Den nya rörelsen

Från Krigsmaskinen
Version från den 6 augusti 2021 kl. 19.09 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'Den nya rörelsen   Henri Simon, 1974 1. Kampen mot det kapitalistiska herradömet, som, i sina olika moderna former förekommer i alla världens länder, visar på nya...')

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Den nya rörelsen   Henri Simon, 1974

 1. Kampen mot det kapitalistiska herradömet, som, i sina olika moderna 
 former förekommer i alla världens länder, visar på nya 
 tendenser som står i total motsättning till de som förekom före 
 början av 1900-talet.
 2. Det gemensamma och väsentliga kännetecknet för dessa tendenser 
 är det sätt på vilket de kämpande själva styr totaliteten 
 av sina angelägenheter i alla sina levnadsförhållanden, på 
 aktionens område liksom tankens.
 3. Tecknet på vad som kunde vara en radikal omvälvning av de sociala 
 förhållandena kan ses i kapitalismens eget uppror i krisen och i 
 sitt försök att anpassa sig till den. Detta tecken kan bryta ut som 
 isolerade explosioner som snabbt krossas av de dominerande intressena eller 
 så kan de ses i sitt långsamma framåtskridande, mer eller 
 mindre hejdade av reformer.
 4. Resultatet av det som fastslagits ovan kan ses i mer eller mindre alla delarna 
 av den mänskliga verksamheten, i alla länder, på individuell 
 nivå och i alla organisationer i vilka de är involverade. Kampen 
 på platsen för kapitalets utsugning av människan - industri- 
 eller handelsföretaget - förblir väsentlig; men uttrycket för 
 den nya tendensen kan ses i alla delar av livet och antar samma former. Samhällskonflikter 
 sprider sig till alla de sociala livets områden och visar att autonomin 
 inte kommer att begränsas utan att den kommer att övervinna alla områden.
 5. Avskaffandet av alienerat arbete och därmed avskaffandet av människans 
 dominans över människan kommer att omvandla alla sociala förhållanden. 
 Om det är sant, är det lika sant att kampen inom livets alla områden 
 kommer att omvandla alla sociala förhållanden vid just det tillfälle 
 då kampen pågår.
 6. Dessa tendenser mot autonomi och de originella former de antar, öppet 
 eller diffust, ställs inför alla den kapitalistiska världens 
 strukturer: staten, de politiska partierna, fackföreningarna, de traditionella 
 vänstergrupperna, och emot hela utsugarsamhällets idé- och 
 värdesystem. Nettoresultatet är en permanent konflikt lika mycket 
 för individen som för den samhällsgrupp hon tillhör. Från 
 dessa konflikter kan vi dra slutsatsen att de olika uttrycken för den nya 
 rörelsen står i motsättning till alla former av elitism och 
 avantgardism. De reflekterar en tendens till att krossa alla hierarkier och 
 till att etablera nya former för sociala förhållanden mellan 
 individer och kamporganisationer, och mellan dessa organisationer.
 7. Den nya kampen och de nya tendenserna är kopplade till specifik kamp 
 och specifika tendenser från förr. Till exempel har vi sett förekomsten 
 av arbetarråd eller motsvarande institutioner under alla perioder i vilka 
 samhällskonflikterna har tenderat till att hota systemets grundvalar. Kunskap, 
 studier och reflektioner över dessa händelser präglar vår 
 kännedom om nutiden. Men vi måste vara vaksamma mot att tänka 
 att insamlandet av information om tidigare kamp och att den teoretiska analysen 
 av denna information går att kopiera till framtida aktiviteter. Vad som 
 växer fram ur en kamp hör samman med just den kampens nödvändigheter 
 och av den anledningen kan den inte vara målet för annan kamp eller 
 ett kriterium för bedömningen av vad som kommer att bli resultatet 
 av annan kamp. 
 8. Grunderna för en ny värld tenderar att ständigt visa sig i 
 själva det kaptialistiska systemets verksamhet. Dessa grunder är resultatet 
 av systemets funktion och samtidigt nödvändiga för dess funktion; 
 till exempel behöver det moderna kapitalistiska företaget både 
 individuella och kollektiva initiativ från golvet för att kunna fungera. 
 Men de former genom vilka den nya rörelsen visar sig kan bara vara övergående, 
 kortlivade och präglade av det samhälle i vilket de utvecklades. Exempel 
 på sådana former är blockeringen av större produktionsenheter 
 genom spontana rörelser i en industrisektor, icke-passiva strejker, motstånd 
 mot själva arbetet, kvinnorörelsen, lokala stadsdelsaktioner, etc. 
 Det är viktigt att betona förekomsten av dessa element för att 
 analysera deras utveckling och former, men det är idiotiskt att glorifiera 
 varje exempel av autonom aktivitet som den immanenta ankomsten av revolutionen. 
 Det är lika idiotiskt att systematiskt kritisera sådana exempel under 
 förevändningen att deras isolering till slut leder dem till att bidra 
 till återställandet av systemet. Den traditionella vänstern 
 som i varje strejk antingen ser revolutionen eller förkastar den som reformistisk 
 har ersatts av mer subtila grupper som föreslår taktiska kampformer 
 som de anser radikalare.
 9. Oavsett om de har glorifierats eller försök har gjorts att integrera 
 dem under diktat från kapitalets intressen har politiskt smutskastade 
 autonoma aktioner endast undantagsvis setts som de första symptomen på 
 en ny rörelse, vars organisering endast kan uppstå i och utvecklas 
 ur kampen själv. I praktiken har ansatserna att analysera de autonoma aktionerna 
 försökt förklara dess nederlag antingen i brist på organisation 
 eller i icke-förekomsten av ett revolutionärt parti, brist på 
 medvetande, ideologisk efterblivenhet, etc. Men all kritik ovan refererar till 
 den traditionella vänsterns gamla schema som dömer det som händer 
 enligt kriterier som definierats av en revolutionär elit. Denna elit förutsätter 
 att när tiden kommer, kommer de att med olika medel behöva spela en 
 central roll i revolutionen. I arbetarrevolutionen måste denna elit tillkännage 
 krisen och staka ut vägen till befrielse precis som bourgeoisien gjorde 
 på sin tid. Revolutionen förstås därmed som en unik händelse 
 i vilken revolutionären ser sig själv i besittning av en magisk kraft 
 som gör det möjligt för henne att påverka en total och 
 brutal omvandling av alla sociala förhållanden; från den stund 
 en tillräckligt våldsam kraft kommer att kunna bryta en isolerad 
 länk i det världskapitalistiska herraväldets kedja kommer allt, 
 enligt denna elit, att falla över i ett kommunistiskt samhälle.
 10. Den nya rörelsen motsätter sig vad vi kallar den gamla rörelsen. 
 Den gamla rörelsen refererar till den historiska periods planer och situationer 
 som började omkring 1800-talets början och fortsatte till utbrottet 
 av 1914-års krig. Innan det första världskriget må vi 
 tycka att periodens värden och idéer hade viss giltighet. Vad som 
 kunde anses vara revolutionärt vid den tiden, i de socialdemokratiska och 
 bolsjevikiska partierna eller i de fackliga organisationerna, var bara revolutionära 
 i kapitalistisk form (dvs. planerad byråkratisk kapitalism istället 
 för liberal kapitalism). Detta lämnade kapitalismens herravälde 
 och utsugningen av arbetet helt intakt.
 11. Sedan första världskriget har den gamla rörelsen blivit alltmer 
 otillräcklig för den situation som är ett resultat av den förnyelse 
 av kapitalismen som uppkommit. Ända sedan de första tecknen på 
 den nya rörelsen har den ställts emot inte bara det kapitalistiska 
 herraväldets gamla former utan även emot den gamla rörelsens 
 olika former, även om dessa former samtidigt fortfarande kan innesluta 
 revolutionära illusioner; till exempel kan konflikten mellan bosljevikerna 
 och fabrikskommittéerna 1917, i Ryssland, och dess epilog i Kronstadt 
 ses som en sammandrabbning mellan den gamla och den nya rörelsen. Den nya 
 rörelsen ifrågasätter inte bara förekomsten av vad vi kan 
 omfatta i termen avantgarde (partier, grupper, etc.) utan själva revolutionskonceptet. 
 I den utsträckning den gamla rörelsen innehar, eller potentiellt innehar, 
 den kapitalistiska makten måste den kämpa intill döden med alla 
 den nya rörelsens manifestationer, antingen genom ett våldsamt krossande 
 eller total absorbering.
 12. En väsentlig karaktäristik för den nya rörelsen är 
 idag attityden hos de kämpande och de som inte längre endast kräver 
 något från andra personer, grupper och institutioner omkring dem, 
 t ex. från sina föräldrar i familjen, från sin man i äktenskapet, 
 från lärarna i skolan och på universitetet, från chefen 
 på fabriken, från facket i en konflikt, från partier eller 
 organisationer för organiseringen av aktioner eller för anskaffandet 
 av teorier, etc. Kampformer tenderar ofta att vara själva skapandet och 
 tagandet av det som krävts. Den nya tendensen går mot att folk gör 
 vad de vill själva och för sig själva, mot att ta och göra 
 istället för att fråga och vänta.
 13. Den tydligaste demonstrationen av denna tendens framträder i klasskampens 
 nya former, och utvidgningen av klasskonflikterna till sammandrabbningar, mellan 
 de härskande och de behärskade i alla samhällets strukturer. 
 Dessa konfrontationer illustrerar skillnaden mellan de som påstår 
 sig agera för arbetarna oavsett motiv och de utsugnas egna aktioner. Försöken 
 att förkasta facket, de undergjordiska organisationerna, försöken 
 att skapa horisontella kopplingar mellan de kämpande, studenternas, kvinnornas, 
 de homosexuellas osv. nya attityder, arbetarnas attityd gentemot arbetet, allt 
 detta reflekterar en strävan hos de inblandade att leda sin kamp själv 
 och för sig själv.
 14. Ett av de ständiga kännetecknen på den gamla rörelsen 
 var att dess utövare ansåg sig själva vara arbetarrörelsen, 
 och att de av sina organisationers historia hade gjort arbetarrörelsens 
 historia. Men den nya rörelsen utvecklar sin egen historia som inte är 
 något annat än arbetarnas egna aktioner, som framtill nu har dolts 
 av dem som skrev och gjorde "historia" av sin egen "revolutionära" 
 aktivitet.
 15. Den gamla rörelsen kommer endast att bekänna den nya rörelsens 
 olika manifestationer i syfte att inordna dem under sina egna politiska mål. 
 I allmänhet dömer de sådana manifestationer utan nåd till 
 olika namn såsom "reformister", "bristande medvetenhet", 
 "hippie", etc. Men den nya rörelsen är så stark att 
 den tvingar dem som håller fast vid den gamla rörelsen att utföra 
 en serie akrobatikkonster för att kunna vidmakthålla sig själva, 
 så bra som möjligt, i sin självbestämda roll eller i den 
 roll de givit sig själva. På grund av detta kan förändringar 
 eller konflikter inom partier eller fackföreningar, och splittringarna 
 idag mellan olika partier och grupper förklaras som försök till 
 att anpassa sina grundläggande ståndpunkter till kamprörelsens 
 nya karaktär, som omformar dessa rörelser för att tjäna 
 sina syften.
 16. Det finns de som oförtröttligen repeterar samma gamla idéer 
 och paroller som om den kapitalistiska världen inte genomgripande hade 
 förändrats under de senaste hundrafemtio åren. Men andra har 
 försökt att anpassa sig. Vi kan med detta iaktta två idéströmningar:
 a. Det finns de som ger viss specifik kamp ett absolut värde. Detta ger 
 upphov till en hel hög teorier som privilegierar ungdomsrevolten, kvinnans 
 frigörelse, studentmakten, drop-out-rörelsen, etc. Vissa anser att 
 arbetsvägran och den fysiska förstörelsen av arbetsplatsen är 
 det enda tecknet som förebådar kapitalismens krossande; andra vill 
 begränsa uppfattningen om arbetarklassen till att endast gälla fabriksproletariatet. 
 Slutligen finns det de som förnekar att klasskampen fortfarnade existerar 
 och som endast ser individuella offer för den universiella alienationen.
 b. Å andra sidan finns det de som förnekar all detaljbeskrivning 
 (particularism) och som håller fast vid att försöka ge en helhetsförklaring. 
 För att kunna göra det moderniserar de språket och ideologin, 
 integrerar mer eller mindre kapitalismens evolution och klasskampen, men förkastar 
 samtidigt den nya rörelsens väsentliga karaktäristik, nämligen 
 autonomin, utan undantag, inom alla aktivitets- och kampområden.
 17. Sådana försök är inte alltid meningslösa utan 
 hjälper ofta till att klarlägga en uppfattning om autonomins nya manifestationer 
 och understryker att tvetydigheterna och begränsningarna i gruppaktiviteterna 
 som hänvisades till tidigare ofta överdrivs bortom det mätbara 
 genom passionerade debatter som begränsas till det revolutionära avantgardeghettot. 
 Dessutom återvinns själva debatten och de idéer som är 
 resultatet av den, liksom alla dito som utvecklas i ett kapitalistiskt samhälle, 
 av den härskande klassen, oavsett vad initiativtagarna till sådana 
 debatter än må tänka. Avantgardefolket själva hamnar till 
 slut i den smältdegel vari en ideologi utarbetas och slutligen anpassas 
 till den gamla rörelsens etablerade strukturer.
 18. I en konflikt leder ingripandet från detta moderniserade avantgarde 
 till situationen ovan. Avantgardefolket påstår sig bidra med en 
 hel del till kampen inom alla områden. Men vad som egentligen inträffar 
 är helt annat än vad de tror. Ibland vänder de som de skulle 
 vilja ge ett instrument för sina politiska mål situationen emot dem, 
 och omvandlar deras "goodwill" till sina egna kampinstrument. Ibland, 
 allt oftare, lyckas å andra sidan ett sådant ingripande endast hålla 
 tillbaka kampens autonoma utveckling. Även här anväder de politiska 
 partierna och fackföreningarna, som de påstår sig ha överstigit, 
 deras ingripande för att kanalisera och pressa tillbaka själva den 
 autonomi som ingriparna från början verkade ha bidragit till.
 19. På aktions- och teorinivå har alla avantgardegrupper, oavsett 
 åsiktsskiljaktigheterna dem emellan, och även när de står 
 på fientlig fot till varandra, en väsentlig sak gemensamt: de förvägrar 
 dem som kämpar möjligheten att själva och för sig själva 
 styra hela den situation i vilken de är inblandade. (Med sådan verksamhet 
 menas agerande, organisering, mål, taktik, reflektion och perspektiv). 
 När de pressas erkänner grupperna att de som är i konflikt själva 
 kan bestämma sitt agerande och sin organisering; men de förnekar dem 
 "medvetenheten" om sin kamp, och, a fortiori, kampens teori och perspektiv. 
 Genom att göra detta prioriterar de vissa tankeformer vad det gäller 
 själva aktionen. På så sätt blir dessa specialister i 
 politiskt teoretiserande återigen överordnade dem för vilka 
 kamp och tanke är oskiljbara. Denna oskiljbarhet är naturlig för 
 var och en i kampprocessen mot socialt herravälde i själva hjärtat 
 för den samhälleliga kollektivitet i vilken hon är involverad. 
 För flertalet grupper är aktionsautonomin endast accepterad om det 
 leder till ett händelsemönster som i förväg definierats 
 av experterna som "socialistiskt" eller "revolutionärt".
 20. Den nya rörelsen är inte vad vissa, oberoende av sitt relativa 
 antal, organisering, struktur eller sammanhängande, kan tänka ut eller 
 skapa för att befria andra. Den nya rörelsen är vad var och en 
 skapar själva i sin kamp, för sin kamp, i eget intresse. Övervinnandet 
 av alla olikheter, förenandet av krav och övergången till mer 
 allmänna och grundläggande problem, kampens perspektiv, allt detta 
 kan endast vara, vid ett givet tillfälle, en produkt av kampen själv. 
 Fackföreningar talar ofta om enhet, den traditionella vänstern om 
 folkfronter, om kommittéer, etc.; men i varje strejk, till exempel, där 
 aktionens autonomi uttrycker sig själv talar ingen längre om sådana 
 ting, då kampen är uttrycket för alla arbetarna i aktionen.
 21. Förekomsten av den autonoma rörelsen har lett till en utveckling 
 av partikonceptet. Tidigare såg sig partiet som "ledare", som 
 det revolutionära avantgardet, och identifierade sig själv med proletariatet. 
 Det såg sig som en "medveten fraktion" i proletariatet, som 
 måste spela en avgörande roll i höjandet av "klassmedvetandet", 
 vars höga nivå skulle vara ett avgörande tecken på formerandet 
 av proletariatet som klass. Partiets moderna arvtagare är alla väl 
 medvetna om svårigheten i att hålla fast denna ställning; så 
 de anförtror partiet eller gruppen uppdraget att göra allt de anser 
 vara bristfälligt i arbetarklassens agerande. Detta ger upphov till grupper 
 som är specialiserade på ingripande, förbindelse, exemplets 
 makt, teoretiskt klargörande, etc. Men inte ens dessa "grupper" 
 kan längre utöva en hierarksisk funktion som specialister i kampens 
 allmänna rörelse. Den nya rörelsen, arbetarnas och de andras 
 kamp, anser alla dessa element, de gamla grupperna liksom de nya, vara av exakt 
 samma betydlese som sina egna aktioner. De tar vad de kan från de som 
 kommer till dem och förkastar vad som inte passar. Teori och praktik framstår 
 nu som inget annat än samma element i den revolutionära processen 
 - inget av dem kan föregå eller dominera det andra. Ingen grupp spelar 
 därmed någon avgörande roll.
 22. Revolutionen är en process. Vad vi har kunnat visa tecken på 
 är de första manifestationerna av denna process i alla områden 
 för den samhälleliga verksamheten. Ingen kan säga hur lång 
 denna process kommer att vara, dess rytm eller de former den kommer att verka 
 inom. Dess manifestationer kommer oundvikligen att vara våldsamma då 
 varje härskande klass med all kraft inte kommer att tillåta att den 
 störtas. Men det kommer inte att vara ett fältslag som slutar i kapitalismens 
 kollaps och i upprättandet av "revolutionära strukturer". 
 En hel serie händelser av vilka vi varken kan förutse plats, område 
 eller form, kommer att påverka alla samhällsstrukturer överallt 
 på jorden. Utan tvekan överraskar de alla som slås av dess 
 plötslighet liksom av dess karaktär. Ingen händelse kommer att 
 utgöra det förväntade brutala och allmänna brottet. Ingen 
 kan idag påstå att den ryska revolutionen, den spanska revolutionen, 
 upproren i östblocket (Ungern, Polen, etc.) eller maj ´68 i Frankrike 
 var Revolutionen. Icke desto mindre har dessa händelser påverkat 
 kapitalismens utveckling och den revolutionära processen på djupet. 
 Om man ser på världen idag kan man se att revolutionen, i jakobinsk 
 mening, blir alltmer föråldrad, men att själva den revolutionära 
 processen blir allt starkare.
 23. Tanken om revolutionen som ett enskilt tillfälle fortsätter att 
 jaga inte bara de gamla marxistiska och anarkistiska teorierna om krossandet 
 eller erövrandet av staten genom en direkt konfrontation. Den jagar även 
 de mer eller mindre moderniserade ersättningsteorierna. Den gamla rörelsen 
 visar upp oändliga skatter av påhittighet och antstränger sig 
 till det yttersta i sina försök att återskapa en ändamålsenlig 
 organisation, antingen med hjälp av gamla formula (olika leninistiska eller 
 ny-anarkistiska), eller med nya ("drop out"-grupper, olika kommittéer, 
 kollektiv, etc.) eller genom att saluföra nya former av elitism i egenskap 
 av teoretiska eller praktiska "nödvändigheter".24. Samtidigt 
 utvecklas de organisationer som pålagt sig speciella uppgifter som ett 
 resultat kampen eller omständigheterna. Organisationerna upplöses 
 då och återformas någon annanstans. Ofta uppvisar de en tvetydig 
 karaktär då de ofta bärs upp av medlemmar i grupper som inte 
 har lämnat all sin avantgardism och som har en tendens att ersätta 
 sig själva med de kämpande. Men förekomsten av dessa organisationer 
 kopplas allt tätare till en specifik konflikt och de måste uttrycka 
 de kämpandes intressen, och förblir under de kämpandes kontroll. 
 Alla försök att antingen hålla dessa organisationer vid liv 
 efter en konflikt eller att ge dem en annan inriktning, eller att sammanföra 
 dem med en politisk organisation slutar i ett misslyckande och leder ofta till 
 att den ursprungliga organisationen dör.
 25. Allt oftare tenderar individer som kämpar för sina egna intressen 
 att åta sig själva alla de uppgifter som uppstår under kampens 
 gång (såsom samordning av information, förbindelser, etc.). 
 I den mån de inte känner sig tillräckligt starka att åta 
 sig dessa uppgifter själva tillgriper de sig de organisationer som erbjuder 
 sina tjänster, så som fackklubbar, vänster- och ett otal andra 
 grupper. Ingripandet från och förbindelserna med de traditionella 
 organisationerna utvecklar autonomin men innebär samtidigt ett brott. De 
 utvecklar autonomin i den mening att de ökar alla sorters öppningar 
 och kontakter, och anförtror sig åt dem som använder dem i sin 
 kamp mot de etablerade legala strukturerna. Men de är ett brott med autonomin 
 i den mening att de leder tillbaka kampen till strukturer eller ideologiska 
 strömningar (såsom fack, partier, etc.) och i den mening som de blockerar 
 en aktion, med ideologiska medel som hänvisar till historien, och den föreställning 
 som hör samman med aktionen, vars avseende är mot framtiden.
 26. Det verkar därmed som om det existerar en dubbel konfrontation. Gräsrötterna 
 ställs emot å ena sidan kapitalismen och dess strukturer och å 
 andra sidan de som skenbart är i konflikt med den etablerade ordningen, 
 men som drömmer om att bygga nya strukturer som kunde påföra 
 dem som arbetar ett koncept om en "revolutionär elit". Och så 
 byggs ett enormt nätverk av horisontella länkar som tar olika vägar, 
 som är extremt rörliga, har många former, kortlivade eller permanenta, 
 som är kraftfulla i ackumuleringen av goodwill, och som med oanad energi 
 förnyar de materiella målen som är tillgängliga för 
 dem. En enorm smältdegel av idéer och teorier skapas som kompromisslöst 
 blottlägger vars och ens styrka och svagheter: en hel process av själv-utbildning 
 och själv-organisering av och i kampen verkar ha börjat, och vi kan 
 varken förutse formen eller slutmålet för denna process.
 27. Det finns de som tror att de, i översvällandet av nya krafter 
 och idéer, har upptäckt en ny rörelse av revolutionärer, 
 ett nytt parti. Med hjälp av den nya situationen försöker de 
 vitalisera de gamla organisations- och partiteorierna, eller de teorier som 
 befattar sig med olika minorieters direkta aktioner.
 28. Den nya rörelsen är likväl själva negationen av dessa 
 gamla teorier. Bevis för detta kan ses i det totala misslyckandet, i termer 
 av praktik, för alla försök att monopolisera till en enda organisation 
 alla inslag av den vitaliseriade gamla rörelsen och i misslyckandet i att 
 i en enda ideologi omfatta de oräkneliga aktions- och tankeformer som kastas 
 upp i de inblandades egen kamp. Frestelsen att försöka koppla ihop 
 detta disparata och icke-återhämtningsbara avantgarde med gatudemonstrationer, 
 kommer själv från tänkandet hos alla dem som anser att de är 
 inbegripna i dem. Sådana demonstrationer visar samtidigt styrkan och svagheten 
 i den "revolutionära eliten". De är starka eftersom de, 
 i termer av traditionella partier, försöker framstå som numerärt 
 många och att de kan spela en inte alls negligerbar roll i specifika konflikter. 
 De är svaga på grund av sin elitism, och på grund av sin tilltro 
 på sin egen styrka, vilket tillåter all möjlig manipulering 
 från dessa vänsterister i de fackliga organisationerna.
 29. Vi har redan betonat att de nya kampformerna som vittnar om förekomsten 
 av den nya rörelsen är övergående former, som skapas av 
 själva kampens omständigheter vid ett givet tillfälle, och att 
 i försöket att avväpna de som kämpar och för att ta 
 sig ur krisen som orsakade kampen söker kapitalismen i eget syfte att använda 
 och profitera på det som kampens praxis har kastat upp. Vi ser detta oundvikligen 
 inträffa i de mest "dynamiska" sektorerna av härskarstrukturerna, 
 de strukturer som disciplinerar de utsugna: "progressiva" företag, 
 fack, partier, etc. Självstyre som organiserats genom ett statsdekret (oavsett 
 stat) är bara ett försök bland många att anpassa det kapitalistiska 
 herreväldets strukturer. Men likt all anpassning lyckas de bara skapa nya 
 kampformer och utvecklar en ny kamp för frigörelse. Alla de som sammanblandar 
 sann autonom kamp med dess återhämtning (aldrig fullständig) 
 kommer att förneka kampens dialektiska process. De försöker påföra 
 sin "teoretiska vetenskap" på arbetarklassen under förevändningen 
 att de varnar dem för att ramla i fällan; av självstyre, etc. 
 I verkligheten vet de kämpande bättre än de flesta av de nya 
 gruppernas ideologer hur de, i sin praktik, ska skilja mellan den autonomi som 
 dikterats av deras egna intressen och försöken att integrera dem, 
 vilket dikteras av kapitalets intressen.
 30. Vad som händer vid en konflikt ger hård rättvisa åt 
 alla vänstergruppers påståenden: en av den nya rörelsens 
 karaktäristik, de utsugnas egna rörelse, är att den tillrättavisar 
 "minoriteternas" eller den "revolutionära elitens" 
 påståenden om att de är den nya rörelsen och reducerar 
 dem till den roll som de kämpande ger dem. Förekomsten av och uppgiften 
 för en revolutionär grupp har därmed radikalt förändrats. 
 Denna organisations anspråk på universalitet reduceras till ett 
 erfarenhetselement bland andra. Allt teoretiserande är blott en del av 
 en helhet, och förstås som så. Vidare så är förändringen 
 av attityden gentemot kapitalismens traditionella värden och de institutioner 
 som hänger samman med dem åtminstone lika viktig som kampen själv, 
 och är intimt kopplad till dess utveckling. Denna förändring 
 är en viktig del av den revolutionära processen.
 31. En kritik som baseras på fakta behandlar alla aspekter av teorin, 
 inklusive alla organisationskoncept. Det ingripande vi gör själva 
 motiveras främst av våra personliga erfarenheter av de sociala förhållandena 
 i en kapitalistisk värld. Denna erfarenhet, reflektionerna över dess 
 konsekvenser och de slutsatser vi drar från detta är aldrig något 
 mer än en delaspekt av livet, i en värld som är så omfattande 
 och som innehåller ett så stort och okänt djup av inbördes 
 förhållanden och som är i ständig förändring; 
 ingen kan göra anspråk på att se sanningen annat än sin 
 egen, som hon placerar på samma nivå som alla andras sanningar.
 32. Även när folk går samman med andra för att tänka 
 ut saker eller har någon gemensam aktivitet, så agerar var och en 
 först och främst för sig själv. En grupps reflektioner och 
 aktioner har inte någon större vikt än andra liknande gruppers. 
 Vilken "uppgift" en grupp än ställer sig, oavsett vilken 
 generaliseringsnivå dess ingripande har, kan den inte på något 
 sätt dra slutsatsen från sin egen förekomst att den har en överordnad 
 position i förhållande till alla andra liknande grupper, eller över 
 kamprörelsens egna organisation, som den visar sig i den nya rörelsen.
 33. Grupper och organisationer har alltid förekommit i olika former, och 
 har haft olika anspråk. Deras numerära ökning idag är positiv 
 och visar just att alla grupper utvecklas enligt de speciella omståndigheter 
 som formar dem. Hela denna text har syftat till att definiera vad som kan vara 
 en allmän inriktning för en sådan grupp, som kan göras 
 mer exakt i förhållande till den nya rörelsen som det har skissats 
 ovan. Själva konceptet av en ny rörelse, som vi har framställt 
 i denna text, kommer att omvandlas alltefter som den revolutionära processens 
 utveckling fortgår. Den nya rörelsen är inte något tidlöst 
 absolut utan en praktik i ständig förändring som vi inte kan 
 förutse i framtiden.


 Övers. P. Henriksson 2002