Strategisk hypotes - Versionshistorik

Iammany: /* Alternativ */

2013-05-16T16:16:02Z

‎Alternativ

Iammany: /* Premisser */

2013-05-16T16:14:11Z

‎Premisser

Iammany: Skapade sidan med '=== Premisser === Krisen har gett upphov till en intensifiering av vissa processer som inte bara drabbar ”krisländerna” utan i olika grad påverkar hela den globala ekonomin…'

2013-05-16T16:01:20Z

Skapade sidan med '=== Premisser === Krisen har gett upphov till en intensifiering av vissa processer som inte bara drabbar ”krisländerna” utan i olika grad påverkar hela den globala ekonomin…'

Ny sida

=== Premisser ===
Krisen har gett upphov till en intensifiering av vissa processer som inte bara drabbar ”krisländerna” utan i olika grad påverkar hela den globala ekonomin. Hösten 2012 kom en ”varselvåg” över Sverige, främst Västsverige, som mattades av först vid slutet av januari 2013. Varselvågen var en direkt konsekvens av sjunkande export till eurozonen, Sveriges viktigaste marknad. Den var inte alls lika dramatisk som varslen 2008/2009, men har varit mer utdragen. Det har påståtts att varslen inte helt kan skyllas på konjunkturnedgången utan också till viss del berott på en överkapacitet som nu blottats. Oavsett har krisen stärkt den politiska hegemonin för arbetslinjen, oavsett färg, och på arbetsplatserna bidragit till nytt och ökat intresse för LEAN. Sambandet är inte uppenbart men visar sig snart. Det politiska imperativet att till varje pris ”skapa jobb” innebär i praktiken att genom direkta och indirekta sätt sänka kostnaden för arbetskraft; direkt genom faktiska sänkta löner eller genom sänkta skatter på arbete, etc, eller indirekt genom så kallad flexibilitet.

Varselvågen visade på det faktum att även fast anställda riskerade att bli av med jobben. Företagen ”bantar” sin verksamhet för att klara av nedgången och omstrukturerar samtidigt för att anpassa till nästa uppgång. I Sverige har företagen sedan tidigare anpassat sig relativt väl, så hela “bantningen” syns därför inte riktigt då avslutade visstidsanställningar och inhyrda från bemanningsföretag inte syns i varselstatistiken. Snarare är alltså varselvågen ett tecken på en generellt ökad osäkerhet för arbetare. LEAN är anpassat för denna utveckling; det utgår ifrån och driver på flexibilitet och standardisering, vilket minskar behov av fast anställd, utbildad personal. De ”nya jobb” som uppstår är i allt högre grad osäkra och sämre betalda (och inte lika synliga i statistiken). Det rör sig i grunden om kostnadsreduktion.

Kostnadsreduktion är också en viktig aspekt av nedmonteringen av välfärden. Ideologiska skäl är bara en del, även om förekomsten av rent ideologiskt motiverade utförsäljningar förekommer och inte ska negligeras. Välfärden är den ''sociala lönen'' som tas från den vinst kapital genererar genom arbete. Precis som anställdas löner är en kostnad för företag är den sociala lönen (skatter, etc) en kostnad för kapitalet, en kostnad som inte får bli för stor relativt profiten. ''Vid tillväxt kan lönen också växa men inte på bekostnad av vinsten.'' De kostnadsreduktioner som krisen tvingar fram kan politiken ''förhålla sig till'' genom prioritering av det ena på bekostnad av det andra, men inte helt ''friställa sig från''. De rättigheter och det välstånd vi byggt upp har gjorts med grund i den maktbas lönen har gett oss. De kostnadsreduktioner som drivs fram, oavsett om det sker på arbetsplatserna eller i välfärden, har inneburit en krympning av maktbasen och därför ändrat maktbalansen. All politik som får sin makt från lönen (i bred mening) kan inte växa i högre utsträckning än tillväxten tillåter ''utan att undergräva sin egen maktbas''.

=== Alternativ ===
Om vi förstår ”fritidslinjen” som koncentrerad kring sänkt arbetstid och basinkomst är den varken motsats eller alternativ till arbetslinjen utan ''endast omfördelning'' av (den sociala) lönen, och därför beroende av fortsatt arbete. Om vi ändå föreställer oss en ”fritidslinje” som trots undergrävandet av sin egen maktbas parallellt bygger ''av varuekonomin oberoende institutioner'' som alternativ till lönen, ''allmänningar'', ställs vi inför ett antal trösklar. Enbart sett till mat (mark) och bostad (energi) är det resurser som ''redan är inhägnade'', som alltså antingen måste köpas (med lönen) eller tas över (med makt). Som personlig eller småskalig kostnadsreduktion finns alltid möjligheter, men ett samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion låter sig inte gradvis övergå från varuekonomin till allmänningar. Det rör sig inte bara om ''skalan''; när övergår vi från individuell kostnadsreduktion med solceller på taket och den lokala grönsaksodlingen till kraftläggningen som försörjer stadens infrastruktur med energi och åkrarna som livnär befolkningen? Det ställer också frågor om ''produktionens och reproduktionens innehåll och riktning''; ska vi bara jobba lite kortare dagar med onödigt och skadligt arbete, fortsätta låta marknaden avgöra vad som produceras, kort sagt ''lämna kapitalet i fred'' och konkurrera om mest tilltalande vision?

Trots alla åtgärder stiger arbetslösheten och skulderna på alla nivåer, och det kommer fortsätta, med mer tidspress på fabriksgolven och överallt annars, osäkerheten (”flexibiliteten”) kommer utökas, fackföreningarna och avtalen kommer attackeras och undermineras. Med den traditionella arbetarrörelsens maktbas slagen i spillror och arbetarklassens självständiga kamp nära stillestånd ter sig ”fritidslinjen” som en ensidig och statisk strategi, en nostalgisk linje obekymrad av krisens verklighet.

=== Utväg ===
Utgångspunkten för den här formulerade strategiska hypotesen är tvärtom massornas passivitet och tystnad, åtminstone i meningen som frigörande subjekt och projekt. Då de arbetsmarknadsåtgärder som är vanliga inom arbetslinjen syftar till att göra arbetsmarknaden mer flexibel och till att kontrollera arbetslösa, bidrar de också till produktion av överflöd som i hög grad tillfaller kapitalet men som skulle kunna omriktas för att avveckla stat och varuekonomi.

Om åtgärderna begränsades mer till offentlig sektor och så kallade välfärdsjobb, och ''garanterades till minimilön'' och/eller ''begränsades i tid motsvarande avtalsenlig lön'', kan detta extraarbetes produkt göras fritt och på så sätt lösgöra välfärd från varuekonomin. Då ''åtgärderna oavsett kostar'' men nyttan gör alla mindre beroende av lönen skulle ''möjligheten att välja'' ett sådant arbete i förlängningen begränsa kapitalets tillgång till arbetskraftsreserven samtidigt som det stryper tillväxten. När kostnaden för denna typ av arbeten skulle bli för hög sätts tak på arbetstiden motsvarande lönen (som alltså blir en villkorad basinkomst). De omedelbara effekterna skulle förmodligen bli små då varken kostnaden (det offentligas utgifter), nyttan eller den samhälleliga arbetstiden kommer påverkas mycket. Poängen är friheten till garanterad försörjning som gör det attraktivt att arbeta mindre, eller med andra ord; om man inte orkar eller vill stå ut med det allt mer stressiga arbetet på kapitalets villkor ''väljer man fritt'' ett garanterat välfärdsjobb med minimal arbetstid. Med en sådan möjlighet skulle det räcka med ”de passiva massornas tyngd” snarare än arbetarklassens aktiva kamp för att sätta igång en ''accelererande och utvidgande process'' där ökad kostnad kompenseras med utökad välfärd, som i sin tur gradvis kan lösgöras från det offentliga eftersom både tid och arbetskraft fråntagits varuekonomin. Vad som tidigare ”avknoppades” till privata aktörer när stat och kommuner behövde spara, avknoppas istället till det gemensamma, blir allmänningar.

Det finns naturligtvis inga garantier för ''riktningen'' för en sådan process vilket är anledningen att den inleds inifrån det offentliga och av nödvändighet underkastas demokratisk styrning och ledning enligt en trepartsmodell med anställda, ägare (folkvalda) och konsumenter. Om det utvecklar sig till en ''accelererande och utvidgande process'' där mer och mer dras undan kapitalet och avknoppas till det gemensamma skulle det leda till att varuekonomin trängs undan från de sfärer av mänsklig verksamhet som svarar för samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion, att färre och färre producerar tillväxt, och att kapitalets handlingsutrymme inskränks.

@@ Rad 7: / Rad 7: @@
 === Alternativ ===
-Om vi förstår ”fritidslinjen” som koncentrerad kring sänkt arbetstid och basinkomst är den varken motsats eller alternativ till arbetslinjen utan ''endast omfördelning'' av (den sociala) lönen, och därför beroende av fortsatt arbete. Om vi ändå föreställer oss en ”fritidslinje” som trots undergrävandet av sin egen maktbas parallellt bygger ''av varuekonomin oberoende institutioner'' som alternativ till lönen, ''allmänningar'', ställs vi inför ett antal trösklar. Enbart sett till mat (mark) och bostad (energi) är det resurser som ''redan är inhägnade'', som alltså antingen måste köpas (med lönen) eller tas över (med makt). Som personlig eller småskalig kostnadsreduktion finns alltid möjligheter, men ett samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion låter sig inte gradvis övergå från varuekonomin till allmänningar. Det rör sig inte bara om ''skalan''; när övergår vi från individuell kostnadsreduktion med solceller på taket och den lokala grönsaksodlingen till kraftläggningen som försörjer stadens infrastruktur med energi och åkrarna som livnär befolkningen? Det ställer också frågor om ''produktionens och reproduktionens innehåll och riktning''; ska vi bara jobba lite kortare dagar med onödigt och skadligt arbete, fortsätta låta marknaden avgöra vad som produceras, kort sagt ''lämna kapitalet i fred'' och konkurrera om mest tilltalande vision?
+Om vi förstår ”fritidslinjen” som koncentrerad kring sänkt arbetstid och basinkomst är den varken motsats eller alternativ till arbetslinjen utan ''endast omfördelning'' av (den sociala) lönen, och därför beroende av fortsatt arbete. Om vi ändå föreställer oss en ”fritidslinje” som trots undergrävandet av sin egen maktbas parallellt bygger ''av varuekonomin oberoende institutioner'' som alternativ till lönen, ''[[allmänning]]ar'', ställs vi inför ett antal trösklar. Enbart sett till mat (mark) och bostad (energi) är det resurser som ''redan är inhägnade'', som alltså antingen måste köpas (med lönen) eller tas över (med makt). Som personlig eller småskalig kostnadsreduktion finns alltid möjligheter, men ett samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion låter sig inte gradvis övergå från varuekonomin till allmänningar. Det rör sig inte bara om ''skalan''; när övergår vi från individuell kostnadsreduktion med solceller på taket och den lokala grönsaksodlingen till kraftläggningen som försörjer stadens infrastruktur med energi och åkrarna som livnär befolkningen? Det ställer också frågor om ''produktionens och reproduktionens innehåll och riktning''; ska vi bara jobba lite kortare dagar med onödigt och skadligt arbete, fortsätta låta marknaden avgöra vad som produceras, kort sagt ''lämna kapitalet i fred'' och konkurrera om mest tilltalande vision?
 Trots alla åtgärder stiger arbetslösheten och skulderna på alla nivåer, och det kommer fortsätta, med mer tidspress på fabriksgolven och överallt annars, osäkerheten (”flexibiliteten”) kommer utökas, fackföreningarna och avtalen kommer attackeras och undermineras. Med den traditionella arbetarrörelsens maktbas slagen i spillror och arbetarklassens självständiga kamp nära stillestånd ter sig ”fritidslinjen” som en ensidig och statisk strategi, en nostalgisk linje obekymrad av krisens verklighet.
 === Utväg ===

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
 === Premisser ===
-Krisen har gett upphov till en intensifiering av vissa processer som inte bara drabbar ”krisländerna” utan i olika grad påverkar hela den globala ekonomin. Hösten 2012 kom en ”varselvåg” över Sverige, främst Västsverige, som mattades av först vid slutet av januari 2013. Varselvågen var en direkt konsekvens av sjunkande export till eurozonen, Sveriges viktigaste marknad. Den var inte alls lika dramatisk som varslen 2008/2009, men har varit mer utdragen. Det har påståtts att varslen inte helt kan skyllas på konjunkturnedgången utan också till viss del berott på en överkapacitet som nu blottats. Oavsett har krisen stärkt den politiska hegemonin för arbetslinjen, oavsett färg, och på arbetsplatserna bidragit till nytt och ökat intresse för LEAN. Sambandet är inte uppenbart men visar sig snart. Det politiska imperativet att till varje pris ”skapa jobb” innebär i praktiken att genom direkta och indirekta sätt sänka kostnaden för arbetskraft; direkt genom faktiska sänkta löner eller genom sänkta skatter på arbete, etc, eller indirekt genom så kallad flexibilitet.
+Krisen har gett upphov till en intensifiering av vissa processer som inte bara drabbar ”krisländerna” utan i olika grad påverkar hela den globala ekonomin. Hösten 2012 kom en ”[[Varselvågen 2012|varselvåg]]” över Sverige, främst Västsverige, som mattades av först vid slutet av januari 2013. Varselvågen var en direkt konsekvens av sjunkande export till eurozonen, Sveriges viktigaste marknad. Den var inte alls lika dramatisk som varslen 2008/2009, men har varit mer utdragen. Det har påståtts att varslen inte helt kan skyllas på konjunkturnedgången utan också till viss del berott på en överkapacitet som nu blottats. Oavsett har krisen stärkt den politiska hegemonin för arbetslinjen, oavsett färg, och på arbetsplatserna bidragit till nytt och ökat intresse för [[Lean production|LEAN]]. Sambandet är inte uppenbart men visar sig snart. Det politiska imperativet att till varje pris ”skapa jobb” innebär i praktiken att genom direkta och indirekta sätt sänka kostnaden för arbetskraft; direkt genom faktiska sänkta löner eller genom sänkta skatter på arbete, etc, eller indirekt genom så kallad flexibilitet.
 Varselvågen visade på det faktum att även fast anställda riskerade att bli av med jobben. Företagen ”bantar” sin verksamhet för att klara av nedgången och omstrukturerar samtidigt för att anpassa till nästa uppgång. I Sverige har företagen sedan tidigare anpassat sig relativt väl, så hela “bantningen” syns därför inte riktigt då avslutade visstidsanställningar och inhyrda från bemanningsföretag inte syns i varselstatistiken. Snarare är alltså varselvågen ett tecken på en generellt ökad osäkerhet för arbetare. LEAN är anpassat för denna utveckling; det utgår ifrån och driver på flexibilitet och standardisering, vilket minskar behov av fast anställd, utbildad personal. De ”nya jobb” som uppstår är i allt högre grad osäkra och sämre betalda (och inte lika synliga i statistiken). Det rör sig i grunden om kostnadsreduktion.
 Kostnadsreduktion är också en viktig aspekt av nedmonteringen av välfärden. Ideologiska skäl är bara en del, även om förekomsten av rent ideologiskt motiverade utförsäljningar förekommer och inte ska negligeras. Välfärden är den ''sociala lönen'' som tas från den vinst kapital genererar genom arbete. Precis som anställdas löner är en kostnad för företag är den sociala lönen (skatter, etc) en kostnad för kapitalet, en kostnad som inte får bli för stor relativt profiten. ''Vid tillväxt kan lönen också växa men inte på bekostnad av vinsten.'' De kostnadsreduktioner som krisen tvingar fram kan politiken ''förhålla sig till'' genom prioritering av det ena på bekostnad av det andra, men inte helt ''friställa sig från''. De rättigheter och det välstånd vi byggt upp har gjorts med grund i den maktbas lönen har gett oss. De kostnadsreduktioner som drivs fram, oavsett om det sker på arbetsplatserna eller i välfärden, har inneburit en krympning av maktbasen och därför ändrat maktbalansen. All politik som får sin makt från lönen (i bred mening) kan inte växa i högre utsträckning än tillväxten tillåter ''utan att undergräva sin egen maktbas''.
 === Alternativ ===