Johansson om negativ, reaktiv och passiv nihilism

Från Krigsmaskinen
Version från den 7 september 2016 kl. 19.08 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Iammany flyttade sidan Utdrag om negativ, reaktiv och passiv nihilism till Johansson om negativ, reaktiv och passiv nihilism)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Den frågans portalfigur är Nietzsche, vilket inte hindrar att han gärna pekas ut som nihilisten par excellence. En rakt motsatt bild av Nietzsche serverar Deleuze i sin Nietzsche-bok. Han inleder sin utredning av Nietzsches nihilism med en distinktion mellan en negativ nihilism och en reaktiv nihilism. Den första varianten, den negativa nihilismen, predikar livets värdelöshet, baserat på en föreställning om ett högre värde som ger det värdelösa livet dess värde. (Paradexemplet är förstås kristendomen.) Den andra varianten, den reaktiva nihilismen, hävdar alla värdens intighet, de högre värdena (Gud, det Sanna, det Goda) inräknat. Detta är den gängse formen av nihilism, den som brukar tillskrivas Nietzsche. Men Deleuzes poäng är att skillnad mellan dessa varianter - tron på en Gud bortom det vetbara, och avslöjandet av att det inte finns något »bakom förhänget« - i realiteten är obetydlig. I själva verket förutsätter den reaktiva nihilismen sin negativa föregångare: först nedvärderades livet från de högre värdenas perspektiv; sedan återstår bara livet, inga högre värden, men livet nedvärderas likafullt.

Det finns emellertid också en tredje form av nihilism, ett tredje steg i nihilismens historia, hävdar Deleuze: en passiv nihilism, där de tidigare varianternas »vilja till intet« har vänts till ett »intet av vilja«. I en bemärkelse innebär detta en frigörelse från nihilismen, en frigörelse från de reaktiva krafterna, vilket är just vad Nietzsche och Deleuze strävar efter. Det finns emellertid vissa komplikationer: »Vi känner alla till resultatet av detta - den sista människan, hon som föredrar viljans förintelse i intet, som föredrar att långsamt domna bort framför att godta viljan till intet. Men detta resultat gäller den reaktiva människan och inte viljan till intet. Viljan till intet fullföljer sina strävanden, denna gång i tysthet, bortom den reaktiva människan.« Vi känner alla till resultatet - kommentaren anspelar troligen på Schopenhauer, som kämpade med samma problem. Hans lösning var det passiva utslocknandet, den totala resignationen, viljans negering. För Nietzsche, som var djupt influerad av Schopenhauer, skulle den lösningen bara innebära de reaktiva krafternas triumf - viljan till intet skulle, som det står i citatet, fortsätta att verka, om än i tysthet, bortom den reaktiva människans död. Mot den bakgrunden måste överskridandet av nihilismen vara aktivt, enligt Nietzsche & Deleuze. Den avgörande frågan (»den avgörande punkten i den dionysiska filosofin«) blir därmed: hur förstöra de reaktiva krafterna utan att denna destruktion blir en reaktion? Hur frigöra affirmationens egen kraft? Vad det i förlängningen handlar om är att kunna bejaka livet oberoende av människan som vi känner henne. Varat är i det perspektivet inget att uthärda; varat är affirmationen själv.

(Från Anders Johansson, Nonfiction, s. 45-47)