Conspiracist Manifesto
Raseri. Ett påtagligt ursinne präglar sidorna i ett till engelska nyligen översatt manifest. — ”Manifest” är dock något missvisande då denna relativt maffiga textmassa kommer med ganska få uppmaningar och anstiftningar och då överflödet av utdrag mer liknar boken vid ett kollage. — Raseri mot världen, mot alla mer eller mindre påtagliga apparater som inkräktar på vardagen, mot Vänstern och Eliten. Det är ett raseri som för många av oss kommer att förvirra något. Vi hatar förstås också Världen, den här totaliteten som infekterar allting och bestämmer, och vi föraktar eliterna, alla de som ser ner på oss, som dikterar och domderar, de som pratar för att de får plats på skärmarna och fortsätter prata för att ingen har förmågan att verkligen utmana dom. Och Vänstern, självklart är vi trötta på Vänstern, på de som klättrat upp högt nog på mediastegen och anammat rätt ideologiska markörer, och de som fortfarande ges en plats i flöden och beslutsapparater för att de stigit i Partiets hierarki. Föraktet som manifestförfattarna har är inte på något sätt omotiverat. Det kommer bara lite plötsligt och häftigt. Det kanske har att göra med att jag läser det i en svensk kontext. Bokens vrede bottnar inte enbart i pandemins förlopp och, bland annat då, vänsterns reaktion på den, men tar avstamp i det. Och Sverige var ju något av en avstickare i hur myndigheter och människor generellt agerade. Eftersom åtgärderna inte var så drakoniska här motiverade inte det samma reaktion, men sen är ju svensken en ganska lam och följsam varelse. Med all säkerhet kommer det påverka receptionen av manifestet här till det negativa, bortsett från det redan negativa rykte den fått av illvilliga röster.
Lockelse. Trots att den är osignerad råder det ingen större tvekan om vilken bakgrund manifestet kommer ifrån. Det lär ha orsakat viss uppståndelse i fransk media. Och tidigt var smutskastningen igång. Eftersom jag är sympatiskt inställd till den hållning och gemenskap som den kommer ur, och för att jag länge lockats av det konspiratoriska (dock inte konspiracistiska) drogs jag direkt till den; men med misstänksamhet, för dels är rykten giftiga och påverkar även om man inte tror sig påverkas, och dels har jag haft en viss skepsis mot underliggande förståelser sedan tidigare; en skepsis mot en annan-än-materialistisk historiesyn, en immediatistisk praxis och en fetischering av konfrontationen. Både av nyfikenhet och för att förekomma anklagelser kändes det viktigt att inte bara läsa så snart jag kunde utan få ner de här kommentarerna för andra att läsa.
Påståenden. Om pandemin, eller om hela det nät av händelser, utsagor och bilder, nya apparater och normer, allt det som ägt rum i och med pandemin, om det kan mycket sägas, och även om vi inte är överens om alla detaljer, vad som är sant och vad som är lögn, vad som är slump, planerat, misstag eller faktiska konspirationer — i vilket fall är manifestets utgångspunkt att det utgör en “konstitutiv akt”, en faktisk kupp. Den har aktualiserats för att det redan fanns planer att sätta i verket bara triggern aktiverats. Men att ifrågasätta om de utlösande faktorerna var olyckor, slump och slarv eller inte, om de var medvetna, illasinnade aktioner, det innebär inte att den här episoden skulle vara en parantes. Utan tvekan har den haft en djup inverkan, men jag är inte så säker på de drastiska slutsatserna. — Förutom påståenden om att viruset inte var så farligt, att det iscensatts(!), att upproren 2019 besegrades av en konsoliderad kontrakupp genom just pandemin… så haglar det av mer eller mindre fantastiska konspirationer som “bevisas” med citat och oftast inte mer.
Panik. Jo, det var omtumlande. Det pågick uppror, i Hong Kong, Frankrike, Libanon, Katalonien, Irak, Chile. Året är alltså 2019. Manifestförfattarna placerar sig i fantasin att de var i det unifierade upproret mot den globala ordningen. De vågar inte riktigt landa i att upproren nådde en gräns. Pandemin måste ha varit en respons på upproren, och inte att upproren i sig hade nått en gräns. Konspirationer blir här lätt ett narrativ för en imaginär flykt, ett sätt att förlänga ett narrativ bortom sin materiella gränser.
List. Nångång ungefär 50-70 sidor in fick jag en (miss)tanke som jag inte kunde släppa: är det inte bara en fint, ett listigt knep, ett försök att förföra, fånga in, de som förletts av det konspirationistiska sättet att tänka? För jag kunde inte undgå att notera hur frånvarande kritiken och angreppen på reaktionens fotsoldater var. Visst, kritiken av vänstern, aktivismen, det konserverande “progressiva”, men likt en Kaczynski verkar kritiken sluta innan vänstern förklaras, för att sedan helt lämna walk-over åt det reaktionära klägget. Om vänstern är ett större hinder för en upprorisk situation (vilket är ett diskutabelt men inte helt orimligt påstående) så behöver det såklart klargöras, men att inte ett ord ägnas åt stövelslickarna och det bruna avskummet? Det är misstänksamt. Det är en liknande (miss)tanke som dök upp när jag läste Guy Debords (enligt manifestförfattarna “ärkekonspirationisten”) Kommentarer; han/de kan bara inte vara så dumma, så lättlurade, det här bara måste vara en manöver. Debord skrev:
- Vår olyckliga tid tvingar mig således att på nytt ändra mitt sätt att skriva. En del saker kommer jag medvetet att utelämna, och dispositionen måste förbli något oklar. Som ett tidens tecken kan man stöta på en och annan bedräglighet. Den fulla betydelsen kan ändå framgå om man här och där skjuter in flera andra sidor. På samma sätt har ganska ofta hemliga detaljer tillfogats där behandlingen så kräver: vissa kemiska ämnen visar dolda egenskaper först i kombination med ett visst annat ämne. Det finns för övrigt i detta lilla verk alltför mycket som är ack så lätt att förstå.
Hemligheter. Det är nödvändigt att hålla vissa saker hemliga. Att akta sig för vad man delar med sig av, vilka man talar med — hur man visar sig. Det är alltså nödvändigt att konspirera. Alla förnuftiga är konspiratörer, skriver de. Så långt är jag med. Och till stor del hoppades och förväntade jag mig mer av en manual än ett manifest. Ännu mindre önskade jag mig ett anammande av det specifikt konspirationistiska tänkesättet. Men vissa råd går att utläsa: dra dig undan, skapa en plats för lugn, studier, ärligt öppet samtal mellan vänner, för gemensam undersökning. “The debate is not between conspiracism and anticonspiracism but within conspiracism.” (21) Undersökningen gäller hur vi kan beväpna oss emot Världen, inte hurvida den är god eller inte. Ett sådant ställningstagande försätter oss oundvikligen i ett slags konspirationistisk position, enligt manifestet, men min invändning gäller inte så mycket hållningen som metoden.
Schism. I hjärtat av konspirationen ligger schismen, konflikten, klyvningen. Det är nog ingen som skulle protestera om vi istället säger: beslutet. Att ta steget och börja, göra en brytning, skapa en ny linje, en plats och utgångspunkt för en utmaning. — En fiende för varje konspiration som manifestet pekar ut är Karl Popper, och med honom vännen Friedrich von Hayek och den miljö de kultiverade. Dessa aktörer får en central plats i det konspirationistiska narrativ som manifestet väver. Men deras historia är mindre intressant än deras principer. Popper framhävde en ultimat osäkerhetsprincip. Att hävda något definitivt är enligt Popper epistemologiskt fel, och därför fel absolut. “Moreover, there is nothing to say about this world. One only needs to adapt to it.” (46) Alla ställningstaganden, inte minst de politiska, etiska, förkastas, fördöms. “Popper, the father of all trolls, leads to the famous ‘paranoid style in politics,’ so elegantly dismissed by Richard Hofstadter in 1963 as a simple apocalyptic anxiety among subjects who are intellectually deficient.” (47)
Narrativ. Det är mycket förförande att, som de gör, och som andra också, peka på enskilda aktörer, drivna individer, som forcerar teorier och experimenterar med policys (visst, även på hög administrativ nivå). De har idéer och motivationer, och motiveras, i sina miljöer, för att formulera sina planer. — Precis som en Adam Curtis tar de uttalanden, positioner (oavsett faktiskt inflytande), sammanträffanden, och inte minst bilder, för att teckna en historia, en bild av en elit, alldeles oavsett deras faktiska verkan. Det är i någon mening oppositionellt, men framför allt förföriskt. Det är lika mycket yta som flödena på sociala medier. Det saknar en djupare koppling, något som på ett enhetligt och konsekvent sätt kan förklara uppkomsten, själva orsaken. Frånvaron av detta gör att man ofta stannar ofta upp vid ett påstående och frågar sig “ok, men är det orsak eller verkan?” Och, viktigast av allt, kan det förklara helheten? Det är en sak att lägga ut ett narrativ som stämmer överens med enskilda valda markörer över ett förlopp, men kan de förklara förloppet, kan de ge orsakerna till händelserna? — Även om författarna stundtals nämner “kapitalism” och i antydningar greppar efter något övergripande, så gör de en ansträngning i ett inte koppla de “planer” som de i sina genealogier försöker blottlägga till just den abstrakta sociala form som genomtränger alla processer och uttryck. Med andra ord blockerar de kopplingen, och förståelsen, mellan de vardagliga apparaterna och det som vi med en annan nyligen utgiven bok kallar “stumt tvang”.
Ursäkt. Deras tillvägagångssätt förklaras således:
- Some say that finding some connection between this description and what we're living through would be conspiratorial. The thing is, it is never good to repress a perfectly distinct perception. The usual pack of watch-dogs can very well bark, jeer, and foam at the mouth. Not only do we know things they don't want to know, but we are also aware that "the world is complex"—as those who try to infantilize their interlocutors are so pleased to repeat, but with this hollow formula are only exempting themselves from any form of courage. The courage, for example, to take a clear stand in regard to operations that are underway and the world the latter are constructing. There is not just an epistemology of methods; there is also an epistemology of virtues. Yes, "power relations are intentional and not subjective"; yes, there is "an implicit character of the great anonymous, nearly silent strategies that coordinate the loquacious tactics"; yes, it's a matter of detecting "the general line of force that traverses the local confrontations, and links them together"; and no, we dont imagine one day flushing out the general staff presiding over all the strategies opposing us. But these few theses by Michel Foucault can't serve as a vademecum for sophisticated cowardices. A world as hostile as the one on the rise is not assembled by itself. A world has been for us, is being made for us more than ever, behind our backs. The very fact that there is a world and not several of them—and everywhere that same world, ever more desertified, more frustrating and mediocre, every day more globalized and yet more cramped—is the fruit of a concerted effort. A whole heap of things take place by themselves, to be sure, without the conscious will of those who take part in them, and naturally suit those who consciously work to make this world behind our backs. And that is indeed complex, and does not detract from their existence or the deviousness of their operations. Eric Schmidt, transitioning from CEO of Google to chairman of the National Security Commission on Artificial Intelligence, could very well worry in 2020, in the *New York Times*, that Silicon Valley might lose the "technological war" against China because of the insufficient digitalization of life in the United States. But the fact that Chinese artificial intelligence is going through the roof thanks to the ocean of everyday data delivered by the forced-march cybernetization of the country only remains an argument in favor of a well-defined project of power. It is this project, and nothing else, that obliges usto live as much as possible online. As a report of 2019 by the aforementioned commission astutely observed, "The consumers go shopping online when it's the only way to get what they want.'" Hence the usefulness, for example, of a lockdown. Those who have every interest in confining us in their world and blocking every exit are, concretely, our enemies. That is to say, people who are operating against us, people who assuredly do not wish us well. This is the simple, unseemly truth that the conjurers of the "complex world" want to divert us from—because it lays bare the awful simplicity of their position. (35-36)
1914. En parallell med då och nu; samman falska fiende, samma förräderi, samma osanningar, samma undantag och samma abrupta omstrukturering av normer och sociala processer. Då som nu viker sig självutnämnda “anarkister” och andra radikaler, som tidigare deklarerat “samhälleligt krig”, på grund av undantaget. Lockdown? Ok, men ansvarsfullt. Undantaget blottlägger vilka som menar allvar. — Återigen: vänsterns förräderi. Därför en måltavla för manifestet. Det är svårt att helt förneka anklagelserna.
Planer. De som styr gör det enligt planer som de har till sitt förfogande. Deras undersåtar förstår det och presenterar alla möjliga dokument, pamfletter och manifest för sina överordnade så att de kan plockas upp och appliceras. Bara de sofistikerade lyckas, tror vi. Eller, det önskar vi; men i verkligheten tar sig allsköns dilettanter igenom. Få anar hur mycket misstag, försening, förvrängning, förhalning och korruption som beror på ren idioti. Det är både en gynnsam terräng för konspiratörer och något som genererar allsköns skit helt utan intention. Alla utfall är inte ett resultat av en plan, mycket utfall är bara misstag.
Förberedelser. Men situationen kräver förberedelser. Oavsett undantag. Fienden har sina scenarior. Vi måste förutse våra. Vi måste konspirera på alla nivåer vi kan. Inte bara våra omedelbara, i det vardagliga, utan också se till alla de möjliga nivåer vi kan tränga in på. Det görs naturligtvis främst på en individuell nivå, men det finns ingen anledning till varför en liten grupp av hängivna vänner inte kan infiltrera även de mest inflytelserika positioner. Vi behöver undersöka vilka möjliga vägar som finns för inflytande. — Men det är förföriskt, för om vi har verklig förmåga att ta oss in i, säg ett parti, ett företag, en myndighet, vad stoppar försöket från korrumption? Styrkan i förbindelsen, vänskapsbanden. Förhoppningsvis. Ändå, riskabelt. Förberedelser görs kanske mer förnuftigt för att ta emot, välkomna, hjälpa och skydda andra desertörer. Förberedelser för säkerhet, skydd, arkivering, flyktvägar. — Också efter upproren; vi vet att uppror är begränsade, om inte av repression så av energier. Att fånga in och bevara de erfarenheter, vänskaper och förbindelser som upproren genererar är av yttersta vikt.
- None of what I can know, none of what I can touch, none of what I can love or hate belongs to “the environment.” Upon contact, everything enters into my world.
- Like the horizon, the environment is a thing that withdraws as I advance.
- This makes it a perfect cause of the prevailing estrangement—and even a cause as global as the estrangement can be.
- Never have so many extraterrestrials worried so much about this miry nature from which they flee by every means and which, at bottom, disgusts them.
- We will go on allowing the world to be devastated so long as we need the IPPC to inform us of its state.
- Since 1945, the environmental, planetary, or climate causes have kept propagating the powerlessness they command ever more widely.
- The outraged denunciation expressed in Our Plundered Planet by Fairfield Osborn dates back to 1948.
- Those who have “destroyed the environment” began by constructing it as an unsolvable problem.
- The environment became sacred on the very day that power itself became environmental.
- Ecology is the relationship with the world of those who no longer have a world.
- In 1950, Norbert Wiener already said in The Human Use of Human Beings: Cybernetics and Society: “We have modified our environment so radically that we must now modify ourselves in order to exist in this new environment.”
- There is another way to proceed: not seek to save the environment, but to undertake, starting now, to dismantle it.
- For beneath the environment, there is the world.
(208-209)
Bios-. Livet är inte biologi. Livet är inte heller hälsa. “The pursuit of health has supplanted that of salvation, in a world that no longer promises any salvation.” (223) “If we’re sensitive to the cause of health, it’s because we live in a world that must be quite ill, to judge by its accomplishments in the field of planetary devastation.” (223) Vi behöver se till hur Världen producerar sjukdom, inte se sjukdomen som en bieffekt eller eftertanke. Det rör sig för det första om ett aktivt skapande, där vissa sjukdomar ses som hälsa, för det andra hur varje föreställd “sjukdom” utan eftertanke måste utrotas, och för det tredje hur allt levande underställs det biologiska. Det är en biologisk kvantifiering som exkluderar all vital intensitet. — Även om vi inte helt köper manifestförfattarnas narrativ är det helt klart att dessa frågor om livet, om “bios-” och hälsa har kommit att bli avgörande. Det är kanske bokens största förtjänst. — Vi har såklart studerat biopolitik, men kanske på ett alltför teoretiskt sätt. Via en genealogi med startpunkt hos svensken Rudolf Kjellén (en historia som intressant nog inte har uppmärksammats så mycket) tecknas det hur livet biologiserades, hur allt levande inordnades i ett specifikt kontinuum. “If the ambivalence around the notion of biopolitics oddly brings Nazis and leftists into agreement, this is because it in fact deals not with a taking-charge of ‘life’ but with establishment of a certain form of life—and despite their political disagreements, they disagree and dispute within that form of life.” (241)
- As one might have suspected, the notion of health propagated by biopolitics corresponds in reality to the very definition of illness.
- This certainty that life on earth is not possible outside the Machine.
- This idea of a system so vulnerable that everyone should remain in their place so as not to threaten its calibrated operation.
- This relentless struggle against any event, against everything that stands in its way and introduces the unknown, against all becoming and ultimately all history.
- This demand for a hopeless mastery—**”It is possible to bring all living phenomena under control, a control that is the sole and unique aim of biology,”** boasted the biologist Jacques Loeb of the Rockefeller Institute for Medical Research at the beginning of the twentieth century.
- This aspiration for a deadly stabilization of all mechanisms, for the elimination of any fluctuation.
- This inability to not react.
- This obsession with security in all things.
- This way of not being able to extract oneself from a certain fixed mode of life without needing to be afraid of succumbing—which is the very definition of the pathological state.
- The treatments, the precautions, the “measures” are part of the illness.
- Illness infects the law when the law takes care of the patient.
- But pathology is still a way of living—as in the metropolis, as in biopolitics.
(266-267)
Statistik. Det finns alltid singulära instanser som undkommer det statistiska. Det finns alltid en erfarenhet som inte kan sammanställas i en graf. Under pandemin uppmanades vi agera som statistik; vi uppmanades eller tvingades agera som statistik, som om vi endast var kroppar och räkningsbara. Som om vi inte var oss själva, bara kroppar i omlopp. Att erfara döden som verkan på våra kroppar, våra vänner och anhöriga, en inverkan på vår närvaro, som om döden bara var en statistik. Det är död som industriell process. Thanatopolitik. — Det är verkligen livet som står på spel.
Själ. Lite oväntat närmar de sig ärkemarxisten Georg Lukács, fast då hans förmarxistiska period; hans oavslutade bok om Dostojevskij samt Theory of the Novel. Här söker de en Seelenwirklichkeit, ytterligare ett gravt underutvecklat resonemang i den här boken som annars inte sparat på utdrag och utläggningar. Men när det kommer till det verkligen intressanta verkar de inte ha lagt ner sin själ i det.
- While some make themselves more impervious and assholish than ever, others seem to become nearly as friable as the global supply chains. Subjective shortages are emerging, in addition to the shortages of materials, paper, or electronic chips.
- A certain Marrano-type fugitivity is eroding the social roles.
- A whole nonsocial life is being invented and tried out.
- A schism is at work, and it is deepening. A division that doesn’t follow any line that’s recognized or recognizable on the outside.
- Knowing from experience who they’re dealing with, the poor, the former colonized, and those whom the culture has spared lean more toward conspiracism. But no social category is spared. There is no external criterion, character trait, or visible attribute enabling one to predict with any certainty who will rally to which camp.
- Those who seemed the most alienated suddenly reveal themselves to be the most free.
- Those thought to be the most legalistic are favorable to the most blameworthy infractions.
- The historical rupture follows the most intimate lines of fracture inside beings.
- It’s with the most extreme caution that one probes the stranger or the colleague.
- It’s by an intonation, the use of a word, a fleeting frown, that we discover someone we can still talk to. Someone to whom we can still confide our “doubts.”
- One thinks of the beginnings of the Resistance, when the camps weren’t codified, when the grand official narrative hadn’t blanketed the sfumato of human sensibilities with its caricatures.
- When, returning to Paris in 1940, after the German invasion, a future resistance fighter, Agn****è****s Humbert, noted that the people of her circle “are no longer the same. They have acquired a discreet, sly demeanor, a je ne sais quoi of petty satisfaction at still being alive—a small something, then, but something decisive.”
- When the head of a small firm was supplying the clandestine Communists with tubes in which to stuff their timed explosives.
- “The life of the new humanity is in revolution, revolution is born of schism,” wrote Amadeo Bordiga, the founder of the Italian Communist Party before becoming its most eloquent critic, at the end of his life in his artcle “The Time of the Abjurers of Schism.”
- That is the great repressed aspect of the history of revolutions, their great scandal.
- Revolutions have never been for “the good of humanity”—regardless of the instrumental message of their grand declarations.
- One who wishes to contribute to “the good of humanity” will make a sanatorium, not a revolution.
- Revolutions have always aimed to have done with a form of existence, with a type of humanity that has become a suffocation chamber.
(341-343)
Konspirera. Tidigt i boken får vi detta råd: “The conspiracy, on the other hand, doesn’t need to bring its members together. It floats. Its elements is gaseous. Here the arrangement can retain tacit, diffuse, as elusive as an idea. Moreover, that is what makes it so formidable.” (58-59) Först mot slutet, på de sista tio sidorna av 361, får vi tre “överväganden”.
- Först gäller det öppenhet, hur man visar eller döljer sig. Om sociala medier spelade en roll 2011 måste det konstateras att fienden nu har kommit ikapp. Men att fysiskt visa sig på gatorna, kan mycket väl ha en större vikt nu, beroende på situation. (Intressant nog hänvisar de gillande till till Asef Bayat, vilket de inte är ensamma om: “Movements rest on a shared uprooting, nonmovements upon a common presence.”) De talar i det här sammanhanget också om “publicizing it”, att tala om vad man gör. I många fall kan det vara fördelaktigt att inte tala om det, en typ av ansiktslöst motstånd. Om en praktik kan gå under radarn kan den potentiellt också spridas mer.
- För det andra gäller det att återta konsten att konspirera; alltså samordningen av hemliga celler för subversiv praktik, “Conspiracy, not as attitudes and airs of initiates on the part of those wanting to convey to others that they are hip to things, but as an ethical continuity that inheres in genuine relations between beings, as an absolute limit to the cybernetic capture of those relations.” (357) — Ett fint citat: “The ‘good part’ of the Resistence […] was that great shared soul. We were twenty or so who lived with open souls.” (Jacques Lusseyran, And There Was Light, 1953.) — De nämner gillande zapatisternas konspirerande i tio år innan upproret 1994.
- Och slutligen, för det tredje gäller det att glömma och överskrida identiteter; att inte söka sig till ett läger, en position, något tryggt utan ignorera gränser, fraternisera med främlingar, till och med individer i fiendeläger som kan bli framtida källor, desertörer, hemliga agenter. Att inte fastna i grupper, oavsett formella eller informella. Att inte “organisera,” utan förbinda, eller ännu hellre väva nätverk. — “Purity lessons have always been the signature of the most corrupt.” (359)
Attentat. Men är inte det här bara en ny språkdräkt för gammal hederlig anarkistisk praktik? Vängrupper som fördjupar sina band genom mer eller mindre ansiktslöst motstånd, som nätverkar och succesivt skapar ett samförstånd om möjilgheter och gränser för praktik, som egentligen vilar i idéen om ett framtida kvantitativt överslag i en kvalitativ förändring, mer eller mindre utopisk? — Konspiracisterna vill bort från Vänstern och dess perifera miljöer, de önskar sig celler av desertörer från maskinens inre, men varför har det inte fungerat tidigare? Vad är annorlunda nu? Vad kan den konspiratoriska cellen göra annorlunda nu jämfört med en Ravachol, en di Giovanni eller en Bonnotliga? Dessa invändningar är inte marxistiska förnekanden eller förfalskningar av illegalisternas historiska roll. Men när analysen är av den sort manifestet presenterar, så blir slutsatsen lätt att subversion består i attentat mot individuella fiender. Det är en regression av historisk förståelse och inte en som tagit sanningen från tidigare moment och verkligen överskridit den.
Hopp. Deras förhoppning ligger i detta:
- Our epoch is especially rich in those immobile deserters who reside in the very heart of the enemy apparatus. Nothing is holding together anymore. There are potential Snowdens everywhere. But the hidden Righteous don’t wear any badge. One has to take the risk of encountering them, of being disappointed or delighted. It doesn’t serve any purpose to set resistence fighters in contrast with escapees. There are deserters in spirit everywhere. It’s all about breaking the social ice. Establishing the conditions of possibility for a communication from soul to soul. Managing to organize encounters, in sum. And in this way, putting together a conspiratorial plan that will go on spreading, branching, complexifying, deepening. Above all, resisting the temptation to close oneself into a group, into an entity that grasps itself like so many others from the outside. Groups are only good for betraying what caused them to be formed in the first place.” (361)
Personligen känns det otillräckligt. Men problemet är inte så mycket tilltron till den växande vågen av upproriska uttryck som den underutvecklade taktiska metodologin, de strategiska förslagen — problemet är fixeringen vid det känslomässiga. Deras undersökning, deras narrativ, deras taktik, det är så… varmt. Verkliga konspiratörer har förmågan att ta ett steg tillbaka, andas, ta kalla, logiska beslut. Att inte helt vara i situationen, att ha ena benet utanför, reda att fly eller forcera vid rätt tidpunkt. (Det är naturligtvis inte ett argument, bara en känsla.)
Komplott. Orginaltiteln på boken är Manifeste Conspirationiste som till engelska alltså översattes till Conspiracist manifesto, och på svenska kanske skulle översättas till Konspirationisters manifest. — Vi har förstås ordet “komplott” på svenska, med betydelsen “sammansvärjning, intrig(er)” … SAOL utvecklar i intressant riktning:
- hemlig överenskommelse som har ett otillåtet, brottsligt l. revolutionärt syfte, intrig, sammansvärjning; förr äv. konkret, koll., om deltagarna i dylik sammansvärjning.
Sammansvärjning, komplott, intrig… brottsliga projekt för oss som har beslutat sig för att utmana, angripa den här Världen. Konspirationisternas manifest brister i analysen och förblir undermåliga gällande instruktioner. Jag önskade en manual, inte det här kollaget av bilder. Jag efterlyser en Manual för komplottmakare. De har delvis visat oss hur man navigerar i det digitala flödet, om vikten av undersökning (men kanske inte helt och hållet den undersökning vi tänkt oss), utmanat hur vi förstår livet, hur vi lever det, experimenterar med det. Det finns mycket mer att undersöka. — Det här var bara mina första anteckningar till en första läsning. Förhoppningsvis kan fördjupningar och/eller revideringar kommer. Annars finns det några väsentliga referenser att följa upp:
- Georges Canguilhem, i allmänhet men kanske särskilt boken Knowledge of Life från 1952.
- Ivan Illich, också hans verk i bred mening, men först och främst In the Mirror of the Past från 1989.
- Georg Lukács, Theory of a Novel och opublicerade anteckningar om Dostojevskij.
- Amadeo Bordiga, “The time of the Abjurers of Schism.”
