Die Frage nach der Technik

Från Krigsmaskinen
Version från den 11 februari 2008 kl. 20.40 av Zerkalo (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Die Frage nach der Technik ("Frågan om tekniken") är en essä, ursprungligen en föreläsning, av Martin Heidegger, utkommen 1954. Det är en av de mest inflytelserika filosofiska texter om teknik som publicerats, och ett av den "sene" Heideggers mer kända verk. I den korta essän diskuterar Heidegger "frågan" om teknik, det vill säga inte så mycket vad teknik är som hur vi bör närma oss en korrekt förståelse av den.

Epistemologisk-filosofiska utgångspunkter

Frågandet som förståelsemässig startpunkt öppnar enligt Heidegger en väg genom språket som skiljer sig från spridda meningar och ämnen; den mänskliga erfarenheten måste öppna sig mot teknikens essens, vilken inte är detsamma som tekniken, inte något teknologiskt. Det enkla beskrivandet av tekniska omständigheter är snarast att betrakta som en symptombeskrivning, en ytlig redogörelse för empiriska betraktelser som inte förmår tränga bortom de banala förhållningssätten:

"We shall never experience our relationship to the essence of technology so long as we merely represent and pursue the technological, put up with it, or evade it." (ur den engelska översättningen, The question concerning technology)

Den värsta missuppfattningen ligger dock enligt Heidegger i betraktandet av tekniken som varande neutral, en uppfattning som icke desto mindre dominerar samtiden - tekniken betraktas som instrumentell och antropologisk, som ett av människor konstruerat redskap som tjänar mänskliga syften. Denna uppfattning beskriver Heidegger som varande förvisso korrekt, men därför är den inte sann. Den korrekta uppfattningen avslöjar inte essensen, sanningen; den fixerar bara vissa drag hos det betraktade. Likväl kan man genom det korrekta gå vidare mot en förståelse av det sanna. Följaktligen tar essän avstamp i en klassisk förståelse av tekniken som instrumentell/antropologisk, i en analys av mål och medel.

Kausalitet och avslöjande

Klassisk filosofi erkänner fyra orsaker eller kausala principer:

  • Causa materialis (material)
  • Causa formalis (form)
  • Causa finalis (resultat/mål)
  • Causa efficiens (den verkande kraften)

Denna uppdelning måste emellertid problematiseras, och Heidegger använder sig av etymologi för att blottlägga de olika principernas relationer till varandra. Latinets causa kommer ur cadere, som betyder "att falla" - något som händer på ett givet sätt, som "är fallet." På grekiska motsvaras cadere av aition, "det till vilket något annat står i skuld". De fyra orsakerna kan alltså sägas stå i skuld till varandra, eller vara ömsesidigt ansvariga inför varandra.

Deras ansvar handlar om att dra fram något i vardande, att låta någonting framträda; det främsta kännetecknet för ansvaret är detta igångsättande, fram-förandet. Det samlande principen för de fyra kausaliteten är poiesis, som närmast kan översättas med att "låta-vara", en sorts "tillåtande", som gör det möjligt för det dolda att framträda, att avslöjas. Teknik betraktad som instrumentalitet är alltså ett avslöjande.

Inramning och reserv

Gestell

Skickelse och fara