Dialektik

Från Krigsmaskinen
Version från den 6 juni 2010 kl. 18.51 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'Adornos bonmot var som bekant att ”dialektiken är alla enkeldefinitioners innehåll” och det finns mycket riktigt ett problem med att dialektikbegreppet k…')

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Adornos bonmot var som bekant att ”dialektiken är alla enkeldefinitioners innehåll” och det finns mycket riktigt ett problem med att dialektikbegreppet kan beteckna nästan alla former av relationer som på något sätt uttrycker konflikt och växelverkan (och mer därtill). Därför måste man på något sätt försöka staka ut dialektikens gränser för att på så sätt få reda på vad dialektik är.

Inom marxismen kan man mycket grovhugget skilja på två dialektikuppfattningar: en universaldialektisk och en historisk-specifik dialektik som begränsar dialektiken till att vara en för kapitalismen bestämd Verkehrungsform - alltså en rörelseform. Verkehr betyder intressant nog även varuutbyte och inte bara rörelse, förbindelse, beröring.

Den universaldialektiska utformningen av dialektiken omhuldar få idag eftersom den var så tydligt sammankopplad med realsocialismen, öststatsmarxismens filosofi och den arbetarrörelse som ledde fram till statssocialismen. Utan att överdriva kan man nog säga att nästan alla samtida marxister är överens om att den formen av dialektik är meningslös eftersom den är ahistorisk. Den gör den samhälleliga, specifikt kapitalistiska, dialektiken till en allmän lag. Det är främst Lenin och Engels som motiverat en sådan filosofi men även Marx får nog implicit sägas ha bidragit till den, bland annat genom att visa sin respekt för Engels Dialektik der Natur. Dialektikens logik har i sin universella utformning tre grundläggande moment:

  1. Motsättningarnas enhet och kamp
  2. Negationens negation
  3. Kvantitetens omslag till kvalitet

Den universella dialektiken har främst två verksamhetsområden: a) den subjektiva dialektiken, läran om hur tänkandet utvecklar sig dialektiskt och b) den objektiva dialektiken, läran om hur materien – såväl samhället som naturen – utvecklar sig.

Jag tror att de flesta är överens om att det är meningslöst att utveckla en sådan ahistorisk och generell dialektik. För även om naturen, samhället eller materian utvecklar sig dialektiskt finns det ett problem med att postulera dialektiken a priori, istället borde man undersöka om och i sådana fall hur naturen och materien uttrycker en dialektik. Vi kan därför skilja på en formell dialektik och en innehållsmässig nödvändig dialektik. Den formella dialektiken är ahistorisk, universell och a priori. Den innehållsmässiga och nödvändiga dialektiken är bestämd av sitt objekt och därför alltid en specifik dialektik. Det senare synsättet innebär att dialektiken inte analyseras som en rörelseform som kan definieras ovanför eller oavhängigt den rörelse eller enhet som den är rörelseformen för. Vi kan inte definiera dialektiken som sådan utan måste istället undersöka dialektiken som ett specifikt objekts dialektiska rörelseform. Det är på detta sätt dialektiken är en Verkehrungsform.

Det tycker i alla fall de som i sin uppfattning av dialektiken i all väsentlighet bygger vidare på Lukacs’ och Frankfurtskolans teorier, jag tänker nu främst på den danska och tyska kapitallogiska skolan (och dess varianter i Amerika och England), som ser dialektiken som en Verkehrungsform - en rörelseform som måste uttryckas i förhållande till sitt objekt. Dialektiken som kännetecknar kapitalismen och endast kapitalismen är exempelvis värdelagen (och dess olika dialektiska uttryck). Dialektiken är den historiska rörelseform som normerar samhällets produktion och tillvaro. En form som nödvändigtvis assimilerar varuformen och använder sig av värdeformen som sitt medium, med andra ord är värdelagens rörelseform dialektiskt. Detta skildras i en mängd dialektiska motsättningar – motsättningen mellan dött arbete och levande arbete, mellan samhälleligt arbete och privat arbete, mellan nödvändigt- och merarbete osv. Dialektiken är inte på något sätt en formell dialektik för kapitalismen utan en nödvändig och innehållsmässig dialektik som uttrycker formen på rikedom under kapitalismen genom att fungera som kapitalets rörelselag. Det vill säga att rikedom framträder som kapital och varor (och därmed som dialektiska storheter). Rent generellt kan man sammanfatta den kapitallogiska skolans syn på dialektiken som ett försök att precisera dialektiken genom att ge den en ett bestämt objekt. Återigen: dialektiken som rörelseform.

Hans-Jørgen Schanz är en teoretiker som försöker skildra hur kapitalismen uttrycks och konstitueras av en dialektisk rörelse som reser sig ur varuformen. Han definierar dock dialektik i sin bok Til rekonstruktionen af kritikken af den politiske økonomins omfangslogiske status som kapitallogik: ”Jeg har i overskriften renonceret på begrebet dialektik, og har i analysen stort set erstattet det med ’kapitallogik’, for hervid at markere, at jeg mener, det er en fejl at opfatte dialektikken som en logik, der ikke kan taenkas over, men kun i, og for att henvise til den historisk specifikke produktions- og konstitutionssannenhaeng som logik for realobjektet.” Schanz menar att dialektiken måste definieras som kapitalets dialektik, som dess specifikt historiska logiska rörelse och självutveckling. Men eftersom termen så lätt missförstås väljer han istället att främst tala om kapitalets väsens- och omfångslogik. Detta innebär en precisering av dialektiken, precis den precisering som är nödvändig för att kritisera den kapitalistiska dialektiken teoretiskt. Som Schanz skriver: ”Den marxske kritik af den politiske økonomi er således også en kritik af den dialektiske logik.” Detta är viktigt: en marxistisk explikation av kapitalets dialektik bör vara en kritik av denna och inte ett mytologiskt omhuldande av dialektiken som en rörelse som skänker kommunism (vilket exempelvis C.L.R. James gör i Notes on Dialectics).

Problemet med att byta dialektikbegreppet mot logikbegreppet är att dialektiken, som är ett logiskt begrepp, tydliggör att kapitallogiken inte är en identitetslogik. Varuformen innebär exempelvis inte att bruksvärdet identifieras med bytesvärdet utan att varuformen är en dialektisk enhet som förenar bruks- och bytesvärdet just i en dialektisk enhet – att varuformen är baserad på en dialektik. Och att dialektiken därmed är rörelseformen som grundar denna form. H.G. Backhaus undersöker hur den kapitalistiska dialektiken grundas i värdesubstansen och frågar sig i Zur dialektik der Wertform: ”Varför anammar varje form detta innehåll (=värdesubstans)?”. Den frågan är avgörande för en marxistisk förståelse av dialektiken. Med andra ord – varför härskar det döda över det levande, det abstrakta över det konkreta, värdet över bruket osv. För att svara på detta måste man undersöka dialektiken mellan det abstrakta och det konkreta, det döda arbetet och det levande arbetet osv.

Dialektiken blir därmed i viss mening identiskt med kapitalet och värdelagen, eftersom kapitalet och värdet utvecklar sig dialektiskt: genom motsättningar. Men det handlar bara om en identitet på rörelsens nivå, alltså som ett uttryck för att värdet, varan och kapitalet uttrycks genom en form av negationens negation – en motsatsernas enhet. En dialektisk analys av kapitalet är inte bara ett försök att skildra hur det konkreta bestäms av det allmänna utan ett moment som kan kartlägga dialektiken som fastställer kapitalet som en totalitet. Dialektiken är kapitalets historiska logik, vilket jag tycker att Moishe Postone kartlagt bra i sin bok Time, Labor and Social Domination:

I have shown that the strategic intent of Marx’s law of value is not merely to explain the conditions of market equilibrium but, rather, to grasp capitalist society in terms of a “law” of history, a dialectic of transformation and reconstitution. This dialectic entails both a particular logic of “growth” as well as a determinate material form of production.

Postone visar övertygande att dialektiken som konsoliderar kapitalismens enheter (varuformen, arbetets dubbelform, kapitalet själv, till och med industrins dubbelform osv.) förvisso är antagonistisk men att den är systemimmanent och fungerar som en form som harmoniserar motsättningen mellan det konkreta och det allmänna och låter motsättningen bli kapitalets själva uttryck. Dialektiken är motsättningen. Dialektiken är en rörelse av transformation och rekonstruktion emedan kapitalets dubbelform korrelerar dialektiskt: konkret transformeras kapitalet – exempel: manufakturen blir industri – men denna konkreta utveckling är bestämd av kapitalets abstrakta sida, värdelagen, produktionen av värde, vilket innebär att det konkreta normeras och återkonstitueras som en abstrakt enhet (exempel: trots att industrin gör mänskligt arbete alltmer meningslöst reproduceras lönearbetet och värdeformen som bestämde manufakturen). Produktionsprocessens existens som valoriseringsprocess är dialektiken.

Eftersom dialektiken är kapitallogiken så är den också en kapitalaffirmativ praxisform, den uttrycks förvisso genom motsättningar och antagonism, men formen på dessa motsättningar är dialektiska, det vill säga kapitalistiska (eftersom dialektik är en specifik kapitalistisk rörelseform). I och med att Backhaus, Postone och Schanz nödvändigtvis menar att kritiken av den politiska ekonomin är en kritik av dialektiken kan man fråga sig om det är meningsfullt att tala om en dialektisk praxis. För om proletariatet uppvisar revolutionär medvetenhet agerar det inte längre i enlighet med sin funktion i kapitalets dialektik och därför kan inte en revolutionär praxis vara en dialektisk praxis. Till och med klasskampen formas enligt Postone som en alienerad form som trots dess antagonism utvecklar kapitalismen, åtminstone så länge klasskampen är en dialektik – det vill säga ett moment som artikulerar arbetet såsom nödvändigt arbete (= arbete som är nödvändigt för kapitalet). Arbetets politiska kamp för rättigheter, arbetets kamp som variabelt kapital, är enligt Postone en dialektisk (=kapitallogisk) motsättning mot men inom kapitalet – en motsättning som konkret omformar kapitalet men som abstrakt reproducerar kapitallogiken.

Dialektiken måste även undersökas som en materialiseringsform för det allmänna – följaktligen hur det allmänna, abstrakta uttrycks konkret i alienerade livs- och tillvaroformer. Sedan måste vi också undersöka varför dialektiken är systemimmanent och att därmed endast icke-dialektiska, icke-kapitallogiska rörelser är systemtranscendenta och kan visa en väg ut ur den kapitalistiska totaliteten genom att artikulera en icke-dialektisk motsättning mot den dialektiska motsättningen. Detta är oerhört relevant att diskutera: vilka materialiseringsformer faller utanför kapitalets väsens- och omfångslogik? Till skillnad från de flesta reella subsumtions teoretiker är den kapitallogiska skolan mycket noga med att precisera kapitallogikens omfång – med andra ord att allting inte kan reduceras till kapitalets logik. Detta är mycket, mycket viktigt när vi diskuterar och analyser kamper. Borde man exempelvis inte kunna se den politiska formen av kamp som en dialektisk materialiseringsform som gör kamper systemimmanenta? Det tycks åtminstone Schanz’ och Postones framställning implicera.