How will capitalism end?

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
Beijing-2017-01-04.jpg
Sociologen och makroekonomen Wolfgang Streecks How will Capitalism End? Essays on a Failing System (2016) är den mest uppslagsrika analys jag läst om samhällsutvecklingen sedan Comité Invisibles Till våra vänner (2014). Det är visserligen helt olika sorts böcker: professorn och Max Planck-institut-chefen Streeck har en empiriskt vederhäftig argumentation baserad på tidigare forskning och OECD-statistik, medan det aktivistiska teorikollektivet Comité Invisibles, eller Osynliga kommittén, har ett teoretiskt spekulativt upplägg. Vad de emellertid har gemensamt är att de genom att på olika sätt försöka ta ett kompromisslöst helhetsgrepp om kapitalismens utveckling i OECD-världen vill ge underlag för en seriös diskussion om framtiden. Medan Streeck systematiskt går igenom den ekonomiska, politiska och sociala utveckling sedan 1970-talet, utgår Osynliga kommittén från utvecklingen sedan krisen 2007/2008 för att utröna hur subversiva livsformer kan utvecklas i det sönderfallande systemet. Det kan också påpekas att varken Streeck eller Osynliga kommittén, trots sin holistiska kritik av kapitalismen, är marxister eller arbetar med marxistiska termer, även om de emellanåt refererar till Karl Marx.

Streecks teoretiska premisser är snarare inspirerade av nationalekonomen, historikern och antropologen Karl Polanyi och andra kända namn och klassiska verk från den ekonomiska sociologin. Streeck kallar till och med vid ett tillfälle sig själv för: ”Practising Polanyian that I have become”. En av bokens huvudsakliga hypoteser är också tagen från Polanyi som har teoretiserat om de tre ”fiktiva” varorna: arbete, natur och pengar. Enligt Polanyi ligger det i kapitalets logik, utveckling och i utopin om självreglerande marknader att kapitalet för att fortsätta expandera måste sträva efter att kommodofiera allting. Mänskligt arbete, geosfären och pengar kan emellertid bara göras till varor på en marknad i begränsad omfattning om de ska bibehålla sitt bruksvärde. En fullskalig kommodofiering förintar människorna och geosfären, och gör penningformen obsolet, vilket skulle eliminera förutsättningarna för kapitalets fortsatta värdeackumulation. Följaktligen är kapitalismen, för sin fortsatta existens, beroende av ett samhälle som politiskt begränsar kapitalets framfart genom att på olika sätt bromsa in dess självförintande logik.

Att Polanyi inkluderar pengar i det här livs-baserade sammanhanget kan tyckas märkligt. Jag har inte läst något av Polanyi, men jag antar att Streeck menar att det är relevant att ta med pengar såtillvida att deras värde kan relativiseras till den grad att de i praktiken blir verkningslösa och därmed meningslösa.

Finansmarknaderna började avregleras på 1970-talet efter kapitalets försvinnande profit inom den industriella tillverkningsindustrin. Streeck diskuterar hur den så kallade finansialiseringen har medfört kuvade och fiskalt konsoliderade stater som konkurrerar med varandra om finans- och kreditkapitalets gunst och är oförmögna att på allvar avgränsa kapitalets expansion och verkningar. Vidare poängterar han hur vi har en världsekonomi med stater som i frånvaron av en realekonomisk tillväxt och en expansiv ekonomisk politik har blivit beroende av monetära medel, penningpolitik, för att hålla uppe bruttonationalprodukten, bibehålla ett visst välstånd och undvika den värsta sociala oron. Sedan krisen 2007/2008 och den följande recessionen har den globala situationen intensifierats. Det är framförallt utvecklingen inom OECD som Streeck problematiserar. Stående exempel som diskuteras utförligt är situationen i USA och i hemlandet Tyskland. Det handlar framför allt om växelverkan mellan den världsekonomiska utvecklingen och demokratin, EU, medborgarskapet och den monetära och fiskala politiken. I artikeln ”Citizens as Customers: Considerations on the New Politics of Consumption” för Streeck även mer kulturella resonemang om hur ekonomin påverkar människors psykosociala hälsa och beteende. Streecks slutsatser är nästan uteslutande nedslående. Implicit i hans resonemang kan en viss nostalgi anas inför de tre gyllene tillväxtdecennierna som följde efter det andra världskriget när kapitalet behövde återkonstitueras. Streeck har en socialdemokratisk bakgrund, men verkar som en följd av krisen helt ha tappat tron på en postkeynsiansk förvaltning av kapitalismen.

I samband med den successiva avindustrialiseringen av OECD och den tilltagande finansialiseringen byttes en socialdemokratisk-keynesiansk tillväxtmodell ut mot en nyliberal-hayekiansk sådan (namngivna efter nationalekonomerna John Maynard Keynes och Friedrich von Hayek). Flera av livets osäkerhets- och riskmoment, som tidigare var sociala frågor för välfärdsstaten, är numera privata frågor för hushållen i vad som har kallats privatiserad keynesianism. Kreditmarknaden för hushåll, liksom deras skuldsättning, har också ökat enormt sedan 1980-talet. I stället för marknader reglerade i stater återfinns staterna numera på en global marknad med transnationella organisationer, utan demokratiskt mandat, som med sin ”global governance” ser till att nationalstaternas politik anpassas efter marknaderna. Den globala styrningen har emellertid inte på något sätt förhindrat kommodofieringen av människors arbetskraft, geosfären eller penningformen, utan tvärtom snarare forcerat den. Inflikas kan att det inte är gravstenar i snö som ses på fotografiet ovan, utan skyskrapor som sticker upp ur Pekings smog, som har blivit ett reellt problem för Kinas värdeackumulation. Streeck identifierar fem globala förhållanden som i nuläget bidrar till att förvärra världsläget:

  • Ekonomisk stagnation utan någon ny teknologiskt ledd tillväxtepok i sikte.
  • Oligarkisk redistribution genom den globala elitens accelererande rikedom (nyfeodalism).
  • Näringslivets plundring av den skattefinansierade offentliga sektorn.
  • Den finansiella sektorns korrumperande inverkan på politiken.
  • Den globala ”anarki” som uppstår när det globala systemet successivt desintegreras.

Undantaget den utmärkta introduktionen är samtliga artiklar tidigare publicerade i akademiska tidskrifter som New Left Review, European Law Journal, Zeitschrift für Vergleichende Politikwissenschaft och European Journal of Sociology. Flera av resonemangen känns också igen från Streecks förra bok som finns översatt till svenska: Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris: Adornoföreläsningar i Frankfurt 2012 (2013). Den aktuella boken är emellertid mer omfattande och överlag mer utförlig och uttömmande än Köpt tid. Vad Streeck går miste om med avgränsningen att ha fokus på den generella utvecklingen inom OECD, är dels frågor om hur lokala och regionala kapital förhåller sig till det globala, dels frågor om hur stater ändå kan förhålla sig något olika till världsekonomin gällande möjligheterna till ekonomiska och sociala reformer. Det är dock en rimlig avgränsning eftersom det har saknats ett samtida akademiskt verk som, utan ideologiska föreställningar eller teoretiskt nischad terminologi, verkligen försöker att ta ett kritiskt helhetsgrepp och förklara den ekonomiska bakgrunden till vår samhälleliga situation.

Angående svaret på den dramatiska titeln ”How will Capitalism End?” hävdar Streeck att dagens kris, jämfört med 1900-talets cykliskt-konjunkturella kriser, är ett nytt permanent normaltillstånd. Krisen är varken transformativ eller adaptiv och den är oförmögen att restaurera kapitalismen till ett tidigare normaltillstånd eller ersätta den med någonting bättre. Streeck spekulerar om att omfattande samhällsförändringar är att vänta och att de kommer att vara nyckfulla, oförutsägbara och därmed okontrollerbara. Han menar att dagens OECD-ledda kapitalism kommer att fortsätta stagnera och att BRIC-länderna inte kommer att vara kraftfulla nog för att ersätta den.

And concerning non-capitalism, there is no such thing today as a global socialist movement, comparable to the socialisms that in the nineteenth and early twentieth centuries so successfully confronted capitalsim in national power struggles. As long as the capitalist dynamism continues to outrun collective order-making and the building of non-market institutions, as it has for several decades now, it disempowers both capitalism’s government and its opposition, with the result that capitalism can be neither reborn nor replaced.

Dessvärre tror jag att Streeck har rätt: vi kommer förmodligen att tvingas fortsätta leva i kapitalismens självförintande limbovärld i flera decennier till. För det kommer nog att dröja innan företagen, bankerna, staterna, ideologierna och politiken – hela den industriella moderniteten och civilisationen – är så pass försvagad att någon form av ”materiellt parti” slutligen kan avskaffa och upphäva eländet, och bejaka och bevara de rester som fungerar affirmativt gentemot det levande.