Amadeo Bordiga - Versionshistorik

Iammany den 19 september 2024 kl. 16.46

2024-09-19T16:46:09Z

Iammany den 6 april 2015 kl. 07.52

2015-04-06T07:52:05Z

Iammany den 6 april 2015 kl. 06.45

2015-04-06T06:45:40Z

Iammany: Skapade sidan med 'left'''Amadeo Bordiga''' (1889-1970) var en italiensk marxist, för en tid ordförande för Italienska kommunistpartiet, och främst känd som en av den '''k…'

2013-05-04T15:51:40Z

Skapade sidan med 'left'''Amadeo Bordiga''' (1889-1970) var en italiensk marxist, för en tid ordförande för Italienska kommunistpartiet, och främst känd som en av den '''k…'

Ny sida

[[Bild:Bordiga.jpg|left]]'''Amadeo Bordiga''' (1889-1970) var en italiensk marxist, för en tid ordförande för Italienska kommunistpartiet, och främst känd som en av den '''kommunistiska vänsterns''' framträdande teoretiker. Som ledare av Italienska kommunistpartiet från 1921 till 1923, då han greps för “komplott mot staten”, intog han en mer radikal hållning än många andra partier. Han motsatte sig (den politiska) enhetsfronttaktiken och parollen om en arbetarregering. Detta menade han skulle leda till förvirring hos massorna och dölja de andra vänsterpartiernas kontrarevolutionära program. För Bordiga var fackföreningarna utgångspunkten i kampen mot fascismen. Partiet skulle vara närvarande i alla fackföreningar, i alla sammanhang där proletariatet var, och helt osekteristiskt arbeta för ett '''maktövertagande'''. Han var övertygad om att det inte är möjligt att välja mellan fascism och demokrati, som båda var olika former av det borgerliga herraväldet, och att det ur ett revolutionärt perspektiv inte spelade någon roll. [[Gilles Dauvé]] skriver angående detta:

:"Historiker håller ofta Bordiga ansvarig för att Mussolini kom till makten och han anklagas till och med för att vara okänslig inför folkets lidanden under fascismen. […] Även om demokratin ansågs som ett mindre ont än fascismen skulle det vara dumt och meningslöst att understödja demokratin för att på så sätt kunna undvika fascism. Den italienska (och senare även den tyska) erfarenheten visade att demokratin inte bara hade stått maktlös inför fascismen, utan att den hade underblåst den för att kunna rädda sig själv. I rädslan för proletariatet födde demokratin fascismen. Därför var det enda alternativet till fascism proletariatets diktatur."

Bordiga var antiparlamentariker eftersom han menade att man inte kunde använda bolsjevismen som allomfattande strategi och taktik. Italien var redan en parlamentarisk demokrati som användes för att avradikalisera massorna. Istället för att rikta sitt arbete mot parlamentet, vilket skulle leda till nationalism, skulle man sprida partiet genom fackföreningarna runtom i Italien för att försöka skapa territoriella organisationer. Här ser man kritiken av '''Antonio Gramscis''' rådssocialism, men man ser också kritiken av den s.k. bolsjeviseringen som komintern förespråkade i samband med enhetsfronten. Alla partier skulle formas efter det ryska partiets modell. Bordiga sa nej, men förlorade kampen. Han såg då hur komintern blev alltmer despotisk och censurerande, vilket lade grunderna för '''Stalins''' maktövertagande.

Efter 1923 förlorade Bordiga ledarskapet över partiet men försökte inte heller återta det. Istället tog Gramsci över som ledde partiet i en mer prosovjetisk riktning. Bordiga formulerar i bland annat den under 1924 grundade månadstidskriften ''Prometeo'' en '''vänsteropposition''' inom partiet. 1925 försvarar han också Trotskij mot stalinisternas angrepp, utan att fullt ut stödja Trotskijs hållning i alla frågor. Detta ledde senare, 1930, till att han uteslöts från partiet. 1926 döms Bordiga av fascisterna utan rättegång till tre års förvisning. Efter förvisningen placeras han under husarrest, under vilket han förblir fram till Mussolinis regim störtas. Under denna period ägnade sig Bordiga inte åt någon politisk verksamhet alls. Först 1943 grundas '''Internationalistiska kommunistiska partiet''' (senare '''Internationella kommunistiska partiet''') där Bordiga kom att medverka som en framträdande teoretiker.

1968 drabbas Bordiga mer och mer av sjukdoms- och ålderskrämpor som förhindrar honom från att delta i partiverksamheten. Bordiga avlider efter ett slaganfall den 23 juli 1970.

=== Minnen och principer ===
Bordiga själv stod alltid fast vid sin obevekliga leninism och vad som bäst kan beskrivas som teknokratiskt auktoritära vision om kommunismen. Bland kamrater i Internationella kommunistiska partiet fanns emellertid andra uppfattningar, och senare grupper och personer som influerats av Bordiga har tagit fasta på vissa centrala teser och förkastat andra. Några av Bordigas teser som influerat andra är till exempel de om '''parti, klass, demokrati och kommunismens "invarianta" kärna'''.

När partiet under efterkrigstiden krympte till en försvinnande liten minoritet och den större delen av proletariatet istället underställde sig de partier som helt stod i det rådande samhällets tjänst, fokuserade Bordiga på att rädda och bevara den revolutionära rörelsens ''minne och principer'', vilket Bordiga då menade var partiets huvudsakliga uppgift. Han menade vidare att det finns en distinktion mellan '''historiskt parti''' och '''formellt parti'''. Det historiska partiet bär på en ''kontinuitet'' som inte behöver sammanfalla med det formella. Han insisterade emellertid på att revolutionären inte har ett val om den vill ansluta till det formella partiet eller inte, för bara i enheten kan vi nå en revolutionär seger, bara när det historiska partiets ''innehåll'' (den '''invarianta doktrinen''') och det formella (eller kontingenta) partiets handling förenas blir det en “kraft och fysisk praxis för en avgörande del av det kämpande proletariatet.” Tills en mer objektivt gynnsam situation uppstår är partiets uppgift att bevara och överföra kontinuiteten till kommande generationer.

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
-[[Bild:Bordiga.jpg|right]]'''Amadeo Bordiga''' (1889-1970) var en italiensk marxist, ingick för en tid i ledningen för Italienska kommunistpartiet, och främst känd som en av den '''kommunistiska vänsterns''' framträdande teoretiker. Som en av de ledande i Italienska kommunistpartiet från 1921 till 1923, då han greps för “komplott mot staten”, intog han en mer radikal hållning än många andra partier. En vanlig missuppfattning är att han var ordförande men något ''ordförandeskap existerade inte'' utan en centralkommitté av femton personer valde fem ledamöter för en verkställande kommitté (förutom Bordiga också Fortichiari Bruno, Ruggero Grieco, Luigi Repossi och Umberto Terracini) som cirkulerade information. Han motsatte sig (den politiska) enhetsfronttaktiken och parollen om en arbetarregering. Detta menade han skulle leda till förvirring hos massorna och dölja de andra vänsterpartiernas kontrarevolutionära program. För Bordiga var fackföreningarna utgångspunkten i kampen mot [[fascism]]en. Partiet skulle vara närvarande i alla fackföreningar, i alla sammanhang där proletariatet var, och helt osekteristiskt arbeta för ett '''maktövertagande'''. Han var övertygad om att det inte är möjligt att välja mellan fascism och [[demokrati]], som båda var olika former av det borgerliga herraväldet, och att det ur ett revolutionärt perspektiv inte spelade någon roll. [[Gilles Dauvé]] skriver angående detta:
+[[Bild:Bordiga.jpg|right]]'''Amadeo Bordiga''' (1889-1970) var en italiensk marxist, ingick för en tid i ledningen för Italienska kommunistpartiet, och främst känd som en av den '''[[Ultravänstern|kommunistiska vänsterns]]''' framträdande teoretiker. Som en av de ledande i Italienska kommunistpartiet från 1921 till 1923, då han greps för “komplott mot staten”, intog han en mer radikal hållning än många andra partier. En vanlig missuppfattning är att han var ordförande men något ''ordförandeskap existerade inte'' utan en centralkommitté av femton personer valde fem ledamöter för en verkställande kommitté (förutom Bordiga också Fortichiari Bruno, Ruggero Grieco, Luigi Repossi och Umberto Terracini) som cirkulerade information. Han motsatte sig (den politiska) enhetsfronttaktiken och parollen om en arbetarregering. Detta menade han skulle leda till förvirring hos massorna och dölja de andra vänsterpartiernas kontrarevolutionära program. För Bordiga var fackföreningarna utgångspunkten i kampen mot [[fascism]]en. Partiet skulle vara närvarande i alla fackföreningar, i alla sammanhang där proletariatet var, och helt osekteristiskt arbeta för ett '''maktövertagande'''. Han var övertygad om att det inte är möjligt att välja mellan fascism och [[demokrati]], som båda var olika former av det borgerliga herraväldet, och att det ur ett revolutionärt perspektiv inte spelade någon roll. [[Gilles Dauvé]] skriver angående detta:
 :"Historiker håller ofta Bordiga ansvarig för att Mussolini kom till makten och han anklagas till och med för att vara okänslig inför folkets lidanden under fascismen. […] Även om demokratin ansågs som ett mindre ont än fascismen skulle det vara dumt och meningslöst att understödja demokratin för att på så sätt kunna undvika fascism. Den italienska (och senare även den tyska) erfarenheten visade att demokratin inte bara hade stått maktlös inför fascismen, utan att den hade underblåst den för att kunna rädda sig själv. I rädslan för proletariatet födde demokratin fascismen. Därför var det enda alternativet till fascism proletariatets diktatur."
-Bordiga var antiparlamentariker eftersom han menade att man inte kunde använda bolsjevismen som allomfattande strategi och taktik. Italien var redan en parlamentarisk demokrati som användes för att avradikalisera massorna. Istället för att rikta sitt arbete mot parlamentet, vilket skulle leda till nationalism, skulle man sprida partiet genom fackföreningarna runtom i Italien för att försöka skapa territoriella organisationer. Här ser man kritiken av '''Antonio Gramscis''' rådssocialism, men man ser också kritiken av den s.k. bolsjeviseringen som komintern förespråkade i samband med enhetsfronten. Alla partier skulle formas efter det ryska partiets modell. Bordiga sa nej, men förlorade kampen. Han såg då hur komintern blev alltmer despotisk och censurerande, vilket lade grunderna för '''Stalins''' maktövertagande.
+Bordiga var antiparlamentariker eftersom han menade att man inte kunde använda bolsjevismen som allomfattande strategi och taktik. Italien var redan en parlamentarisk demokrati som användes för att avradikalisera massorna. Istället för att rikta sitt arbete mot parlamentet, vilket skulle leda till nationalism, skulle man sprida partiet genom fackföreningarna runtom i Italien för att försöka skapa territoriella organisationer. Här ser man kritiken av '''[[Antonio Gramsci]]s''' rådssocialism, men man ser också kritiken av den s.k. bolsjeviseringen som komintern förespråkade i samband med enhetsfronten. Alla partier skulle formas efter det ryska partiets modell. Bordiga sa nej, men förlorade kampen. Han såg då hur komintern blev alltmer despotisk och censurerande, vilket lade grunderna för '''Stalins''' maktövertagande.
-Efter 1923 förlorade Bordiga ledarskapet över partiet men försökte inte heller återta det. Istället tog Gramsci över som ledde partiet i en mer prosovjetisk riktning. Bordiga formulerar i bland annat den under 1924 grundade månadstidskriften ''Prometeo'' en '''vänsteropposition''' inom partiet. 1925 försvarar han också Trotskij mot stalinisternas angrepp, utan att fullt ut stödja Trotskijs hållning i alla frågor. Detta ledde senare, 1930, till att han uteslöts från partiet. 1926 döms Bordiga av fascisterna utan rättegång till tre års förvisning. Efter förvisningen placeras han under husarrest, under vilket han förblir fram till Mussolinis regim störtas. Under denna period ägnade sig Bordiga inte åt någon politisk verksamhet alls. Först 1943 grundas '''Internationalistiska kommunistiska partiet''' (senare '''Internationella kommunistiska partiet''') där Bordiga kom att medverka som en framträdande teoretiker.
+Efter 1923 fråntogs Bordiga sin ledande plats i partiet men försökte inte heller återta det. Istället tog Gramsci över som ledde partiet i en mer prosovjetisk riktning. Bordiga formulerar i bland annat den under 1924 grundade månadstidskriften ''Prometeo'' en '''vänsteropposition''' inom partiet. 1925 försvarar han också Trotskij mot stalinisternas angrepp, utan att fullt ut stödja Trotskijs hållning i alla frågor. Detta ledde senare, 1930, till att han uteslöts från partiet. 1926 döms Bordiga av fascisterna utan rättegång till tre års förvisning. Efter förvisningen placeras han under husarrest, under vilket han förblir fram till Mussolinis regim störtas. Under denna period ägnade sig Bordiga inte åt någon politisk verksamhet alls. Först 1943 grundas '''Internationalistiska kommunistiska partiet''' (senare '''Internationella kommunistiska partiet''') där Bordiga kom att medverka som en framträdande teoretiker.
 drabbas Bordiga mer och mer av sjukdoms- och ålderskrämpor som förhindrar honom från att delta i partiverksamheten. Bordiga avlider efter ett slaganfall den 23 juli 1970.

← Äldre version		Versionen från 6 april 2015 kl. 07.52
Rad 1:		Rad 1:
−	[[Bild:Bordiga.jpg\|~~left~~]]'''Amadeo Bordiga''' (1889-1970) var en italiensk marxist, ingick för en tid i ledningen för Italienska kommunistpartiet, och främst känd som en av den '''kommunistiska vänsterns''' framträdande teoretiker. Som en av de ledande i Italienska kommunistpartiet från 1921 till 1923, då han greps för “komplott mot staten”, intog han en mer radikal hållning än många andra partier. En vanlig missuppfattning är att han var ordförande men något ''ordförandeskap existerade inte'' utan en centralkommitté av femton personer valde fem ledamöter för en verkställande kommitté (förutom Bordiga också Fortichiari Bruno, Ruggero Grieco, Luigi Repossi och Umberto Terracini) som cirkulerade information. Han motsatte sig (den politiska) enhetsfronttaktiken och parollen om en arbetarregering. Detta menade han skulle leda till förvirring hos massorna och dölja de andra vänsterpartiernas kontrarevolutionära program. För Bordiga var fackföreningarna utgångspunkten i kampen mot ~~fascismen~~. Partiet skulle vara närvarande i alla fackföreningar, i alla sammanhang där proletariatet var, och helt osekteristiskt arbeta för ett '''maktövertagande'''. Han var övertygad om att det inte är möjligt att välja mellan fascism och demokrati, som båda var olika former av det borgerliga herraväldet, och att det ur ett revolutionärt perspektiv inte spelade någon roll. [[Gilles Dauvé]] skriver angående detta:	+	[[Bild:Bordiga.jpg\|right]]'''Amadeo Bordiga''' (1889-1970) var en italiensk marxist, ingick för en tid i ledningen för Italienska kommunistpartiet, och främst känd som en av den '''kommunistiska vänsterns''' framträdande teoretiker. Som en av de ledande i Italienska kommunistpartiet från 1921 till 1923, då han greps för “komplott mot staten”, intog han en mer radikal hållning än många andra partier. En vanlig missuppfattning är att han var ordförande men något ''ordförandeskap existerade inte'' utan en centralkommitté av femton personer valde fem ledamöter för en verkställande kommitté (förutom Bordiga också Fortichiari Bruno, Ruggero Grieco, Luigi Repossi och Umberto Terracini) som cirkulerade information. Han motsatte sig (den politiska) enhetsfronttaktiken och parollen om en arbetarregering. Detta menade han skulle leda till förvirring hos massorna och dölja de andra vänsterpartiernas kontrarevolutionära program. För Bordiga var fackföreningarna utgångspunkten i kampen mot [[fascism]]en. Partiet skulle vara närvarande i alla fackföreningar, i alla sammanhang där proletariatet var, och helt osekteristiskt arbeta för ett '''maktövertagande'''. Han var övertygad om att det inte är möjligt att välja mellan fascism och [[demokrati]], som båda var olika former av det borgerliga herraväldet, och att det ur ett revolutionärt perspektiv inte spelade någon roll. [[Gilles Dauvé]] skriver angående detta:

	:"Historiker håller ofta Bordiga ansvarig för att Mussolini kom till makten och han anklagas till och med för att vara okänslig inför folkets lidanden under fascismen. […] Även om demokratin ansågs som ett mindre ont än fascismen skulle det vara dumt och meningslöst att understödja demokratin för att på så sätt kunna undvika fascism. Den italienska (och senare även den tyska) erfarenheten visade att demokratin inte bara hade stått maktlös inför fascismen, utan att den hade underblåst den för att kunna rädda sig själv. I rädslan för proletariatet födde demokratin fascismen. Därför var det enda alternativet till fascism proletariatets diktatur."		:"Historiker håller ofta Bordiga ansvarig för att Mussolini kom till makten och han anklagas till och med för att vara okänslig inför folkets lidanden under fascismen. […] Även om demokratin ansågs som ett mindre ont än fascismen skulle det vara dumt och meningslöst att understödja demokratin för att på så sätt kunna undvika fascism. Den italienska (och senare även den tyska) erfarenheten visade att demokratin inte bara hade stått maktlös inför fascismen, utan att den hade underblåst den för att kunna rädda sig själv. I rädslan för proletariatet födde demokratin fascismen. Därför var det enda alternativet till fascism proletariatets diktatur."

← Äldre version		Versionen från 6 april 2015 kl. 06.45
Rad 1:		Rad 1:
−	[[Bild:Bordiga.jpg\|left]]'''Amadeo Bordiga''' (1889-1970) var en italiensk marxist, för en tid ~~ordförande~~ för Italienska kommunistpartiet, och främst känd som en av den '''kommunistiska vänsterns''' framträdande teoretiker. Som ~~ledare~~ av Italienska kommunistpartiet från 1921 till 1923, då han greps för “komplott mot staten”, intog han en mer radikal hållning än många andra partier. Han motsatte sig (den politiska) enhetsfronttaktiken och parollen om en arbetarregering. Detta menade han skulle leda till förvirring hos massorna och dölja de andra vänsterpartiernas kontrarevolutionära program. För Bordiga var fackföreningarna utgångspunkten i kampen mot fascismen. Partiet skulle vara närvarande i alla fackföreningar, i alla sammanhang där proletariatet var, och helt osekteristiskt arbeta för ett '''maktövertagande'''. Han var övertygad om att det inte är möjligt att välja mellan fascism och demokrati, som båda var olika former av det borgerliga herraväldet, och att det ur ett revolutionärt perspektiv inte spelade någon roll. [[Gilles Dauvé]] skriver angående detta:	+	[[Bild:Bordiga.jpg\|left]]'''Amadeo Bordiga''' (1889-1970) var en italiensk marxist, ingick för en tid i ledningen för Italienska kommunistpartiet, och främst känd som en av den '''kommunistiska vänsterns''' framträdande teoretiker. Som en av de ledande i Italienska kommunistpartiet från 1921 till 1923, då han greps för “komplott mot staten”, intog han en mer radikal hållning än många andra partier. En vanlig missuppfattning är att han var ordförande men något ''ordförandeskap existerade inte'' utan en centralkommitté av femton personer valde fem ledamöter för en verkställande kommitté (förutom Bordiga också Fortichiari Bruno, Ruggero Grieco, Luigi Repossi och Umberto Terracini) som cirkulerade information. Han motsatte sig (den politiska) enhetsfronttaktiken och parollen om en arbetarregering. Detta menade han skulle leda till förvirring hos massorna och dölja de andra vänsterpartiernas kontrarevolutionära program. För Bordiga var fackföreningarna utgångspunkten i kampen mot fascismen. Partiet skulle vara närvarande i alla fackföreningar, i alla sammanhang där proletariatet var, och helt osekteristiskt arbeta för ett '''maktövertagande'''. Han var övertygad om att det inte är möjligt att välja mellan fascism och demokrati, som båda var olika former av det borgerliga herraväldet, och att det ur ett revolutionärt perspektiv inte spelade någon roll. [[Gilles Dauvé]] skriver angående detta:

	:"Historiker håller ofta Bordiga ansvarig för att Mussolini kom till makten och han anklagas till och med för att vara okänslig inför folkets lidanden under fascismen. […] Även om demokratin ansågs som ett mindre ont än fascismen skulle det vara dumt och meningslöst att understödja demokratin för att på så sätt kunna undvika fascism. Den italienska (och senare även den tyska) erfarenheten visade att demokratin inte bara hade stått maktlös inför fascismen, utan att den hade underblåst den för att kunna rädda sig själv. I rädslan för proletariatet födde demokratin fascismen. Därför var det enda alternativet till fascism proletariatets diktatur."		:"Historiker håller ofta Bordiga ansvarig för att Mussolini kom till makten och han anklagas till och med för att vara okänslig inför folkets lidanden under fascismen. […] Även om demokratin ansågs som ett mindre ont än fascismen skulle det vara dumt och meningslöst att understödja demokratin för att på så sätt kunna undvika fascism. Den italienska (och senare även den tyska) erfarenheten visade att demokratin inte bara hade stått maktlös inför fascismen, utan att den hade underblåst den för att kunna rädda sig själv. I rädslan för proletariatet födde demokratin fascismen. Därför var det enda alternativet till fascism proletariatets diktatur."