Gilles Deleuze

Från Krigsmaskinen
Version från den 21 augusti 2008 kl. 21.29 av Die Kehre (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
Fil:Deleuze1.jpg
Gilles Deleuze
Gilles Deleuze (1925-1995) fransk filosof, kanske mest känd för böckerna Différence et répétition (Skillnad och Repetition, 1968), Nietzsche et la philosophie (Nietzcshe och filosofin, 1962) och tillsammans med Félix Guattari L'Anti-Oedipe (Anti-Oedipus, 1972), Mille Plateaux (Tusen Platåer, 1980) och Qu'est-ce que la philosophie? (Vad är filosofi?, 1992).

Deleuze utforskade en mängd filosofiska frågor under sin långa och mycket produktiva karriär. Det finns emellertid ett antal temata vilka är genomgående för hela hans karriär, exempelvis representation, tid, tänkande och skapande. Det som kanske tydligaste träder i förgrunden är den mycket komplexa och långt drivna kritiken av representationen eller representativt tänkande överhuvud vilket i kraft av begrepp som exempelvis identitet och dikotoma begreppsstrukturer som essens/framträdande, i stor utsträckning determinerar vårt tänkande och vår upplevelse av livet. I övrigt intar hans försök att formulera en metafysik och en ontologi utifrån begreppen aktuellt och virtuellt en betydande plats. Dessa begrepp, inbegripna i och omgärdad av en mycket komplex metafysik, tjänar som ett försök att överskrida den realism och materialism som Deleuze menar hänfaller åt ett genomgående negativt tänkande och dessutom inte förmår hantera verkligheten på ett tillräckligt fullständigt sätt. Hans tidiga verk behandlar företeelser som skillnad och repetition, subjektivitet, mening, metafysik och förhållandet mellan immanens och transcendens. Han skrev även ett flertal monografier över kända filosofer, bland andra Friedrich Nietzsche, Henri Bergson, G.W. Leibnitz och Michel Foucault (monografier som alla bär Deleuzes egen, högst personliga prägel). Efter översättningar av de flesta verk till engelska, som tog sin egentliga början först på 90-talet, och den ökade spridning av hans verk som detta resulterade i har han emellertid främst kommit att förknippas med de begrepp som han behandlade tillsammans med Guattari; exempelvis rhizom, nomadtänkande, krigsmaskin, flyktlinjer, släta och räfflade rum, begärande maskiner och kroppar utan organ.

De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av sin karriär återfinns dock även i arbetena tillsammans med Guattari och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till Différence et répétition, hans doktorsavhandling från 1968. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk materialism", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet Stat betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.

Den text som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur Mille Plateaux, "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen" (ofta benämnd enbart Nomadologin), översatt av Sven-Olov Wallenstein (för övrigt den enda text ur Mille Plateaux som hittills översatts till svenska). Det är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade krigsmaskinen - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de Statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering.


Biografi

Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.

När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).

Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk Empirisme et subjectivité (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han Nietzsche et la philosophie vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med La philosophie critique de Kant vilken publiceras 1963, Proust et les signes (1964) och Bergsonism (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes doctorat d'Etat, Différence et répétition, publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen Spinoza et le problème de l'expression 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. Samma år, det vill säga 1969, publiceras Logique du sens; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten Félix Guattari. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma är, den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, L'anti-Œdipe (1972), vilken placerade Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med Kafka: pour une littérature mineur (1975), och sedan den monumentala Milles plateaux (1980) (vilken tillsammans med Différence et répétition ofta räknas som Deleuzes främsta verk).

Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: Francis Bacon: Logique de la sensation (1981), Cinéma 1: L'image-mouvement (1983), Cinéma 2: L'image-temps (1985), Foucault (1986) och Le pli: Leibniz et le baroque (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna Qu'est-ce que la philosophie? (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".

Filosofi

De tidiga monografierna

Différence et répétition

Cinéma 1 & Cinéma 2

Milles Plateaux

Qu'est-ce que la philosophie?

Se också

Selektiv bibliografi

För längre lista se Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze.