Skillnad mellan versioner av "Holes in the whole"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
(Skapade sidan med 'rightKrzysztof Nawrateks ''Holes in the whole - Introduction to the urban revolutions'' från 2012 utmanar många av våra föreställningar och f...')
 
m (Inledning till revolutionen)
 
Rad 45: Rad 45:
 
De revolutionära institutionernas omedelbara uppgifter är följande:
 
De revolutionära institutionernas omedelbara uppgifter är följande:
  
:1. '''Gör staden till subjekt, världen till resurs.''' Idag är det tvärtom, det måste stoppas. Det innebär att stadens fragment knyts ihop, kopplingar skapas för att skapa samhörighet och kollektiv intelligens.
+
:1. '''Gör staden till subjekt, världen till resurs.''' Idag är det tvärtom, det måste stoppas. Det innebär att stadens fragment knyts ihop, kopplingar skapas för att skapa samhörighet och [[Allmänna intellektet|kollektiv intelligens]].
  
 
:2. '''Gör staden inkluderande.''' Staden tillhör alla de som vill komma till den och erbjuda något. Bostad och medel för att leva ska vara en rättighet. [[Gentrifiering]] och utförsäljning av allmännyttan och omvandling av hyresrätter till bostadsrätter måste motarbetas.
 
:2. '''Gör staden inkluderande.''' Staden tillhör alla de som vill komma till den och erbjuda något. Bostad och medel för att leva ska vara en rättighet. [[Gentrifiering]] och utförsäljning av allmännyttan och omvandling av hyresrätter till bostadsrätter måste motarbetas.

Nuvarande version från 14 maj 2016 kl. 18.43

Holesinthewhole.jpg
Krzysztof Nawrateks Holes in the whole - Introduction to the urban revolutions från 2012 utmanar många av våra föreställningar och förhållningssätt till staden. Mot marknadens organisering av det urbana rummet utforskas möjligheterna till utmaning från gräsrotsnivå. Möten och intimitet som taktiker av ett slags undandragande föreslås som alternativ för att bygga institutioner underifrån.

Staden i förfall

Kunskapsstaden är framtiden, enligt somliga. Nawratek är av motsatt uppfattning. Staden är i förfall. Många städer är djupt skuldtyngda och hålls i liv enbart tack vare staten. Det är sant att städerna växer och att större delen av världens välstånd genereras i städer, men det är snarare urbana områden än staden som helhet som är framgångsrika. Städerna är inga självstyrande entiteter utan har blivit resurser att exploatera, resurser med rum, byggnader, infrastruktur och människor (som konsumenter och arbetskraft). Stadens resurser utnyttjas inte av invånarna utan andra krafter, som globala företag. De så kallade “postindustriella” städerna präglas mer och mer av hål och tomrum. De fragmenteras och får svårare att utöva självstyre. Staden är knappt nödvändig alls längre.

För att tänka staden på nytt, från grunden, börjar Nawratek från Adam Smiths klassiska tes om staden som en ansamling av små subsystem. Dessa subsystem vävs samman av en komplex logik baserad på (geografisk) närhet, tillgänglighet och ett “språk-interface”. Stadens förfall hänger på flera sätt samman med den utveckling som gjort tillgänglighet och kommunikation oavhängigt närhet. Till exempel kan finansiella institutioner i New York och London vara “närmare” sammanknutna än två stadsdelar i samma stad. Eller ett annat exempel: man kan idag känna en vän på andra sidan jorden bättre än sin granne. Detta är inte ensidigt dåligt. I själva verket kan betonandet av och önskan att förstärka lokalsamhället bli ett bakslag. Det åberopas ofta i motsats till andra och grundar sig inte sällan på en rädsla för “utsidan”. Det viktiga är inte närhet utan kommunikation, kopplingar.

Städerna idag är mer flöden (av kapital, människor, information, idéer, etc) än självständiga entiteter, subjekt. Makten över staden eroderar mer och mer i dessa flöden, anpassar sig till dem – en försvinnande liten del står under demokratisk kontroll. För verklig urban förändring behövs förståelse för det urbanas samtida mekanismer, och nya former och strategier för organisering.

Friheter

“Frihet” har idag hårdkodats utifrån (ny)liberal ideologi och blivit ett nästan totalitärt imperativ. Friheten är ett allvarligt hot både mot samhället och individen då den försöker inordna allt i den så kallade “fria marknaden”. Marknaden koloniserar hela tillvaron, hela världen, och blir det ramverk och språk vi lever genom. Frihet i denna värld är att välja, det är valfrihet, eller: “the freedom of the supermarket.” Valfrihet är stängd frihet. En verklig frihet, öppen, är friheten att skapa. Skapande är motsatsen till isolation. Skaparfrihet är visionär; valfrihet dystopisk. Valfriheten betyder också frihet till den som äger. Ägandet är vad som bestämmer en individs position i samhället. När friheten är reducerad till valfrihet är friheten reducerad till det som finns tillgängligt. Äger du inte är du inte fri.

Friheten att skapa är annorlunda. Det är “freedom of narration.” Det är att utstaka nytt territorium och ta fullt ansvar för det. Nawratek exemplifierar med arkitekten, som är underkastad vissa begränsningar, ställs inför andras krav, begär och idéer. Om valfriheten är ägarens frihet att ordna det som är, så är skaparfriheten gemensam produktion av överflöd.

Vad innebär detta konkret? För att återvända till staden; staden utgörs av flöden (överordnade), platser (underordnade, fragmenterade) och vad som ibland kallas icke-platser. Platser är där vi bor och arbetar och umgås, som är bekanta och som vi har fasta relationer till. Platser är där vi “rotar” oss, är “hemma.” Medborgarna finner man på platser. Icke-platsen är motsatsen till detta; det är motorvägen, hotellrummet, flygplatsen, lägret. Platsen har mening, icke-platsen är tillfällig, ett undantag. Skaparfriheten rör sig mot dessa undantag och tomrum för att bygga, berätta.

Det finns inget offentligt rum

Det finns inget offentligt rum längre. Vi behöver sluta tala om offentliga och privata rum, det är inte en relevant distinktion. Inte bara därför att “gränserna blir mer luddiga” utan också för att det bottnar i ett konformt tänkande. Det förutsätter ägande, kontroll och “organisk” gemenskap, dvs bofast relation till jorden. Det är en uppdelning som i hög grad fortfarande präglar vår förståelse av staden, trots att staden ständigt löser upp den. Vi måste sluta tala om det offentliga och det privata. Istället, föreslår Nawratek, bör vi tala om rum för möten och samarbeten, och rum för intimitet. Denna distinktion är helt annorlunda. Vi bör acceptera det faktum att miljön vi är i är ständigt föränderlig, särskilt i staden, och förkasta föreställningen om att vår “känsla av hemlöshet” i den moderna världen beror på att “banden till jorden” rycks upp. Hur vi förstår och relaterar till oss själva och omgivningen är en ständig process där å enda sidan möten/samarbeten och å andra undandragande/intimitet betyder långt mycket mer än offentligt/privat.

Många så kallade offentliga rum bjuder varken in till möten eller intimitet. De håller oss ofta i ett slags limbo. Vi behöver tala om hur vi bryter oss ut ur flödet och blir subjekt.

Simulacrum och porösa gränser

Idag är städerna i allmänhet, och storstäderna i synnerhet, närmast okontrollerbart expanderande ansamlingar av “urbana områden” som löser upp de gamla gränserna mellan urbant och ruralt, mellan centrum och periferi, mellan den civiliserade insidan och den barbariska utsidan. Gränserna har mångfaldigats och återfinns överallt. De gamla gränserna kunde förstås och relateras till som en sorts murar. De nya fungerar mer som skärmar:

If we move from the scale of the building to the scale of a district and a city, the principle remains the same: the border becomes the screen, tied by no necessity with what is on either side. The border becomes autonomous – the true simulacrum. In a less material understanding, the border-screen is the space of the fantasy about the city. This is also the space occupied by PR gurus. (s. 81)

Dessa “gränsskärmar” simulerar en icke-existerande enhet mellan fragment som handelscentrum, bostadsområden, “gated communities"… samtidigt som de segregerar människor från varandra. Staden kan inte bli självstyrande så länge dessa gränser existerar. Men, påpekar Nawratek, låt oss inte gå mot den andra extremen och motsätta oss gränser i alla former. Det är stadens mångfald som gör den rik, en mångfald av identiteter och berättelser som på olika sätt avgränsar sig mot varandra. Tänk på städerna i de gamla realsocialistiska länderna, deras förtryckande homogenitet, den extrema tristessen, utplåningen av fantasin… Så, vad göra? Riv "gränsskärmarna”, öppna upp och pressa ut gränserna som skär igenom staden idag. Sedan, gör de oundvikliga och alltså inte alltid oönskade gränserna porösa, dvs till strukturer med en “myriad connections, mediations and translations”. Eller med andra ord: demokratiska.

Hur går “upprustningar” av stadsdelar till idag till exempel? Ofta är det politiker med egna motiv och förhoppningar, i regel identiska med halvanonyma investerares intressen, som önskar “locka till entreprenörer” som ska “stimulera tillväxten” och “bredda skattebasen” osv. Upprustning blir uppresning av nya gränsskärmar, “problem” blir inte lösta utan förflyttade, som Harvey brukar påpeka.

Stadens institutioner

Blanda inte ihop staden med människorna. Byn eller grannskapet kan ha den intimiteten, där “alla känner alla” och människornas möten utgör vardagen på ett mer direkt vis. Men staden med en multitud på hundratusentals eller miljontals människor utgörs inte av människorna i den meningen. Staden existerar genom institutioner. Statliga, ideologiska, fysiska, etc, och inte minst sociala institutioner. Dessa bygger strukturer större än människorna. Den idag överallt dominerande (meta)strukturen opererar enligt kapitalets logik. (Nawratek är onödigt otydlig och krånglig i hur han använder begreppen metastruktur, struktur, institution, interface…) Vissa av de sociala institutionerna är osynliga eller omedvetna och är extra viktiga. Nawratek väljer att tala om dem som “interface.” (Interface: gränssnitt, gränsområde, samspel, samverkan.) Nawratek använder begreppet för att poängtera den etiska och politiska aspekten. Här sker möten och här äger händelser rum. Som redan har konstaterats är det så kallade “offentliga rummet” tomt och meningslöst, ändå lurar sig många progressiva och radikala med att det är just detta rum som är grunden för skapandet och utvecklandet av sociala institutioner. Nawratek håller som sagt inte med. Istället bör vi titta närmare på det allmänna intellektet. Det handlar inte (bara) om “sociala medier”, som snarare är av underordnad betydelse, utan mer om alla de maskiner, hybrider, kroppar och rum/platser som besitter kunskap och information, som medierar gemenskaper och subjektiviteter. Vi bör förstå “interface” som kodare och avkodare i detta sammanhang, vilket först kan tyckas vara en självklarhet men som vi i förvånande liten grad begriper (ofta talas det istället om “vad X gör med oss” osv). Med en blink till Badiou skriver Nawratek:

If underneath the matter lies void, everything is still possible. Void gives us hope. It enables the existence of interfaces – various identities reveals themselves thanks to it. These interfaces contain this void within them. Interfaces are both inside and outside us, they allow us to be plugged in and to plug in. They contain passivity and they assume an act of will. (s 45)

Varför detta perspektiv? Finns det inte en risk att hamna i ganska banal etik, eller rent av relativism? Risken finns och Nawratek är medveten om den. Men det är oundvikligt. Staden befolkas inte enbart av medborgare (med rätten att delta), dessutom är det demokratiska styrets impotens och marginalisering inför kapitalets flöden mer och mer uppenbart. För att börja underifrån måste vi börja utifrån de omedelbara “nakna” mötena mellan människor (inte bara medborgare), bygga nya institutioner mellan dessa gemenskaper och utifrån denna position utmana makten.

The shaping of space is directly connected with institution building and/or organisations with a collaborative team approach. The city is a complexity machine, weaving individuals into communal narratives. How to protect individual intimacy in this communal narrative is one of the key challenges for each movement that demands change in the city. (s. 58)

Inledning till revolutionen

För att börja tänka på revolution behöver vi konstatera det gemensamma draget i de dominerande ideologier som blockerar radikal förändring, och bryta med det. Ideologin om tillväxt-till-varje-pris som är det främsta och i nästan alla partier enda alternativet reducerar allt (verkligen allt) till den enda frågan och fortsätter driva på de tendenser vi redan konstaterat. Exakt hur går vi inte in på här, det har andra gjort. Mer intressant är att se till de som framställer sig som “alternativ”, de konservativa och de ekologiska. De vill införa politiska förändringar (juridiska, administrativa) för att ingenting ska förändras. För de konservativa gäller det att skydda insidan från störande element utifrån, resa fler murar, värna om “realekonomin” och reaktionära värderingar. De ekologiska vill huvudsakligen ersätta; hållbar energiproduktion, ekologisk matproduktion, miljövänliga prylar, “klimatkompensation” och liknande. För de konservativa och de ekologiska gäller alla möjliga och omöjliga lösningar för ingen förändring alls och inga bekymmer om framtida globala förändringar (demografiska, klimatmässiga, resursmässiga…).

Att tänka revolutionärt och visionärt är inte att blicka bort över horisonten och drömma om fantastiska utopier utan om att sänka blicken, och titta närmare. Ju närmare vi tittar ju fler tomrum och avgrunder finner vi i kapitalets ontologiska väv, avgrunder som kan bli vad Nawratek kallar “gränssnitt”, möten och dialoger med andra, utbyten av erfarenheter och kunskap. Här börjar berättandet, själva grunden, gräsrötterna som är revolutionära. Detta är avgörande. Berättandet är medundersökande, medvetandegörande. Berättande bygger institutioner. Institutioner måste förstås i bred mening; från det informella och ibland till och med omedvetna till lösa och tillfälliga sammanslutningar till mer etablerade. (Nawratek lämnar detta öppet, det hör inte hemma i en introduktion.)

De revolutionära institutionernas omedelbara uppgifter är följande:

1. Gör staden till subjekt, världen till resurs. Idag är det tvärtom, det måste stoppas. Det innebär att stadens fragment knyts ihop, kopplingar skapas för att skapa samhörighet och kollektiv intelligens.
2. Gör staden inkluderande. Staden tillhör alla de som vill komma till den och erbjuda något. Bostad och medel för att leva ska vara en rättighet. Gentrifiering och utförsäljning av allmännyttan och omvandling av hyresrätter till bostadsrätter måste motarbetas.
3. Det materiella är viktigare än det abstrakta. Pengar är marknadens språk, inte människornas. Marknaden är global, dess aktörer är globala, men staden är det inte. Stadens resurser måste progressivt kopplas bort från marknaden, från varuekonomin som sådan. Nawratek föreslår vad han kallar “hybridpengar”, alltså (om jag förstår honom rätt) en form av lokala valutor som på något vis kopplas till stadens specifika, egna.
4. Stadens rytm är annorlunda från marknadens och måste vara överordnad. Stadens utveckling och liv måste först och främst drivas och godkännas av de som bor i den, inte enskildas eller kapitalstarkas intressen och önskningar. Beslutsfattandet måste bli verkligt demokratiska och involvera multitudens institutioner.
5. Liv är viktigare än profit. Profiten måste pressas undan, bli en del, en linje bland många (och förhoppningsvis dö). Det grundläggande för livet, för zoe, som mat, hälsa, och bostad får inte bli en källa till profit, de måste dras undan från ekonomin som sådan och garanteras för alla.