Visa källa för Die Frage nach der Technik

'''''Die Frage nach der Technik''''' ("Frågan rörande tekniken") är en essä, ursprungligen en föreläsning, av '''[[Martin Heidegger]]''', utkommen 1954. Det är en av de mest inflytelserika filosofiska texter om [[teknik]] som publicerats, och ett av den "sene" Heideggers mer kända verk. I den korta essän diskuterar Heidegger "frågan" om teknik, det vill säga inte så mycket vad teknik ''är'' som hur vi bör närma oss en korrekt förståelse av den. 

== Epistemologisk-filosofiska utgångspunkter ==
''Frågandet'' som förståelsemässig startpunkt öppnar enligt Heidegger en väg genom språket som skiljer sig från spridda meningar och ämnen; den mänskliga erfarenheten måste öppna sig mot '''teknikens essens''', vilken inte är detsamma som ''tekniken'', inte något teknologiskt. Det enkla beskrivandet av tekniska omständigheter är snarast att betrakta som en symptombeskrivning, en ytlig redogörelse för empiriska betraktelser som inte förmår tränga bortom de banala förhållningssätten:

:''"We shall never experience our relationship to the essence of technology so long as we merely represent and pursue the technological, put up with it, or evade it."'' (ur den engelska översättningen, ''The question concerning technology'')

Den värsta missuppfattningen ligger dock enligt Heidegger i betraktandet av tekniken som varande neutral, en uppfattning som icke desto mindre dominerar samtiden - tekniken betraktas som instrumentell och antropologisk, som ett av människor konstruerat redskap som tjänar mänskliga syften. Denna uppfattning beskriver Heidegger som varande förvisso korrekt, men därför är den inte ''sann''. Den korrekta uppfattningen avslöjar inte essensen, sanningen; den fixerar bara vissa drag hos det betraktade. Likväl kan man genom det korrekta gå vidare mot en förståelse av det sanna. Följaktligen tar essän avstamp i en klassisk förståelse av tekniken som instrumentell/antropologisk, i en analys av '''mål och medel'''.

== Kausalitet och avslöjande==
Klassisk filosofi erkänner fyra orsaker eller kausala principer:

*''Causa materialis'' (material)
*''Causa formalis'' (form)
*''Causa finalis'' (resultat/mål)
*''Causa efficiens'' (den verkande kraften)

Denna uppdelning måste emellertid problematiseras, och Heidegger använder sig av etymologi för att blottlägga de olika principernas relationer till varandra. Latinets ''causa'' kommer ur ''cadere'', som betyder "att falla" - något som händer på ett givet sätt, som "är fallet." På grekiska motsvaras ''cadere'' av ''aition'', "det till vilket något annat står i skuld". De fyra orsakerna kan alltså sägas stå i skuld till varandra, eller vara ömsesidigt '''ansvariga''' inför varandra.

Deras ansvar handlar om att dra fram något i vardande, att ''låta någonting framträda''; det främsta kännetecknet för ansvaret är detta igångsättande, fram-förandet. Det samlande principen för de fyra kausaliteten är '''poiesis''', som närmast kan översättas med att "låta-vara", en sorts "tillåtande", som gör det möjligt för det dolda att framträda, att avslöjas. Teknik betraktad som instrumentalitet är alltså ett '''avslöjande'''. Äldre former av teknik - de som baseras på hantverk och artisteri - kännetecknas av just denna skapande (i bemärkelsen "producerande händelse") eller "poetiska" karaktär, men detta har förändrats i och med den moderna vetenskapens frambringande av radikalt nya förutsättningar.

== Utmaning och bestånd ==
Heidegger ser det specifikt nya i den moderna teknologin just därför att han betraktar den i som ett avslöjande i samma utsträckning som äldre former av teknologi, samtidigt som metoderna för avslöjandet har förändrats. Skillnaden ligger i att modern teknologi (som grundar sig på fysiken som exakt vetenskap) inte frambringar (''poiesis'') utan '''utmanar''' - den tvingar naturen att försörja den med energi, som ''utvinns och lagras''. Teknologin "sätter sig" på naturen och gör om den till ett syfte som tjänar teknologin själv.

Energin som finns i naturen öppnas upp, men enkom med syftet att lagras och användas på ett på förhand planerat sätt. Alla sociala och tekniska sammansättningar konstrueras så att utvinnandet, lagrandet och distributionen av energi kan ske så effektivt som möjligt:

:''"Such challenging happens in that the energy concealed in nature is unlocked, what is unlocked is transformed, what is transformed stored up, what is stored up is in turn distributed, and what is distributed is in turn switched about ever anew. Unlocking, transforming, storing, distributing, and switching about are ways of revealing."''

Det utmanande, moderna avslöjandet avslöjar för sig själv sina olika sammankopplingar och hållpunkter, genom säkerhet och förstärkning, det vill säga ''reglering av sina flöden''. Detta reglerande sätter allting i beredskap, gör allt och alla till ett '''bestånd''' redo att utnyttjas - inte som objekt utan som den närvaro som det utmanande avslöjandet frambringar. De enskilda objekten (och subjekten) kan inte betraktas som autonoma, eftersom de bara fungerar i ett samband som använder dem som stående energireserv.

"Människan" är en igångsättande men föga kontrollerande instans i detta samband. Hon är en komponent i apparaten lika mycket som del av energibeståndet; hon är satt i apparatens avbild med uppgift att ordna det varande som bestånd och kan således sägas vara underkastad en totalitet lika mycket som hon är en aktiv komponent i densamma.

== Gestell ==
Det utmanande frambringandets sättande av verkligheten är vad Heidegger kallar '''Gestell''', en sammansättning av ''ge-stell'', det vill säga ungefär "att rama in" eller "sätta i samband". Gestell är mer, eller i alla fall kvalitativt annorlunda, än summan av de teknologiskt-mänskliga sammansättningarnas olika delar:

:''"Gestell means the gathering together of the setting-upon that sets upon man, i.e. challenges him forth, to reveal the actual, in the mode of ordering, as standing-reserve. Gestell means the way of revealing that holds sway in the essence of modern technology and that itself is nothing technological."''

Denna "inramning" genomsyrar hela den mänskliga erfarenheten, eftersom den griper in i alla typer av relationer, både mellan människor-maskiner och mellan människor-människor. Att försöka upprätta en distinkt skillnad mellan "människa" och "teknik" blir ur detta totalitetsperspektiv relativt ointressant. Men Heidegger intresserar sig livkäl för människans position i totaliteten; han urskiljer både ofrånkomligheter och vissa möjligheter till påverkan. 

== Skickelse och fara ==
Den moderna teknikens essens ''sänder'' människan, sätter igång henne, ger henne en '''skickelse''' (''Geschichte''). Det handlar om en sorts öde, men inte i bemärkelsen en kraft som det gäller att underkasta sig utan snarare om en ödmjukhet inför de omständigheter vilka människan är en del av.

:''"History is neither simply the object of written chronicle nor merely the process of human activity. That activity first becomes history as something destined'' [...] ''but that destining is'' never a fate that compels. ''For man becomes truly free only insofar as he belongs to the realm of destining and so becomes the one who listens, though not one who simply obeys."''

Frihet handlar således inte om vilja, utan om förhållandet till sanningen (det vill säga: det som avslöjats); frihet är "slöjan" som döljer, men som samtidigt låter ljuset glittra igenom. Denna frihet i människans "upp-öppnande" mot tekniken innebär en '''fara''', eller snarare: '''Faran'''. Människan befinner sig mellan två möjligheter:

*Att fullfölja avslöjandet på dess egna villkor, i dess termer - att så att säga resignera inför teknikens ''telos''.
*Att försöka föregripa detta, att ställa sig i direkt förhållande till essensen, att så att säga vara "utan slöja".

Skickelsen försätter människan i fara: faran i att missförstå och misstolka det som avslöjats, eller i att nöja sig med enbart en korrekt (kausal, instrumentell, empirisk, konkret) förståelse. Faran manifesterar sig på två sätt:

*Det faktum att tekniken inte längre fungerar som ett antal objekt utan som stående reserv eller bestånd, innebär att människan själv blir en stående reserv (jämför med den [[formell och reell underordning|reella underordningen]], det [[allmänna intellektet]], den [[sociala individen]]) men samtidigt framställer sig själv som jordens härskare, som universums centrum (se [[rationalism]]) - hon ser sig själv i alla ting, trots att hon alltså inte finns någonstans.

*Gestell döljer både det tidigare blivandet och det rådande avslöjandet, och blockerar den potentiella friheten genom skickelsens slöja.

Faran ligger alltså inte i tekniken själv, och ännu mindre i enskilda teknologiska objekt, utan i ''människans relation till teknikens essens.''

:''"The rule of enframing'' [Gestell] ''threatens man with the possibility that it could be denied to him to enter into a more original revealing and hence to experience the call of a more primal truth."''

== Den räddande kraften ==
:''"Men där faran finns, finns också den räddande kraften."'' (Hölderlin)

För Heidegger existerar faran parallellt med en möjlig utväg ur de risker det moderna teknologiska tillståndet medför, ett sätt att "rädda" människan från Gestells hämmande kraft. Att "rädda" innebär inte bara att hindra något från att förgås, utan även att hämta tillbaka, att återbörda till essensen för att på så vis få essensen att framträda på ett sant sätt. Den räddande kraften kan således finnas i ett sant förhållningssätt till teknikens essens. Människans skickelse inom Gestells ramverk är en relation till '''skeenden''', vilka hon inte förmår påverka på [[subjektivitet|subjektivistiskt]] sätt, men likväl kan förhålla sig på olika sätt till.

:''"As this destining, the essential unfolding of technology gives man entry into something which, of himself, he can neither invent nor in any way make. For there is no such thing as a man who exists singly and solely on his own."'' (''The question concerning technology'') 

Räddningen är inte något "man" "gör"; friheten ligger inte i egentlig förändring utan i förhållningssätt till givna omständigheter, i förståelsen av relationen, eller snarare: i bevittnandet av vår egen plats i totalitetens skeende. Gestells helhet av relationer innebär både faran för att okritiskt svepas med och slukas upp, och möjligheten till total överblick och '''medförståelse''' eller '''medverkan'''. I grunden handlar det om sanning; om sanningens framväxt och den mänskliga erfarenhetens förhållande till densamma. Enligt Heidegger är det framför allt '''konsten''', det poetiska frambringandet (som innefattas i det grekiska begreppet ''techne'') som erbjuder den flykt som potentiellt kan (åter)ställa människans närmare relation till sanningens frambringande, utan den separation som en upprättandet av en "estetisk" sfär innebär.

[[Kategori:Teknik]]