En värld utan pengar: kommunism - Versionshistorik

Iammany den 8 juni 2023 kl. 16.01

2023-06-08T16:01:37Z

Iammany: /* Pengar | Värdelagen | Beräkning, värdering, jämförelse | Statens upphörande | Arbetarråd och demokrati | Partiet */

2017-10-07T18:44:05Z

Iammany den 7 oktober 2017 kl. 18.43

2017-10-07T18:43:30Z

Iammany den 7 oktober 2017 kl. 18.07

2017-10-07T18:07:25Z

Visa ändringar

Iammany: /* Om Blanc */

2017-10-07T17:27:35Z

‎Om Blanc

Iammany den 7 oktober 2017 kl. 16.39

2017-10-07T16:39:35Z

Iammany den 1 oktober 2017 kl. 13.13

2017-10-01T13:13:57Z

Iammany den 1 oktober 2017 kl. 12.35

2017-10-01T12:35:01Z

Visa ändringar

Iammany den 17 september 2017 kl. 15.50

2017-09-17T15:50:34Z

Iammany den 17 september 2017 kl. 14.27

2017-09-17T14:27:12Z

Visa ändringar

← Äldre version		Versionen från 8 juni 2023 kl. 16.01
Rad 84:		Rad 84:
	=== Om Blanc ===		=== Om Blanc ===
	''En värld utan pengar: kommunism'' skrevs huvudsakligen av Dominique Blanc. Blanc styrde 1976 upp tidskriften ''King Kong International'' som kom ut i ett nummer innan det bytte namn till ''[[La Guerre Sociale]]''. Blanc och andra i redaktionen hade under olika tidpunkter deltagit i diskussionerna kring [[La Vieille Taupe]]. När [[Pierre Guillaume]] hade gått ut till försvar för förintelseförnekaren Robert Faurisson tyckte Blanc att han gjorde fel i att intervenera i media men att han ändå var värd att försvara. Det ledde till en brytning med bland andra ''[[La Banquise]]'' ([[Gilles Dauvé\|Dauvé]], etc) omkring 1980 och, inte minst, en diskussion och anklagelse mot den franska (moderna) "ultravänstern" som "negationistisk", det vill säga förintelseförnekande.		''En värld utan pengar: kommunism'' skrevs huvudsakligen av Dominique Blanc. Blanc styrde 1976 upp tidskriften ''King Kong International'' som kom ut i ett nummer innan det bytte namn till ''[[La Guerre Sociale]]''. Blanc och andra i redaktionen hade under olika tidpunkter deltagit i diskussionerna kring [[La Vieille Taupe]]. När [[Pierre Guillaume]] hade gått ut till försvar för förintelseförnekaren Robert Faurisson tyckte Blanc att han gjorde fel i att intervenera i media men att han ändå var värd att försvara. Det ledde till en brytning med bland andra ''[[La Banquise]]'' ([[Gilles Dauvé\|Dauvé]], etc) omkring 1980 och, inte minst, en diskussion och anklagelse mot den franska (moderna) "ultravänstern" som "negationistisk", det vill säga förintelseförnekande.
		+
		+	[[Kategori:Visioner]]

@@ Rad 32: / Rad 32: @@
 ::'''"Kommunism är en värld utan pengar. Men pengarnas försvinnande innebär inte att all värdering av kostnader upphör. De samhällen och de mänskliga aktiviteter som funnits tidigare, som finns nu och som kommer att finnas har alla oundvikligen stått inför det problemet oavsett om de använder sig av monetära symboler eller inte. Kriterierna för de här värderingarna skiftar naturligtvis enligt den inre naturen för samhället i fråga."'''
-::'''"Kommunismen är inte en politisk rörelse. Det är kritiken av [[staten]] och av politiken. // Revolutionärernas intention är inte att erövra och utöva statsmakt, även om det vore för anledningar att förstöra den. Kommunismens parti tar inte formen av ett politiskt parti och har ingen intention att tävla med liknande organisationer. // Med etablerandet av det kommunistiska samhället kommer all politisk aktivitet, sett som en separat aktivitet riktad mot övertagandet av makt för maktens skull, att försvinna. Det kommer inte att å ena sidan finnas det ekonomiska -- nödvändighetens sfär, och å andra sidan det politiska, frihetens sfär."'''
+::'''"Kommunismen är inte en politisk rörelse. Det är kritiken av [[staten]] och av politiken. // Revolutionärernas intention är inte att erövra och utöva statsmakt, även om det vore för anledningar att förstöra den. Kommunismens parti tar inte formen av ett politiskt parti och har ingen intention att tävla med liknande organisationer. // Med etablerandet av det kommunistiska samhället kommer all politisk aktivitet, sett som en separat aktivitet riktad mot övertagandet av makt för maktens skull, att försvinna. Det kommer inte att å ena sidan finnas det ekonomiska — nödvändighetens sfär, och å andra sidan det politiska, frihetens sfär."'''
 <br>
 I det här samhället är pengar av samma betydelse och funktion som blodet i kroppen. Så har det inte alltid varit och så kommer det inte alltid att vara. Men pengar kan inte tas bort utan att ''utbytet'' upphävs, något annat vore endast en återgång till byteshandel. Pengar är medel men också mått. Vad pengar mäter ligger utanför utbytet, men "inom" utbytet (i cirkulationssfären) etableras en jämvikt eller vad som i marxsk teoribildning kallas "värdelagen". Värdelagen, eller kort och gott "värdet," är en tvingande jämvikt som gör (löne)arbetet exploaterande och alienerande, det framställer som en jämvikt vad som i grund och botten är inte är det.
@@ Rad 55: / Rad 55: @@
 <br>
 === Våld | Militarisering | Hämnd | Brytning | Internationalism | Lenin | Historia | Föregångare och vetenskaplighet | Kommunistisk aktivitet | Program ===
 ::'''"Kommunism är negationen av det proletära tillståndet av proletärerna själva. Proletariatet och kommunismen är realiteter som är intimt och motsägelsefullt [contradictorily] sammanbundet. Om vi skiljer dem åt kan vi förstå varken den kommunistiska rörelsen eller den proletära revolutionen."'''

@@ Rad 64: / Rad 64: @@
 ::'''"Kommunismen är utan tvekan ett nytt steg i människans historia, en ny värld. Men det är framför allt inte bara en annan samhällelig form utan en [privileged movement] av artens förmänskligande."'''
 <br>
-Övergången till kommunismen kommer inte utan våldsamma motsättningar och abrupta omvälvningar. [[Kommunisering]] är intimt kopplat till uppror(iska processer). Övergången är inte ett eget samhälle, ett stadie att passera, som ett steg på en trappa. Utan tvekan kommer den här processen att vara våldsam. Men det sant revolutionära i det här sammanhanget är inte att ta över statsmakten eller kopiera statsapparaten. Övergången är inte en militär fråga, det är inte ett krig. I ett sådant perspektiv reduceras [[strategi]] till kontrollen av [[territorium]]. Även om organiserade, samordnade beväpnade konfrontationer är en mer eller mindre ofrånkomlig aspekt är militariseringen av upproret en återvändsgränd. Varje försök att etablera en armé, att separera proletariatets våldsmakt i en mer eller mindre självständig institution, innebär en kontrarevolutionär utveckling. Det innebär en ny stat snarare än statens upplösning. Att övergången inte haltas upp i liknande bakåtsteg är inte bara viktigt på ett principiellt plan utan också för att inte avstanna förändringsprocessen hos människor. Uppdelning (i och med militarisering) och motsättning (i form av krig) leder till hat och hämndlystnad. Bara fortsatt (kommuniserande) förändring kan ta oss förbi de fallgroparna. "Hopp utplånar hat." Det har alltid varit de härskande, antingen i kontrarevolutionens tjänst eller som den nya härskarklassen, som släppt lös terrorn. Revolutionärt våld upplöser hierarkier utan att växla plats på härskare. Graden av excesser kommer att vara måttet på revolutionärernas självmedvetenhet; ju högre medvetenhet desto mindre excesser. Så revolutionen/övergången/kommuniseringen kommer vara segrande i den mån det rådande/gamla överskrids/omvandlas, '''inte''' övertas. Fabrikerna, till exempel, kommer inte byta ut cheferna eller ägarna mot nya - kommuniseringen omvärderar och sätter materialet i nytt bruk (eller överger det). Övergången innebär en ''avveckling'' av produktionsapparaten, det vill säga arbetstiden, arbetsdelningen, ''fabrikerna som sådana''. Det rör sig om en genomgående och långtgående omvandling av produktionen, där det första nya kravet blir: ''omedelbara behov''. Nästa steg är att ta sig ann "de stora tekniska systemen", det vill säga energi, avlopp/vatten och annan infrastruktur. Ett mål blir här att decentralisera. Också matproduktionen behöver decentraliseras, och förmodligen grundligen tänkas om.  "Utbildning" kommer att tvingas ut från akademierna, till där kunskapen tillämpas. Utan tvekan kommer delandet av kunskap att bli centralt.
+Övergången till kommunismen kommer inte utan våldsamma motsättningar och abrupta omvälvningar. [[Kommunisering]] är intimt kopplat till uppror(iska processer). Övergången är inte ett eget samhälle, ett stadie att passera, som ett steg på en trappa. Utan tvekan kommer den här processen att vara våldsam. Men det sant revolutionära i det här sammanhanget är inte att ta över statsmakten eller kopiera statsapparaten. Övergången är inte en militär fråga, det är inte ett krig. I ett sådant perspektiv reduceras [[strategi]] till kontrollen av [[territorium]]. Även om organiserade, samordnade beväpnade konfrontationer är en mer eller mindre ofrånkomlig aspekt är militariseringen av upproret en återvändsgränd. Varje försök att etablera en armé, att separera proletariatets våldsmakt i en mer eller mindre självständig institution, innebär en kontrarevolutionär utveckling. Det innebär en ny stat snarare än statens upplösning. Att övergången inte haltas upp i liknande bakåtsteg är inte bara viktigt på ett principiellt plan utan också för att inte avstanna förändringsprocessen hos människor. Uppdelning (i och med militarisering) och motsättning (i form av krig) leder till hat och hämndlystnad. Bara fortsatt (kommuniserande) förändring kan ta oss förbi de fallgroparna. "Hopp utplånar hat." Det har alltid varit de härskande, antingen i kontrarevolutionens tjänst eller som den nya härskarklassen, som släppt lös terrorn. Revolutionärt våld upplöser hierarkier utan att växla plats på härskare. Graden av excesser kommer att vara måttet på revolutionärernas självmedvetenhet; ju högre medvetenhet desto mindre excesser. Så revolutionen/övergången/kommuniseringen kommer vara segrande i den mån det rådande/gamla överskrids/omvandlas, '''inte''' övertas. Fabrikerna, till exempel, kommer inte byta ut cheferna eller ägarna mot nya — kommuniseringen omvärderar och sätter materialet i nytt bruk (eller överger det). Övergången innebär en ''avveckling'' av produktionsapparaten, det vill säga arbetstiden, arbetsdelningen, ''fabrikerna som sådana''. Det rör sig om en genomgående och långtgående omvandling av produktionen, där det första nya kravet blir: ''omedelbara behov''. Nästa steg är att ta sig ann "de stora tekniska systemen", det vill säga energi, avlopp/vatten och annan infrastruktur. Ett mål blir här att decentralisera. Också matproduktionen behöver decentraliseras, och förmodligen grundligen tänkas om. "Utbildning" kommer att tvingas ut från akademierna, till där kunskapen tillämpas. Utan tvekan kommer delandet av kunskap att bli centralt.
-Kommunism är aktiviteter som förändrar hur vi utför våra aktiviteter och varför. Det är aktiviteter som proletariatet gör och som gör att proletariatet upphör. Under kapitalismen är det särskilda aktiviteter som konstituerar klasserna som sådana, så kommunism innebär i den här meningen självnegerande aktiviteter. Historiskt har kommunism dock setts som en slags kulmen av proletariatets aktivitet ''som proletärer''. Lenin hade fel om att proletärer på egen hand inte kan uppnå ett revolutionärt medvetande, men rätt om att ett brott med de alldagliga och givna förhållandena krävdes. "Proletariatet är inte det positiva förkroppsligandet av kommunismen inom kapitalismen." "Liksom borgerligheten är inte proletariatet något som vi kan ta på, definiera och mäta med precision. Det förminskar inte alls dess realitet, även om sociologerna inte kan fånga det i sina akademiska nät." Därför är det vanligt att klassens existens förkastas. Men en klass konstitueras som sagt av sin aktivitet, det vill säga av klasskampen. Det blir därför svårt att specificera om en enskild person "tillhör" en eller annan klass. Proletariatet, liksom kommunismen, är en verklig, materiell, rörelse och måste förstås i termer av icke-linjär, motsägelsefull rörelse - "[[dialektik]]" - och inte som fasta identiteter eller kategorier. För att ta oss ur den här låsningen fungerar inga tidlösa recept. Det krävs en ständigt uppdaterad analys av konkreta omständigheter och praktiska experiment. "Denna pragmatiska flexibilitet måste åtföljas med stor strikthet och—vi säger detta för att chocka de “fria andarna”—också doktrinär dogmatism. Teoretiskt klargörande och soliditet är väsentligt. Vi måste veta vart vi är på väg och låta andra veta också." Historiska fakta och tendenser är avgörande för förståelsen. Att skaffa sig en förståelse av kommunismens historia inte minst.
+Kommunism är aktiviteter som förändrar hur vi utför våra aktiviteter och varför. Det är aktiviteter som proletariatet gör och som gör att proletariatet upphör. Under kapitalismen är det särskilda aktiviteter som konstituerar klasserna som sådana, så kommunism innebär i den här meningen självnegerande aktiviteter. Historiskt har kommunism dock setts som en slags kulmen av proletariatets aktivitet ''som proletärer''. Lenin hade fel om att proletärer på egen hand inte kan uppnå ett revolutionärt medvetande, men rätt om att ett brott med de alldagliga och givna förhållandena krävdes. "Proletariatet är inte det positiva förkroppsligandet av kommunismen inom kapitalismen." "Liksom borgerligheten är inte proletariatet något som vi kan ta på, definiera och mäta med precision. Det förminskar inte alls dess realitet, även om sociologerna inte kan fånga det i sina akademiska nät." Därför är det vanligt att klassens existens förkastas. Men en klass konstitueras som sagt av sin aktivitet, det vill säga av klasskampen. Det blir därför svårt att specificera om en enskild person "tillhör" en eller annan klass. Proletariatet, liksom kommunismen, är en verklig, materiell, rörelse och måste förstås i termer av icke-linjär, motsägelsefull rörelse — "[[dialektik]]" — och inte som fasta identiteter eller kategorier. För att ta oss ur den här låsningen fungerar inga tidlösa recept. Det krävs en ständigt uppdaterad analys av konkreta omständigheter och praktiska experiment. "Denna pragmatiska flexibilitet måste åtföljas med stor strikthet och—vi säger detta för att chocka de “fria andarna”—också doktrinär dogmatism. Teoretiskt klargörande och soliditet är väsentligt. Vi måste veta vart vi är på väg och låta andra veta också." Historiska fakta och tendenser är avgörande för förståelsen. Att skaffa sig en förståelse av kommunismens historia inte minst.
 På det teoretiska planet framträder kommunismen för första gången 1516 med Thomas Mores ''[[Utopia]]'', och sedan 1602 med Tommaso Campanellas ''[[Solstaden]]''. En annan proto-kommunist under samma period var [[Thomas Müntzer]] och hans bondearmé. Tidigare föregångare kan nämnas, som Spartacus, de tidiga kristna och [[Platon]]. Parallellt med Mores teoretiska försök utfördes ett praktiskt försök av Guaranis under ledning av jesuiter i vad som idag kallas Paraguay. Det var inte "ren" kommunism, men ett uttryck för mänsklighetens förmåga att skapa en omgivning bestämd av andra principer än lönearbete och kapital. Det finns fler exempel.
@@ Rad 82: / Rad 82: @@
 === Om Blanc ===
-''En värld utan pengar: kommunism'' skrevs huvudsakligen av Dominique Blanc. Blanc styrde 1976 upp tidskriften ''King Kong International'' som kom ut i ett nummer innan det bytte namn till ''[[La Guerre Sociale]]''. Blanc och andra i redaktionen hade under olika tidpunkter deltagit i diskussionerna kring [[La Vieille Taupe]]. När Pierre Guillaume hade gått ut till försvar för förintelseförnekaren Robert Faurisson tyckte Blanc att han gjorde fel i att intervenera i media men att han ändå var värd att försvara. Det ledde till en brytning med bland andra ''[[La Banquise]]'' ([[Gilles Dauvé|Dauvé]], etc) omkring 1980 och, inte minst, en diskussion och anklagelse mot den franska (moderna) "ultravänstern" som "negationistisk", det vill säga förintelseförnekande.
+''En värld utan pengar: kommunism'' skrevs huvudsakligen av Dominique Blanc. Blanc styrde 1976 upp tidskriften ''King Kong International'' som kom ut i ett nummer innan det bytte namn till ''[[La Guerre Sociale]]''. Blanc och andra i redaktionen hade under olika tidpunkter deltagit i diskussionerna kring [[La Vieille Taupe]]. När [[Pierre Guillaume]] hade gått ut till försvar för förintelseförnekaren Robert Faurisson tyckte Blanc att han gjorde fel i att intervenera i media men att han ändå var värd att försvara. Det ledde till en brytning med bland andra ''[[La Banquise]]'' ([[Gilles Dauvé|Dauvé]], etc) omkring 1980 och, inte minst, en diskussion och anklagelse mot den franska (moderna) "ultravänstern" som "negationistisk", det vill säga förintelseförnekande.

← Äldre version		Versionen från 7 oktober 2017 kl. 17.27
Rad 86:		Rad 86:

	=== Om Blanc ===		=== Om Blanc ===
		+	''En värld utan pengar: kommunism'' skrevs huvudsakligen av Dominique Blanc. Blanc styrde 1976 upp tidskriften ''King Kong International'' som kom ut i ett nummer innan det bytte namn till ''[[La Guerre Sociale]]''. Blanc och andra i redaktionen hade under olika tidpunkter deltagit i diskussionerna kring [[La Vieille Taupe]]. När Pierre Guillaume hade gått ut till försvar för förintelseförnekaren Robert Faurisson tyckte Blanc att han gjorde fel i att intervenera i media men att han ändå var värd att försvara. Det ledde till en brytning med bland andra ''[[La Banquise]]'' ([[Gilles Dauvé\|Dauvé]], etc) omkring 1980 och, inte minst, en diskussion och anklagelse mot den franska (moderna) "ultravänstern" som "negationistisk", det vill säga förintelseförnekande.

@@ Rad 64: / Rad 64: @@
 ::'''"Kommunismen är utan tvekan ett nytt steg i människans historia, en ny värld. Men det är framför allt inte bara en annan samhällelig form utan en [privileged movement] av artens förmänskligande."'''
 <br>
-Övergången till kommunismen kommer inte utan våldsamma motsättningar och abrupta omvälvningar. [[Kommunisering]] är intimt kopplat till uppror(iska processer). Övergången är inte ett eget samhälle, ett stadie att passera, som ett steg på en trappa. Utan tvekan kommer den här processen att vara våldsam. Men det sant revolutionära i det här sammanhanget är inte att ta över statsmakten eller kopiera statsapparaten. Övergången är inte en militär fråga, det är inte ett krig. I ett sådant perspektiv reduceras [[strategi]] till kontrollen av [[territorium]]. Även om organiserade, samordnade beväpnade konfrontationer är en mer eller mindre ofrånkomlig aspekt är militariseringen av upproret en återvändsgränd. Varje försök att etablera en armé, att separera proletariatets våldsmakt i en mer eller mindre självständig institution, innebär en kontrarevolutionär utveckling. Det innebär en ny stat snarare än statens upplösning. Att övergången inte haltas upp i liknande bakåtsteg är inte bara viktigt på ett principiellt plan utan också för att inte avstanna förändringsprocessen hos människor. Uppdelning (i och med militarisering) och motsättning (i form av krig) leder till hat och hämndlystnad. Bara fortsatt (kommuniserande) förändring kan ta oss förbi de fallgroparna. "Hopp utplånar hat." Det har alltid varit de härskande, antingen i kontrarevolutionens tjänst, eller som den nya härskarklassen, som släppt lös terrorn. Revolutionärt våld upplöser hierarkier utan att växla plats på härskare. Graden av excesser kommer att vara måttet på revolutionärernas självmedvetenhet. Så revolutionen/övergången/kommuniseringen kommer vara segrande i den mån det rådande/gamla överskrids/omvandlas, INTE övertas. Fabrikerna, till exempel, kommer inte byta ut cheferna eller ägarna mot nya - kommuniseringen omvärderar och sätter materialet i nytt bruk (eller överger det). Övergången innebär en avveckling av produktionsapparaten, det vill säga arbetstiden, arbetsdelningen, ''fabrikerna som sådana''. Det rör sig om en genomgående, och långtgående omvandling av produktionen, där det första nya kravet blir: ''omedelbara behov''. Nästa steg är att ta sig ann "de stora tekniska systemen", det vill säga energi, avlopp/vatten och annan infrastruktur. Ett mål blir här att decentralisera. Också matproduktionen behöver decentraliseras, och förmodligen grundligen tänkas om.  "Utbildning" kommer att tvingas ut från akademierna, till där kunskapen tillämpas. Utan tvekan kommer delandet av kunskap att bli centralt.
+Övergången till kommunismen kommer inte utan våldsamma motsättningar och abrupta omvälvningar. [[Kommunisering]] är intimt kopplat till uppror(iska processer). Övergången är inte ett eget samhälle, ett stadie att passera, som ett steg på en trappa. Utan tvekan kommer den här processen att vara våldsam. Men det sant revolutionära i det här sammanhanget är inte att ta över statsmakten eller kopiera statsapparaten. Övergången är inte en militär fråga, det är inte ett krig. I ett sådant perspektiv reduceras [[strategi]] till kontrollen av [[territorium]]. Även om organiserade, samordnade beväpnade konfrontationer är en mer eller mindre ofrånkomlig aspekt är militariseringen av upproret en återvändsgränd. Varje försök att etablera en armé, att separera proletariatets våldsmakt i en mer eller mindre självständig institution, innebär en kontrarevolutionär utveckling. Det innebär en ny stat snarare än statens upplösning. Att övergången inte haltas upp i liknande bakåtsteg är inte bara viktigt på ett principiellt plan utan också för att inte avstanna förändringsprocessen hos människor. Uppdelning (i och med militarisering) och motsättning (i form av krig) leder till hat och hämndlystnad. Bara fortsatt (kommuniserande) förändring kan ta oss förbi de fallgroparna. "Hopp utplånar hat." Det har alltid varit de härskande, antingen i kontrarevolutionens tjänst eller som den nya härskarklassen, som släppt lös terrorn. Revolutionärt våld upplöser hierarkier utan att växla plats på härskare. Graden av excesser kommer att vara måttet på revolutionärernas självmedvetenhet; ju högre medvetenhet desto mindre excesser. Så revolutionen/övergången/kommuniseringen kommer vara segrande i den mån det rådande/gamla överskrids/omvandlas, INTE övertas. Fabrikerna, till exempel, kommer inte byta ut cheferna eller ägarna mot nya - kommuniseringen omvärderar och sätter materialet i nytt bruk (eller överger det). Övergången innebär en ''avveckling'' av produktionsapparaten, det vill säga arbetstiden, arbetsdelningen, ''fabrikerna som sådana''. Det rör sig om en genomgående och långtgående omvandling av produktionen, där det första nya kravet blir: ''omedelbara behov''. Nästa steg är att ta sig ann "de stora tekniska systemen", det vill säga energi, avlopp/vatten och annan infrastruktur. Ett mål blir här att decentralisera. Också matproduktionen behöver decentraliseras, och förmodligen grundligen tänkas om.  "Utbildning" kommer att tvingas ut från akademierna, till där kunskapen tillämpas. Utan tvekan kommer delandet av kunskap att bli centralt.
----- Lenin hade fel om att proletärer på egen hand inte kan uppnå ett revolutionärt medvetande, men rätt om att diskontinuitet... - "Proletariatet är inte det positiva förkroppsligandet av kommunismen inom kapitalismen."
+Kommunism är aktiviteter som förändrar hur vi utför våra aktiviteter och varför. Det är aktiviteter som proletariatet gör och som gör att proletariatet upphör. Under kapitalismen är det särskilda aktiviteter som konstituerar klasserna som sådana, så kommunism innebär i den här meningen självnegerande aktiviteter. Historiskt har kommunism dock setts som en slags kulmen av proletariatets aktivitet ''som proletärer''. Lenin hade fel om att proletärer på egen hand inte kan uppnå ett revolutionärt medvetande, men rätt om att ett brott med de alldagliga och givna förhållandena krävdes. "Proletariatet är inte det positiva förkroppsligandet av kommunismen inom kapitalismen." "Liksom borgerligheten är inte proletariatet något som vi kan ta på, definiera och mäta med precision. Det förminskar inte alls dess realitet, även om sociologerna inte kan fånga det i sina akademiska nät." Därför är det vanligt att klassens existens förkastas. Men en klass konstitueras som sagt av sin aktivitet, det vill säga av klasskampen. Det blir därför svårt att specificera om en enskild person "tillhör" en eller annan klass. Proletariatet, liksom kommunismen, är en verklig, materiell, rörelse och måste förstås i termer av icke-linjär, motsägelsefull rörelse - "[[dialektik]]" - och inte som fasta identiteter eller kategorier. För att ta oss ur den här låsningen fungerar inga tidlösa recept. Det krävs en ständigt uppdaterad analys av konkreta omständigheter och praktiska experiment. "Denna pragmatiska flexibilitet måste åtföljas med stor strikthet och—vi säger detta för att chocka de “fria andarna”—också doktrinär dogmatism. Teoretiskt klargörande och soliditet är väsentligt. Vi måste veta vart vi är på väg och låta andra veta också." Historiska fakta och tendenser är avgörande för förståelsen. Att skaffa sig en förståelse av kommunismens historia inte minst.
-:Liksom borgerligheten är inte proletariatet något som vi kan ta på, definiera och mäta med precision. Det förminskar inte dess [reality at all], även om sociologerna inte kan fånga det i sina akademiska nät.
+På det teoretiska planet framträder kommunismen för första gången 1516 med Thomas Mores ''[[Utopia]]'', och sedan 1602 med Tommaso Campanellas ''[[Solstaden]]''. En annan proto-kommunist under samma period var Thomas Müntzer och hans bondearmé. Tidigare föregångare kan nämnas, som Spartakus, de tidiga kristna och Platon. Parallellt med Mores teoretiska försök utfördes ett praktiskt försök av Guaranis under ledning av jesuiter i vad som idag kallas Paraguay. Det var inte "ren" kommunism, men ett uttryck för mänsklighetens förmåga att skapa en omgivning bestämd av andra principer än lönearbete och kapital. Det finns fler exempel.
-Därför är det vanligt att klassens existens förkastas. Men en klass konstitueras av dess aktivitet, dvs av klasskampen. - Det blir svårt att specifiera om en enskild person "tillhör" en eller annan klass. - Proletariatet, liksom kommunismen, är en verklig, materiell, rörelse ---- Men huur tar vi oss ur det här? Hur formuleras och tillmpas en revolutionär strategi, om det ens är möjligt?
+:Som en utopi bejakar kommunismen sig i sin diskontinuitet med det nuvarande. Det är [conceived] som en ny global jämvikt. -- Denna förståelse av kommunismen står i motsättning till en vulgärdeterminism som reducerar utveckling till en kontinuerlig process där varje steg är fortsättningen på eller en upprepning av föregående steg. Utopisten reduceras då till en drömmare eller en mystisk rationalist. [It is not perceived] att dens attityd inte är utgångspunkten utan en del av rörelsen i fråga.
-:Denna pragmatiska flexibilitet måste [be accompanied] med stor strikthetoch—vi säger detta för att [shock] de “fria andarna”—också doktrinär dogmatism. Teoretiskt klargörande och [soundness are essential]. Vi måste veta vart vi är på väg och låta andra veta också.
+:Kommunism är uttrycket för den utvecklande [unfolding], historiskt möjliga [permitted] och bestämda [ordered], mänskliga artens kapacitet. Det är artens naturliga tillstånd. Men denna natur är historiskt producerad. History is merely limited to ordering and masticating over and over again the same materials without, however, coming to a halt or describing a closed circle.
-På det teoretiska planet framträder kommunismen för första gången 1516 med Thomas Mores ''Utopia'', och sen 1602 med ''City of the sun''. (Tommaso Campanella) - Parallellt med Mores teoretiska försök utfördes ett praktiskt försök av Guaranis under ledning av jesuiter - Citat av Clovis Lugon (eller?) - Det var inte "ren" kommunism, men ett uttryck för mänsklighetens förmåga att.. -- -- "Kommunism byggs inte; varusamhällets förstörs." -- Men [[Amadeo Bordiga|Bordigas]] viktiga kritik av parlamentarismen, demokratin och enhetsfronten lyckades inte frigöra sig från leninismen. -- Med andra världskriget försvann den här radikala kritiken från all diskurs, men undantag för några få isolerade grupper i exil. -- Senare utvecklade [[Situationistiska Internationalen|situationisterna]] en förgörande kritik av "östblocket" och den byråkratiska kapitalismen. Tyvärr saknade de en teori om kapitalet, den dynamik som upprätthåller [[skådespelssamhället]].
+Den teoretiska förståelse av kommunismen som associeras med namn som Blanqui, Weitling och Marx säger mycket litet om kommunismens innehåll. Marx gick längst i att utveckla en negativ kritik av kapitalismen. Som positiv vision fanns kommunismen i verkligheten endast hos några få individer, och dessa var framför allt anarkister. Med den revolutionära vågen från och med slutet av första världskriget var det främst grupper som KAPD och den italienska kommunistiska vänstern som bevarade en genuin förståelse av kommunismen. Dessa grupper var inte utan sina brister. Rådskommunisterna och anarkisterna betonade proletärers självständiga aktivitet men såg inte begränsningen i självförvaltning. Den kommunistiska vänstern, med [[Amadeo Bordiga|Bordiga]] i spetsen formulerade en viktig kritik av parlamentarismen, demokratin och enhetsfronten men lyckades inte frigöra sig från leninismen. Med andra världskriget försvann den här radikala kritiken från all diskurs, med undantag för några få isolerade grupper i exil. Efter kriget utvecklade Bordiga mycket av sin kritik. Ett viktigt bidrag var hans klargörande av [[Sovjetunionen|kontrarevolutionens natur i Ryssland]]. Senare utvecklade [[Situationistiska Internationalen|situationisterna]] en förgörande kritik av "östblocket" och den byråkratiska kapitalismen. Tyvärr saknade de en teori om kapitalet, om den dynamik som upprätthåller [[skådespelssamhället]]. De fastnade, likt de som de kritiserade, i organisatoriska frågor och förespråkade en redan föråldrad "rådistisk" strategi.
-Kommunism är först av allt en aktivitet. Det uppstår '''ur''' kapitalismen innan det kan övervinna det. Det finns inte egentligen, i praktisk/konkret mening, någon skillnad mellan den negerande och anticipating sidan av den kommunistiska aktiviteten.
+:Den kommunistiska doktrinen måste fokusera på beskrivningen av framtiden och framför allt på [[kommunisering]]sprocessen. Det är i det här hänseendet som det måste diskuteras, som förenar och separerar. Det handlar inte om att fly det nuvarande utan att leva och bedöma i ljuset av framtiden. Kommunism är här och nu och dess perspektiv kan sättas i omedelbar motsättning till det kapitalistiska perspektivet.
-:Vi ser inte kommunism i moralisk mening så som Weitling gjorde eller [as Blanqui did in the rise of the glorious principle of association]. Om det är kommunism så är det negativ kommunism, och ska inte förväxlas med dålig kommunism. It is the ascent of the movement of capitalist robbery.
+Kommunism är först av allt en aktivitet. Den uppstår '''ur''' kapitalismen innan den kan övervinna den. Det finns inte egentligen, i praktisk/konkret mening, någon skillnad mellan den negerande och anteciperande sidan av den kommunistiska aktiviteten.
-Kommunismen är och finns i den aktivitet som negerar och upphäver kapitalismen, och kan därför inte förstås som ett på förhand etablerat mål eller separerat från vad som uppnår det. Medlen är ''inte'' underordnade målet. "Kommunismens universalitet finns i situationernas partikularitet." Proletärer som utmanar ordningen, tar risker och vågar utveckla sin potential kommer att omkullkasta ordningens sanningar. "Allting blir möjligt." "Revolten som en strävan efter njutning och [efficacy finds itself beyond labour]. Lönen finns i den lycka som väcks och i dess resultat." Denna aktivitet är "rent negativ" utifrån kapitalets perspektiv och inte utifrån individen som agerar i rummet av omedelbara möjligheter. Själva aktiviteten som sådan kommer att förändras och ställas mot den samhälleliga form som födde den.
+:Vi ser inte kommunism i moralisk mening så som Weitling gjorde eller som Blanqui i samhörighetsprincipens ärorika resning. Om det är kommunism så är det negativ kommunism, och ska inte förväxlas med dålig kommunism.
-Programmet utvecklas som en nödvändighet från kritikernas perspektiv därför att aktivitetens omedelbarhet inte är tillräcklig men nödvändig som utgångspunkt och grund. "Omedelbar aktivitet är bara kommunistiskt [by virtue of] dess kapacitet att gå bortom sig självt."
+Kommunismen är och finns i den aktivitet som negerar och upphäver kapitalismen, och kan därför inte förstås som ett på förhand etablerat mål eller separerat från vad som uppnår det. Medlen är ''inte'' underordnade målet. "Kommunismens universalitet finns i situationernas partikularitet." Proletärer som utmanar ordningen, tar risker och vågar utveckla sin potential kommer att omkullkasta ordningens sanningar. "Allting blir möjligt." "Revolten som en strävan efter njutning och [efficacy] finner sig bortom arbetet. Lönen finns i den lycka som väcks och i dess resultat." Denna aktivitet är "rent negativ" utifrån kapitalets perspektiv och inte utifrån individen som agerar inom sina direkta omständigheter. Själva aktiviteten som sådan kommer att förändras och ställas mot den samhälleliga form som födde den. Programmet för proletariatets gemensamma kommunisering utvecklas som en nödvändighet från kritikernas perspektiv därför att aktivitetens omedelbarhet inte är tillräcklig men nödvändig som utgångspunkt och grund. "Omedelbar aktivitet är bara kommunistisk i egenskap av dess kapacitet att gå bortom sig självt."
 === Om Blanc ===

@@ Rad 48: / Rad 48: @@
 :Att förkasta råden på grund av renlärighet är, från det att de uppstår för att hantera verkliga behov, att sätta sig utanför den revolutionära processen. Det vore bättre att delta i deras skapande, deras utförande [operation] och eventuella upplösning in accordance with the struggle and the correlation of forces between revolution and counterrevolution.
-Revolutionen är inte i första hand en medveten intervention utan något som utvecklas när majoriteten (eller en betydande minoritet) antar [[Livs-form|ett nytt sätt att leva]] som går bortom kapitalismens ramar (principer). Idag kan det tyckas omöjligt, men förutsättningarna för ett behagligt borgerligt liv kan snabbt försvinna. "Ekonomiska" kriser är en oundviklig aspekt av det kapitalistiska systemet och kommer likt ackumulationen bara växa i storlek och frekvens. Kriserna kan fungera, som de ofta gjort, som en omstart för kapitalackumulation. Men de kan också ge upphov till rörelser, uppror och revolutioner som bryter med kapialismens principer. I sådana situationer kommer borgerligheten inte att acceptera "[[demokrati]]". Våld kommer att förekomma, i en eller annan form. Som bäst tillämpar arbetare "[[strejk]]en". Något som knappast kan kallas demokratiskt i konventionell mening. I sådana situationer kan också motsättningar fort sprida sig. Vilket igen knappast kan kallas demokratiskt. Kommunismen är varken demokratisk eller diktatorisk utan grundar sig i en annan logik som går bortom dessa begränsade begrepp. Brytningen öppnar upp en ny yta att mötas, agera, samtala på, i alla fall för proletärerna. Klyftan mellan klasserna blottas, klyftan som avslöjar att höjdarna ytterst sätter sig över "demokratin," utanför det "folkliga" styret. En samling som på "demokratisk" basis beslutar om åtgärder är absolut nödvändigt, men kan inte bli den institution alla blir beroende av. - [[Partiformens ursprung och funktion|Partiet lurar bland proletärerna]]. Det väntar bara på att ta initiativet och skapa situationer som gör all återvändo/återgång omöjlig.
+Revolutionen är inte i första hand en medveten intervention utan något som utvecklas när majoriteten (eller en betydande minoritet) antar [[Livs-form|ett nytt sätt att leva]] som går bortom kapitalismens ramar (principer). Idag kan det tyckas omöjligt, men förutsättningarna för ett behagligt borgerligt liv kan snabbt försvinna. "Ekonomiska" kriser är en oundviklig aspekt av det kapitalistiska systemet och kommer likt ackumulationen bara växa i storlek och frekvens. Kriserna kan fungera, som de ofta gjort, som en omstart för kapitalackumulation. Men de kan också ge upphov till rörelser, uppror och revolutioner som bryter med kapialismens principer. I sådana situationer kommer borgerligheten inte att acceptera "[[demokrati]]". Våld kommer att förekomma, i en eller annan form. Som bäst tillämpar arbetare "[[strejk]]en". Något som knappast kan kallas demokratiskt i konventionell mening. I sådana situationer kan också motsättningar fort sprida sig. Vilket igen knappast kan kallas demokratiskt. Kommunismen är varken demokratisk eller diktatorisk utan grundar sig i en annan logik som går bortom dessa begränsade begrepp. Brytningen öppnar upp en ny yta att mötas, agera, samtala på, i alla fall för proletärerna. Klyftan mellan klasserna blottas, klyftan som avslöjar att höjdarna ytterst sätter sig över "demokratin," utanför det "folkliga" styret. En samling som på "demokratisk" basis beslutar om åtgärder är absolut nödvändigt, men kan inte bli den institution alla blir beroende av.
 :Partiet i sig, som inte är en organisation, eller än värre en institution som toppstyrs, kommer att organisera sig själv på ett rådsmässigt sätt. Det är gemenskapen för de som står för, och bortom, de omedelbara uppgifter och intressen i rörelsens försvar som helhet. Det måste peka ut fästningen som ska stormas, det måste koncentrera sina krafter vid [[strategi]]ska punkter, och den måste föreslå lösningar.
 <br>
@@ Rad 62: / Rad 64: @@
 ::'''"Kommunismen är utan tvekan ett nytt steg i människans historia, en ny värld. Men det är framför allt inte bara en annan samhällelig form utan en [privileged movement] av artens förmänskligande."'''
 <br>
-Övergången kommer inte utan våldsamma motsättningar och abrupta omvälvningar. [[Kommunisering]] är intimt kopplat till uppror(iska processer). Övergången är inte ett eget samhälle, ett stadie att passera, som ett steg i en trappa. - Utan tvekan kommer den här processen att vara våldsam. Men det sant revolutionära i det här sammanhanget är inte att ta över statsmakten eller kopiera statsapparaten - dvs, våldet i sig är inte primärt - övergången är inte en militär fråga, det är inte ett krig. I detta perspektiv reduceras strategi till kontrollen av territorium - även om organiserade, samordnade beväpnade konfrontationer är en mer eller mindre ofrånkomlig aspekt är "militarism"... -- "Hopp utplånar hat." -- Det har alltid varit de härskande, antingen i kontrarevolutionens tjänst, eller som de nya härskarklassen, som terror har släppts lös. - Revolutionen är inte hämndens lössläppning ? letting lose) - den är en upplösning först av allt - revolutionärt våld upplöser hierarkier utan att växla plats på härskare - måttet av excesser kommer att vara måttet på revolutionärernas självmedvetenhet ----- Så revolutionen/övergången/kommuniseringen kommer vara ... i den mån det rådande/gamla överskrids/omvandlas, INTE övertas. -- Fabrikerna, t ex, kommer inte byta ut cheferna eller ägarna - kommuniseringen omvärderar och sätter materialet i nytt bruk (eller överger det helt enkelt) - Övergången innebär en avveckling av produktionsapparaten, dvs arbetstiden, arbetsdelningen, fabrikerna som sådana - en genomgående, och långtgående omvandling av produktionen - det nya kravet blir: omedelbara behov. "Nästa dag": "de stora tekniska systemen", dvs energi, avlopp/vatten och annan infrastruktur - ett mål blir här att decentralisera - maten: den behöver också "decentraliseras", vilket också betyder att bryta med monokultur... -- en övergång från industri till jordbruk kommer med säkerhet att behövas - "utbildning" kommer att tvingas ut från akademierna, till där kunskapen tillämpas - ((och, kan man tänka, en separering mellan viss typ av filosofi från mer ingenjörsorienterad vetenskap?)) -- Revolutionen är global eftersom kapitalet är globalt. Vi står inför globala problem som inte kan hanteras påå någon annan nivå- - lokalism (egoism) kommer att behöva bekämpas - utan tvekan kommer delandet av kunskap att bli centralt ---- Lenin hade fel om att proletärer på egen hand inte kan uppnå ett revolutionärt medvetande, men rätt om att diskontinuitet... - "Proletariatet är inte det positiva förkroppsligandet av kommunismen inom kapitalismen."
+Övergången till kommunismen kommer inte utan våldsamma motsättningar och abrupta omvälvningar. [[Kommunisering]] är intimt kopplat till uppror(iska processer). Övergången är inte ett eget samhälle, ett stadie att passera, som ett steg på en trappa. Utan tvekan kommer den här processen att vara våldsam. Men det sant revolutionära i det här sammanhanget är inte att ta över statsmakten eller kopiera statsapparaten. Övergången är inte en militär fråga, det är inte ett krig. I ett sådant perspektiv reduceras [[strategi]] till kontrollen av [[territorium]]. Även om organiserade, samordnade beväpnade konfrontationer är en mer eller mindre ofrånkomlig aspekt är militariseringen av upproret en återvändsgränd. Varje försök att etablera en armé, att separera proletariatets våldsmakt i en mer eller mindre självständig institution, innebär en kontrarevolutionär utveckling. Det innebär en ny stat snarare än statens upplösning. Att övergången inte haltas upp i liknande bakåtsteg är inte bara viktigt på ett principiellt plan utan också för att inte avstanna förändringsprocessen hos människor. Uppdelning (i och med militarisering) och motsättning (i form av krig) leder till hat och hämndlystnad. Bara fortsatt (kommuniserande) förändring kan ta oss förbi de fallgroparna. "Hopp utplånar hat." Det har alltid varit de härskande, antingen i kontrarevolutionens tjänst, eller som den nya härskarklassen, som släppt lös terrorn. Revolutionärt våld upplöser hierarkier utan att växla plats på härskare. Graden av excesser kommer att vara måttet på revolutionärernas självmedvetenhet. Så revolutionen/övergången/kommuniseringen kommer vara segrande i den mån det rådande/gamla överskrids/omvandlas, INTE övertas. Fabrikerna, till exempel, kommer inte byta ut cheferna eller ägarna mot nya - kommuniseringen omvärderar och sätter materialet i nytt bruk (eller överger det). Övergången innebär en avveckling av produktionsapparaten, det vill säga arbetstiden, arbetsdelningen, ''fabrikerna som sådana''. Det rör sig om en genomgående, och långtgående omvandling av produktionen, där det första nya kravet blir: ''omedelbara behov''. Nästa steg är att ta sig ann "de stora tekniska systemen", det vill säga energi, avlopp/vatten och annan infrastruktur. Ett mål blir här att decentralisera. Också matproduktionen behöver decentraliseras, och förmodligen grundligen tänkas om.  "Utbildning" kommer att tvingas ut från akademierna, till där kunskapen tillämpas. Utan tvekan kommer delandet av kunskap att bli centralt.
 :Liksom borgerligheten är inte proletariatet något som vi kan ta på, definiera och mäta med precision. Det förminskar inte dess [reality at all], även om sociologerna inte kan fånga det i sina akademiska nät.

@@ Rad 36: / Rad 36: @@
 ::'''"Kommunismen är inte en politisk rörelse. Det är kritiken av staten och av politiken. -- Revolutionärernas intention är inte att erövra och utöva statsmakt, även om det vore för anledningar att förstöra den. Kommunismens parti tar inte formen av ett politiskt parti och har ingen intention att tävla med liknande organisationer. -- Med etablerandet av det kommunistiska samhället kommer all politisk aktivitet, sett som en separat aktivitet riktad mot övertagandet av makt för maktens skull, att försvinna. Det kommer inte att å ena sidan finnas det ekonomiska -- nödvändighetens sfär, och å andra sidan det politiska, frihetens sfär."'''
 <br>
-I det här samhället är pengar av samma betydelse (och funktion) som blodet i kroppen. Så har det inte alltid varit och så kommer det inte alltid att vara. Men pengar kan inte tas bort utan att ''utbytet'' upphävs, något annat vore endast en återgång till byteshandel. - om värdelagen: pengar är medel men också mått - ..... - värdet och värdets upphävning - det innebär inte att inga värderingar eller beräkningar av kostnader inte behöver göras - fysisk förbrukning, energi...
+I det här samhället är pengar av samma betydelse och funktion som blodet i kroppen. Så har det inte alltid varit och så kommer det inte alltid att vara. Men pengar kan inte tas bort utan att ''utbytet'' upphävs, något annat vore endast en återgång till byteshandel. Pengar är medel men också mått. Vad pengar mäter ligger utanför utbytet, men "inom" utbytet (i cirkulationssfären) etableras en jämvikt eller vad som i marxsk teoribildning kallas "värdelagen". Värdelagen, eller kort och gott "värdet," är en tvingande jämvikt som gör (löne)arbetet exploaterande och alienerande, det framställer som en jämvikt vad som i grund och botten är inte är det.
 :Communism is not so much a world that perpetuates the realm of use value, finally liberated from the exchange value that parasitized it, as a world where exchange value is repudiated and becomes use value. Advantage and disadvantage come from the same order of things and are no longer either united or separated back to back. Value ceases to be value in order to reappear as concrete and diversified expenditure. Labour ceases to be the basis and the guarantee of value. There is no longer a single standard that allows for quantitative comparisons between all things, but concrete expenditures and labours, of various degrees of burdensomeness which should also be taken into account. Having ceased to perform its role as the basis of value unified by the exchange process, labour ceases to be LABOUR.