Berner om ingenjören i klasskampen

Från Krigsmaskinen
Version från den 31 oktober 2016 kl. 18.04 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Ingenjörernas nya uppgifter)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Från Boel Berners Teknikens värld, sidorna 236-239.



Ingenjören i klasskampen

Ingenjor.jpg
De svenska ingenjörerna ansåg sig genom sin utbildning och erfarenhet ha fått ett sinne för det rationella och allmängiltiga, som skulle kunna rädda produktionen i samhället. Detta behövdes särskilt vid denna tid, då det "i stället för lojalt samarbete mellan ledning och arbetare [uppstått] ett förhållande där vardera parten endast söker att hänsynslöst tillskansa sig fördelar".

Ingenjörerna skulle med sina vetenskapliga metoder kunna överbrygga meningsskiljaktigheterna och inrätta en mer rationell produktionsordning. "Teknikern står mellan de båda stridande ... i egenskap av tekniker är han alltid neutral", hävdade Nils Fredriksson som kommentar till storstrejken 1909. Teknikerna skulle kunna slå en brygga över den "nu vidöppna klyftan mellan arbetare och arbetsgifvare", genom att hålla samhällsmaskineriet igång när parterna "går isär och nedlägga sina funktioner."

Enligt denna uppfattning skulle teknikens landvinningar göra klasskampen överflödig. "Skördemaskiner, ångtröskverk, separatorer och i sinom tid mjölkningsmaskinerna skola bidraga till att minska faran af en landtarbetarstrejk", förmodade Fredriksson. Flygmaskiner och automobiler skulle avvärja risken för post- och järnvägsstrejker.

Teknikernas "neutralitet" tolkades således på ett litet speciellt sätt. Ingenjören var garanten för samhällsintresset och det industriella framåtskridandet, som skulle komma alla till godo. Dessutom var han – som bland andra ingenjör Alex Engblom påpekade 1924 – på grund av sin placering i produktionen och

sin ständiga intima kontakt med bägge parterna, bättre än de själva i stånd att bedöma uppkomna tvister ... Som ingenjörerna dessutom som klass betraktade måste sägas vara strängt logiska och rättvisa, vartill säkerligen deras vetenskapliga utbildning icke minst bidrager, så kunna de anses äga de bästa kvalifikationer för ett i möjligaste mån opartiskt bedömande av orsakerna till de ständiga striderna mellan kapital och arbete.

Denna rationella arbetsledning enligt Taylors modell gav ingenjörerna en förment vetenskaplig metod för att lösa många konflikter mellan arbete och kapital. "Hela vår strävan går ut på att civilisera arbetskraften, i avsikt att öka produktionen", påpekade en ingenjör 1920. De taylorska principerna skulle ligga som bas för en ny "moralisk ordning" som skulle "bliva landfästena till den bro, vi skola bygga mellan kapital och arbete." Arbetare och arbetsgivare kunde – om taylorsystemet tillämpades – då samlas i ett gemensamt intresse för höjd produktion. Med "det gamla systemet", påpekade Alex Engblom i en introduktion till scientific management i Teknisk Tidskrift 1912, blev arbetaren i många fall på grund av sin knappa lön "ett lätt offer för missnöjets och kapitalisthatarnas läror". Men nu fanns metoder för att överbrygga motsättningarna: "Under det nya organisationssystemet finner [arbetaren] sin rätta plats, erhåller en god betalning, är belåten samt lämnar tillika sin arbetsgifvare större vinst." Det var som Erik August Forsberg skrev några år senare i sin bok Industriell ekonomi: "Det hela måste alltså samverka till en höjning af hela mänsklighetens levnadsstandard."


Ingenjörernas nya uppgifter

Det var med argument som dessa som ingenjörerna krävde ett ökat inflytande inom företagen och i samhället. När Nils Fredriksson 1929 (då som undervisningråd) i ett föredrag inför Nordiska Ingenjörsmötet såg tillbaka på situationen tjugo år tidigare pekade han på ingenjörernas då ofta förekommande "klagan över att de ledande posterna inom industrin vanligen innehades av personer utan teknisk bildning" som något av ett kuriosum. Samtidigt, påminde Fredriksson, hade dåtidens ingenjörer satt "den tekniska gärningen så högt att de föraktade den ekonomiska och ansågo under sin värdighet att befatta sig med exempelvis industriella affärsangelägenheter". Dylika "fullblodstekniker" kunde till exempel djupt beklaga att en framstående konstruktör blivit chef för ett industriföretag; han ansågs ha "förfallit till det ekonomiska".

Det var denna teknikernas misstro mot administrativa och ekonomiska arbetsuppgifter som det nya seklets modernt inriktade ingenjörer ville få bort. Samtidigt ville de sätta företagsledningen på en mer vetenskaplig grund. Teknisk-vetenskaplig kunskap i vid bemärkelse skulle vara basen för makt och arbetsledning på företagen – inte traditionella ägarprivilegier eller arbetarnas fackliga styrka.

Det var, hävdade Erik August Forsberg 1919, med adress till både tekniker och företagsledare, "en ödesdiger begreppsförvirring" att tro att organiseringen av arbete och produktion inte tillhörde ingenjörernas domäner utan var förbehållen affärsledningen. Ingenjörens huvuduppgift var enligt honom att skapa och bevara kapital. Andra ingenjörer instämde: det var ju just genom systematisk organisation, kontroll och planering som ingenjören "på varje tidsenhet [skulle] skaffa största möjliga produktion med minsta möjliga utgifter". Ingenjörerna uppmuntrades att se utöver de rent tekniska arbetsuppgifterna och både kräva och ta på sig mer ansvarsfulla positioner i företagens ledning.

Det räckte inte längre med att "på måfå" införa de modernaste arbetsbesparande maskinerna, om allt sedan gick i "de gamla hjulspåren", påpekade Fredriksson och Palmgren redan 1908. "Själfva den drifvande kraften, själen så att säga – organisationen" måste tillkomma. Då först skulle den svenska industrin kunna mäta sig med den mer framgångsrika amerikanska.

Det var genom att göra organisation av produktion och arbetskraft till ett tekniskt huvudområde som ingenjören kunde göra anspråk på en mer inflytelserik position inom industrin och i samhället i stort. De taylorska idéerna öppnade nya verksamhetsfält för ingenjörerna. De gjorde nu anspråk på att vara experter inte bara på de nya uppgifterna att standardisera verktyg och maskiner samt göra tidsstudier. Också de rationella ledningen av hela företaget och dess personal var, hävdade man, ingenjörsfrågor, som bäst sköttes av de tekniskt utbildade. Ingenjören – krafttransformeraren – var med andra ord den som bäst kunde utnyttja arbetaren, kraftkällan, så att den gav ett överskott – och inte den gamla sortens arbetsgivare och "kraftförbrukare".

I förlängningen av detta resonemang såg man den rationella arbetsledningens principer som något som kunde "finna tillämpning inom snart sagt varje område av mänsklig verksamhet". Sociala och tekniska problem uppkom ständigt i samhället och kunde givetvis följa även i den rationella arbetsledningens spår. Det var då ingenjörernas uppgift och plikt att ta itu med dem. Eller som Nieckels och Sällfors uttryckte det som slutkläm i sin bok Modern verkstadsorganisation från 1921: "Ett verksamhetsfält, som teknikern förr ägnat liten, eller ingen tanke, har öppnat sig för honom. Den dag, ingenjören behärskar detsamma, skall han med rätta göra anspråk på den titel, till vilken han är förutbestämd – den viktigaste faktorn i den moderna kulturen."