Skillnad mellan versioner av "Kill all normies"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
m (Det transgressiva)
 
(2 mellanliggande versioner av samma användare visas inte)
Rad 17: Rad 17:
 
'''4. CONSERVATIVE CULTURE WARS FROM BUCHANAN TO YIANNOPOULUS''' Alt-högern är först och främst inriktade på "kulturen" eftersom de tror att den formar politiken. Politik som kulturkrig. Milo Yiannopoulos drar själv en parallell med Pat Buchanans kulturkrig på '90-talet, som i sin tur var ett försenat svar på 60-70-talens kulturkrig. Buchanan återvitaliserade en paleokonservatism som allt sedan dess konkurrerat med nykonservatismen. Han manade till kulturkrig, förkastade globalisering, och försvarade Reagan och Bush. Alt-högern är mycket annorlunda i att de knappast utgörs av "churchgoing, upstanding, buttondown, family-values conservatism that we usually associate with the term in Anglo-American public and political life." (57) "I [...] argue that the most recent rise of the online right is evidence of the triumph of the identity politics of the right and of the co-opting (but nevertheless the triumph) of 60s left styles of transgression and counterculture. The libertinism, individualism, bourgeois bohemianism, postmodernism, irony and ultimately the nihilism that the left was once accused of by the right actually characterized the movement to which Milo belonged. The rise of Milo's 4chan-influenced right is no more evidence of a resurgence of conservatism than the rise of Tumblr-style identity politics constitutes a resurgence of the socialist or materialist left." (57) █ █ █ Högern föreställde sig en vänster som tog över kulturinstitutioner, främst akademin, och därifrån förde ett kulturkrig. Det är utifrån det här som anklagelser om, benämningen av, och konspirationsteorin om "[[kulturmarxism]]" dyker upp. Termen försöker ringa in en brokig skara av marxister i [[Frankfurtskolan]]s tradition, andra marxister influerade av Gramsci, allsköns "postmoderna" teoretiker, feminister och egentligen vem som helst som är mer eller mindre "vänster", i en närmast allomfattande och sammanhållen konspiration som har som målsättning att undergräva samhället med diverse "multikulturella" projekt. (Nagle går tyvärr inte in på den tydligt antisemitiska aspekten av den här konspirationsteorin.) █ █ █ Den gamla konservatismen anklagas av alt-högern för att inte vara hård nog mot feminism, "islamisering" och invandring osv. Inom alt-högern ansågs de gamla konservativa aldrig ha lyckats ta sig an vänstern och motkulturen på allvar, bara de "nya" konservativa var på god väg. De "nya" konservativa var arbetarklassjudar från New York som började som trotskister och sedan vände kappan och skrev för tidskrifter som ''Commentary'' och ''Encounter''. "They maintained their Marxist style of diagnosing problems in relation to root causes, internal logics and overarching structures." (Nagle citerar Hartman, 60) Fienden framför andra har varit feminismen. Tydligen är det vanligt, enligt Nagle, att alt-högern (och tidigare konservativa) drar paralleller mellan samtiden och den period som beskrivs i Edward Gibbons ''The history of the decline and fall of the Roman empire''. █ █ █ "The rise of Milo, Trump and the alt-right are not evidence of the return of the conservatism, but instead of the absolute hegemony of the culture of non-conformism, self-expression, transgression and irreverence for its own sake - an aesthetic that suits those who believe in nothing but the liberation of the individual and the id, whether they're on the left or the right. The principle-free idea of counterculture did not go away; it has just become the style of the new right." (67)
 
'''4. CONSERVATIVE CULTURE WARS FROM BUCHANAN TO YIANNOPOULUS''' Alt-högern är först och främst inriktade på "kulturen" eftersom de tror att den formar politiken. Politik som kulturkrig. Milo Yiannopoulos drar själv en parallell med Pat Buchanans kulturkrig på '90-talet, som i sin tur var ett försenat svar på 60-70-talens kulturkrig. Buchanan återvitaliserade en paleokonservatism som allt sedan dess konkurrerat med nykonservatismen. Han manade till kulturkrig, förkastade globalisering, och försvarade Reagan och Bush. Alt-högern är mycket annorlunda i att de knappast utgörs av "churchgoing, upstanding, buttondown, family-values conservatism that we usually associate with the term in Anglo-American public and political life." (57) "I [...] argue that the most recent rise of the online right is evidence of the triumph of the identity politics of the right and of the co-opting (but nevertheless the triumph) of 60s left styles of transgression and counterculture. The libertinism, individualism, bourgeois bohemianism, postmodernism, irony and ultimately the nihilism that the left was once accused of by the right actually characterized the movement to which Milo belonged. The rise of Milo's 4chan-influenced right is no more evidence of a resurgence of conservatism than the rise of Tumblr-style identity politics constitutes a resurgence of the socialist or materialist left." (57) █ █ █ Högern föreställde sig en vänster som tog över kulturinstitutioner, främst akademin, och därifrån förde ett kulturkrig. Det är utifrån det här som anklagelser om, benämningen av, och konspirationsteorin om "[[kulturmarxism]]" dyker upp. Termen försöker ringa in en brokig skara av marxister i [[Frankfurtskolan]]s tradition, andra marxister influerade av Gramsci, allsköns "postmoderna" teoretiker, feminister och egentligen vem som helst som är mer eller mindre "vänster", i en närmast allomfattande och sammanhållen konspiration som har som målsättning att undergräva samhället med diverse "multikulturella" projekt. (Nagle går tyvärr inte in på den tydligt antisemitiska aspekten av den här konspirationsteorin.) █ █ █ Den gamla konservatismen anklagas av alt-högern för att inte vara hård nog mot feminism, "islamisering" och invandring osv. Inom alt-högern ansågs de gamla konservativa aldrig ha lyckats ta sig an vänstern och motkulturen på allvar, bara de "nya" konservativa var på god väg. De "nya" konservativa var arbetarklassjudar från New York som började som trotskister och sedan vände kappan och skrev för tidskrifter som ''Commentary'' och ''Encounter''. "They maintained their Marxist style of diagnosing problems in relation to root causes, internal logics and overarching structures." (Nagle citerar Hartman, 60) Fienden framför andra har varit feminismen. Tydligen är det vanligt, enligt Nagle, att alt-högern (och tidigare konservativa) drar paralleller mellan samtiden och den period som beskrivs i Edward Gibbons ''The history of the decline and fall of the Roman empire''. █ █ █ "The rise of Milo, Trump and the alt-right are not evidence of the return of the conservatism, but instead of the absolute hegemony of the culture of non-conformism, self-expression, transgression and irreverence for its own sake - an aesthetic that suits those who believe in nothing but the liberation of the individual and the id, whether they're on the left or the right. The principle-free idea of counterculture did not go away; it has just become the style of the new right." (67)
  
'''5. FROM TUMBLR TO THE CAMPUS WARS: CREATING SCARCITY IN AN ONLINE ECONOMY OF VIRTUE''' Nagle hävdar att det nya alt-högerns sensibilitet började utvecklas i opposition till identitetspolitiken som bland annat gavs uttryck på tumblr. Dessa uttryck var främst anti-vit, anti-man, anti-straight, och så vidare, och försökte begränsa (vad man ansåg vara fel) uttryck. I kontrast till chankulturens tvångsmässiga transgression kännetecknades den av överkänslighet, även om den var lika "radikal" och subkulturell. Nagle målar upp en tydlig skillnad mellan en liberal vänster och en "[[materialism|materialistisk]]" vänster. Tydliga markörer för den här typen av "alt-vänster" (Nagles beskrivning) är "safe spaces", triggervarningar, "no-platforming" och "gender pronouns". (69) Högern kallade dem SJW och snöflingor, Nagle föreslår tumblr-liberalism. Nagle menar att den här politiska sensibiliteten har kommit både från akademin och från aktivistkulturen men att den odlats i en flera år lång utveckling inom fankulturer, tidigare plattformar och blandade sociala medier (väldigt otydligt vad hon egentligen menar, känns väldigt sökt...). Men det är just tumblr som Nagle pekar ut. Det har varit plattformen som i mångt och mycket varit motsatsen till chankulturen. Enligt Nagle praktiserade tumblr (miljön, inte plattformen) Judith Butlers teori om (köns)performativitet och skapade sin egen kultur. "The most marked preoccupation of Tumblr's cultural politics has been identity fluidity, typically but not exclusively around gender. It was the subcultural digital expression of the fruition of Judith Butler's ideas." (70) Nagle gör här ett överdrivet långt citat av nån fåning tumblr-post. Och kan inte hjälpa att förlöjliga dessa förvirrade bloggare. Hon hävdar att denna kultur har haft ett "huge and unexpected level of influence." (73) Självklart anger hon inget stöd för detta. För det är nonsense. Att dessa minimala nätbaserade subkulturer finns stämmer utan tvekan, och att deras hängivna medlemmar kan driva fanatiska kampanjer ifrågasätter ingen. Men deras storlek och egentliga inflytande överdriver Nagle. Precis som deras motsvarigheter på (alt)högerkanten kunde dessa reagera med extrem aggressivitet. █ █ █ I mitten av det här onlinehaveriet, som Nagle framställer och förstår det, skriver Mark Fischer sin nu ökända essä "Exiting the vampire castle". Det är en signifikant essä eftersom den förtydligar en motsättning mellan de som Nagle kallar liberaler och en "materialistisk" vänster. "This inflamed the Tumblr-liberals and identitarian privilege-checking left further, and developed out such vicious fights, call-outs and mass shamings, it ended up marking a split in left sensibilities for a younger generation that would grow in the years that followed between materialists of an older left style and those who adhere to this brand of pure identity politics." (75) Enligt Nagle är drivkraften bakom debacle som ovan att skapa en brist på anständighet/etik (virtue). Det verkar som att sociala medier-formaten lockar fram de ytligt rättfärdigade och retoriskt välformulerade responserna och övervärderar dessa framför mer genomtänkta och korrekta. "As a result, I believe, a culture of purging had to take place, largely targeting those in competition for this precious currency. Thus, the attacks increasingly focused on other liberals and leftists often with seemingly pristine progressive credentials, instead of those who engaged in any actual racism, sexism or homophobia." (77) █ █ █ Nagle anmärker på att "twitterkändisar" anmärker på skitsaker. Hon menar att de här motsättningarna sedan spillde över i "campus wars" om yttrandefrihet, triggervarningar och safe spaces. Möjligen finns det vissa skillnader mellan USA och andra länder, men de exempel Nagle för fram handlar alla om amerikansk universitetsvärld. I övrigt läggs inga belägg fram. Nagle skriver: "A noted difference, however, is that the right came out all guns blazing, while the left response was often to be baffled, cowed or apologetic and in some cases to retreat from the left itself." (80) (Kanske är inte det sista alternativet så dumt...) █ █ █ På sida 82 refererar hon plötsligt en händelse från 1988 (sic!) då en "strid" utspelades på Duke University kring Stanley Fish. Varför det är relevant idag är högst oklart. Måltavlan tycks här i själva verket vara "fransk teori", alltså allt det (från akademiker till faktiska radikaler) som trotsat den ortodoxa marxistiska linjen. Det här är en "kritik" vi känner igen, från de som angripit [[Antonio Negri|Negri]], [Firedrich Nietzsche|Nietzsche]], och allt möjligt som dykt upp efter 1965. █ █ █ Och självklart nämns Sokalskandalen. Det är vid det här laget knappast tveksamt vad som egentligen är Nagles kritik.
+
'''5. FROM TUMBLR TO THE CAMPUS WARS: CREATING SCARCITY IN AN ONLINE ECONOMY OF VIRTUE''' Nagle hävdar att det nya alt-högerns sensibilitet började utvecklas i opposition till identitetspolitiken som bland annat gavs uttryck på tumblr. Dessa uttryck var främst anti-vit, anti-man, anti-straight, och så vidare, och försökte begränsa (vad man ansåg vara fel) uttryck. I kontrast till chankulturens tvångsmässiga transgression kännetecknades den av överkänslighet, även om den var lika "radikal" och subkulturell. Nagle målar upp en tydlig skillnad mellan en liberal vänster och en "[[materialism|materialistisk]]" vänster. Tydliga markörer för den här typen av "alt-vänster" (Nagles beskrivning) är "safe spaces", triggervarningar, "no-platforming" och "gender pronouns". (69) Högern kallade dem SJW och snöflingor, Nagle föreslår tumblr-liberalism. Nagle menar att den här politiska sensibiliteten har kommit både från akademin och från aktivistkulturen men att den odlats i en flera år lång utveckling inom fankulturer, tidigare plattformar och blandade sociala medier (väldigt otydligt vad hon egentligen menar, känns väldigt sökt...). Men det är just tumblr som Nagle pekar ut. Det har varit plattformen som i mångt och mycket varit motsatsen till chankulturen. Enligt Nagle praktiserade tumblr (miljön, inte plattformen) Judith Butlers teori om (köns)performativitet och skapade sin egen kultur. "The most marked preoccupation of Tumblr's cultural politics has been identity fluidity, typically but not exclusively around gender. It was the subcultural digital expression of the fruition of Judith Butler's ideas." (70) Nagle gör här ett överdrivet långt citat av nån fåning tumblr-post. Och kan inte hjälpa att förlöjliga dessa förvirrade bloggare. Hon hävdar att denna kultur har haft ett "huge and unexpected level of influence." (73) Självklart anger hon inget stöd för detta. För det är nonsense. Att dessa minimala nätbaserade subkulturer finns stämmer utan tvekan, och att deras hängivna medlemmar kan driva fanatiska kampanjer ifrågasätter ingen. Men deras storlek och egentliga inflytande överdriver Nagle. Precis som deras motsvarigheter på (alt)högerkanten kunde dessa reagera med extrem aggressivitet. █ █ █ I mitten av det här onlinehaveriet, som Nagle framställer och förstår det, skriver Mark Fischer sin nu ökända essä "Exiting the vampire castle". Det är en signifikant essä eftersom den förtydligar en motsättning mellan de som Nagle kallar liberaler och en "materialistisk" vänster. "This inflamed the Tumblr-liberals and identitarian privilege-checking left further, and developed out such vicious fights, call-outs and mass shamings, it ended up marking a split in left sensibilities for a younger generation that would grow in the years that followed between materialists of an older left style and those who adhere to this brand of pure identity politics." (75) Enligt Nagle är drivkraften bakom debacle som ovan att skapa en brist på anständighet/etik (virtue). Det verkar som att sociala medier-formaten lockar fram de ytligt rättfärdigade och retoriskt välformulerade responserna och övervärderar dessa framför mer genomtänkta och korrekta. "As a result, I believe, a culture of purging had to take place, largely targeting those in competition for this precious currency. Thus, the attacks increasingly focused on other liberals and leftists often with seemingly pristine progressive credentials, instead of those who engaged in any actual racism, sexism or homophobia." (77) █ █ █ Nagle anmärker på att "twitterkändisar" anmärker på skitsaker. Hon menar att de här motsättningarna sedan spillde över i "campus wars" om yttrandefrihet, triggervarningar och safe spaces. Möjligen finns det vissa skillnader mellan USA och andra länder, men de exempel Nagle för fram handlar alla om amerikansk universitetsvärld. I övrigt läggs inga belägg fram. Nagle skriver: "A noted difference, however, is that the right came out all guns blazing, while the left response was often to be baffled, cowed or apologetic and in some cases to retreat from the left itself." (80) (Kanske är inte det sista alternativet så dumt...) █ █ █ På sida 82 refererar hon plötsligt en händelse från 1988 (sic!) då en "strid" utspelades på Duke University kring Stanley Fish. Varför det är relevant idag är högst oklart. Måltavlan tycks här i själva verket vara "fransk teori", alltså allt det (från akademiker till faktiska radikaler) som trotsat den ortodoxa marxistiska linjen. Det här är en "kritik" vi känner igen, från de som angripit [[Antonio Negri|Negri]], [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]], och allt möjligt som dykt upp efter 1965. █ █ █ Och självklart nämns Sokalskandalen. Det är vid det här laget knappast tveksamt vad som egentligen är Nagles kritik.
  
 
Nagle, som framställer sig som en företrädare för en "materialistisk" vänster, gör i det här kapitlet (om det inte redan var tydligt i kapitel 2) tydligt att hennes egentliga måltavla är den vänster, och utom/bortom-vänstern, som gått emot den gamla, traditionella vänstern och i olika former ställt sig utanför. Att de otaliga exempel som gjort detta klumpas samman i mer eller mindre begripliga termer är en tydlig indikator, en annan är den ospecificerade kritik som formuleras och används som förevändning att distansera sig och skapa artificiella skillnader inom en och samma miljö. Det verkar inte alls förekomma hos Nagle, Fischer och andra som framför liknande resonemang att det kanske är något fel med deras miljö som sådan, och inte bara vissa medlemmar av den. Varför är de i första taget en del av samma miljö? Det är så att säga en "inom-politisk" och fortfarande [[Aktivismkritiken|aktivistisk]] positionering. Med andra ord ett missnöje över att inte inneha ledarskapet för en miljö som trots allt anses vara en viktig politisk arena, hur "materialistisk" man än säger sig vara.
 
Nagle, som framställer sig som en företrädare för en "materialistisk" vänster, gör i det här kapitlet (om det inte redan var tydligt i kapitel 2) tydligt att hennes egentliga måltavla är den vänster, och utom/bortom-vänstern, som gått emot den gamla, traditionella vänstern och i olika former ställt sig utanför. Att de otaliga exempel som gjort detta klumpas samman i mer eller mindre begripliga termer är en tydlig indikator, en annan är den ospecificerade kritik som formuleras och används som förevändning att distansera sig och skapa artificiella skillnader inom en och samma miljö. Det verkar inte alls förekomma hos Nagle, Fischer och andra som framför liknande resonemang att det kanske är något fel med deras miljö som sådan, och inte bara vissa medlemmar av den. Varför är de i första taget en del av samma miljö? Det är så att säga en "inom-politisk" och fortfarande [[Aktivismkritiken|aktivistisk]] positionering. Med andra ord ett missnöje över att inte inneha ledarskapet för en miljö som trots allt anses vara en viktig politisk arena, hur "materialistisk" man än säger sig vara.
Rad 40: Rad 40:
 
Men Nietzsche är bara en i raden av transgressiva tänkare som Nagle anklagar för att ha bidragit till reaktionens framväxt. I slutändan landar kritiken i en återgång till den traditionella vänster som redan förlorat initiativet och förståelsen för de infrastrukturer och kulturer som uppstått ur "nätet". Mot nätets utspridda och diffusa nätverk ställs en hierarkisk partistruktur, eller den ideologiska föreställningen om något liknande, och kontrasten är för skarp för de traditionella vänsteristerna att begripa. Transgression likställs med olydnad, läckor som går utöver det sanktionerade partiprogrammet. Nagle och hennes kamrater inser inte, och bekämpar med välkända medel, de heterodoxa tendenser som överskridit (transgresserat!) den föråldrade ideologins ramverk.
 
Men Nietzsche är bara en i raden av transgressiva tänkare som Nagle anklagar för att ha bidragit till reaktionens framväxt. I slutändan landar kritiken i en återgång till den traditionella vänster som redan förlorat initiativet och förståelsen för de infrastrukturer och kulturer som uppstått ur "nätet". Mot nätets utspridda och diffusa nätverk ställs en hierarkisk partistruktur, eller den ideologiska föreställningen om något liknande, och kontrasten är för skarp för de traditionella vänsteristerna att begripa. Transgression likställs med olydnad, läckor som går utöver det sanktionerade partiprogrammet. Nagle och hennes kamrater inser inte, och bekämpar med välkända medel, de heterodoxa tendenser som överskridit (transgresserat!) den föråldrade ideologins ramverk.
  
Men om vi återgår till frågan om transgression, och bortser från de moralistiska invändingarna, och frågar oss om det är en taktik eller ett objekt att eftersträva, vad har då egentligen figurer som Blanchot, Bataille, Breton, Debord, Vaneigem, etc, att bidra? Det är svårt, om inte omöjligt, att sammanfatta som ett enhetligt perspektiv eller förhållningssätt. Vilket också är en av anledningarna till att kritiken av en mer eller mindre enhetlig "transgressiv" tradition är ohållbar. Det finns helt enkelt inte någon. Batailles skiljer sig från de andra surrealisterna, som skiljer sig från situationisterna, och som definitift skiljer sig från samtida konstnärliga "normbrytande" uttryck. Att klumpa ihop alla dessa är att bortse från deras teoretiskt skilda utgångspunkter och historiskt bestämda uttryck.
+
Men om vi återgår till frågan om transgression, och bortser från de moralistiska invändningarna, och frågar oss om det är en taktik eller ett objekt att eftersträva, vad har då egentligen figurer som Blanchot, Bataille, Breton, Debord, Vaneigem, etc, att bidra? Det är svårt, om inte omöjligt, att sammanfatta som ett enhetligt perspektiv eller förhållningssätt. Vilket också är en av anledningarna till att kritiken av en mer eller mindre enhetlig "transgressiv" tradition är ohållbar. Det finns helt enkelt inte någon. Batailles skiljer sig från de andra surrealisterna, som skiljer sig från situationisterna, och som definitivt skiljer sig från samtida konstnärliga "normbrytande" uttryck. Att klumpa ihop alla dessa är att bortse från deras teoretiskt skilda utgångspunkter och historiskt bestämda uttryck.
  
 
== Kommentarer ==
 
== Kommentarer ==
Rad 46: Rad 46:
  
 
:Throughout, the book favours compilation over explanation. While certainly bolstering the work’s aptitude as an introductory piece for those not versed in internet culture, and surely including much material which will shock those unfamiliar with recent turns in online discourse, the consequence is the book as a whole appears as a sprawling collection of disjointed anecdotes.
 
:Throughout, the book favours compilation over explanation. While certainly bolstering the work’s aptitude as an introductory piece for those not versed in internet culture, and surely including much material which will shock those unfamiliar with recent turns in online discourse, the consequence is the book as a whole appears as a sprawling collection of disjointed anecdotes.
 +
 +
Zero books, som publicerade Nagles bok, har ägnat ett flertal videos till boken och dess resonemang. I [https://www.youtube.com/watch?v=3AL6dA1pjnw Zero Books Podcast #90: Kill all Normies (from the Left to the Alt-Right)] talar Nagle om hur youtubes "rabbit hole" av althögerns videoklipp drar in en i en viss stämning och ett särskilt synsätt. Hon talar om hur Milo Yianoppolus driver sin karriär framåt, och med det althögern, utan att möta motstånd från vänstern på ett teoretiskt eller ideologiskt plan. Hon menar att althögern etablerat en slags plattform för att samla och utveckla sina teorier. Hon säger vidare att det är viktigt att offentligt möta och vinna över ideologiska motståndare. Idéer och argument är viktiga och spelar roll, menar hon, och dessa måste komma ut. Att (delar av) "vänstern" angripigt samlingar för en ytligt uttalad "yttrandefrihet" och på nätet påkallat en slags censur för att "tysta" dessa, har blivit en enligt Nagle vanlig taktik bland vänstern för att bekämpa althögern. Hon talar också om hur automatiseringen kommer att skapa problem på en massiv skala för vanlig arbetarklass. Att försöka göra något positivt för arbetarklassen, som Nagle inbillar sig att "vänstern" (från Sanders till Corbyn och andra sossar) kan göra, är helt främmande för den identitetsfixerande vänstern. Men Nagle hävdar att en klassisk (keynsiansk) vänsterism skulle kunna innebära en brytning med vårt aktuella dödläge, fast i samma andetag, medan hon konfronteras med kritiken, hävdar hon att hon inte tror på det. Det här översköljs av en - helt legitim - kritik av twitterformatets framhävande av en slags "virtue"-kultur.
 +
 +
Senare, i [https://www.youtube.com/watch?v=IA02FVFxdYQ Zero Books Podcast #127: Nagle answers her critics (such as they are)] försvarar hon sin bok mot vänsteristiska angrepp, särskilt sekteristiska angrepp mot vad som anses vara Nagels kritik av en identitär vänster. Hon hävdar, mot detta, att arbetarklassen oundvikligen, trots subkulturella och identitetspolitiska specifika angrepp, kommer att vara den drivande kraften för samhällelig förändring. Hon vill återta en marxistisk position mot de oregerliga nätbaserade personerna och nätverken.
 +
 +
:I don't think people have to be dogmatic marxists. I don't think that at all. I'm fine with people being idiosyncratic, which is more or less what I am, I sort of collect good ideas from all over the place, and I don't accept or reject things on basis of dogma wherever possible, I always try to check myself on that. It's more like when these different figures on the left, these intellectual figures that you described, who arn't actually marxists end up being lumped in somehow with marxism, they at least had some kind of standard. What I am saying is that there is always a set of correct opinions which today everyone must have. And everyone must move in absolute lockstep whit the new opinions. And so attitudes to sex work have changed, attitudes on trans issues have changed, they are probably the two big ones. The nature of gender, all of this fundamental to feminism have changed completely. But what has remaind the same is the you must move in lockstep with the new ideas or you must be purged. And the completely hysterical sense that there is almost like a panic it's like a disease has sort of entered and we have to get rid of it, this wrong thinker from the group. It is such a strang phenomenon. It has purchase on the outside world in one sense in that these little subcultures with nisch interest and who were online all day everyday having fights, purgeing people, and so on. They do bleed out into mainstream culture a little bit somehow.
 +
 +
Nagle menar att subkulturerna, inklusive nätkulturerna, influerar mainstreamkulturen. Allt sker mycket snabbare nu, kulturella kritiker från alla håll har ett mer direkt inflytande. -- Som svar mot kritiken om att Nagle överdriver althögerns framställning av den sexuella revolutionens betydelse hävdar hon att det finns en faktisk statistisk ökning av (ofrivilligt) celibat bland unga män. Detta reser en skillnad mellan, framför allt unga, män och kvinnor gällande deras långvariga relationer. Nagle går inte in närmare på detta.

Nuvarande version från 17 januari 2018 kl. 21.16

Killallnormies.jpg
Angela Nagles bok Kill all normies: Online culture wars from 4chan and Tumblr to Trump and the alt-right beskriver hur en samling onlinekulturer, särskilt chankulturen, tog sig in i mainstreamen och politiken, för att understödja en ny reaktionär utveckling. Centrala aspekter av den här tendensen är enligt Nagle dess nihilistiska och transgressiva natur, något som de tagit upp från föregångare på vänsterkanten men nu drivit till sin spets. Det är en problematisk tolkning som vi kritiserar nedan. Men trots bristerna bidrar Nagle till en värdefull kartläggning av (delar av) den nuvarande reaktionen. Några av taktikerna som används är cyniskt förlöjligande, undvikande positionering och inte minst ironi. Nagle beskriver hur de här kulturernas form och organisering, taktiker och ideologi bidrar till en virtuell mobilisering, och hur det spiller över i verklig terrorism (dock på ett väldigt bristfälligt sätt).

En förtjänst av boken är Nagles beskrivning av alt-högerns både fortsättning och brytning med tidigare reaktionära rörelse. Hennes beskrivning besväras dock av det överdrivna och oförtjänta tillskrivandet av en dåligt avgränsad "vänster" som primär drivkraft till reaktionens reaktion. Samtidigt som beskrivningen är ofullständig ger den viktiga ingångspunkter för djupare analys. Den "materiella" analys som Nagle påstår sig grunda sig på begränsas till en (bristfällig) analys av den sexuella revolutionen. Bristerna till trots är analysen ändå givande. Nedan ges en sammanfattning, med några kortfattade kommentarer, och en invändning mot Nagles kritik av transgression.

Sammanfattning

0. INTRODUCTION: FROM HOPE TO HARAMBE Nagle börjar med Hillary Clintons förlöjligande av en onlinekultur, under presidentvalskampanjen 2016, som slog tillbaka hårt med infekterande memes i det så kallade "offentliga samtalet." Det var inte första gången de gjorde sig kända, men första gången onlinekulturer varit ett betydande inslag i ett presidentval. "This online backlash was able to mobilize a strange vanguard of teenage gamers, pseudonymous swastika-posting anime-lovers, ironic South Park conservatives, anti-feminist prankisters, nerdish harassers and meme-making trolls whose dark humor and love of transgression for its own sake made it hard to know what political views were genuinely held and what were merely, as they used to say, for the lulz." (2) Det här skedde (och fortsätter att ske) under en period av kollaps för mainstreammedia. "The year 2016 may be remembered as the year the media mainstream's hold over formal politics died. A thousand Trump Pepe memes bloomed and a strongman larger-than-life Twitter troll who showed open hostility to the mainstream media and to both party establishments took The White House without them." (3) █ █ █ Detta uppblossande av en politiskt involverad onlinekultur kom efter flera år av "a spirit of deep nihilistic cynism and reactive irony", och det tog på allvar fart efter terrordådet i Orlando (då en islamisk massmördade 49 och skadade 53 människor på en gayklubb), enligt Nagle. De som drogs in i spridandet av memes, kommentarer, inlägg, etc, var de självmedvetna om vad som motiverade dem? Nagle tror att beteendet "can be understood as a response to a response to a response, each one responding angrily to the existence of the other." (7) Vissa använde "gender-bending Tumblr users" som material för att med memes förlöjliga, och tydligare markera en distans till. En väldigt bred uppfattning av politisk "vänster" grupperades under beteckningen SJW, Social Justice Warriors, som utmålades som oresonliga och extrema. Samtidigt, menar Nagle, nådde vänsterns "call-out"-kultur sin peak. Enligt Nagle tog den begynnande alt-högern nu sin chans.

1. THE LEADERLESS DIGITAL COUNTER-REVOLUTION Nagle tar avstamp i 2011s upprorsvåg och vill höja en misstanke om föreställningen om ledarlösa, nätverksartade rörelser. Rörelserna "dog" och gav upphov till något värre, menar hon. (s 11) Formen gav inget självklart mål, så deltagarna blev förvirrade och misslyckades. Samma form passar dock den så kallade alt-högern utmärkt. █ █ █ "The alt-right is, to varying degrees, preoccupied with IQ, European demographic and civilizational decline, cultural decadence, cultural Marxism, anti-egalitarianism and Islamification but most importantly, as the name suggests, with creating an alternative to the right-wing conservative establishment, who they dismiss as 'cuckservatives' for their soft Christian passivity and for metaphorically cuckholding their womenfolk/nation/race to the non-white foreign invader." (12) █ █ █ Under ytan finns en extremt brokig skara tendenser, från filosofer som Nick Land till terrorister som James Alex Fields Jr. (och Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson, osv..). Rörelsen, om den kan betraktas som sådan, karaktäriseras av diffusa gränser, spretighet, en slags ledarlöshet, och just nätverk i sin organisatoriska dimension. Till det idémässiga innehållet är mycket ett ytligt anammande av kritisk teori (i bred mening) och ett instinktivt reagerande mot allt "progressivt" och "liberalt". Men, som Nagle påpekar, idéer och memes räcker inte för att nå inflytande. Det behövs en community och en kultur att bygga på, vilket först 4chan och sedan 8chan kunde erbjuda. Via V for Vendettas välkända mask kunde, insinuerar Nagle, 2011s upprorsanda fångas upp och den "ledarlösa" och nätverksorganiserade rörelsen översättas till den nya reaktionära rörelsens agenda. Förkastandet av höger-vänster-skalan, som var ett element av 2011, togs upp av mainstreammedia och (alt)högern, vilket Nagle anför som argument för att återta denna uppdelning. Hon påpekar, i en märkligt kortfattad och orefererad mening hur "left-leaning 'moral fags' ... suffered from a degree of state spying and repression during the height of Anonymous's public profile from around 2010 to 2012." (14) Vidare hävdar hon att anonymitet och en stämning/kultur som välkomnade transgression/överskridande snabbt ledde till att deltagarna "went their darkest thoughts." "Weird pornography ... mostly funny memes." (14) De började agera som ett kollektiv, som en massa, utan etiska spärrar. De var grymma (cruel). Trollande av kommentarfält, våldtäckshot, doxxing och dylikt hörde till repertoaren av praktiker den här virtuella massan tillämpade. Anmärkningsvärt är just hur framträdande misogynin är. När kvinnor talar, särskilt om sig själva som just kvinnor och deras erfarenheter som kvinnor i sexistiska situationer, dränks de i misogyna flodvågor av hat. Det var alltså tidigt mycket tydligt att "alt-högern" var nära kopplad till sexistiska affekter och praktiker. █ █ █ Nagle påpekar att det rörde sig om flera semi-självständiga tendenser som samordnades under ett anti-PK-sentiment, och denna tendens växte bara, enligt Nagle, i takt med identitetspolitikens framväxt. "This, itself, spilled over eventually into 'real life' in ramping up of campus politics around safe spaces and trigger warnings, 'gamergate' and many other battles." (19) Just "gamergate" är en viktig startpunkt i sammanhanget. █ █ █ Nagle om Gamergate █ █ █ Det var inte en självklar riktning som den här tendensen tog. Andra riktningar kunde fortfarande, enligt Nagle, ha varit möjliga. Men istället tog självutnämnda "beta-males" upp det informella ledarskapet och drog tendensen i en nihilistisk och reaktionär riktning. Nagle skriver att det var högern, inte vänstern, som lyckades använda situationen (formen/nätverk) för att vinna framgång. (27) "Into the vacuum of 'leaderlessness' almost anything could appear. No matter how networked, 'transgressiv', social media savvy or non-hierarchical a movement may be, it is the content of its ideas that matter just as much as at any point in history, as Evgeny Morozov cautioned at the time." (27) Omständigheterna har gjort det möjligt för "fring elements" att relativt snabbt få ett stort inflytande, vilket i Nagles ögon mest framställs som ett hot, en risk för högerns inflytande.

2. THE ONLINE POLITICS OF TRANSGRESSION The online politics of transgressionNagle pekar ut "transgression" (överskridande, överträdelse..) som en särskiljande aspekt för alt-högern. Alltså att alt-högern tillämpar det både teoretiskt och praktiskt. Men det har, igen i väldigt bred mening, "vänstern" som stått för och utvecklat det transgressiva. Hon nämner direkt bell hooks bok Teaching to transgress. Det har blivit till ett egenvärde, något som anses bra för sin egen skull. Och att alt-högern har tagit upp transgressionen gör den nya reaktionen verkligen ny och inte bara en upprepning av samma gamla. "Instead of interpreting it as part of other right-wing movements, conservative or libertarian, I would argue that the style being channelled by the Pepe meme-posting trolls and online transgressives follows a tradition that can be traced from the eighteenth-century writings of the Marquis de Sade, surviving through to the nineteenth-century Parisian avant-garde, the Surrealists, the rebel rejection of feminized conformity of post-war America and then to what film critics called 1990s 'male rampage film' like American Psycho and Fight club." (28-29) █ █ █ De, alt-rightarna, försvarar sig ofta med att det handlar just om transgression för dess egen skull; "Just like the style of the rightist chan culture, interpretation and judgment are evaded through tricks and layers of metatextual self-awareness and irony." (31) █ █ █ Ett tidigt fenomen inom chankulturen var en viss upphängdhet vid suicid; de som gjort det, och ansågs tillhöra rätt kategori människor, blev hjältar. Å ena sidan en tendens till och förhärligande av suicid, å andra sidan förlöjligande och okänslighet. ||| Feminismens relation till transgression har alltid varit komplext. Men fram till och med '70-talet tycks de främst ha stått på samma sida, mot status quos konservatism. Sen slog det över, i Dworkins och MacKinnons krig mot porren, enligt Nagle. Hon hävdar att transgression lika gärna kan nyttjas av progressiva som reaktionära; som stil är det etiskt neutralt. "The Sadean transgressive element of the 60s, condemned by conservatives for decades as the very heart of the destruction of civilization, the degenerate and the nihilistic, is not being challenged by the emergence of this new online right. Instead, the emergence of this new online right is the full coming to fruition of the transgressive anti-moral style, its final detachment from any egalitarian philosophy of the left or Christian morality of the right." (39)

Det här kapitlet är det där Nagle som mest försöker grunda sitt resonemang i ett teoretiskt ramverk. Det är också det grundaste och mest problematiska, så problematiskt att jag behöver ägna ett eget avsnitt för att behandla det rättvist.

3. GRAMSCIANS OF THE ALT-LIGHT Nagle pekar ut Milo Yiannopoulos och Allum Bokharis artikel "An establishment conservative's guide to the alt-right"(40) som en bra utgångspunkt för att kartlägga det idémässiga och organisatoriska nätverk som lagt grunden för alt-högern. Det täcker idémässigt allt från Spengler till Mencken, Evola, Samuel Francis, franska Nya högern och så vidare. Särskilt Nya högern är central i sammanhanget. Nya högern, där Alain de Benoist och Guillaume Faye är framträdande nämn, tog (lättolkade) idéer från Antonio Gramsci och satsade på kulturella förändringar för att nå politiskt inflytande. Deras inställning (och förståelse av hur samhället fungerade) var att allt börjar med det kulturella, och sedan följer det andra (politiken, ekonomin...) som en konsekvens av det. I bakgrunden finns föreställningen om den tysta majoriteten som egentligen varande konservativ. Strategin kallades "metapolitik." █ █ █ Det fanns också, i alla fall hos Nya högern, en viss kritik av kapitalismen, en väldigt ytlig och svag sådan, men ändå viktig. Det finns en strävan bortom det rådande till förmån för en "organisk demokrati." █ █ █ Mellan de hårdföra ideologerna, trollande nihilister och medryckta konservativa lyckades en slags "alt-light" tränga sig in och föra publiken bort från mainstreamen, bort från "fulmedia" och till en egen motkultur. Medan liberaler attackerade figurer som Bernie Sanders - och här går Nagle direkt till tydligt stöd till Corbyn och liknande sossar - byggde alt-högern å sin sida effektivt en egen miljö och motkultur. De tog upp och förstärkte löjligheterna hos vänsterister som inte visste bättre. Meme-skapandet passade in perfekt. Det följer sedan flera exempel på sociala-media-stunts som Nagle verkar ha imponerats av. █ █ █ I den här miljön och kulturen blev Milo Yiannopoulos en central figur. Han agerar som en slags mellanhand. Han var (eller påstod sig i alla fall vara) judisk, bög och katolik, konstant transgressiv, sympatisk till hatvågen under gamergate, och senare Trumpsupporter. Som en offentlig figur angrep han ("kritiserade" är ett alldeles för eufemistiskt ordval, som Nagle dock använder) allt från politisk korrekthet, feminism, islam, till liberalism och vänstern i allmänhet. "Through courting online controversy and campus activists constantly trying to ban him, he was made into a kind of martyr figure, with devoted crowds of fans chanting 'Milo! Milo! Milo!' His ban from Twitter aided his career in much the same way." (50) █ █ █ Andra viktiga figurer i miljön: Mike Cernovich och Alex Jones. Och Richard Spencer. Det var Spencer som myntade termen alt-right, och han var dessutom nära kopplad till naziströrelsen. Som student studerade han Leo Strauss, Theodor Adorno och... Wagner, men avslutade inte sina studier (på Duke). █ █ █ Vad som håller ihop alt-högern är framför allt deras hat mot vänstern. Deras framgång minskade skillnaderna mellan deras grupperingar och tendenser. Enligt Nagle var de överlägset bäst på att strategiskt tillämpa onlineanpassade taktiker.

4. CONSERVATIVE CULTURE WARS FROM BUCHANAN TO YIANNOPOULUS Alt-högern är först och främst inriktade på "kulturen" eftersom de tror att den formar politiken. Politik som kulturkrig. Milo Yiannopoulos drar själv en parallell med Pat Buchanans kulturkrig på '90-talet, som i sin tur var ett försenat svar på 60-70-talens kulturkrig. Buchanan återvitaliserade en paleokonservatism som allt sedan dess konkurrerat med nykonservatismen. Han manade till kulturkrig, förkastade globalisering, och försvarade Reagan och Bush. Alt-högern är mycket annorlunda i att de knappast utgörs av "churchgoing, upstanding, buttondown, family-values conservatism that we usually associate with the term in Anglo-American public and political life." (57) "I [...] argue that the most recent rise of the online right is evidence of the triumph of the identity politics of the right and of the co-opting (but nevertheless the triumph) of 60s left styles of transgression and counterculture. The libertinism, individualism, bourgeois bohemianism, postmodernism, irony and ultimately the nihilism that the left was once accused of by the right actually characterized the movement to which Milo belonged. The rise of Milo's 4chan-influenced right is no more evidence of a resurgence of conservatism than the rise of Tumblr-style identity politics constitutes a resurgence of the socialist or materialist left." (57) █ █ █ Högern föreställde sig en vänster som tog över kulturinstitutioner, främst akademin, och därifrån förde ett kulturkrig. Det är utifrån det här som anklagelser om, benämningen av, och konspirationsteorin om "kulturmarxism" dyker upp. Termen försöker ringa in en brokig skara av marxister i Frankfurtskolans tradition, andra marxister influerade av Gramsci, allsköns "postmoderna" teoretiker, feminister och egentligen vem som helst som är mer eller mindre "vänster", i en närmast allomfattande och sammanhållen konspiration som har som målsättning att undergräva samhället med diverse "multikulturella" projekt. (Nagle går tyvärr inte in på den tydligt antisemitiska aspekten av den här konspirationsteorin.) █ █ █ Den gamla konservatismen anklagas av alt-högern för att inte vara hård nog mot feminism, "islamisering" och invandring osv. Inom alt-högern ansågs de gamla konservativa aldrig ha lyckats ta sig an vänstern och motkulturen på allvar, bara de "nya" konservativa var på god väg. De "nya" konservativa var arbetarklassjudar från New York som började som trotskister och sedan vände kappan och skrev för tidskrifter som Commentary och Encounter. "They maintained their Marxist style of diagnosing problems in relation to root causes, internal logics and overarching structures." (Nagle citerar Hartman, 60) Fienden framför andra har varit feminismen. Tydligen är det vanligt, enligt Nagle, att alt-högern (och tidigare konservativa) drar paralleller mellan samtiden och den period som beskrivs i Edward Gibbons The history of the decline and fall of the Roman empire. █ █ █ "The rise of Milo, Trump and the alt-right are not evidence of the return of the conservatism, but instead of the absolute hegemony of the culture of non-conformism, self-expression, transgression and irreverence for its own sake - an aesthetic that suits those who believe in nothing but the liberation of the individual and the id, whether they're on the left or the right. The principle-free idea of counterculture did not go away; it has just become the style of the new right." (67)

5. FROM TUMBLR TO THE CAMPUS WARS: CREATING SCARCITY IN AN ONLINE ECONOMY OF VIRTUE Nagle hävdar att det nya alt-högerns sensibilitet började utvecklas i opposition till identitetspolitiken som bland annat gavs uttryck på tumblr. Dessa uttryck var främst anti-vit, anti-man, anti-straight, och så vidare, och försökte begränsa (vad man ansåg vara fel) uttryck. I kontrast till chankulturens tvångsmässiga transgression kännetecknades den av överkänslighet, även om den var lika "radikal" och subkulturell. Nagle målar upp en tydlig skillnad mellan en liberal vänster och en "materialistisk" vänster. Tydliga markörer för den här typen av "alt-vänster" (Nagles beskrivning) är "safe spaces", triggervarningar, "no-platforming" och "gender pronouns". (69) Högern kallade dem SJW och snöflingor, Nagle föreslår tumblr-liberalism. Nagle menar att den här politiska sensibiliteten har kommit både från akademin och från aktivistkulturen men att den odlats i en flera år lång utveckling inom fankulturer, tidigare plattformar och blandade sociala medier (väldigt otydligt vad hon egentligen menar, känns väldigt sökt...). Men det är just tumblr som Nagle pekar ut. Det har varit plattformen som i mångt och mycket varit motsatsen till chankulturen. Enligt Nagle praktiserade tumblr (miljön, inte plattformen) Judith Butlers teori om (köns)performativitet och skapade sin egen kultur. "The most marked preoccupation of Tumblr's cultural politics has been identity fluidity, typically but not exclusively around gender. It was the subcultural digital expression of the fruition of Judith Butler's ideas." (70) Nagle gör här ett överdrivet långt citat av nån fåning tumblr-post. Och kan inte hjälpa att förlöjliga dessa förvirrade bloggare. Hon hävdar att denna kultur har haft ett "huge and unexpected level of influence." (73) Självklart anger hon inget stöd för detta. För det är nonsense. Att dessa minimala nätbaserade subkulturer finns stämmer utan tvekan, och att deras hängivna medlemmar kan driva fanatiska kampanjer ifrågasätter ingen. Men deras storlek och egentliga inflytande överdriver Nagle. Precis som deras motsvarigheter på (alt)högerkanten kunde dessa reagera med extrem aggressivitet. █ █ █ I mitten av det här onlinehaveriet, som Nagle framställer och förstår det, skriver Mark Fischer sin nu ökända essä "Exiting the vampire castle". Det är en signifikant essä eftersom den förtydligar en motsättning mellan de som Nagle kallar liberaler och en "materialistisk" vänster. "This inflamed the Tumblr-liberals and identitarian privilege-checking left further, and developed out such vicious fights, call-outs and mass shamings, it ended up marking a split in left sensibilities for a younger generation that would grow in the years that followed between materialists of an older left style and those who adhere to this brand of pure identity politics." (75) Enligt Nagle är drivkraften bakom debacle som ovan att skapa en brist på anständighet/etik (virtue). Det verkar som att sociala medier-formaten lockar fram de ytligt rättfärdigade och retoriskt välformulerade responserna och övervärderar dessa framför mer genomtänkta och korrekta. "As a result, I believe, a culture of purging had to take place, largely targeting those in competition for this precious currency. Thus, the attacks increasingly focused on other liberals and leftists often with seemingly pristine progressive credentials, instead of those who engaged in any actual racism, sexism or homophobia." (77) █ █ █ Nagle anmärker på att "twitterkändisar" anmärker på skitsaker. Hon menar att de här motsättningarna sedan spillde över i "campus wars" om yttrandefrihet, triggervarningar och safe spaces. Möjligen finns det vissa skillnader mellan USA och andra länder, men de exempel Nagle för fram handlar alla om amerikansk universitetsvärld. I övrigt läggs inga belägg fram. Nagle skriver: "A noted difference, however, is that the right came out all guns blazing, while the left response was often to be baffled, cowed or apologetic and in some cases to retreat from the left itself." (80) (Kanske är inte det sista alternativet så dumt...) █ █ █ På sida 82 refererar hon plötsligt en händelse från 1988 (sic!) då en "strid" utspelades på Duke University kring Stanley Fish. Varför det är relevant idag är högst oklart. Måltavlan tycks här i själva verket vara "fransk teori", alltså allt det (från akademiker till faktiska radikaler) som trotsat den ortodoxa marxistiska linjen. Det här är en "kritik" vi känner igen, från de som angripit Negri, Nietzsche, och allt möjligt som dykt upp efter 1965. █ █ █ Och självklart nämns Sokalskandalen. Det är vid det här laget knappast tveksamt vad som egentligen är Nagles kritik.

Nagle, som framställer sig som en företrädare för en "materialistisk" vänster, gör i det här kapitlet (om det inte redan var tydligt i kapitel 2) tydligt att hennes egentliga måltavla är den vänster, och utom/bortom-vänstern, som gått emot den gamla, traditionella vänstern och i olika former ställt sig utanför. Att de otaliga exempel som gjort detta klumpas samman i mer eller mindre begripliga termer är en tydlig indikator, en annan är den ospecificerade kritik som formuleras och används som förevändning att distansera sig och skapa artificiella skillnader inom en och samma miljö. Det verkar inte alls förekomma hos Nagle, Fischer och andra som framför liknande resonemang att det kanske är något fel med deras miljö som sådan, och inte bara vissa medlemmar av den. Varför är de i första taget en del av samma miljö? Det är så att säga en "inom-politisk" och fortfarande aktivistisk positionering. Med andra ord ett missnöje över att inte inneha ledarskapet för en miljö som trots allt anses vara en viktig politisk arena, hur "materialistisk" man än säger sig vara.

6. ENTERING THE MANOSPHERE Ett antal antifeministiska subkulturer har växt fram de senaste åren och förstärkt varandra; "the manosphere." Det är en mycket bred sfär med inslag av fullt acceptabel kritik, enligt Nagle, men det går inte heller, insisterar Nagle lika fullt, att försköna den "rampant hateful misogyny, bitterness, conspiratorial thinking and generally foul character that seems to run through them." (87) Motreaktionen mot feminismen kom på allvar under '90-talet och riktade sig då främst (egentligen exklusivt) mot den så kallade "andra vågens" feminism. I jämförelse med dagens antifeminism var den ändå relativt mild. En central uppdelning som ständigt återkommer inom "manosfären" är den mellan alphas och betas. "They discus how women prefer alpha males and either cynically use or completely ignore beta males, by which they mean low-ranking males in the stark and vicious social hierarchy through which they interpret all human interaction." (89) Flera antifeminister argumenterar för att feminismen skulle vara orsaken till civilisationens kollaps. Till exempel hävdar James C. Weidmann att "white civilization is being destroyed by miscegenation, immigration and low white female birth rates owing to feminism." (93) Vissa går så långt som att förneka att våldtäkt förekommer inom äktenskap. Milo Yiannopoulos återkommer här som en figur som talat positivt om antifeministiska sentiment och uppmuntrat dem. Vad som verkar ligga bakom hela den här ideologin, vill Nagle mena, är "[t]he sexual revolution that started the decline of lifelong marriage and selfless duty to the family for both men and wonen. But this ever-extended adolescence has also brought with it the rise of adult childlessness and a steep sexual hierarchy. Sexual patterns that have emerged as a result of the decline of monogamy have seen a greater level of sexual choice for an elite of men and a growing celibacy among a large male population at the bottom of the pecking order." (97) Detta är, enligt Nagle, den "materiella grunden" för reaktionen mot kvinnor och icke-vita. Nätkulturen intensifierar bitterheten och förnedringen. █ █ █ Inte helt oväntat vänder sig Nagle här till Nietzsche och förklarar hans tänkande som ett hyllande manlig styrka, hierarki och "the exertion of will, which his Nazi followers were attracted to". (98) █ █ █ Nagle menar att det är från de här "beta males" som attraktionen till socialdarwinistisk, sexistisk ideologi hämtar sin bas. Och tack vare den utbredda korsbefruktningen mellan manosfären och alt-högern så dras många unga män in. "Certainly, their anger at their low-ranking position in the sexual pecking order can occasionally burst forth in extreme ways." (98)

7. BASIC BITCHES, NORMIES AND THE LAMESTREAM Trumps vinst av presidentposten 2016 beskrevs ofta som ett resultat av att "vanligt folk" har "lämnats bakom". Nagle håller med om att "politisk korrekthet" säkert alienerat många, men det här länge varit en måltavla för högern. Inom delar av den konservativa högern har, enligt Nagle, man länge "[drawn] upon Gustave LeBon, the misanthropists' favorite theorist of the masses. Her [Ann Coulter] writing on overbreeding, over crowding swarms of immigrants is a direct continuation of this theme, which has been consistent in elite circles since the beginning of industrialized urbanized mass society, first applied to their multiplying native proletariat and later to new waves of immigrants." (101-102) █ █ █ Nagle påpekar hur snobbistisk och elitistisk alt-högern varit innan valet. Efteråt blev plötsligt "vanligt folk" det allra viktigaste. Särskilt chankulturen föraktade "massorna" och gav sig snabbt på teknologiskt illiterata personer. Nagle citerar fascisten weev (Andrew Auernheimer): "Trolling is basically Internet eugenics. I want everyone off the Internet. Bloggers are filth. They need to be destroyed. Blogging gives the illusion of participation of a bunch of retards... We need to put these people in the oven... We are headed for a Malthusian crisis. Plankton levels are dropping. Bees are dying. There are tortilla riots in Mexico, the highest wheat pricesin 30-odd years... The question we have to answer is: How do we kill four of the world's six billion people in the most just way possible? (103) Den här malthusianska och eugenistiska tendensen är en av de starkaste och viktigaste inom alt-högern. Den genomsyrar alla från "alt-light" till hårdaste nazifalangen. "But this is nothing new. Literary critic John Carey wrote about Malthusian, eugenicist and other elite prejudices against emerging mass society and mass culture. During the nineteenth century, he explains, the poorer section of Europe's population tripled, and industrialization crammed more and more workers into previously elite urban cultural spaces. H. G. Wells despaired at the 'extravagant swarm of new births' and called it 'essential disaster of the twentieth century', a sentiment exhoed by weev nearly a hundred years later. What Yeats called the 'spread of democratic vulgarity' and mass literacy was quickly changing the nature of the divide between the elite and the rapidly expanding masses." (103) █ █ █ Nagle angriper särskilt de som vid ett (relativt) tidigt stadium (2014) hyllade chankulturens kontrahegemoniska potential (främst genom Anonymous). Den progressiva potentialen var null, enligt Nagle, och "[T]his is what allowed a culture that has now been exposed in all its horror to be romanticized by progressives as a counter-hegemonic force." (105) █ █ █ Nagle fortsätter med att dokumentera den manliga och misogyna kultur som uppkommit bland "nya ateister" osv, ännu en nätkultur som infekterats av althögern; "Women who find themselves called attention-seeking whores, camwhores and cumdumpsters with regularity in forums that identify as transgressive and countercultural are usually guilty of slipping up and 'not getting' the subcultural conventions. They are seen to display female vanity, which is violently rejected in chan culture because it is the defining feature of so much of mainstream social media and online culture, in which networks such as Instagram and Facebook are based around personal identity and photographs. It is against these massified and feminized networks that these subcultures aggressively seek to defend their borders." (112) █ █ █ Nagle kommenterar Fight club. Filmen kombinerar, enligt Nagle, "like the online right, ... masculinist and anti-feminist politics, as well as rebel angst and a rejection of the domesticating, feminine influence of women." (115) █ █ █ Slutligen föreslår Nagle att "Instead of pathetically trying to speak the language of this new right by trying to 'troll the trolls' or to mimic its online culture, we should take the opportunity to reject something much deeper that it is revealing to us." Och det är de "estetiska värdena" från från tidigare motkultur (främst 60-70-talets) som hon menar att vi ska överge och istället försöka skapa något nytt.

Sista meningen känns spontant helt rätt, men också tvetydig. Lämna allt? Tydligen inte vänstern, om vi blickar tillbaka på föregående kapitel. Men vad kan vi, på ett djupare plan, lära oss av tidigare estetiska rörelser? Inget sådant diskuterar Nagle. Det är så klart rimligt eftersom det är ett stort ämne, men inte ens några indikatorer eller referenser ges. Frånvaron är på många sätt talande och förstärker intrycket av att kritiken är ofullständig, och halvhjärtad.

8. THAT JOKE ISN'T FUNNY ANYMORE - THE CULTURE WAR GOES OFFLINE Nagle tar Fisher som ett exempel på en som inte föll in i "vänsterns" typiskt sekteristiska och ohämmade grupphysteri. Identitärer (i vänstern) är, enligt Nagle (och jag tenderar att hålla med) en pinsamhet och till viss grad en belastning. Enligt Nagle har vänstern blivit något att skratta åt. "Years of online hate campaigns, purges and smear campaigns against others - including and especially dissident or independent-minded leftists - has caused untold damage." (117) Hon hävdar att den här vänstern saknade en vilja och förmåga att argumentera och diskutera med personer som Yiannopoulos, och att de bara ville utesluta/stänga ner det som de ansåg avvikande. (118) Som svar på detta har alt-högern bara blivit otäckare. Det är inte längre i de här miljöerna långt till du stöter på de mest extrema kommentarer om kvinnor och etniska minoriteter, "judiska konspirationer" och allsköns avhumaniserade invektiv mot "rapeugees" och så vidare. Överallt där element av althögern dyker upp dyker också de värsta rasistiska och sexistiska tillmälen upp. Det är inte en slump; det är en strategi. █ █ █ De sista paragraferna ägnar Nagle åt att attackera den antifa-vänster som militant angripit Yiannopoulos "turné". Hon menar att vänstern misslyckats utmana honom om hans idéer och istället valt att kravalla. Man har satt muskler före argument. Vänstern hade förlorat på en nivå och sjönk till en lägre - våld. Det här "painfully exposed the deep intellectual rot in contemporary cultural progressivism and it found itself completely unable to deal with the challenge coming from the right." (120) Nagle menar att det är lönlöst att försöka övervinna människor med idéer; istället borde materiella faktorer lägga grunden för politisk mobilisering. (Detta samtidigt som hon alltså argumenterar för att "vänstern" borde ha utmanat Milo genom "debatt".) █ █ █ Avslutningsvis verkar Nagle hinta om att digitala nätverkslösningar mer underbygger avhumaniserande och reaktionära politiska projekt än progressiva. Något egentligt alternativ presenteras väntat nog inte, utan framträder endast implicit som en återgång till den traditionella vänstern.

Det transgressiva

En central aspekt av Nagles resonemang, och något jag tvärt motsätter mig, är kritiken av transgression. Det är inte bara en förenklad kritik hon framför utan också en felaktig och motverkande sådan. Förutom att på ett överdrivet sätt klumpa ihop alla från Sade till surrealisterna och Bataille till Vaneigem, försöker Nagle aldrig rättfärdiga den linje hon drar. (Referenser är helt frånvarande.) Om sätten och motiven för de olika transgressionerna verkligen kan sammanfogas är mycket tveksamt och är en förenklande analys. Flera lösryckta citat och anekdoter tas som förevändning att sparka på Blanchot, Bataille och surrealisterna. Och såklart på diverse "postmoderna" efterföljare. "This view of psychopathy and rejection of imposed morality runs through the ethos and aesthetic of rightist trolling culture." (32) En likhet postuleras utan egentligt belägg, och någon djupare analys av varför eller hur vissa till synes transgressiva element tillämpas diskuteras inte närmare. Förutom Blanchot pekas ockå Bataille ut. Bataille därför att han stå för just "transgression för sin egen skull." Vilket är absurt och ett tydligt bevis för att Nagle hämtar sina resonemang (i det här ämnet) från röven. Nagle ser det som en relativt försvarbar position i relation till "protestantistisk instrumentell rationalitet", men inte idag. En tredje person Nagle pekar ut är Raoul Vaneigem. Hon reducerar transgression till att "only the purity of motiveless destruction or ruinous generosity can transcend instrumentalism." (35) Vilket jävla skitsnack. Det är en endimensionell läsning, en orättvis och intellektuellt ohederlig läsning. Hon tar sig inte för att plocka isär eller tolka elementen i den föreställda teori hon angriper. I själva verket angriper hon en känsla och ett ställningstagande utan att redogöra för varifrån och hur den har konstruerats. █ █ █ Ytterligare en referens kommer in: Stallybrass & White: The politics and poetics of transgression. Någon utförlig eller substantiell konfrontation med innehållet förekommer, helt väntat, inte. Inte heller om, eller hur, det eventuellt skulle ha fått inflytande. Möjligen för en begränsad grupp amerikanska studenter, men bortom det? Själv har jag aldrig hört talas om boken. █ █ █ En lång och läsvärd kritik är kantbots essä Angela Nagle's wild ride, där vi kan läsa:

Though Nagel comes out as opposed to Transgression, one wonders what place she might leave for satire and criticism. Does she consider Socrates to be a member of her Transgressive tradition? She at one point laments that Roosh is no Swift, and while that much is certain, still I found myself wondering what the difference between transgression and acceptable satire and criticism is for Nagel. Is it merely a matter of intelligence? Or is such behavior only justifiable in service of those ideas she accepts as inherently moral and worthwhile? If the latter case then the Altright project seems doomed in Nagle’s eyes before it even begins.

Personligen håller jag fullständigt med. Och det är svårt att bortse från de likheter Nagles kritik har med tidigare traditionellt marxistiska "kritiker" som Brolin och Losurdo (och andra trotskister och stalinister som kopierat deras argument), en traditionell marxism som först och främst vill distansiera sig från heterodoxa tolkningar av Marx, alltså bevara en ideologiskt ren position, och postulera en föreställt "materialistisk" vänster mot en identitetspolitisk vänster. De misslyckas dels för att deras analys är begränsad till ideologiska uttryck, dels för att deras instinktiva svar är ett framhävande av en specifikt politisk position. (De har inte insett politikens inlemning och fullständiga uppgående i den ekonomiska strukturen.) █ █ █ Men är transgression en försvarbar taktik, eller är den oundvikligen till tjänst för reaktionen? Nagle behandlar transgressionen som en taktik, och ett förhållningssätt till kulturen (i bred mening). Det spelar roll vilken vikt man tillskriver kulturen som bestämmande för samhället i övrigt. Till synes accepterar Nagle kulturens vikt som, om inte viktigaste så åtminstone en klart betydande, instans. Det är outtalade antaganden och avslöjar den i slutändan ideologiska position Nagle skriver utifrån. En närmare läsning av exempelvis Bataille och Vaneigem skulle visa att deras transgressioner inte alls grundar sig i en ytlig och tvångsmässig reaktion mot den rådande kulturen utan kommer från en djupare drift och önskan om att skapa en subjektivitet i kontrast till det rådande. Nagle nöjer sig emellertid med en ytlig läsning och lika ytliga invändningar mot de många transgressiva radikaler som gått utanför vänsterns trygghetszon. Det går inte att klumpa ihop de här många disparata försöken till en simpel taktik likt althögerns trollningar. Någon närmare läsning eller tolkning av de underliggande motiven till transgression hos personer som Bataille och Vaneigem är, självklart, fullständigt frånvarande. Inte ens en fotnot mäktar Nagle med för att underbygga sitt resonemang.

Sett i kulturkrigens perspektiv, som är Nagles och vilket hon vill bryta sig ut ur, framstår kritiken hon formulerat mot transgression som både förlegad och ospecifik. Något alternativ inom de sedvanliga sociala medierna tror hon inte skulle innebära någon skillnad. I en intervju med Vice säger hon att "I think it would be replaced by something that would fulfill the same purpose. I wouldn't want to suggest a technical solution to what is in essence an absence of ideas." Och idéerna hon har i åtanke är såklart den traditionella marxismens, helst som de återges av Nagles kära parti (som hon ansträngt sig för att dölja). I grunden ser Nagle det hela som en moralisk fråga, att det handlar om en ståndpunkt, och hon väljer jämlikhetens. En ädel ståndpunkt, såklart, men en som, när den kritiska insikten brister, lätt blir en ideologisk ståndpunkt i relation till andra, en som förhåller sig till tänkare som Nietzsche som direkt och utan närmare undersökning kategoriseras som fientliga. Andrew Stewart beskriver det slagkraftigt som en "Cliff Notes summary" av Nietzsches tänkande, utan någon insikt om hur denna återgivning understödjer den reaktionära tolkningen.

Men Nietzsche är bara en i raden av transgressiva tänkare som Nagle anklagar för att ha bidragit till reaktionens framväxt. I slutändan landar kritiken i en återgång till den traditionella vänster som redan förlorat initiativet och förståelsen för de infrastrukturer och kulturer som uppstått ur "nätet". Mot nätets utspridda och diffusa nätverk ställs en hierarkisk partistruktur, eller den ideologiska föreställningen om något liknande, och kontrasten är för skarp för de traditionella vänsteristerna att begripa. Transgression likställs med olydnad, läckor som går utöver det sanktionerade partiprogrammet. Nagle och hennes kamrater inser inte, och bekämpar med välkända medel, de heterodoxa tendenser som överskridit (transgresserat!) den föråldrade ideologins ramverk.

Men om vi återgår till frågan om transgression, och bortser från de moralistiska invändningarna, och frågar oss om det är en taktik eller ett objekt att eftersträva, vad har då egentligen figurer som Blanchot, Bataille, Breton, Debord, Vaneigem, etc, att bidra? Det är svårt, om inte omöjligt, att sammanfatta som ett enhetligt perspektiv eller förhållningssätt. Vilket också är en av anledningarna till att kritiken av en mer eller mindre enhetlig "transgressiv" tradition är ohållbar. Det finns helt enkelt inte någon. Batailles skiljer sig från de andra surrealisterna, som skiljer sig från situationisterna, och som definitivt skiljer sig från samtida konstnärliga "normbrytande" uttryck. Att klumpa ihop alla dessa är att bortse från deras teoretiskt skilda utgångspunkter och historiskt bestämda uttryck.

Kommentarer

Jules Joanne Gleeson anmärker i sin långa och läsvärda recension Normietivity: A Review of Angela Nagle's Kill all Normies att klassanalysen av den uttalade materialisten Nagle helt uteblivit från boken, trots att det är en i högsta grad angelägen fråga. Gleesons korta anmärkning pekar mot en ganska motstridig blandning av entreprenöriella, desperata arbetslösa och verklighetsfrånvända aristokratiska strömningar. Utan tvekan är detta något värt att undersöka närmare, men Nagle bidrar inte till den ansatsen. Nagle lyfter heller inte fram de internationella kopplingar som finns, och de faktiska rörelser som gripit politisk makt, som i Ungern, eller militanta rörelser med påtaglig närvaro i Grekland, Tyskland, Frankrike och Sverige, till exempel. Istället verkar, enligt Gleeson, Nagle mest förlita sig på alt-högerns egna beskrivning av sin rörelse och sin historia. "One of the greatest failures of historical contextualisation is making no effort to relate the Alt-Right to its equally internet-centred predecessor, Counter-Jihad." Kopplingarna är övertydliga och binder terrorister som Anders Behring Breivik till miljön. Att undgå att poängtera dessa kopplingar hjälper den underliggande strategin hos alt-högern, som lagt så mycket kraft på att skapa dessa elastiska distanser och outsagda förbindelser, deras taktik om diffusa gränser inom miljön. Också den inneboende antisemitismen ignoreras av Nagle. Det är en viktig förklarande faktor enligt Gleeson. "The “globalists” (a term used by Steve Bannon and Donald Trump) in the Alt-Right worldview are simply the Jews, and many “cuckservatives” can be accounted for in these terms. The Alt-Right seeks to expose the influence of what they term “Jewish Power”, which accounts for perhaps the most widespread Alt-Right meme (the use of echoes surrounding a name, now adopted by many Jewish public figures in their Twitter handles)." Gleeson anmärker också på Nagles oinformerade återgivning (till synes okritiskt accepterad från althögerkällor) av Yiannopoulos "turné": "This was a live action re-articulation of Milo’s earlier Twitter career: assembling a mob, and assigning them targets. These speech acts were clearly not reducible to simple ‘arguments’, as Nagle would have it. (It’s hard to know what meaningful argument an undocumented migrant might hope to mount against an ICE deportation team.) It’s perfectly understandable that local activists would organise to prevent this occurring."

Throughout, the book favours compilation over explanation. While certainly bolstering the work’s aptitude as an introductory piece for those not versed in internet culture, and surely including much material which will shock those unfamiliar with recent turns in online discourse, the consequence is the book as a whole appears as a sprawling collection of disjointed anecdotes.

Zero books, som publicerade Nagles bok, har ägnat ett flertal videos till boken och dess resonemang. I Zero Books Podcast #90: Kill all Normies (from the Left to the Alt-Right) talar Nagle om hur youtubes "rabbit hole" av althögerns videoklipp drar in en i en viss stämning och ett särskilt synsätt. Hon talar om hur Milo Yianoppolus driver sin karriär framåt, och med det althögern, utan att möta motstånd från vänstern på ett teoretiskt eller ideologiskt plan. Hon menar att althögern etablerat en slags plattform för att samla och utveckla sina teorier. Hon säger vidare att det är viktigt att offentligt möta och vinna över ideologiska motståndare. Idéer och argument är viktiga och spelar roll, menar hon, och dessa måste komma ut. Att (delar av) "vänstern" angripigt samlingar för en ytligt uttalad "yttrandefrihet" och på nätet påkallat en slags censur för att "tysta" dessa, har blivit en enligt Nagle vanlig taktik bland vänstern för att bekämpa althögern. Hon talar också om hur automatiseringen kommer att skapa problem på en massiv skala för vanlig arbetarklass. Att försöka göra något positivt för arbetarklassen, som Nagle inbillar sig att "vänstern" (från Sanders till Corbyn och andra sossar) kan göra, är helt främmande för den identitetsfixerande vänstern. Men Nagle hävdar att en klassisk (keynsiansk) vänsterism skulle kunna innebära en brytning med vårt aktuella dödläge, fast i samma andetag, medan hon konfronteras med kritiken, hävdar hon att hon inte tror på det. Det här översköljs av en - helt legitim - kritik av twitterformatets framhävande av en slags "virtue"-kultur.

Senare, i Zero Books Podcast #127: Nagle answers her critics (such as they are) försvarar hon sin bok mot vänsteristiska angrepp, särskilt sekteristiska angrepp mot vad som anses vara Nagels kritik av en identitär vänster. Hon hävdar, mot detta, att arbetarklassen oundvikligen, trots subkulturella och identitetspolitiska specifika angrepp, kommer att vara den drivande kraften för samhällelig förändring. Hon vill återta en marxistisk position mot de oregerliga nätbaserade personerna och nätverken.

I don't think people have to be dogmatic marxists. I don't think that at all. I'm fine with people being idiosyncratic, which is more or less what I am, I sort of collect good ideas from all over the place, and I don't accept or reject things on basis of dogma wherever possible, I always try to check myself on that. It's more like when these different figures on the left, these intellectual figures that you described, who arn't actually marxists end up being lumped in somehow with marxism, they at least had some kind of standard. What I am saying is that there is always a set of correct opinions which today everyone must have. And everyone must move in absolute lockstep whit the new opinions. And so attitudes to sex work have changed, attitudes on trans issues have changed, they are probably the two big ones. The nature of gender, all of this fundamental to feminism have changed completely. But what has remaind the same is the you must move in lockstep with the new ideas or you must be purged. And the completely hysterical sense that there is almost like a panic it's like a disease has sort of entered and we have to get rid of it, this wrong thinker from the group. It is such a strang phenomenon. It has purchase on the outside world in one sense in that these little subcultures with nisch interest and who were online all day everyday having fights, purgeing people, and so on. They do bleed out into mainstream culture a little bit somehow.

Nagle menar att subkulturerna, inklusive nätkulturerna, influerar mainstreamkulturen. Allt sker mycket snabbare nu, kulturella kritiker från alla håll har ett mer direkt inflytande. -- Som svar mot kritiken om att Nagle överdriver althögerns framställning av den sexuella revolutionens betydelse hävdar hon att det finns en faktisk statistisk ökning av (ofrivilligt) celibat bland unga män. Detta reser en skillnad mellan, framför allt unga, män och kvinnor gällande deras långvariga relationer. Nagle går inte in närmare på detta.