakt som utbytet innebär. Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion, utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion. Däremot upprättar han eller hon med nödvändighet en relation som innebär en form av paradoxal gemenskap. Uppgivandet av självet kan inte ske utan [[den andre]]s delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras. Passivitet och aktivitet förenas i denna stund, eller upphör i alla fall att vara relevanta definitioner. I offrets uppgivande av alla kända kategorier öppnas dörren till någonting främmande och okänt, någonting fullkomligt [[utsida|utanför]].

== Acéphales "elva attacker" ==
Genom diskussion och cirkulerandet av texter, formulerade sällskapet Acéphale elva "attacker" eller principer som är uppbyggda som antagonismer:

* '''Slump''' mot massa
* '''Gemensam enighet''' mot den individuella bluffen
* '''Valbar gemenskap''' mot blodets, jordens och intressenas gemenskaper
* '''Självuppgivelsens religiösa kraft''' mot militär makt grundad på girighet och tvång
* '''Den rörliga framtidens förstörande av gränser''' mot det förflutnas vilja till orörlighet
* '''Den tragiske lagbrytaren''' mot ödmjuka offer
* '''Naturens obönhörliga grymhet''' mot den förnedrande bilden av en god gud
* '''Fritt och gränslöst skratt''' mot varje form av hycklande fromhet
* '''Kärlek till ödet, även det grymmaste''' mot pessimisternas och självömkarnas uppgivenhet
* '''Frånvaron av alla former av grund''' mot intrycket av stabilitet
* [[Att utöva glädje inför döden|Glädje inför döden]] mot all odödlighet

Den gemenskap som framträder i dessa provokationer mot den rådande ordningen är en "religion utan gud", ett kompromisslöst bejakande av tillvarons imperfektion och oförutsägbarhet, av smärtan likaväl som glädjen. Men framför allt handlade Acéphale om en sorts '''dödens ethos''' - frånvaro av [[dödsfruktan]], modet att våga dö för att på allvar kunna leva.

== Se även ==

* [[Georges Bataille]]
* [[Maurice Blanchot]]
* [[Avsubjektivering]]
* [[Utsida]]
* [[Läsning av The unavowable community]]

[[Kategori: Georges Bataille]]
[[Kategori: Gemenskap]]

Acéphale

2009-01-16T12:11:29Z

Zerkalo: /* Acéphale, det hemliga sällskapet */

'''Acéphale''' (från grek. ''a-cephalus'', "huvud-lös" eller "utan-huvud") var namnet både på en tidskrift grundad av [[Georges Bataille]], och på ett hemligt sällskap som Bataille och bland andra [[Pierre Klossowski]] var medlemmar i under 1930-talet. Det är ingen slump att namnet Acéphale delades mellan en publik och en hemlig sammanslutning; ambitionen med båda projekten var att undersöka möjligheterna till mänsklig [[gemenskap]], med utgångspunkt i [[mystik]] och offer. Genom sina olika karaktärer kan tidskriften och det hemliga sällskapet sägas representera två skilda men förenade aspekter av denna undersökning.

== Tidskriften Acéphale ==
[[Bild:Acephale.jpg|right]]Acéphale kom ut med fem nummer mellan 1936 och 1939. Bataille stod för merparten av bidragen, men även Klossowski, Georges Ambrosino, Jean Wahl och Jules Monnerot, mfl, författade texter till tidskriften. Det första numrets omslag pryddes av en teckning av André Masson, föreställande en huvudlös man som håller i en offerkniv och en brinnande bägare, med en labyrint i magen och ett kranium som kön - gestalten Acéphale. Symboliken i bilden antyder både avsaknaden av en förståelse grundad i konventionell [[rationalism]], liksom betydelsen av offer och uppgivande i all verklig gemenskap. Men framför allt handlar den om möjligheten till transcendens som finns rotad i den mänskliga erfarenhetens monstruösa singularitet - något som knyter an både till '''gnosticismen''' och till [[Friedrich Nietzsche|Nietzsches]] [[övermänniska]]. För Bataille representerade gestalten Acéphale människans förmåga att gå bortom sig själv, att bli vad som helst som inte liknar henne själv; genom att avsvära sig rationalismens kontrollbehov likaväl som nödvändigheten av en ordnande Gud, kan människan lämna samtidens värld av likhet och bli, eller möta, [[den andre|en annan]]. I ''Den heliga sammansvärjningen'' (publicerad i ''Acéphales'' första nummer) skriver Bataille:

:''"Människan har flytt från sitt huvud, likt en dödsdömd från sitt fängelse. Bortom sig själv finner hon inte Gud, som är ett förbud mot förbrytelser, utan en varelse som inte vet vad förbud är. Bortom det jag är möter jag en varelse som får mig att skratta, eftersom han är skapad av oskuld och av förbrytelse; han håller ett vapen av stål i sin vänstra hand och flammor likt dem i det Heliga Hjärtat i sin högra. Han förenar Liv och Död i samma utbrott. Han är inte mänsklig. Han är inte heller gudomlig. Han är inte jag men han är mer än jag: hans mage är den labyrint i vilken han har förlorat sig själv, i vilken han förlorar mig med sig själv, i vilken jag finner mig själv som honom - med andra ord, som ett monster."''

Tidskriften ''Acéphale'' hade "religion, sociologi, filosofi" som sina ständiga teman. Även kritiken av [[fascism|fascismen]] är ett genomgående tema i Acéphale, kanske främst genom Batailles rentvående av [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]], som vid denna tid huvudsakligen betraktades som en inspirationskälla för den tyska nationalsocialismen. Acéphales andra nummer innehåller bland annat en uppgörelse med Nietzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsche (texten är betitlad "Elisabeth Judas-Förster"), som använde broderns verk i sin egen antisemtiska och pro-nazistiska verksamhet. På så vis innebar Acéphale för Bataille ett återvändande till det politiska från en ny utgångspunkt (han hade några år tidigare övergivit det mer explicit politiska projektet [[Contre-Attaque]], en sammanslutning med rötter i den surrealistiska rörelsen). Också de övriga numren rör sig kring Nietzsches tänkande, med utgångspunkt i bland annat det heliga, offret och döden.

== Acéphale, det hemliga sällskapet ==
Mycket lite är känt om sällskapet Acéphale, bortsett från vissa rykten om några av dess ceremonier (bland annat att medlemmarna möttes vid midnatt under ett träd som slagits av blixten). Eftersom alla medlemmar svurit sig till tystnad rörande sällskapets göranden, existerar inga bevarade förstahandsredogörelser av vad Acéphale egentligen handlade om. Vissa allmänna konturer går dock att skönja, kanske främst tack vare [[Maurice Blanchot]] som, även om han aldrig personligen deltog i Acéphales gemenskap, stod Bataille nära och vars tänkande har flera beröringspunkter med de frågeställningar Bataille närmade sig med projektet i fråga.

Idén bakom sällskapet tycks centrera kring tre huvudsakliga temata: det irrationellas kraft, det esoteriska som princip, och människooffrets estetik. Alla dessa aspekter verkar emellertid ha syftat till en utökad förståelse av gemenskapens förutsättningar, bortom en klassiskt politisk/konstitutionell begreppshorisont. '''Hemligheten''', eller avgränsningen mot yttervärlden, fungerar på ett paradoxalt sätt som en öppning mot det universella; genom att utgöra en extremt liten och begränsad grupp, utgör medlemmarna en helhet på samma sätt som hela mänskligheten utgör en helhet. Blanchot skriver i ''[[La Communauté Inavouable]]'':

:"''Varje medlem av gemenskapen är inte bara hela gemenskapen, utan inkarnerar även den våldsamma, disparata, söndersprängda och kraftlösa totaliteten av de varelser vars existens tenderar att vara enhetlig och vars resultat därför är det intet vilket de redan, och i förväg, har fallit in i.'' [...] ''Varje medlem av gruppen var inte längre bara ansvarig för gruppen, utan även för hela mänsklighetens existens."''

Genom delandet av hemligheter som konkretiserades i ceremonier och ritualer, byggdes konceptionen av gemenskap kring en [[mystik]] förståelse av "varats totalitet", genom en sammanlänkning av glädje och död, lidande och njutning - en hyllning till livets alla aspekter utan undantag. Det är ett ethos utan band till konventionell, humanistiskt färgad förståelse och dess beroende av förnuftet:

:"''Vi startar ett krig. Det är tid att överge de civiliserades värld och dess ljus. Det är för sent att vara resonabel och bildad - det har lett till ett liv utan attraktionskraft. Det är nödvändigt att, i hemlighet eller ej, bli fullkomligt annorlunda, eller att upphöra att vara.'' [...] ''Det mänskliga livet är utmattat av att fungera som universums huvud, eller som dess orsak. I samma utsträckning som livet har blivit detta huvud och denna orsak, i samma utsträckning som det har blivit en förutsättning för universum, har det underkastat sig slaveriet.''" (''Den heliga sammansvärjningen'')

----

'''Människooffret''', en företeelse som genomgående är en viktig beståndsdel i Batailles författarskap, fick i Acéphale betydelsen av gemenskapens omöjlighet; den omöjlighet som är nödvändig för att gemenskap över huvud taget ska vara möjlig. Tanken på ett offer som på samma gång dödar offret och den som offrar är en av betydelserna hos den huvudlöshet som även betecknar frånvaron av rationalism och avsaknaden av ledarskap, och blir symbolen för den omöjliga gemenskapens anropande av en [[utsida]].

Det klassiska offret (dvs både det hedniska gudaoffret och olika individers/kollektivs offer för diverse högre ändamål) kan betraktas som en sorts byteshandel: den som offrar gör det för att uppnå något, för att bevara en given ordning eller för att få förlåtelse för begångna oförrätter. Även om offret inte nödvändigtvis går att enkelt balansera mot kvantifierbara storheter, fungerar dess uppgivande i enlighet med en byteslogik; den som offrar ger något för att få något.

Acéphales tänkta människooffer (även om sällskapets slutgiltiga syfte var offrandet av en frivillig, utfördes ritualen aldrig eftersom den var omöjlig) transcenderar denna konserveringsprocedur. Det offer som saknar uppenbar mening - eller kanske snarare nytta - är ett uppgivande som går bortom den balansakt som utbytet innebär. Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion, utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion. Däremot upprättar han eller hon med nödvändighet en relation som innebär en form av paradoxal gemenskap. Uppgivandet av självet kan inte ske utan [[den andre]]s delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras. Passivitet och aktivitet förenas i denna stund, eller upphör i alla fall att vara relevanta definitioner. I offrets uppgivande av alla kända kategorier öppnas dörren till någonting främmande och okänt, någonting fullkomligt [[utsida|utanför]].

== Acéphales "elva attacker" ==
Genom diskussion och cirkulerandet av texter, formulerade sällskapet Acéphale elva "attacker" eller principer som är uppbyggda som antagonismer:

* '''Slump''' mot massa
* '''Gemensam enighet''' mot den individuella bluffen
* '''Valbar gemenskap''' mot blodets, jordens och intressenas gemenskaper
* '''Självuppgivelsens religiösa kraft''' mot militär makt grundad på girighet och tvång
* '''Den rörliga framtidens förstörande av gränser''' mot det förflutnas vilja till orörlighet
* '''Den tragiske lagbrytaren''' mot ödmjuka offer
* '''Naturens obönhörliga grymhet''' mot den förnedrande bilden av en god gud
* '''Fritt och gränslöst skratt''' mot varje form av hycklande fromhet
* '''Kärlek till ödet, även det grymmaste''' mot pessimisternas och självömkarnas uppgivenhet
* '''Frånvaron av alla former av grund''' mot intrycket av stabilitet
* [[Att utöva glädje inför döden|Glädje inför döden]] mot all odödlighet

Den gemenskap som framträder i dessa provokationer mot den rådande ordningen är en "religion utan gud", ett kompromisslöst bejakande av tillvarons imperfektion och oförutsägbarhet, av smärtan likaväl som glädjen. Men framför allt handlade Acéphale om en sorts '''dödens ethos''' - frånvaro av [[dödsfruktan]], modet att våga dö för att på allvar kunna leva.

== Se även ==

* [[Georges Bataille]]
* [[Maurice Blanchot]]
* [[Avsubjektivering]]
* [[Utsida]]
* [[Läsning av The unavowable community]]

[[Kategori: Georges Bataille]]
[[Kategori: Gemenskap]]

Acéphale

2009-01-16T11:57:02Z

Zerkalo: /* Tidskriften Acéphale */

'''Acéphale''' (från grek. ''a-cephalus'', "huvud-lös" eller "utan-huvud") var namnet både på en tidskrift grundad av [[Georges Bataille]], och på ett hemligt sällskap som Bataille och bland andra [[Pierre Klossowski]] var medlemmar i under 1930-talet. Det är ingen slump att namnet Acéphale delades mellan en publik och en hemlig sammanslutning; ambitionen med båda projekten var att undersöka möjligheterna till mänsklig [[gemenskap]], med utgångspunkt i [[mystik]] och offer. Genom sina olika karaktärer kan tidskriften och det hemliga sällskapet sägas representera två skilda men förenade aspekter av denna undersökning.

== Tidskriften Acéphale ==
[[Bild:Acephale.jpg|right]]Acéphale kom ut med fem nummer mellan 1936 och 1939. Bataille stod för merparten av bidragen, men även Klossowski, Georges Ambrosino, Jean Wahl och Jules Monnerot, mfl, författade texter till tidskriften. Det första numrets omslag pryddes av en teckning av André Masson, föreställande en huvudlös man som håller i en offerkniv och en brinnande bägare, med en labyrint i magen och ett kranium som kön - gestalten Acéphale. Symboliken i bilden antyder både avsaknaden av en förståelse grundad i konventionell [[rationalism]], liksom betydelsen av offer och uppgivande i all verklig gemenskap. Men framför allt handlar den om möjligheten till transcendens som finns rotad i den mänskliga erfarenhetens monstruösa singularitet - något som knyter an både till '''gnosticismen''' och till [[Friedrich Nietzsche|Nietzsches]] [[övermänniska]]. För Bataille representerade gestalten Acéphale människans förmåga att gå bortom sig själv, att bli vad som helst som inte liknar henne själv; genom att avsvära sig rationalismens kontrollbehov likaväl som nödvändigheten av en ordnande Gud, kan människan lämna samtidens värld av likhet och bli, eller möta, [[den andre|en annan]]. I ''Den heliga sammansvärjningen'' (publicerad i ''Acéphales'' första nummer) skriver Bataille:

:''"Människan har flytt från sitt huvud, likt en dödsdömd från sitt fängelse. Bortom sig själv finner hon inte Gud, som är ett förbud mot förbrytelser, utan en varelse som inte vet vad förbud är. Bortom det jag är möter jag en varelse som får mig att skratta, eftersom han är skapad av oskuld och av förbrytelse; han håller ett vapen av stål i sin vänstra hand och flammor likt dem i det Heliga Hjärtat i sin högra. Han förenar Liv och Död i samma utbrott. Han är inte mänsklig. Han är inte heller gudomlig. Han är inte jag men han är mer än jag: hans mage är den labyrint i vilken han har förlorat sig själv, i vilken han förlorar mig med sig själv, i vilken jag finner mig själv som honom - med andra ord, som ett monster."''

Tidskriften ''Acéphale'' hade "religion, sociologi, filosofi" som sina ständiga teman. Även kritiken av [[fascism|fascismen]] är ett genomgående tema i Acéphale, kanske främst genom Batailles rentvående av [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]], som vid denna tid huvudsakligen betraktades som en inspirationskälla för den tyska nationalsocialismen. Acéphales andra nummer innehåller bland annat en uppgörelse med Nietzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsche (texten är betitlad "Elisabeth Judas-Förster"), som använde broderns verk i sin egen antisemtiska och pro-nazistiska verksamhet. På så vis innebar Acéphale för Bataille ett återvändande till det politiska från en ny utgångspunkt (han hade några år tidigare övergivit det mer explicit politiska projektet [[Contre-Attaque]], en sammanslutning med rötter i den surrealistiska rörelsen). Också de övriga numren rör sig kring Nietzsches tänkande, med utgångspunkt i bland annat det heliga, offret och döden.

== Acéphale, det hemliga sällskapet ==
Mycket lite är känt om sällskapet Acéphale, bortsett från vissa rykten om några av dess ceremonier (bland annat att medlemmarna möttes vid midnatt under ett träd som slagits av blixten). Eftersom alla medlemmar svurit sig till tystnad rörande sällskapets göranden, existerar inga bevarade förstahandsredogörelser av vad Acéphale egentligen handlade om. Vissa allmänna konturer går dock att skönja, kanske främst tack vare [[Maurice Blanchot]] som, även om han aldrig personligen deltog i Acéphales gemenskap, stod Bataille nära och vars tänkande har flera beröringspunkter med de frågeställningar Bataille närmade sig med projektet i fråga.

Idén bakom sällskapet tycks centrera kring tre huvudsakliga temata: det irrationellas kraft, det esoteriska som princip, och människooffrets estetik. Alla dessa aspekter verkar emellertid ha syftat till en utökad förståelse av gemenskapens förutsättningar, bortom en klassiskt politisk/konstitutionell begreppshorisont. '''Hemligheten''', eller avgränsningen mot yttervärlden, fungerar på ett paradoxalt sätt som en öppning mot det universella; genom att utgöra en extremt liten och begränsad grupp, utgör medlemmarna en helhet på samma sätt som hela mänskligheten utgör en helhet. Blanchot skriver i ''[[The Unavowable Community]]'':

:"''Each member of the community is not only the whole community, but the violent, disparate, exploded, powerless incarnation of the totality of beings who, tending to exist integrally, have as corollary the nothingness they have already, and in advance, fallen into.'' [...] ''each member of the group was no longer only responsible for the group but for the total existence of humanity.''"

Genom delandet av hemligheter som konkretiserades i ceremonier och ritualer, byggdes konceptionen av gemenskap kring en [[mystik]] förståelse av "varats totalitet", genom en sammanlänkning av glädje och död, lidande och njutning - en hyllning till livets alla aspekter utan undantag. Det är ett ethos utan band till konventionell, humanistiskt färgad förståelse och dess beroende av förnuftet. Bataille skriver i ''Den heliga sammansvärjningen'' (publicerad i tidskriften ''Acéphales'' första nummer):

:"''Vi startar ett krig. Det är tid att överge de civiliserades värld och dess ljus. Det är för sent att vara resonabel och bildad - det har lett till ett liv utan attraktionskraft. Det är nödvändigt att, i hemlighet eller ej, bli fullkomligt annorlunda, eller att upphöra att vara.'' [...] ''Det mänskliga livet är utmattat av att fungera som universums huvud, eller som dess orsak. I samma utsträckning som livet har blivit detta huvud och denna orsak, i samma utsträckning som det har blivit en förutsättning för universum, har det underkastat sig slaveriet.''"

----

'''Människooffret''', en företeelse som genomgående är en viktig beståndsdel i Batailles författarskap, fick i Acéphale betydelsen av gemenskapens omöjlighet; den omöjlighet som är nödvändig för att gemenskap över huvud taget ska vara möjlig. Tanken på ett offer som på samma gång dödar offret och den som offrar är en av betydelserna hos den huvudlöshet som även betecknar frånvaron av rationalism och avsaknaden av ledarskap, och blir symbolen för den omöjliga gemenskapens anropande av en [[utsida]].

Det klassiska offret (dvs både det hedniska gudaoffret och olika individers/kollektivs offer för diverse högre ändamål) kan betraktas som en sorts byteshandel: den som offrar gör det för att uppnå något, för att bevara en given ordning eller för att få förlåtelse för begångna oförrätter. Även om offret inte nödvändigtvis går att enkelt balansera mot kvantifierbara storheter, fungerar dess uppgivande i enlighet med en byteslogik; den som offrar ger något för att få något.

Acéphales tänkta människooffer (även om sällskapets slutgiltiga syfte var offrandet av en frivillig, utfördes ritualen aldrig eftersom den var omöjlig) transcenderar denna konserveringsprocedur. Det offer som saknar uppenbar mening - eller kanske snarare nytta - är ett uppgivande som går bortom den balansakt som utbytet innebär. Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion, utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion. Däremot upprättar han eller hon med nödvändighet en relation som innebär en form av paradoxal gemenskap. Uppgivandet av självet kan inte ske utan [[den andre]]s delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras. Passivitet och aktivitet förenas i denna stund, eller upphör i alla fall att vara relevanta definitioner. I offrets uppgivande av alla kända kategorier öppnas dörren till någonting främmande och okänt, någonting fullkomligt [[utsida|utanför]].

== Acéphales "elva attacker" ==
Genom diskussion och cirkulerandet av texter, formulerade sällskapet Acéphale elva "attacker" eller principer som är uppbyggda som antagonismer:

* '''Slump''' mot massa
* '''Gemensam enighet''' mot den individuella bluffen
* '''Valbar gemenskap''' mot blodets, jordens och intressenas gemenskaper
* '''Självuppgivelsens religiösa kraft''' mot militär makt grundad på girighet och tvång
* '''Den rörliga framtidens förstörande av gränser''' mot det förflutnas vilja till orörlighet
* '''Den tragiske lagbrytaren''' mot ödmjuka offer
* '''Naturens obönhörliga grymhet''' mot den förnedrande bilden av en god gud
* '''Fritt och gränslöst skratt''' mot varje form av hycklande fromhet
* '''Kärlek till ödet, även det grymmaste''' mot pessimisternas och självömkarnas uppgivenhet
* '''Frånvaron av alla former av grund''' mot intrycket av stabilitet
* [[Att utöva glädje inför döden|Glädje inför döden]] mot all odödlighet

Den gemenskap som framträder i dessa provokationer mot den rådande ordningen är en "religion utan gud", ett kompromisslöst bejakande av tillvarons imperfektion och oförutsägbarhet, av smärtan likaväl som glädjen. Men framför allt handlade Acéphale om en sorts '''dödens ethos''' - frånvaro av [[dödsfruktan]], modet att våga dö för att på allvar kunna leva.

== Se även ==

* [[Georges Bataille]]
* [[Maurice Blanchot]]
* [[Avsubjektivering]]
* [[Utsida]]
* [[Läsning av The unavowable community]]

[[Kategori: Georges Bataille]]
[[Kategori: Gemenskap]]

Acéphale

2009-01-16T11:55:20Z

Zerkalo: /* Tidskriften Acéphale */

'''Acéphale''' (från grek. ''a-cephalus'', "huvud-lös" eller "utan-huvud") var namnet både på en tidskrift grundad av [[Georges Bataille]], och på ett hemligt sällskap som Bataille och bland andra [[Pierre Klossowski]] var medlemmar i under 1930-talet. Det är ingen slump att namnet Acéphale delades mellan en publik och en hemlig sammanslutning; ambitionen med båda projekten var att undersöka möjligheterna till mänsklig [[gemenskap]], med utgångspunkt i [[mystik]] och offer. Genom sina olika karaktärer kan tidskriften och det hemliga sällskapet sägas representera två skilda men förenade aspekter av denna undersökning.

== Tidskriften Acéphale ==
[[Bild:Acephale.jpg|right]]Acéphale kom ut med fem nummer mellan 1936 och 1939. Bataille stod för merparten av bidragen, men även Klossowski, Georges Ambrosino, Jean Wahl och Jules Monnerot, mfl, författade texter till tidskriften. Det första numrets omslag pryddes av en teckning av André Masson, föreställande en huvudlös man som håller i en offerkniv och en brinnande bägare, med en labyrint i magen och ett kranium som kön - gestalten Acéphale. Symboliken i bilden antyder både avsaknaden av en förståelse grundad i konventionell [[rationalism]], liksom betydelsen av offer och uppgivande i all verklig gemenskap. Men framför allt handlar den om möjligheten till transcendens som finns rotad i den mänskliga erfarenhetens monstruösa singularitet - något som knyter an både till '''gnosticismen''' och till [[Friedrich Nietzsche|Nietzsches]] [[övermänniska]]. För Bataille representerade gestalten Acéphale människans förmåga att gå bortom sig själv, att bli vad som helst som inte liknar henne själv; genom att avsvära sig rationalismens kontrollbehov likaväl som nödvändigheten av en ordnande Gud, kan människan lämna samtidens värld av likhet och bli, eller möta, [[den andre|en annan]]. I "Den heliga konspirationen" skriver Bataille:

:''"Människan har flytt från sitt huvud, likt en dödsdömd från sitt fängelse. Bortom sig själv finner hon inte Gud, som är ett förbud mot förbrytelser, utan en varelse som inte vet vad förbud är. Bortom det jag är möter jag en varelse som får mig att skratta, eftersom han är skapad av oskuld och av förbrytelse; han håller ett vapen av stål i sin vänstra hand och flammor likt dem i det Heliga Hjärtat i sin högra. Han förenar Liv och Död i samma utbrott. Han är inte mänsklig. Han är inte heller gudomlig. Han är inte jag men han är mer än jag: hans mage är den labyrint i vilken han har förlorat sig själv, i vilken han förlorar mig med sig själv, i vilken jag finner mig själv som honom - med andra ord, som ett monster."''

Tidskriften ''Acéphale'' hade "religion, sociologi, filosofi" som sina ständiga teman. Även kritiken av [[fascism|fascismen]] är ett genomgående tema i Acéphale, kanske främst genom Batailles rentvående av [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]], som vid denna tid huvudsakligen betraktades som en inspirationskälla för den tyska nationalsocialismen. Acéphales andra nummer innehåller bland annat en uppgörelse med Nietzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsche (texten är betitlad "Elisabeth Judas-Förster"), som använde broderns verk i sin egen antisemtiska och pro-nazistiska verksamhet. På så vis innebar Acéphale för Bataille ett återvändande till det politiska från en ny utgångspunkt (han hade några år tidigare övergivit det mer explicit politiska projektet [[Contre-Attaque]], en sammanslutning med rötter i den surrealistiska rörelsen). Också de övriga numren rör sig kring Nietzsches tänkande, med utgångspunkt i bland annat det heliga, offret och döden.

== Acéphale, det hemliga sällskapet ==
Mycket lite är känt om sällskapet Acéphale, bortsett från vissa rykten om några av dess ceremonier (bland annat att medlemmarna möttes vid midnatt under ett träd som slagits av blixten). Eftersom alla medlemmar svurit sig till tystnad rörande sällskapets göranden, existerar inga bevarade förstahandsredogörelser av vad Acéphale egentligen handlade om. Vissa allmänna konturer går dock att skönja, kanske främst tack vare [[Maurice Blanchot]] som, även om han aldrig personligen deltog i Acéphales gemenskap, stod Bataille nära och vars tänkande har flera beröringspunkter med de frågeställningar Bataille närmade sig med projektet i fråga.

Idén bakom sällskapet tycks centrera kring tre huvudsakliga temata: det irrationellas kraft, det esoteriska som princip, och människooffrets estetik. Alla dessa aspekter verkar emellertid ha syftat till en utökad förståelse av gemenskapens förutsättningar, bortom en klassiskt politisk/konstitutionell begreppshorisont. '''Hemligheten''', eller avgränsningen mot yttervärlden, fungerar på ett paradoxalt sätt som en öppning mot det universella; genom att utgöra en extremt liten och begränsad grupp, utgör medlemmarna en helhet på samma sätt som hela mänskligheten utgör en helhet. Blanchot skriver i ''[[The Unavowable Community]]'':

:"''Each member of the community is not only the whole community, but the violent, disparate, exploded, powerless incarnation of the totality of beings who, tending to exist integrally, have as corollary the nothingness they have already, and in advance, fallen into.'' [...] ''each member of the group was no longer only responsible for the group but for the total existence of humanity.''"

Genom delandet av hemligheter som konkretiserades i ceremonier och ritualer, byggdes konceptionen av gemenskap kring en [[mystik]] förståelse av "varats totalitet", genom en sammanlänkning av glädje och död, lidande och njutning - en hyllning till livets alla aspekter utan undantag. Det är ett ethos utan band till konventionell, humanistiskt färgad förståelse och dess beroende av förnuftet. Bataille skriver i ''Den heliga sammansvärjningen'' (publicerad i tidskriften ''Acéphales'' första nummer):

:"''Vi startar ett krig. Det är tid att överge de civiliserades värld och dess ljus. Det är för sent att vara resonabel och bildad - det har lett till ett liv utan attraktionskraft. Det är nödvändigt att, i hemlighet eller ej, bli fullkomligt annorlunda, eller att upphöra att vara.'' [...] ''Det mänskliga livet är utmattat av att fungera som universums huvud, eller som dess orsak. I samma utsträckning som livet har blivit detta huvud och denna orsak, i samma utsträckning som det har blivit en förutsättning för universum, har det underkastat sig slaveriet.''"

----

'''Människooffret''', en företeelse som genomgående är en viktig beståndsdel i Batailles författarskap, fick i Acéphale betydelsen av gemenskapens omöjlighet; den omöjlighet som är nödvändig för att gemenskap över huvud taget ska vara möjlig. Tanken på ett offer som på samma gång dödar offret och den som offrar är en av betydelserna hos den huvudlöshet som även betecknar frånvaron av rationalism och avsaknaden av ledarskap, och blir symbolen för den omöjliga gemenskapens anropande av en [[utsida]].

Det klassiska offret (dvs både det hedniska gudaoffret och olika individers/kollektivs offer för diverse högre ändamål) kan betraktas som en sorts byteshandel: den som offrar gör det för att uppnå något, för att bevara en given ordning eller för att få förlåtelse för begångna oförrätter. Även om offret inte nödvändigtvis går att enkelt balansera mot kvantifierbara storheter, fungerar dess uppgivande i enlighet med en byteslogik; den som offrar ger något för att få något.

Acéphales tänkta människooffer (även om sällskapets slutgiltiga syfte var offrandet av en frivillig, utfördes ritualen aldrig eftersom den var omöjlig) transcenderar denna konserveringsprocedur. Det offer som saknar uppenbar mening - eller kanske snarare nytta - är ett uppgivande som går bortom den balansakt som utbytet innebär. Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion, utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion. Däremot upprättar han eller hon med nödvändighet en relation som innebär en form av paradoxal gemenskap. Uppgivandet av självet kan inte ske utan [[den andre]]s delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras. Passivitet och aktivitet förenas i denna stund, eller upphör i alla fall att vara relevanta definitioner. I offrets uppgivande av alla kända kategorier öppnas dörren till någonting främmande och okänt, någonting fullkomligt [[utsida|utanför]].

== Acéphales "elva attacker" ==
Genom diskussion och cirkulerandet av texter, formulerade sällskapet Acéphale elva "attacker" eller principer som är uppbyggda som antagonismer:

* '''Slump''' mot massa
* '''Gemensam enighet''' mot den individuella bluffen
* '''Valbar gemenskap''' mot blodets, jordens och intressenas gemenskaper
* '''Självuppgivelsens religiösa kraft''' mot militär makt grundad på girighet och tvång
* '''Den rörliga framtidens förstörande av gränser''' mot det förflutnas vilja till orörlighet
* '''Den tragiske lagbrytaren''' mot ödmjuka offer
* '''Naturens obönhörliga grymhet''' mot den förnedrande bilden av en god gud
* '''Fritt och gränslöst skratt''' mot varje form av hycklande fromhet
* '''Kärlek till ödet, även det grymmaste''' mot pessimisternas och självömkarnas uppgivenhet
* '''Frånvaron av alla former av grund''' mot intrycket av stabilitet
* [[Att utöva glädje inför döden|Glädje inför döden]] mot all odödlighet

Den gemenskap som framträder i dessa provokationer mot den rådande ordningen är en "religion utan gud", ett kompromisslöst bejakande av tillvarons imperfektion och oförutsägbarhet, av smärtan likaväl som glädjen. Men framför allt handlade Acéphale om en sorts '''dödens ethos''' - frånvaro av [[dödsfruktan]], modet att våga dö för att på allvar kunna leva.

== Se även ==

* [[Georges Bataille]]
* [[Maurice Blanchot]]
* [[Avsubjektivering]]
* [[Utsida]]
* [[Läsning av The unavowable community]]

[[Kategori: Georges Bataille]]
[[Kategori: Gemenskap]]

Användare:Zerkalo

2009-01-07T12:21:56Z

Zerkalo:

[[Bild:Dylan2.jpg|left]] För närvarande på vansinnesfabrikens verkstadsgolv. I övrigt, i det mesta, sökande trädgårdar och vilda stigar, eller helt enkelt: något vackert att dö för. Parallellt med denna strävan läses just nu:

:''Den ende och hans egendom'' av [[Max Stirner]]
:''Så talade Zarathustra'' och
:''Bortom gott och ont'' av [[Friedrich Nietzsche]]

Utsida

2009-01-07T12:18:34Z

Zerkalo:

[[Bild:Gränsvandring1.jpg|right]]'''Utsida''' som teoretiskt begrepp används på olika sätt i olika sammanhang. För den kommunistiska strömning som betonar [[kommunisering|kommuniseringens]] externaliserande dimension, är utsidan den verklighet som existerar utanför kapitalets totalitet och dennas anspråk på hegemoni. Det rör sig inte om en färdig verklighet, inte om "en kommunism" som väntar på att realiseras. Utsidan bör snarare förstås som begreppsliggörandet av den möjlighet som omöjliggör de rådande omständigheterna. Vagheten är alltså implicit i begreppet; det rör sig om en realitet som genom själva sin beskaffenhet inte går att systematisera med nuets redskap. En rörelse mot utsidan är med andra ord per defintion en rörelse bort från den kapitalistiska totaliteten.

Rörelser av detta slag tar sig många olika uttryck och behöver inte nödvändigtvis vara revolutionära eller kommunistiska. Utsidan är varken en plats, ett tillstånd eller en ideologisk essens, utan en "annanhet" som bara kan förstås genom sin relation till insidan (det vill säga till de rådande omständigheterna), genom ''gränsen'' mellan in- och utsida - den externaliserande rörelsen kan inte fullständigt begreppsliggöras eller teoretiseras, och inte heller generaliseras som "ren" eller "korrekt" praktik. Begäret att lämna den kapitalistiska verkligheten är alltså inte huvudsakligen begäret att nå utsidan i absolut bemärkelse, utan består i själva rörelsen över gränsen (som ofrånkomligen är imperfekt och ofullkomlig). På detta sätt ''anropas'' utsidan, vilket innebär att ett element av omöjlighet förs in i det möjligas sfär och därmed skapar nya relationer.

Hur dessa tar plats och gestaltar sig i den interioritet som fortfarande upprätthålls, är föremål för en mångfald omständigheter. Så länge anropandet inte är generellt och samtidigt (det vill säga kommuniserande), förblir de nya relationerna spridda undantag, isolerade "öar" som antingen marginaliseras, neutraliseras eller rekupereras av insidans totalitet av relationer.

== Se även ==
* [[Kommunism]]
* [[Kommunisering]]
* [[Projektualitet]]
* [[Krigsmaskin]]

== Vidare läsning ==
* Marcel: [http://www.riff-raff.se/7/angrepp_undandragande.pdf ''Angreppets och undandragandets kommunism''] i Riff-Raff #7
* Batkogruppen: ''Var är vi på väg?'' i [http://www.batko.se/sv_dissident.php Dissident #3]

[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]

Utsida

2009-01-07T12:17:59Z

Zerkalo:

Användardiskussion:Iammany

2009-01-07T12:10:59Z

Zerkalo: Ny sida: Ska du inte använda kategoribilderna du laddade upp? Tycker det är en bra idé med fler bilder.--~~~~

Ska du inte använda kategoribilderna du laddade upp? Tycker det är en bra idé med fler bilder.--[[Användare:Zerkalo|Zerkalo]] 7 januari 2009 kl. 13.10 (CET)

Sabotage

2009-01-07T11:24:14Z

Zerkalo: /* Se även */

'''Sabotage''' är enkelt uttryckt handlingar och praktiker vars syfte är att rent konkret attackera produktionen och arbetet genom [[direkt aktion]]. Själva ordet kommer från det franska ordet för träsko, sabot, och refererar till handlingen att rent konkret kasta en träsko i fabriksmaskiner, en praktik från franskt 1800-tal.

Sabotage innebär alltså rent handgripligen få stopp på maskineriet eller en process, genom direkt våld eller indirekt våld. Det kan vara beteenden eller konkreta handlingar. Exempel kan vara allt från såga ner elstolpar, punktera lastbilsdäck, medvetet mata in fel material i maskinerna, stjäla eller kortsluta datorer, vägra att lyda order eller uppmaningar från överordnade och så vidare. Allt för att få arbetsplatsen och dess produktionsprocess, dess maskineri, att sluta fungera.

Sabotage är en konsekvens av [[alienationen]] och exploateringen på arbetsplatsen. Då vi är främmande för produkterna av vårt arbete och produktionen i sig och dessutom av att tvingas, blir bestulna vår tid och kreativitet, slår vi tillbaka. Ibland är det en medveten handling, ibland en omedveten. Det är inte alltid den enskilde som utför sabotaget gör det som en medvetet handling utifrån sin roll som arbetare. Ibland är det bara pur instinkt och känsla, närmast biologi, en reaktion på underordningen.

Den som saboterar tar också initiativet, tar kontrollen, om så bara för en begränsad tid. Den gör det omöjligt för arbetsgivaren att tvinga fram arbete just där och då. Även om inordningen, exploateringen snabbt hittar nya väger att underordna arbetaren, öppnas för en stund en utgång, en liten glimt av något annat. Inte minst ska den känslomässiga, om än temporära, tillfredsställelsen som infaller efter att arbetaren utfört detta återtagande av kontroll inte underskattas. Dessutom är förståelsen, uttalad eller inte, av att den enskilde arbetaren faktisk kan slå tillbaka viktig. Det måhända fåfängt i ett större perspektiv, men har en kvalitativ aspekt av motstånd och flykt. Det är lika mycket en skapande process för den enskilde arbetaren som det är ett utbrott av en negerande process mot kapitalet. Det är inte [[klasskamp]] i sig själv, men en del av klasskampen.

Sabotaget är alltså ett taktiskt vapen att ta till i den ständiga konflikten varje arbetare känner, frågan om hur eller varför är underordnad handlingen i sig. Ett av många taktiska vapen som varje arbetare har tillgång till och är fria att nyttja helt efter eget huvud. Det är i sig självt inte tillräcklig för att skapa verklig social förändring eller utgöra ett socialt uppror, men kan vara en av många handlingar som ingår i ett sådant.

== Se även ==
* [[Arbete]]
* [[Arbetsvägran]]
* [[Blockad]]
* [[Ludditer]]
* [[Maskning]]

== Läs mer ==
* Ingemar Nilsson: ''[http://www.geocities.com/insurrection_raven/se_texts/anarkistisk_tidskrift_nr8.html#sabotage Sabotage som industriell kamp]''
* [[Albert Jensen]]: ''[http://www.polkagris.nu/index.php?sida=text&id=25 Vad är sabotage?]''

Referensverket

2009-01-07T11:21:51Z

Zerkalo: /* Kategorier */

__NOTOC__

== Kategorier ==
<div style="-moz-column-count:3;">

* [[:Kategori:Antipolitik och kommunisering|Antipolitik och kommunisering]]
* [[:Kategori:Maurice Blanchot|Maurice Blanchot]]
* [[:Kategori:Deleuze & Guattari|Deleuze & Guattari]]
* [[:Kategori:Gemenskap|Gemenskap]]
* [[:Kategori:Georges Bataille|Georges Bataille]]
* [[:Kategori:Kapital- och ideologikritik|Kapital- och ideologikritik]]
* [[:Kategori:Konservativ revolution|Konservativ revolution]]
* [[:Kategori:Friedrich Nietzsches tänkande|Friedrich Nietzsches tänkande]]
* [[:Kategori:Teknik|Teknik]]
</div>

----

{| width="100%" cellpadding="10"

|valign="top" width="25%"|

== Begrepp och teori ==
* [[Affinitetsgrupp]]
* [[Aktivismkritiken]]
* [[Alienation]]
* [[Ansiktslöst motstånd]]
* [[Antiintellektualism]]
* [[Antipolitik]]
* [[Arbete]]
* [[Arbetsvägran]]
* [[Biopolitik]]
* [[Den "andra" arbetarrörelsen]]
* [[Direkt aktion]]
* [[Diskurs]]
* [[Exodus]]
* [[Fordism]]
* [[Formell underordning]]
* [[Gemenskap]]
* [[Gudomligt våld]]
* [[Haecceitet]]
* [[Ideologi]]
* [[Immateriellt arbete]]
* [[Imperiet]]
* [[Informell organsering]]
* [[Insurrektionell anarkism]]
* [[Klass för sig]]
* [[Kapitallogik]]
* [[Klass i sig]]
* [[Klassanalys]]
* [[Klassammansättning]]
* [[Kommunism]]
* [[Kommunisering]]
* [[Konservativ revolution]]
* [[Kontrollsamhället]]
* [[Krigsmaskin]]
* [[Kritisk teori]]
* [[Medelklass]]
* [[Mikrofascism]]
* [[Militanta arbetsplatsundersökningar]]
* [[Multitud]]
* [[Nihilism]]
* [[Nomadtänkande]]
* [[Operaismo]]
* [[Panopticon]]
* [[Parti]]
* [[Postfordism]]
* [[Projektualitet]]
* [[Proletariat]]
* [[Psykoanalys]]
* [[Rationalism]]
* [[Reell underordning]]
* [[Rekuperation]]
* [[Ressentiment]]
* [[Rhizom]]
* [[Sabotage]]
* [[Schizoanalys]]
* [[Singularitet]]
* [[Självreduktion]]
* [[Släta och räfflade rum]]
* [[Stat]]
* [[Suveränitet]]
* [[Subjektivitet]]
* [[Taylorism]]
* [[Toyotism]]
* [[Ultravänster]]
* [[Utsida]]

|valign="top" width="25%"|

== Personer ==
* [[Giorgio Agamben|Agamben, Giorgio]]
* [[Lars Ahlin|Ahlin, Lars]]
* [[Louis Althusser|Althusser, Louis]]
* [[Christopher John Arthur|Arthur, Christopher J.]]
* [[Michail Bakunin|Bakunin, Michail]]
* [[Georges Bataille|Bataille, Georges]]
* [[Walter Benjamin|Benjamin, Walter]]
* [[Maurice Blanchot|Blanchot, Maurice]]
* [[Cajo Brendel|Brendel, Cajo]]
* [[René Char|Char, René]]
* [[Raya Dunayevskaya|Dunayevskaya, Raya]]
* [[Frantz Fanon|Fanon, Frantz]]
* [[Gilles Dauvé|Dauvé, Gilles]]
* [[Guy Debord|Debord, Guy]]
* [[Gilles Deleuze|Deleuze, Gilles]]
* [[Jacques Derrida|Derrida, Jacques]]
* [[Mariarosa Dalla Costa|Dalla Costa, Mariarosa]]
* [[Michel Foucault|Foucault, Michel]]
* [[Martin Glaberman|Glaberman, Martin]]
* [[Félix Guattari|Guattari, Félix]]
* [[Öyvind Fahlström|Fahlström, Öyvind]]
* [[Martin Heidegger|Heidegger, Martin]]
* [[Joe Hill|Hill, Joe]]
* [[Marius Jacob|Jacob, Marius]]
* [[C.L.R. James|James, C.L.R.]]
* [[Ingemar Johansson|Johansson, Ingemar]]
* [[Albert Jensen|Jensen, Albert]]
* [[Ernst Jünger|Jünger, Ernst]]
* [[Wolfi Landstreicher|Landstreicher, Wolfi]]
* [[Emmanuel Lévinas|Lévinas, Emmanuel]]
* [[Karl Marx|Marx, Karl]]
* [[Thomas Müntzer|Müntzer, Thomas]]
* [[Jean-Luc Nancy|Nancy, Jean-Luc]]
* [[Antonio Negri|Negri, Antonio]]
* [[Ernst Niekisch|Niekisch, Ernst]]
* [[Elise Ottesen-Jensen|Ottesen-Jensen, Elise]]
* [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche, Friedrich]]
* [[Fredy Perlman|Perlman, Fredy]]
* [[Moishe Postone|Postone, Moishe]]
* [[Henri Simon|Simon, Henri]]
* [[Upton Sinclair|Sinclair, Upton]]
* [[Paolo Virno|Virno, Paolo]]

|valign="top" width="25%"|

== Grupper ==
* [[Acéphale]]
* [[AKO]]
* [[Aufheben]]
* [[Batkogruppen]]
* [[Black & Red]]
* [[BM Blob]]
* [[BM Combustion]]
* [[Classwar]]
* [[Correspondence]]
* [[Diggers]]
* [[Echanges et movement]]
* [[Elephant Editions]]
* [[Facing Reality]]
* [[Folkmakt]]
* [[Frankfurtskolan]]
* [[Förbundet Arbetarmakt]]
* [[Internationella Arbetarassociationen]]
* [[IWW]]
* [[Johnson-Forest-fraktionen]]
* [[Kamunist Kranti]]
* [[Killing King Abacus]]
* [[King Mob]]
* [[Kämpa Tillsammans!]]
* [[Ludditer]]
* [[Midnight Notes]]
* [[News and Letters Committee]]
* [[Röda bokförlaget]]
* [[Riff-raff]]
* [[Situationistiska Internationalen]]
* [[Socialisme ou Barbarie]]
* [[Sociologiska kollegiet]]
* [[Solidarity]]
* [[Up against the wall motherfuckers]]
* [[Ungsocialisterna]]
* [[Zerowork]]
* [[Wildcat]]
* [[Wu Ming]]

|valign="top" width="25%"|

== Litteratur och film ==

'''Texter:'''
* [[Stato di Eccezione|Agamben, Giorgio: Undantagstillståndet]]
* [[Sven O. Andersson: Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet|Andersson, Sven O.: Vilda strejker]]
* [[Att utöva glädje inför döden|Bataille, Georges: Att utöva glädje inför döden]]
* [[Ögats historia|Bataille, Georges: Ögats historia]]
* [[Gudomligt våld|Benjamin, Walter: Försök till en kritik av våldet]]
* [[Essäer (Blanchot)|Blanchot, Maurice: Essäer]]
* [[La Communauté Inavouable|Blanchot, Maurice: La Communauté Inavouable]]
* [[Alfredo Bonanno: From Riot to Insurrection|Bonanno, Alfredo: From Riot to Insurrection]]
* [[Nomadologin|Deleuze, Gilles & Guattari, Félix: Nomadologin]]
* [[Die Frage nach der Technik|Heidegger, Martin: Die Frage nach der Technik]]
* [[Preussiska anarkister|Heidegren, Carl-Göran: Preussiska anarkister]]
* [[Der Arbeiter|Jünger, Ernst: Der Arbeiter]]
* [[La Communauté désœuvré|Nancy, Jean-Luc: La Communauté désœuvrée]]

'''Film:'''
* [[The Ister|Ister, The]]

Släta och räfflade rum

2009-01-06T11:55:15Z

Zerkalo:

'''Släta och räfflade rum''' är två varandra kompletterande begrepp, använda av [[Gilles Deleuze]] och [[Félix Guattari]] i boken ''[[Mille Plateaux]]''. Begreppen används för att beskriva samverkande tendenser i mänsklig organisering, handling och rörelse.

----

[[Bild:Räfflat2.jpg|right]] De '''räfflade rummen''' är ofrånkomliga konsekvenser av - och samtidigt förutsättningar för - den civilisatoriska processen. Dragandet av linjer, upprättandet av gränser, resandet längs raka och binära transportleder (att färdas från en punkt till en annan), separationen av olika aktivitetssfärer och så vidare, är alla nödvändiga komponenter i [[stat|statens]] framväxt och i det ramverk inom vilket [[kapital|kapitalismen]] uppstår. Detta innebär dock inte att kapitalismen ''är'' ett räfflat rum. Snarare är de räfflade rummen att betrakta som några av förutsättningarna för den kapitalistiska verkligheten.

Kapitalismen växte fram ur de gamla feodala staterna, som under tidigare epoker räfflat rummen - till exempel åkrarna, stads- och statsgränserna, vägarna och handelslederna. Samtidigt hade feodalismen redan upprättat de juridiska, repressiva och byråkratiska apparater och institutioner som kapitalismen sedermera kom att utnyttja och utveckla efter sina egna behov, på en skala som ditintills varit otänkbar. Den [[industriella revolutionen|industriella eran]] skapade en oöverträffad räffling av rummen. Man kan knappast föreställa sig storkapitalets enorma expansion under 1800-talet utan en rigorös och auktoritär behandling av verkligheten i syfte att upprätta tydliga gränser, raka leder, transporterande spår, förmedlande kanaler, löpande band och så vidare - och detta i paradoxal kontrast till det friställande av flöden som kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet.

[[Bild:Öken.jpg|left]]

----

I motsats till denna räfflande tendens, som alltså är en av [[stat|statens]] funktioner, finns det '''släta rummet'''. Där färdas man på ett helt annat sätt, man rör sig och agerar, interagerar och kommunicerar enligt andra premisser än de det räfflade rummet ställer upp. Det räfflade rummet räknar och tilldelar, infogar och transporterar. I det släta rummet finns det inga sådana färdiga förhållningssätt; i stället är det en yta för rörelse och produktion som varken är underkastad statens auktoritet eller kapitalets produktion av [[subjektivitet|subjekt]].

Öknen, stäppen, havet och isen är släta rum. Torget är ett slätt rum, omgivet av gatornas räfflade rum. Det släta rummet är nästan alltid kringskuret av räfflade rum: stäppen möter skogarna, åkrarna och stadsmurarna, havet möter kontinenternas kuster, torget möter gatorna och husen. Men släta rum kan, givetvis, liksom de räfflade, uppfinnas och produceras. De kan hållas och utvidgas. Platser avsedda som räfflade rum kan genom mänskligt handlande ockuperas och förvandlas till släta rum. Mitt i den enorma ansamling av räfflade ytor som det moderna samhället utgör, i den gigantiska sammansättning av arbetsmaskiner som omger den kapitalistiska människan, kan platser uppfinnas eller omvandlas, platser där den [[projektualitet|projektuella]] produktionen av andra relationer manifesteras. Detta sker på flera nivåer, genom en [[krigsmaskin|strategi]] och en [[projektualitet|organisering]] som skiljer sig både från den statliga och den kapitalistiska.

Det släta rummet är emellertid inte per automatik revolutionerande eller [[kommunisering|kommuniserande]]. Det kapitalistiska [[kontrollsamhället]] hanterar exempelvis det släta rummet genom att kringskära det allt mer effektivt och därmed få det att fungera på sina egna premisser. Kapitalet är beroende av släta rum för att friställa nya flöden av kapital och värdeskapande agenter (vilket den så kallade globaliseringen är ett exempel på), men måste samtidigt hålla de släta rummen i schack. Detta sker genom en metod [[Paul Virilio]] kallar "[[fleet in being]]" - en sorts beredskap som förmår kontrollera stora, öppna ytor via separata men inbördes reläande punkter. Internet, med dess paradoxala kombination av öppenhet och kontroll, är ett bra exempel på hur detta fungerar.

== Se även ==

* [[Krigsmaskin]]
* [[Projektualitet]]
* [[Nomadtänkande]]
* [[Utsida]]
* [[Kommunisering]]

== Vidare läsning ==

* Gilles Deleuze och Félix Guattari: [http://www.geocities.com/insurrection_raven/se_texts/deleuze_guattari_traktat_om_nomadologin.html 1227 – Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen]
* Batkogruppen: ''Var är vi på väg?'' i [http://www.batko.se/sv_dissident.php Dissident #3]

[[Kategori: Deleuze & Guattari]]
[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]
[[Kategori: Kapital- och ideologikritik]]

Släta och räfflade rum

2009-01-06T11:03:47Z

Zerkalo:

Ludditerna

2009-01-05T22:55:39Z

Zerkalo:

'''Ludditer''' betecknar personerna bakom en våg av [[sabotage]] som drabbade engelsk tillverkningsindustri under 1810-talet. Med början i Nottingham, år 1811, spred sig sabotagen över landet och utfördes med gerillaliknande metoder, inte sällan med hjälp av lokala [[proletariat|proletära]] grupper. Man ägnade sig åt nattliga sabotageaktioner mot manufakturer, och ibland åt mord på kapitalister och myndighetspersoner. Vid ett flertal tillfällen under 1812 och 1813 stred Ludditerna med den brittiska armén.

Rörelsens namn kommer av den fiktiva personen Ned Ludd, som sades ha förstört ett antal vävstolar i Leicestershire år 1779 och således ha inspirerat rörelsen. Under 1810-talet påstods "General Ludd" eller "Kapten Ludd" vara Ludditernas ledare, vilket var en av Ludditerna själva aktivt underblåst myt. I början av den [[industriella revolutionen]] var sabotage ett allvarligt brott, och "grundarens" och "ledarens" anonymitet anses ibland bero på att ingen av de personer som kallades Ludditer ville ta på sig ansvaret för de inledande sabotagen eller för rörelsens aktioner över huvud taget. Ett flertal Ludditer dömdes också till döden eller livstids straffarbete.

Ur ett sentida perspektiv är Ludditerna ett tidigt exempel på [[ansiktslöst motstånd]] och [[direkt aktion]]; genom att anföra en fiktiv person som grundare och ledare, definierades rörelsen av sina handlingar snarare än av representantskap eller ideal. Då man dessutom riktade sin verksamhet mot de framväxande [[teknik|tekniska innovationer]] som kom att utgöra en av grundförutsättningarna för kapitalismen, drabbades den kapitalistiska produktionen utan någon mellanliggande politisk process, varför den ludditiska rörelsen med fog kan beskrivas som [[antipolitik|antipolitisk]].

Ibland beskrivs Ludditerna som "framstegsfientliga" eller rentav som [[primitivism|primitivister]] som motsatte sig tekniken av rent ideologiska skäl. Upproret skulle ur detta perspektiv antingen ha handlat om militant konservatism eller om utopisk civilisationskritik.

[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]

Ludditerna

2009-01-05T22:55:06Z

Zerkalo:

'''Ludditer''' betecknar personerna bakom en våg av sabotage som drabbade engelsk tillverkningsindustri under 1810-talet. Med början i Nottingham, år 1811, spred sig sabotagen över landet och utfördes med gerillaliknande metoder, inte sällan med hjälp av lokala [[proletariat|proletära]] grupper. Man ägnade sig åt nattliga sabotageaktioner mot manufakturer, och ibland åt mord på kapitalister och myndighetspersoner. Vid ett flertal tillfällen under 1812 och 1813 stred Ludditerna med den brittiska armén.

Rörelsens namn kommer av den fiktiva personen Ned Ludd, som sades ha förstört ett antal vävstolar i Leicestershire år 1779 och således ha inspirerat rörelsen. Under 1810-talet påstods "General Ludd" eller "Kapten Ludd" vara Ludditernas ledare, vilket var en av Ludditerna själva aktivt underblåst myt. I början av den [[industriella revolutionen]] var sabotage ett allvarligt brott, och "grundarens" och "ledarens" anonymitet anses ibland bero på att ingen av de personer som kallades Ludditer ville ta på sig ansvaret för de inledande sabotagen eller för rörelsens aktioner över huvud taget. Ett flertal Ludditer dömdes också till döden eller livstids straffarbete.

Ur ett sentida perspektiv är Ludditerna ett tidigt exempel på [[ansiktslöst motstånd]] och [[direkt aktion]]; genom att anföra en fiktiv person som grundare och ledare, definierades rörelsen av sina handlingar snarare än av representantskap eller ideal. Då man dessutom riktade sin verksamhet mot de framväxande [[teknik|tekniska innovationer]] som kom att utgöra en av grundförutsättningarna för kapitalismen, drabbades den kapitalistiska produktionen utan någon mellanliggande politisk process, varför den ludditiska rörelsen med fog kan beskrivas som [[antipolitik|antipolitisk]].

Ibland beskrivs Ludditerna som "framstegsfientliga" eller rentav som [[primitivism|primitivister]] som motsatte sig tekniken av rent ideologiska skäl. Upproret skulle ur detta perspektiv antingen ha handlat om militant konservatism eller om utopisk civilisationskritik.

[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]

Ludditerna

2009-01-05T22:54:07Z

Zerkalo:

'''Ludditer''' betecknar personerna bakom en våg av sabotage som drabbade engelsk tillverkningsindustri under 1810-talet. Med början i Nottingham, år 1811, spred sig sabotagen över landet och utfördes med gerillaliknande metoder, inte sällan med hjälp av lokala [[proletariat|proletära]] grupper. Man ägnade sig åt nattliga sabotageaktioner mot manufakturer, och ibland åt mord på kapitalister och myndighetspersoner. Vid ett flertal tillfällen under 1812 och 1813 stred Ludditerna med den brittiska armén.

Rörelsens namn kommer av den fiktiva personen Ned Ludd, som sades ha förstört ett antal vävstolar i Leicestershire år 1779 och således ha inspirerat rörelsen. Under 1810-talet påstods "General Ludd" eller "Kapten Ludd" vara Ludditernas ledare, vilket var en av Ludditerna själva aktivt underblåst myt. I början av den industriella revolutionen var sabotage ett allvarligt brott, och "grundarens" och "ledarens" anonymitet anses ibland bero på att ingen av de personer som kallades Ludditer ville ta på sig ansvaret för de inledande sabotagen eller för rörelsens aktioner över huvud taget. Ett flertal Ludditer dömdes också till döden eller livstids straffarbete.

Ur ett sentida perspektiv är Ludditerna ett tidigt exempel på [[ansiktslöst motstånd]] och [[direkt aktion]]; genom att anföra en fiktiv person som grundare och ledare, definierades rörelsen av sina handlingar snarare än av representantskap eller ideal. Då man dessutom riktade sin verksamhet mot de framväxande [[teknik|tekniska innovationer]] som kom att utgöra en av grundförutsättningarna för kapitalismen, drabbades den kapitalistiska produktionen utan någon mellanliggande politisk process, varför den ludditiska rörelsen med fog kan beskrivas som [[antipolitik|antipolitisk]].

Ibland beskrivs Ludditerna som "framstegsfientliga" eller rentav som [[primitivism|primitivister]] som motsatte sig tekniken av rent ideologiska skäl. Upproret skulle ur detta perspektiv antingen ha handlat om militant konservatism eller om utopisk civilisationskritik.

[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]

Ludditerna

2009-01-05T22:52:30Z

Zerkalo:

'''Ludditer''' betecknar de personerna bakom den våg av sabotage som drabbade engelsk tillverkningsindustri under 1810-talet. Med början i Nottingham, år 1811, spred sig sabotagen över landet och utfördes med gerillaliknande metoder, inte sällan med hjälp av lokala [[proletariat|proletära]] grupper. Man ägnade sig åt nattliga sabotageaktioner mot manufakturer, och ibland åt mord på kapitalister och myndighetspersoner. Vid ett flertal tillfällen under 1812 och 1813 stred Ludditerna med den brittiska armén.

Rörelsens namn kommer av den fiktiva personen Ned Ludd, som sades ha förstört ett antal vävstolar i Leicestershire år 1779 och således ha inspirerat rörelsen. Under 1810-talet påstods "General Ludd" eller "Kapten Ludd" vara Ludditernas ledare, vilket var en av Ludditerna själva aktivt underblåst myt. I början av den industriella revolutionen var sabotage ett allvarligt brott, och "grundarens" och "ledarens" anonymitet anses ibland bero på att ingen av de personer som kallades Ludditer ville ta på sig ansvaret för de inledande sabotagen eller för rörelsens aktioner över huvud taget. Ett flertal Ludditer dömdes också till döden eller livstids straffarbete.

Ur ett sentida perspektiv är Ludditerna ett tidigt exempel på [[ansiktslöst motstånd]] och [[direkt aktion]]; genom att anföra en fiktiv person som grundare och ledare, definierades rörelsen av sina handlingar snarare än av representantskap eller ideal. Då man dessutom riktade sin verksamhet mot de framväxande [[teknik|tekniska innovationer]] som kom att utgöra en av grundförutsättningarna för kapitalismen, drabbades den kapitalistiska produktionen utan någon mellanliggande politisk process, varför den ludditiska rörelsen med fog kan beskrivas som [[antipolitik|antipolitisk]].

Ibland beskrivs Ludditerna som "framstegsfientliga" eller rentav som [[primitivism|primitivister]] som motsatte sig tekniken av rent ideologiska skäl. Upproret skulle ur detta perspektiv antingen ha handlat om militant konservatism eller om utopisk civilisationskritik.

[[Kategori: Antipolitik och kommunisering]]

Släta och räfflade rum

2009-01-05T22:48:51Z

Zerkalo:

Referensverket

2009-01-05T22:35:58Z

Zerkalo: /* Begrepp och teori */

__NOTOC__

== Kategorier ==
<div style="-moz-column-count:3;">

* [[:Kategori:Antipolitik och kommunisering|Antipolitik och kommunisering]]
* [[:Kategori:Maurice Blanchot|Maurice Blanchot]]
* [[:Kategori:Deleuze & Guattari|Deleuze & Guattari]]
* [[:Kategori:Gemenskap|Gemenskap]]
* [[:Kategori:Georges Bataille|Georges Bataille]]
* [[:Kategori:Kapital- och ideologikritik|Kapital- och ideologikritik]]
* [[:Kategori:Konservativ revolution|Konservativ revolution]]
* [[:Kategori:Teknik|Teknik]]
</div>

----

{| width="100%" cellpadding="10"

|valign="top" width="25%"|

== Begrepp och teori ==
* [[Affinitetsgrupp]]
* [[Aktivismkritiken]]
* [[Alienation]]
* [[Ansiktslöst motstånd]]
* [[Antiintellektualism]]
* [[Antipolitik]]
* [[Arbete]]
* [[Arbetsvägran]]
* [[Biopolitik]]
* [[Den "andra" arbetarrörelsen]]
* [[Direkt aktion]]
* [[Diskurs]]
* [[Exodus]]
* [[Fordism]]
* [[Formell underordning]]
* [[Gemenskap]]
* [[Gudomligt våld]]
* [[Haecceitet]]
* [[Ideologi]]
* [[Immateriellt arbete]]
* [[Imperiet]]
* [[Informell organsering]]
* [[Insurrektionell anarkism]]
* [[Klass för sig]]
* [[Kapitallogik]]
* [[Klass i sig]]
* [[Klassanalys]]
* [[Klassammansättning]]
* [[Kommunism]]
* [[Kommunisering]]
* [[Konservativ revolution]]
* [[Kontrollsamhället]]
* [[Krigsmaskin]]
* [[Kritisk teori]]
* [[Medelklass]]
* [[Mikrofascism]]
* [[Militanta arbetsplatsundersökningar]]
* [[Multitud]]
* [[Nihilism]]
* [[Nomadtänkande]]
* [[Operaismo]]
* [[Panopticon]]
* [[Parti]]
* [[Postfordism]]
* [[Projektualitet]]
* [[Proletariat]]
* [[Psykoanalys]]
* [[Rationalism]]
* [[Reell underordning]]
* [[Rekuperation]]
* [[Ressentiment]]
* [[Rhizom]]
* [[Sabotage]]
* [[Schizoanalys]]
* [[Singularitet]]
* [[Självreduktion]]
* [[Släta och räfflade rum]]
* [[Stat]]
* [[Suveränitet]]
* [[Subjektivitet]]
* [[Taylorism]]
* [[Toyotism]]
* [[Ultravänster]]
* [[Utsida]]

|valign="top" width="25%"|

== Personer ==
* [[Giorgio Agamben|Agamben, Giorgio]]
* [[Lars Ahlin|Ahlin, Lars]]
* [[Louis Althusser|Althusser, Louis]]
* [[Christopher John Arthur|Arthur, Christopher J.]]
* [[Michail Bakunin|Bakunin, Michail]]
* [[Georges Bataille|Bataille, Georges]]
* [[Walter Benjamin|Benjamin, Walter]]
* [[Maurice Blanchot|Blanchot, Maurice]]
* [[Cajo Brendel|Brendel, Cajo]]
* [[René Char|Char, René]]
* [[Raya Dunayevskaya|Dunayevskaya, Raya]]
* [[Frantz Fanon|Fanon, Frantz]]
* [[Gilles Dauvé|Dauvé, Gilles]]
* [[Guy Debord|Debord, Guy]]
* [[Gilles Deleuze|Deleuze, Gilles]]
* [[Jacques Derrida|Derrida, Jacques]]
* [[Mariarosa Dalla Costa|Dalla Costa, Mariarosa]]
* [[Michel Foucault|Foucault, Michel]]
* [[Martin Glaberman|Glaberman, Martin]]
* [[Félix Guattari|Guattari, Félix]]
* [[Öyvind Fahlström|Fahlström, Öyvind]]
* [[Martin Heidegger|Heidegger, Martin]]
* [[Joe Hill|Hill, Joe]]
* [[Marius Jacob|Jacob, Marius]]
* [[C.L.R. James|James, C.L.R.]]
* [[Ingemar Johansson|Johansson, Ingemar]]
* [[Albert Jensen|Jensen, Albert]]
* [[Ernst Jünger|Jünger, Ernst]]
* [[Wolfi Landstreicher|Landstreicher, Wolfi]]
* [[Emmanuel Lévinas|Lévinas, Emmanuel]]
* [[Karl Marx|Marx, Karl]]
* [[Thomas Müntzer|Müntzer, Thomas]]
* [[Jean-Luc Nancy|Nancy, Jean-Luc]]
* [[Antonio Negri|Negri, Antonio]]
* [[Ernst Niekisch|Niekisch, Ernst]]
* [[Elise Ottesen-Jensen|Ottesen-Jensen, Elise]]
* [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche, Friedrich]]
* [[Fredy Perlman|Perlman, Fredy]]
* [[Moishe Postone|Postone, Moishe]]
* [[Henri Simon|Simon, Henri]]
* [[Upton Sinclair|Sinclair, Upton]]
* [[Paolo Virno|Virno, Paolo]]

|valign="top" width="25%"|

== Grupper ==
* [[Acéphale]]
* [[AKO]]
* [[Aufheben]]
* [[Batkogruppen]]
* [[Black & Red]]
* [[BM Blob]]
* [[BM Combustion]]
* [[Classwar]]
* [[Correspondence]]
* [[Diggers]]
* [[Echanges et movement]]
* [[Elephant Editions]]
* [[Facing Reality]]
* [[Folkmakt]]
* [[Frankfurtskolan]]
* [[Förbundet Arbetarmakt]]
* [[Internationella Arbetarassociationen]]
* [[IWW]]
* [[Johnson-Forest-fraktionen]]
* [[Kamunist Kranti]]
* [[Killing King Abacus]]
* [[King Mob]]
* [[Kämpa Tillsammans!]]
* [[Ludditer]]
* [[Midnight Notes]]
* [[News and Letters Committee]]
* [[Röda bokförlaget]]
* [[Riff-raff]]
* [[Situationistiska Internationalen]]
* [[Socialisme ou Barbarie]]
* [[Sociologiska kollegiet]]
* [[Solidarity]]
* [[Up against the wall motherfuckers]]
* [[Ungsocialisterna]]
* [[Zerowork]]
* [[Wildcat]]
* [[Wu Ming]]

|valign="top" width="25%"|

== Litteratur och film ==

'''Texter:'''
* [[Stato di Eccezione|Agamben, Giorgio: Undantagstillståndet]]
* [[Sven O. Andersson: Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet|Andersson, Sven O.: Vilda strejker]]
* [[Att utöva glädje inför döden|Bataille, Georges: Att utöva glädje inför döden]]
* [[Ögats historia|Bataille, Georges: Ögats historia]]
* [[Gudomligt våld|Benjamin, Walter: Försök till en kritik av våldet]]
* [[Essäer (Blanchot)|Blanchot, Maurice: Essäer]]
* [[La Communauté Inavouable|Blanchot, Maurice: La Communauté Inavouable]]
* [[Alfredo Bonanno: From Riot to Insurrection|Bonanno, Alfredo: From Riot to Insurrection]]
* [[Nomadologin|Deleuze, Gilles & Guattari, Félix: Nomadologin]]
* [[Die Frage nach der Technik|Heidegger, Martin: Die Frage nach der Technik]]
* [[Preussiska anarkister|Heidegren, Carl-Göran: Preussiska anarkister]]
* [[Der Arbeiter|Jünger, Ernst: Der Arbeiter]]
* [[La Communauté désœuvré|Nancy, Jean-Luc: La Communauté désœuvrée]]

'''Film:'''
* [[The Ister|Ister, The]]

Krigsmaskin

2009-01-05T22:33:11Z

Zerkalo:

Krigsmaskin

2009-01-05T22:31:55Z

Zerkalo:

Släta och räfflade rum

2009-01-05T22:28:47Z

Zerkalo:

Släta och räfflade rum

2009-01-05T22:28:04Z

Zerkalo:

Acéphale

2009-01-05T19:38:37Z

Zerkalo: /* Acéphale, det hemliga sällskapet */

'''Acéphale''' (från grek. ''a-cephalus'', "huvud-lös" eller "utan-huvud") var namnet både på en tidskrift grundad av [[Georges Bataille]], och på ett hemligt sällskap som Bataille och bland andra [[Pierre Klossowski]] var medlemmar i under 1930-talet. Det är ingen slump att namnet Acéphale delades mellan en publik och en hemlig sammanslutning; ambitionen med båda projekten var att undersöka möjligheterna till mänsklig [[gemenskap]], med utgångspunkt i [[mystik]] och offer. Genom sina olika karaktärer kan tidskriften och det hemliga sällskapet sägas representera två skilda men förenade aspekter av denna undersökning.

== Tidskriften Acéphale ==
[[Bild:Acephale.jpg|right]]Acéphale kom ut med fem nummer mellan 1936 och 1939. Bataille stod för merparten av bidragen, men även Klossowski, Georges Ambrosino, Jean Wahl och Jules Monnerot, mfl, författade texter till tidskriften. Det första numrets omslag pryddes av en teckning av André Masson, föreställande en huvudlös man som håller i en offerkniv och en brinnande bägare, med en labyrint i magen och ett kranium som kön - gestalten Acéphale. Symboliken i bilden antyder både avsaknaden av en förståelse grundad i konventionell [[rationalism]], liksom betydelsen av offer och uppgivande i all verklig gemenskap, men också den möjlighet till transcendens som finns rotad i den mänskliga erfarenhetens monstruösa singularitet - något som knyter an både till '''gnosticismen''' och till [[Friedrich Nietzsche|Nietzsches]] [[övermänniska]].

Tidskriften hade "religion, sociologi, filosofi" som sina ständiga teman. Även kritiken av [[fascism|fascismen]] är ett genomgående tema i Acéphale, kanske främst genom Batailles rentvående av [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]], som vid denna tid huvudsakligen betraktades som en inspirationskälla för den tyska nationalsocialismen. Acéphales andra nummer innehåller bland annat en uppgörelse med Nietzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsche (texten är betitlad "Elisabeth Judas-Förster"), som använde broderns verk i sin egen antisemtiska och pro-nazistiska verksamhet. På så vis innebar Acéphale för Bataille ett återvändande till det politiska från en ny utgångspunkt (han hade några år tidigare övergivit det mer explicit politiska projektet Contre-Attaque, en sammanslutning med rötter i den surrealistiska rörelsen). Också de övriga numren rör sig kring Nietzsches tänkande, med utgångspunkt i bland annat det heliga, offret och döden.

== Acéphale, det hemliga sällskapet ==
Mycket lite är känt om sällskapet Acéphale, bortsett från vissa rykten om några av dess ceremonier (bland annat att medlemmarna möttes vid midnatt under ett träd som slagits av blixten). Eftersom alla medlemmar svurit sig till tystnad rörande sällskapets göranden, existerar inga bevarade förstahandsredogörelser av vad Acéphale egentligen handlade om. Vissa allmänna konturer går dock att skönja, kanske främst tack vare [[Maurice Blanchot]] som, även om han aldrig personligen deltog i Acéphales gemenskap, stod Bataille nära och vars tänkande har flera beröringspunkter med de frågeställningar Bataille närmade sig med projektet i fråga.

Idén bakom sällskapet tycks centrera kring tre huvudsakliga temata: det irrationellas kraft, det esoteriska som princip, och människooffrets estetik. Alla dessa aspekter verkar emellertid ha syftat till en utökad förståelse av gemenskapens förutsättningar, bortom en klassiskt politisk/konstitutionell begreppshorisont. '''Hemligheten''', eller avgränsningen mot yttervärlden, fungerar på ett paradoxalt sätt som en öppning mot det universella; genom att utgöra en extremt liten och begränsad grupp, utgör medlemmarna en helhet på samma sätt som hela mänskligheten utgör en helhet. Blanchot skriver i ''[[The Unavowable Community]]'':

:"''Each member of the community is not only the whole community, but the violent, disparate, exploded, powerless incarnation of the totality of beings who, tending to exist integrally, have as corollary the nothingness they have already, and in advance, fallen into.'' [...] ''each member of the group was no longer only responsible for the group but for the total existence of humanity.''"

Genom delandet av hemligheter som konkretiserades i ceremonier och ritualer, byggdes konceptionen av gemenskap kring en [[mystik]] förståelse av "varats totalitet", genom en sammanlänkning av glädje och död, lidande och njutning - en hyllning till livets alla aspekter utan undantag. Det är ett ethos utan band till konventionell, humanistiskt färgad förståelse och dess beroende av förnuftet. Bataille skriver i ''Den heliga sammansvärjningen'' (publicerad i tidskriften ''Acéphales'' första nummer):

:"''Vi startar ett krig. Det är tid att överge de civiliserades värld och dess ljus. Det är för sent att vara resonabel och bildad - det har lett till ett liv utan attraktionskraft. Det är nödvändigt att, i hemlighet eller ej, bli fullkomligt annorlunda, eller att upphöra att vara.'' [...] ''Det mänskliga livet är utmattat av att fungera som universums huvud, eller som dess orsak. I samma utsträckning som livet har blivit detta huvud och denna orsak, i samma utsträckning som det har blivit en förutsättning för universum, har det underkastat sig slaveriet.''"

----

'''Människooffret''', en företeelse som genomgående är en viktig beståndsdel i Batailles författarskap, fick i Acéphale betydelsen av gemenskapens omöjlighet; den omöjlighet som är nödvändig för att gemenskap över huvud taget ska vara möjlig. Tanken på ett offer som på samma gång dödar offret och den som offrar är en av betydelserna hos den huvudlöshet som även betecknar frånvaron av rationalism och avsaknaden av ledarskap, och blir symbolen för den omöjliga gemenskapens anropande av en [[utsida]].

Det klassiska offret (dvs både det hedniska gudaoffret och olika individers/kollektivs offer för diverse högre ändamål) kan betraktas som en sorts byteshandel: den som offrar gör det för att uppnå något, för att bevara en given ordning eller för att få förlåtelse för begångna oförrätter. Även om offret inte nödvändigtvis går att enkelt balansera mot kvantifierbara storheter, fungerar dess uppgivande i enlighet med en byteslogik; den som offrar ger något för att få något.

Acéphales tänkta människooffer (även om sällskapets slutgiltiga syfte var offrandet av en frivillig, utfördes ritualen aldrig eftersom den var omöjlig) transcenderar denna konserveringsprocedur. Det offer som saknar uppenbar mening - eller kanske snarare nytta - är ett uppgivande som går bortom den balansakt som utbytet innebär. Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion, utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion. Däremot upprättar han eller hon med nödvändighet en relation som innebär en form av paradoxal gemenskap. Uppgivandet av självet kan inte ske utan [[den andre]]s delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras. Passivitet och aktivitet förenas i denna stund, eller upphör i alla fall att vara relevanta definitioner. I offrets uppgivande av alla kända kategorier öppnas dörren till någonting främmande och okänt, någonting fullkomligt [[utsida|utanför]].

== Acéphales "elva attacker" ==
Genom diskussion och cirkulerandet av texter, formulerade sällskapet Acéphale elva "attacker" eller principer som är uppbyggda som antagonismer:

* '''Slump''' mot massa
* '''Gemensam enighet''' mot den individuella bluffen
* '''Valbar gemenskap''' mot blodets, jordens och intressenas gemenskaper
* '''Självuppgivelsens religiösa kraft''' mot militär makt grundad på girighet och tvång
* '''Den rörliga framtidens förstörande av gränser''' mot det förflutnas vilja till orörlighet
* '''Den tragiske lagbrytaren''' mot ödmjuka offer
* '''Naturens obönhörliga grymhet''' mot den förnedrande bilden av en god gud
* '''Fritt och gränslöst skratt''' mot varje form av hycklande fromhet
* '''Kärlek till ödet, även det grymmaste''' mot pessimisternas och självömkarnas uppgivenhet
* '''Frånvaron av alla former av grund''' mot intrycket av stabilitet
* [[Att utöva glädje inför döden|Glädje inför döden]] mot all odödlighet

Den gemenskap som framträder i dessa provokationer mot den rådande ordningen är en "religion utan gud", ett kompromisslöst bejakande av tillvarons imperfektion och oförutsägbarhet, av smärtan likaväl som glädjen. Men framför allt handlade Acéphale om en sorts '''dödens ethos''' - frånvaro av [[dödsfruktan]], modet att våga dö för att på allvar kunna leva.

== Se även ==

* [[Georges Bataille]]
* [[Maurice Blanchot]]
* [[Avsubjektivering]]
* [[Utsida]]
* [[Läsning av The unavowable community]]

[[Kategori: Georges Bataille]]
[[Kategori: Gemenskap]]

Släta och räfflade rum

2009-01-05T18:41:43Z

Zerkalo: Ny sida: '''Släta och räfflade rum''' är två varandra kompletterande begrepp, använda av Gilles Deleuze och Félix Guattari i boken ''Mille Plateaux''. Begreppen används för att b...

Krigsmaskin

2009-01-05T17:57:19Z

Zerkalo:

Krigsmaskin

2009-01-05T17:45:49Z

Zerkalo: /* Allmän definition */

'''Krigsmaskin''' som filosofiskt begrepp används av [[Gilles Deleuze]] och [[Félix Guattari]] i boken [[Mille Plateaux|''Mille Plateaux'' (''Tusen platåer'', 1980)]], och betecknar en speciell typ av rörelse, organisering och aktivitet. Krigsmaskinen är emellertid inte en ren form, utan en ''tendens'', en närvaro av praktiker och förhållningssätt. [[Bild:Krigsmaskin.jpg|right]]

== Allmän definition ==

I ''[[Nomadologin]]'' (kapitel 12 i ''Mille Plateaux'') definieras krigsmaskinen som "extern i förhållande till statsapparaten". Detta kan sägas sammanfatta en hel del av krigsmaskinens essens; genom sin [[nomad|nomadiska]] karaktär skiljer sig från den typ av praktiker Deleuze och Guattari kallar ''statliga'' (se [[stat]]). Nomadiskt och statligt är i en mening polära motsatser, men enbart på en begreppslig nivå. De fungerar genom ett växelspel, där de samtidigt kan vara närvarande i samma kontext - I ''Nomadologin'' används många historiska exempel för att påvisa hur krigsmaskinen och staten definierat varandra och verkat parallellt genom skiftande sociala, kunskapsmässiga och konstnärliga sammansättningar. Staten och krigsmaskinen är helt enkelt hela tiden närvarande i varandra; vilken form som accentueras beror på en mängd skiftande faktorer. Förenklat handlar samspelet mellan stat och krigsmaskin om definitionen av gränsen mellan insida och [[utsida]].

De statliga praktikerna, eller statsapparaten, är en mångförgrenad men väl avgränsad kontrollpraktik, en sorts [[suverän]] som kännetecknas av upprättandet av en ''interioritet''. Krigsmaskinen är extern i förhållande till denna kontrollfunktion. Krigsmaskinen, eller krigaren, är alltid ett annat, ett utifrån kommande, som statsapparaten gör sitt bästa för att antingen förinta eller sluka upp och inkorporera i sina egna funktioner. När statsapparaten har en militär apparat till sitt förfogande, är detta exempelvis ett resultat av att krigsmaskinen underordnats statens juridiska funktion, av att den blivit "infångad" och börjat fungera i enlighet med insidans logik.

Den grundläggande skillnaden mellan statsapparaten och krigsmaskinen, förutom deras positioner internt respektive externt, är deras ''former''. Staten reproducerar hela tiden sin igenkännbara form, även genom sina variationer, eftersom den definieras genom sina gränser. Den är öppen i sin existensform, alltid demonstrerande sin makt och sin position i förhållande till samhället. Den försöker alltid bevara sina apparater och sysslar således främst med ''reproduktion''. Krigsmaskinen, däremot, finns bara till i sina förändringar. Den består av [[flöden]] och rörelser som staten bara kan överta i en sekundär form, efter att de underkastats statlig disciplin och kontroll. Krigsmaskinen har alltid ett element av ''hemlighet'' (eller osynlighet), av ''affekt'' och ''hastighet'', av ''produktion''. Den opererar [[Rhizom|rhizomatiskt]] och kan sägas innehålla en potentiell [[projektualitet]].

Det är viktigt att påpeka att krigsmaskinen inte nödvändigtvis fungerar revolutionerande eller [[kommunisering|kommuniserande]]. Det globala [[kapital|kapitalet]] har till exempel historiskt sett agerat som en eller flera krigsmaskiner, och kan idag sägas bestå av både av statliga och nomadiska praktiker.

== Kriget och den Statliga krigsmaskinen ==

Krigsmaskinens främsta mål är alltid att konstituera ett [[släta och räfflade rum|slätt rum]], att ockupera det och förflytta sig i det. Kriget är således inte ett självändamål utan en ibland nödvändig oundviklighet. Att "vinna" eller "förlora" i bemärkelsen tillintetgöra motståndaren, är ur detta perspektiv oväsentligt - det handlar om att skapa rummet och hålla det. Krigsmaskinen utgör alltså en positiv, producerande kraft, som när det oundvikligen stöter på motstånd i form av Stater eller [[släta och räfflade rum|räfflade rum]] begåvas med en fiende och därmed antar en destruktiv/negativ karaktär som ett komplementärt syfte. Kriget är alltså en följd och på ett sätt en fullbordan (därför att det är oundvikligt) av krigsmaskinen.

När Staten övertar krigsmaskinen blir emellertid kriget - det vill säga kriget i Statens tjänst - dess primära syfte. På så vis slår krigsmaskinen tillbaka mot [[nomad|nomaderna]] i förändrad form, i ett krig som de i slutänden är dömda att "förlora". Med detta emellertid inte sagt att släta rum inte längre kan produceras och hållas; tvärtom fortgår dynamiken mellan de båda tendenserna. Övertagandet sker primärt genom en integrering av det [[nomad|nomadiska]] i Staten: de släta rummen bibehålls men underkastas Statens regim; de fungerar som kommunikationsleder, nomaderna upptas som en krigarklass, de rhizomatiska strukturerna inordas i räfflade rum, etc. Denna process är givetvis riskabel för Staten, eftersom en total integration är omöjlig.

Även om den Statliga krigsmaskinen har kriget som sitt syfte, är detta inte fallet för Staten som helhet. Snarare är kriget en del av statsapparatens hegemoniska ambitioner, strävan efter att inordna allt i den egna logikreproduktionen, att upprätthålla ekonomin. Detta sker genom det '''totala kriget''', den fullkomliga fusionen mellan Stat och kapital (mellan Statligt och nomadiskt):

:''"Frågan handlar alltså mindre om att förverkliga kriget än om att överta krigsmaskinen.'' [...] ''[D]e faktorer som gör Statens krig till ett totalt krig är nära förbundna med kapitalismen: det handlar om en investering av konstant kapital i krigsmateriel, krigsindustri och krigsekonomi och en investering av rörligt kapital i population såsom fysisk och moralisk (påen gång krigets aktörer och de som lider av det). Det totala kriget är inte bara ett förintelsekrig, utan uppträder då förintelsen som sitt 'centrala mål' tar inte bara fiendearmén eller fiendestaten utan hela befolkningen och dess ekonomi."'' ([[Nomadologin]])

== Den globala krigsmaskinen ==

Övertagandet får en succesiv rekyleffekt ju mer globalt det blir; Staterna återskapar en gigantisk, världsomspännande krigsmaskin som de själva blir underordnade delar av (utbytbara, motverkande, samarbetande, löstagbara). Detta tar sig inledningsvis uttryck i [[fascim|fascismen]] (som är att betrakta som ett inledande "utkast"), och i våra dagar i den post-fascistiska strävan efter total fred - det vill säga fred uppnådd genom ständig krigföring och intern och extern terror; [[kontrollsamhället]].

:''"Krigsmaskinen återskapar ett slätt rum som gör anspråk på att kontrollera och omge hela jorden. Det totala kriget har övergivits till förmån för en ännu mer skrämmande form av fred."'' ([[Nomadologin]])

Denna återskapade mega-krigsmaskin, denna globala klon, utgör den ena av krigsmaskinens (som tendens betraktad) två poler, eller möjliga manifestationer; krigets potentiellt oändliga förstörelselinje, totalt krig i samspel med begränsat (lokalt) krig, global organisation, etc. Den andra polen däremot är en kreativ flyktlinje, produktion och ockupation av släta rum och människors förflyttning i dessa rum, mindre kvantiteter, lokala händelser, [[haecceitet|haecceiteter]] i samspel, framkastande av [[problem]], uppfinnande av vapen (i ordets bredaste bemärkelse). Kriget är för denna andra, potentiellt [[projektualitet|projektuella]] pol enbart supplementärt, en konsekvens av konfrontationen med Staten.

Denna "lilla" eller "mindre" krigsmaskin kan uppfinnas och återupptäckas på alla möjliga plan, och är en naturlig och ofrånkomlig motattack på den globala krigsmaskinen. Det handlar om icke-kvantitativt motstånd, produktion av Annan-het och [[utsida|utsidor]], utvidgade sammansättningar och flyktlinjer som rör sig utanför de räfflade rummen och infångningsapparaterna. Detta återuppfinnande, produktiva motstånd, är resultat av de omständigheter den globala krigsmaskinen ställer upp:

:''"Likväl återskapar Stats- eller Världskrigsmaskinens själva betingelser, det vill säga det fasta kapitalet (resurser och materiel) och det rörliga mänskliga kapitalet, ständigt nya möjligheter till oväntade motattacker, oförutsedda initiativ som bestämmer muterade maskiner, folkliga och revolutionära minoriteter... 'Mångformad, ständigt manövrerande och allerstädes närvarande'' [...] ''ekonomisk, subversiv, politisk, moralisk, etc.', den ogripbare materielle Sabotören eller den mänsklige Desertören i de mest skiftande gestalter."'' ([[Nomadologin]])

== Se även ==
* [[Gilles Deleuze]]
* [[Félix Guattari]]
* [[Nomadtänkande]]
* [[Stat]]
* [[Utsida]]
* [[Exodus]]

== Externa källor ==
[http://www.geocities.com/insurrection_raven/se_texts/deleuze_guattari_traktat_om_nomadologin.html 1227 – Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen]

[[Kategori:Deleuze & Guattari]]
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]]