Kontrarevolutionen måste tömmas på sina möjligheter

Från Krigsmaskinen
Version från den 9 februari 2016 kl. 20.47 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Vänstern är ett problem eftersom all vänsterpolitik bygger på arbetets nödvändighet och arbetets nödvändighet är vad som måste avskaffas.)

Hoppa till: navigering, sök

Guldfiske har skrivit en bra recension av Till våra vänner, som jag tänkte kommentera. Jag väljer att fokusera på vad man med althusseriansk terminologi kan kalla för textens problematik, med andra ord vad Guldfiske utelämnar i läsningen av Till våra vänner. Men jag bör tillägga att jag tycker att Guldfiskes läsning av boken är bra och rättvis. Den tangerar i mycket vår kritik av de osynliga från förra året, som kan läsas här.


Destituerande eller konstituerande makt? Eller inget av det?

Mask.jpg
Ett grundläggande problem med Guldfiskes recension är att den inte framhäver att Den osynliga kommittén kritiserar vänstern och 2011-rörelserna av samma anledning, nämligen att de agerade utifrån en logik om konstituerande makt. Det kan tyckas förvånande med tanke på att Guldfiske argumenterar för att de osynliga missförstår Negris teori om konstituerande makt, men jag menar att deras kritik av vänstern (och 2011-rörelserna) enbart kan förstås om man tydliggör skillnaden mellan destituerande och konstituerande makt. Jag bör tillägga att jag är alltmer skeptisk till att destituerande makt är en användbar term, men det medför inte att teorierna om konstituerande makt är en framkomlig väg för radikal förändring.

Hursomhelst, när Guldfiske med hjälp av ett citat av Foucault i slutet av sin text vill visa att de osynliga skuggboxas i sin kamp med Negri kan man hålla med honom i den meningen att de osynliga på många sätt är ett slags spinozister/radikala foucaldianer eller deleuzianer. Men samtidigt måste man erkänna att trots denna filosofiska närhet mellan Negri och de osynliga finns det en avgörande skillnaden i hur Negri och de osynliga menar att man bör förstå och förhålla sig till den politiska och ekonomiska makten. De osynliga är på inget sätt antispinozister, tyvärr kanske man får tillägga, men deras spinozism leder dem knappast till att förstå makt som den process, och nu citerar jag Guldfiske, som försöker konstituera ”rättigheter […] immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra”.

Detta är alltså Guldfiskes definition av konstituerande makt och begreppet rättighet är nog inte en lapsus från Guldfiskes sida. Ordvalet skildrar med rätta att Negris teori om självvalorisering lett över till en teori om konstituerande makt just som rörelsernas makt att destituera den suveräna makten för att realisera rättigheter. Här visar sig trots allt den väsentliga skillnaden mellan de osynliga och Negri; för även om bägge menar att rörelserna måste undersöka hur den suveräna makten kan avsättas/destitueras, argumenterar de osynliga för att kamperna inte handlar om att realisera rättigheter utan om att förverkliga livsformer som löser konkreta och vardagliga problem. Den destituerande makten öppnar därmed utrymmen för andra livsformer, snarare än att förverkliga för rättigheter. Jag ska återkomma till detta, eftersom argumentet om livformer bör problematiseras, men nu ska jag främst understryka att skillnaden mellan Negri och de osynliga just handlar om frågan om rättigheter.

Agamben noterade en gång att problemet med begreppet sans papiers, utan papper, är att det lätt går ifrån att vara ett taktiskt begrepp som visar behovet av papper (dvs. rättigheter) för de papperslösa, till att bli ett strategiskt perspektiv där kampen handlar om att utöka medborgarskapet, att med andra ord omvandla multituden till demos, till ett folk. På det sättet tar sig den konstituerande makten aldrig bortom gränserna för de rättigheter som man kämpar för. Multituden mutas in i demokratin, med andra ord nationalstaterna, och blir därmed ett folk, om än ett heterogent folk. Negris teori om konstituerande makt lämnar därför paradoxalt nog multituden för att närma sig en teori om folket, demos. En multitud är för Hardt och Negri inget annat än ett heterogent folk. Det är därför Jeffersson och den amerikanska konstitutionen är så viktig för Negri och Hardt. Och det är därför Augustinus var så framträdande i Imperiet. Det behövs, menar Negri och Hardt, en ny teori om folket och den finner vi i multituden, men på detta sätt muteras begreppet multitud till att bli identisk med demos. Massan blir ett folk som kämpar för sina rättigheter.

Men då kan man fråga sig om teorin om multituden bara är en upphottad variant av folket? För vad är en massa med rättigheter om inte ett folk, ett demos, som måste stå i en relation till en suverän för att kunna erkännas som politiskt subjekt? I sin läsning av Machiavelli ontologiserar följaktligen Negri en historisk epok, nämligen det tillstånd av permanent revolution som utmärkte den döende feodalismen och renässansstaternas gryende borgerlighet, och gör det applicerbart på kapitalismen, ett helt annat produktionssätt. Men det permanenta krig mellan arbete och kapital som utmärker fabriksgolvet utmärks av en annan logik än den Machiavelli beskriver i Fursten eftersom arbetaren inte är ett politiskt subjekt som kämpar för sina rättigheter, med andra ord inte en borgare eller en medborgare, utan, som Marx säger, en klass med radikala kedjor. Låt oss citera Marx: “Var finnes således den positiva möjligheten till den tyska emancipationen? […] I uppkomsten av en klass med radikala kedjor; en klass inom det borgerliga samhället, vilken icke är en det borgerliga samhället tillhörande klass; ett stånd, som är upplösningen av alla stånd; en social klass, som får sin universella karaktär genom sina universella lidanden och icke gör anspråk på någon speciell företrädesrätt, emedan ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas mot densamma … en samhällsklass, som i sig förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet och därför kan återvinna sig själv blott genom att fullständigt återvinna mänskligheten åt sig själv. Denna upplösning av samhället såsom särskild klass är proletariatet.” För Negri är detta bara humanism, men i själva verket vittnar denna utsaga om att Marx insåg att proletariatet inte kan segra som en klass eller ett folk som kämpar för sina rättigheter, utan enbart som den makt som på grund av sin ställning i produktionen kan upplösa samhällets politiska och juridiska fundament såsom rättigheter. Detta är en revolutionsteori som är helt oförenlig med Machiavellis teorier (och för den delen med såväl Althussers som Negris läsning av Machiavelli) eftersom den inte bygger på konstituerande makt utan på undergrävandet av de kategorier som gör det möjligt att hävda att proletariatet har en speciell företrädesrätt.

Guldfiske menar följaktligen med rätta att konstituerande makt är en teori om möjligheten av allianser som konstituerar rättigheter, vilket medför att politik nödvändigtvis blir en hävstångspolitik för borgerliga subjekt, med andra ord för subjekt som är medborgare och konsumenter eller aspirerar att bli medborgare och konsumenter. Rörelsernas uppgift och mål är att om inte förhålla sig affirmativt till de parlamentariska partierna så åtminstone till att påverka staten och lagstiftningen, för även om rörelserna agerar utomparlamentariskt gör man det med målet att konstituera rättigheter inom staten och därmed inom sfären för reproduktionen av arbetarklassens nödvändiga arbete. Staten blir oundvikligen den främsta arenan för politik utifrån en teori om konstituerande makt och partier blir nästan oundvikligen de apparater som anses kunna ge de rättigheter man kämpar för substans och verklighet.

För Negri leder exempelvis teorin om konstituerande makt till att Syriza och Podemos blir ett bevis på att 2011-rörelserna kan tränga undan den suveräna makten och konstituera sociala rättigheter. Detta hävdade han rentav innan Syriza och Podemos fått makten. Det byggde således inte på en vetenskaplig analys utan på ett utopiskt antagande att rörelsernas makt borde kunna konstituera rättigheter om de formaliseras parlamentariskt, med andra ord utifrån idén att makt verkar konstitutivt precis som Machiavelli menade när han undersökte de politiska striderna i renässansens Italien. På detta sätt bidrog Negri direkt till den legitimering av de politiska strukturer som i dag driver igenom det värsta åtstramningspaket i Greklands historia.

Om de osynliga därmed menar att Syriza och Podemos formaliserar 2011-rörelsernas oförmåga att överskrida den konstituerande makten (det vill säga dess fetischering av politiker och partier), hävdar Negri att det är dessa och liknande partier som kan institutionalisera rörelsernas segrar (vilka det nu må vara…). För Negri är det nödvändigt att gå ifrån upproret till institutionaliserandet av upprorens segrar, men som Guldfiske påpekar och som vi också hävdat, är det ytterst tveksamt om det finns några segrar att institutionalisera i detta läge. Den konstituerande makten tenderar därmed inte att driva igenom några rättigheter utan snarare att binda rörelserna vid staten och formalisera de inre gränserna för rörelserna i ett läge där kamperna knappast blivit upproriska i en reell mening. Som vi påtalade i vår kritik av de osynliga från förra året bör man ifrågasätta hur mycket som egentligen blockerats, med andra ord hur långt upproren verkligen gick. Det handlar inte bara, som Jason E. Smith påpekar, att fackföreningar fortfarande har kontroll över blockaderna, och därmed använder dem för sin hävstångspolitik. Det handlar än mer om att dessa kamper inte generaliserats i tillräcklig grad. Tvärtom har rörelserna varit fixerade vid den politiska makten och behovet av att institutionalisera kamperna. Det har exempelvis Jasper Bernes och Joshua Clover påpekat med rätta apropå Occupy; rörelsen var fixerad vid politiken och undersökte därmed inte var den verkligen hade makt. Blockaden blev ett undantag, en idé, för 2011-rörelserna vid sidan av vissa mycket viktiga kamper där blockaden användes. Det är denna inre oförmåga hos rörelserna att hitta metoder för makt och påverkan som gett upphov till Syriza och Podemos, med andra ord är det de osynliga kallar vänstern inte ett yttre problem utan en immanent problematik direkt relaterad till rörelsernas oförmåga att överskrida den konstitutiva makten. Men trots att de osynliga antyder att detta är fallet, tycks de mena att rörelserna ständigt hade kunnat agera annorlunda. De ser inte exempelvis hur Syrizas bankrutt och Podemos kommande misslyckande kan vara nödvändiga misslyckanden för att generalisera kamperna på en högre nivå i framtiden. Det stora problemet med de osynliga är följaktligen att de inte insett att kontrarevolutionen måste ha tömts på sina möjligheter och andra alternativ än revolutionen måste ha testats för att en radikal förändring ska framstå som nödvändig för folkflertalet. Det räcker inte med att en revolution är möjlig eller stundande i någon filosofisk mening. Revolutionen måste vara nödvändig och det blir den bara när andra alternativ, beklagligt nog, misslyckas. Ett av dessa alternativ som alltmer visar sin tomhet är teorin om konstituerande makt. Till våra vänner är ett försök att kritisera den konstituerande makten, men kanske inte det bästa.

Vad är felet med den osynliga kommittén?

Problemet med de osynliga är att de inte tycks se hur ovanstående konstitutiva moment nödvändigtvis är en del av rörelsers utveckling. Kamper och rörelser verkar utifrån en konstitutiv logik så länge de är oförmögna att överskrida den klassammansättning som genererar dem. Konstitutiva kamper bottnar därför i det medvetna eller omedvetna artikulerandet av krav och partiella intressen, vilka måste överskridas för att dialektiken mellan destituerande och konstituerande makt ska kunna nå en högre nivå.

Vi noterade detta i vår text Parti och utsida och skrev:

"Klasskampen är inte kapabel att träda utanför sig själv utan att en kris – som förstås inte är oavhängig klasskampen – kastar in motsättningen mellan arbete och kapital i det vi med Negri kallat ett dualistiskt förhållande. Detta eftersom motsättningen mellan nödvändigt arbete och merarbete är en kamp för partiella intressen. Kapitalet existerar nämligen differentierat som många kapital och proletariatet är en skiktad och atomiserad klass bestående av individer vars intressen är privatintressen. Klassintressets form under kapitalismen produceras som ett privatintresse möjligt att politisera och kollektivisera. Politiken har emellertid en gräns: proletariatet kan som proletariat endast resa partiella krav, om än krav som åstadkommer en alltmer generaliserad politisk sammansättning av klassen. Kravens partikulära karaktär är en konsekvens av att proletariatets konkreta framträdelse är skiktad av processen som framställer den – klasskampen. Vi kan därför definiera klasspolitik som sammansättningen av intressekamper såsom krav, oavsett om kraven är öppet artikulerade eller ej. Krav kan vi definiera som en förmedling av behov och intressen som förbindelseelementet mellan cirkulations- och produktionssfären. Krav är den antagonistiska grunden till den politiska representationens instabila möjlighet. Representationen vilar på den framställning av proletariatet som klassdifferentieringen frambringar, nämligen produktionen av specifika klasser och skikt som representerar arbetet och som fungerar som arbetets för-sig-vara. Krav är därför alltid relaterat till en politisk sammansättning av arbetarklassen vilken i sig saknar makten att omintetgöra de samhälleliga betingelser som definierar proletariatet och som grundas av privategendomen."

Det är följaktligen först en ekonomisk och politisk kris för själva kapitalförhållandet som möjliggör att den destituerande makten inte längre fungerar efter den konstitutiva logik som Guldfiske försvarar i Negris efterföljd. Jag vill hävda att såväl Det stundande upproret som Till våra vänner är av intresse för att de mitt i sin voluntarism skildrar att kamperna allt mer sällan fungerar konstituerande just eftersom proletariatet i egenskap av levande arbete, det vill säga som nödvändigt arbete för kapitalet, utmanas av teknikutvecklingen och globaliseringen. Denna process är så allvarlig att dagens kamper öppnar för möjligheten att överskrida den dialektik mellan destituerande och konstituerande makt som Guldfiske och de osynliga sitter fast i tillsammans med alla oss andra. Denna öppning genereras dock som ett uttryck för svaghet för det som den tidigare vänstern varit baserad på: det levande arbetet. En revolutionär process kan i dag bara bygga på att arbetare konfronterar det faktum att det nödvändiga arbetet är allt mindre nödvändigt för produktionen och ekonomin. Det levande arbetets bristande nödvändighet kan tvinga arbetare både inom och utanför produktionen att inse att vem som helst kan vara lönlös och arbetslös, och därför kommer kamperna tvingas träda utanför fabriksportarna och förenas med andra grupper för att de ska kunna erhålla ens de mest omedelbara resultat. Detta är inte en fetisch av lönlösheten som vi kan se i den så kallade kommuniseringsvänstern, utan ett faktum som kräver eftertanke och nya politiska begrepp. 

När dött arbete ersätter levande arbete och när kostnaden för det nödvändiga arbetet trycks nedåt på en global nivå hamnar operaismens grundläggande tes om arbetets konstitutiva makt i en kris och leder fram till en myt om proletariatets styrka. Något liknande sker i Théorie Communistes naiva revolutionsteori som i slutändan bygger på ett operaistiskt antagande. Men för Marx och Engels var det aldrig arbetarklassens immanenta styrka eller makt som skulle möjliggöra kommunismen, utan tvärtom det kapitalistiska produktionssättets stagnation och kris. Revolutionen är inte något man kan önska sig fram, utan resultatet av en process där andra möjligheter tömts ut och visat sig omöjliga. Det är därför inte en överdrift att säga att först när de perspektiv som Guldfiske argumenterar för visar sig tillhöra en tidigare epok i klasskampens historia som radikal förändring kommer att vara möjlig. Till dess sitter vi fast i alltmer fåfänga försök från vår sida att påverka politiker och andra makthavare till att lyssna på oss. Det visade sig inte minst i samband med Refugees welcome. En mycket stark folkrörelse som överskred aktivistghetton och band samman individer och rörelser i något som liknande en multitud fick inte politikerna att backa. Det var bara vänsterns strateger och intellektuella som gjorde bort sig när de trodde att Löfven äntligen skulle lyssna. Den konstituerande maktens tid tycks, tyvärr, vara förbi.

Vänstern är ett problem eftersom all vänsterpolitik bygger på arbetets nödvändighet och arbetets nödvändighet är vad som måste avskaffas.

Det finns inte längre ett utrymme för konstituerande makt och en arbetarrörelse av den gamla sorten när allt färre arbetare är nödvändiga för kapitalet. I ett sådant skede förändras också politikens möjlighet att på ett gynnsamt sätt stimulera tillväxt och motverka arbetslöshet. Politiken blir postpolitisk och därmed allt mindre konstituerande. Väldiga fackföreningar växer fram, som i Indien, som inte kämpar för bättre löner för sina medlemmar utan för att medlemmarnas arbete överhuvudtaget ska erkännas som legitim och nödvändig arbetskraft. Författarna till Det stundande upproret uttrycker det kärnfullt: "Vår tids paradox: arbetet har fullständigt segrat över alla andra sätt att existera, samtidigt som arbetarna blivit överflödiga”. Arbetarrörelsens makt försvinner i samma stund som världsbefolkningen blivit ett proletariat, men ett proletariat vars arbetskraft tenderar att bli meningslös.

Vänstern är oundvikligen en produkt av den arbetarrörelse som slogs för arbetarklassens rättigheter som arbetare och detta är något som Negri aldrig brutit med. Trots sin kritik av socialismen är Negri fortfarande en socialist i denna mening eftersom kampen för honom syftar till självvalorisering, en kamp för den sociala lönen. Negri slåss fortfarande, märkligt nog, för klassen som ett demos, ett folk, med rättigheter, snarare än som en multitud. Det är bara att det att han insett att detta folk i dag är en regnbågsallians snarare än en homogen massa. För Negri betyder multituden bara att folket är heterogent. Inget annat. Folket är fortfarande ett demos och kamperna måste fortfarande använda sig av nationalstaten och de mellanstatliga organisationer dessa bildar såsom EU, EMU och FN.

Anarki.jpg
Negri och Hardt argumenterar öppet för behovet av att institutionalisera 2011-rörelserna i staten. Det är enligt dem det enda sättet för rörelserna att överleva och få en fast och formaliserad struktur. Detta är inte något nytt utan det bygger på en metafysisk teori om konstituerande makt baserad på Machiavellis analyser av renässansstaterna i Italien och Spinozas substanslära. Negri har använt sin teori om konstituerande makt för att hävda att Johannes Paulus II och hans påvedöme möjliggjorde en fjärde international. Han har tillsammans med Hardt hävdat att FN borde kunna radikaliseras och användas politiskt av rörelserna. Han har rentav argumenterat för att EU och EMU kan användas för att stärka rörelsernas konstituerande makt. Om Negri därmed just på grund av sin läsning av Spinoza och Machiavelli argumenterar för konstituerande makt och därmed för möjligheten att genom EU, EMU och FN, och med hjälp av påven, Syriza eller Podemos, konstituera rättigheter för multituden, förhåller sig de osynliga mycket mer kritiskt för att inte säga direkt avvisande till sådana tankar.

De osynliga ser inte staten som en arena för en framkomlig politisk strategi. På detta sätt anknyter de tydligt till traditioner inom arbetarrörelsen såsom anarkism, blanquism, syndikalism, och vänsterkommunism, vilka de osynliga menar är lika aktuella i dag som de var under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Detta bör man ifrågasätta men det är i alla fall traditioner vilka använde termer som parti, revolution och liknande – det Guldfiske kallar vänstertermer – men samtidigt aldrig var del av den socialdemokratiska rörelsen. De var aldrig det eftersom dessa traditioner menade att autonomin gentemot staten bör bibehållas snarare än att institutionaliseras, vilket alltid varit den socialdemokratiska rörelsens strategi. Det tycks följaktligen finnas en väsentlig skillnad mellan de osynliga och Negri i hur de föreställer sig den destituerande maktens förhållande till staten. Vänstern, för de osynliga, är ett problem eftersom den verkar inom rörelserna med målet att binda dem till staten. Namnet vänster innebär således en strategisk princip där målet för organisering är att konstituera rörelsers kamper som rättigheter bundna och garanterade av en stat.

Det är därför inte korrekt att som Guldfiske säga att de osynliga menar att vänstern är ett yttre problem, ett slags rekuperingsmaskin som utifrån försvagar rörelserna. Tvärtom argumenterar de för att vänstern är ett problem eftersom dess apparater och rörelser formaliserar och uppkommer ur rörelsernas inre begränsningar och framställer dem som medlen för framgång. Vänstern är en immanent problematik, inte ett extern problem. Vi kan påminna om Tiqquns kritik av Negris idéer om medborgarlön för att exemplifiera detta. För Tiqqun är det självklart att en rörelse som är så stark att den kan tvinga fram en social lön, oavhängig arbetsinsats, antingen kunde gå längre – avskaffa lönearbetet – eller att kravet nödvändiggjorts av kapitalets egen utveckling, med andra ord som en lösning på det sociala problem som växande massor av arbetslösa innebär. Om det senare är fallet behöver rörelserna gå längre.

Att vara kritisk till vänstern är därmed att vara kritisk till idén om den konstituerande makten och till möjligheten att exempelvis använda sig av EU, FN och nationalstaten som en arena för kamp. Kritiken av vänstern är positivt uttryckt ett konkret försök att leda rörelserna bortom de begränsningar som partierna nödvändigtvis måste formalisera och underkasta sig. Även om man, som jag, är mycket kritisk till de osynligas praxis och förslag på förändring är det svårt att inte acceptera deras kritik av vänstern. Resultatet av teorierna om konstituerande makt har trots allt visat sig vara de nederlag vi det senaste året har kunnat iaktta i Argentina, Venezuela och Grekland. Och det har också lett till det fruktansvärda sönderfall som den socialdemokratiska rörelsen genomgår i Europa, enbart för att öppna scenen för krafter till höger.

Vem är kamrat vem som helst?

När Guldfiske antyder att teorin om konstituerande makt blir än mer potent om man tar i beaktande Negris ontologiska läsning av Marx teori om levande arbete bör man följaktligen förhålla sig mycket skeptiskt. För det levande arbetet har som jag visat trots allt endast makt om det är nödvändigt för kapitalet. Guldfiske påpekar själv att arbetets makt är inom men mot kapitalet, men därmed blottlägger han att Negris teori inte har mycket att ge de som inte befinner sig inom lönerelationen. 

Kamrat vem som helst är därför den abstrakta arbetaren, det vill säga den växande massa av arbetare som inte längre bara kan förhålla sig till kapitalet som något man är inom men mot. Kamperna på företagen och bakom fabriksporterna måste alltmer verka efter logiken inom men ut ur och de arbetslösas kamper måste snarare verka utifrån en strategi om utanför men in i. Det är därför det är en mycket positiv utveckling att de osynliga ställer frågan om know how och kunskap om produktionen. De inser att även de utanför fabriksportarna måste försöka ta över produktionsmedel och ta kontroll över de ekonomiska flöden som kapitalet styrs av. Detta är också alltmer realistiskt eftersom dagens kapital inte bara gör människor arbetslösa – de överger också produktionen och låter byggnader, mark och fabriker stå oanvända. De osynliga anknyter genom att fokusera på behovet av kamper utanför produktionen till den gamla bordigistiska kritiken av Gramscis rådssocialism. Det räcker inte med att ta över fabriken, varje ockuperad fabrik befinner sig i fiendeland, man måste försöka ta över terräng i samhället och detta kan man endast göra genom territoriell organisering och genom att skapa allianser mellan arbetare och arbetslösa utanför fabrikerna. De osynligas fokus på cirkulationen handlar därför om att hitta punkter som kan förena olika typer av subjekt – arbetslösa, arbetare och studenter – i kamper som överskrider de begränsningar som arbetsplatsernas och fabrikernas begränsade geografi medför.

När allt fler proletärer är meningslösa för produktionen försvagas även makten för de som befinner sig inom produktionen. Det betyder inte att de arbetslösas eller prekäras kamper är dömda att misslyckas, men det medför att deras kamper utmärks av en långt mer komplicerad dialektik än inom men mot. Det visar också att Negris och operaismens fokus på lönen och kostnaden för det reproduktiva arbetet är bunden till en tid då arbetaren var en nödvändig del av produktionen. Trots Negris viktiga teori om det planerade avskaffandet av arbetet tycks han sitta fasta i den klassiska vänsterns idé om att proletären är en nödvändig, produktiv och nyttig varelse värdig att belöna, snarare än en varelse som kapitalet försöker omvandla till en onödig, improduktiv företeelse. Och för Marx är det denna process som är den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens – det vill säga den tendens som kan drivas mot revolution.

De krav på medborgarlön och ett kontrollerat bankväsende som Negri dryftat de senare åren tycks därför enbart vara rimliga som ett slags trotskistiska övergångskrav. Men problemet är att dessa krav mystifierar det alltmer konkreta behovet för rörelserna att inte knytas till staten. Rörelserna i dag har misslyckats för att de inte direkt försökt ta över produktionsmedel och skapa en ekonomi som inte är baserad på bytesvärde och penningformen, utan i stället försökt kämpa för att staten – dessutom en stat med allt mindre möjligheter att genomdriva en progressiv politik – ska förverkliga och skydda arbetarklassens rättigheter. Även om Negri och Hardt argumenterar för att allmänningar är något annat än staten så har de gång på gång visat att de i praktiken menar att det är nödvändigt att konstituera allmänningarna genom staten. Och detta är förstås korrekt i viss mening. Det svenska välfärdssystemet är ett långt mer effektivt system för social reproduktion för arbetarklassen än den inbördes hjälp som proletärer kan få på sociala center i Italien och Spanien, men det förra försvinner i takt med att det svenska proletariatets makt försvagas just eftersom den svenska ekonomin försvagas. Teorin om allmänningar och dess nödvändiga institutionalisering är en fars. En utopisk förhoppning om att vi kan försvara välfärdssamhället genom arbetarklassens levande makt i en tid då väldfärdssamhället monteras ned just eftersom proletariatets levande makt förintats av kapitalets döda makt. Det vill säga av den förändrade organiska sammansättningen av kapitalet. Men det är just denna utveckling som möjliggör kommunism. Det är nämligen inte det levande arbetets utveckling utan det döda arbetets tillväxt som lägger grunderna för att kamperna ska kunna träda utanför den dialektik mellan konstituerande och destituerande makt vi fortfarande sitter fast i.

Vi ser dock i själva den globala proletariseringen och den allt mer generella produktionen av överflödiga arbetare, samt faktumet att strejker på företag och fabriker är direkt relaterade till prekariseringen av arbetsmarknaden, att arbetare försöker överskrida dialektiken inom men mot. För Agamben var det främsta uttrycket för teorin om den kommande gemenskapen kampen på Himmelska fridens torg. Det vill säga den sammansättning av arbetare och studenter som tvingades lämna skolor och fabriker för att hitta en ny arena för kamp. Det är detta utträde ur fabriken, skolan och staten, det vill säga ur sfärerna för produktion och reproduktion, som kan möjliggöra något nytt.


Livsformer eller institutioner?

Även om man håller med de osynliga om att konstituerande makt inte är en framgångsrik strategi och att vänstern måste överges just för att den utgörs av de rörelser som arbetar för konstituerande makt, måste man erkänna att de osynligas alternativ om livsformer inte är särskilt trovärdigt. Det är förstås en nödvändig uppgift att som politiskt radikal försöka leva ett annat liv; Bordiga uttryckte det kanske mest extremt (här i engelsk översättning): "a comrade, communist and revolutionary militant is one who has been able to forget, to renege on, to tear away from his mind and from his heart the classification in which he has been enrolled by the Register of this putrescent society; one who sees and mingles himself in the whole of the millenary space that binds the ancestral, tribal man, fighter against wild beasts, with the member of the future community, fraternal in the joyous harmony of social man." Men till skillnad från de osynliga insåg Bordiga att denna livsform var ett resultat av hela det kapitalistiska produktionssättets utveckling, snarare än enkel livsform som man kan praktisera av egen vilja. Även om det finns ett moment av val i Bordigas förståelse av vad det innebär att vara en politisk militant så bygger detta val på en utveckling som vi inte kan välja, utan som vi tvingas förhålla oss till.

De osynliga menar att valet som tvingar sig på är valet att experimentera med konkreta livsformer eller att fortsätta leva i enlighet med den gamla världen. Det stämmer på många sätt, men tyvärr lyckas de osynliga sällan visa hur detta val och dess medföljande livsformer reser sig ur själva den tekniska utveckling som undergräver värdeproduktionen och kastar in hela nationer i oundvikliga krisförlopp. De osynliga är med andra ord inte tillräckligt självmedvetna om att det är kapitalets stagnation som gör deras teorier intressanta. I USA beräknas en tredjedel av ekonomin i dag vara baserad på delande och liknande allmänningar, men dessa allmänningar ges inte av några rörelsers institutionaliserande av rättigheter inom staten utan genom den historiska process som Marx och Engels beskrev som ett förbilligande av produktionen. Det är med andra ord det döda arbetets tillväxt på bekostnad av det levande arbetet som möjliggör experimenterandet med andra livsformer. Detta missförstår både Negri och de osynliga; Negri emedan han vägrar inse hur teorin om konstituerande makt undergrävs av denna tekniska process. De osynliga emedan de inte vågar erkänna att deras kommun i själva verket är möjlig på grund av det kapitalistiska produktionsättets immanenta utveckling bort ifrån kapitalismens produktionsförhållanden. För de osynliga är detta ett apokalyptiskt förhållningsätt, för dem är kapitalet bara en strategi för att kontrollera ekonomiska flöden, men kapitalet saknar kontroll. Det är en automatisk process som konfronterar sin egen gräns i den egna, immanenta, utvecklingen mot en produktion bortom fabriken, proletariatet och därmed det levande arbetet. Kapitalet är trots allt sin egen motsättning.

När Guldfiske skriver att de osynliga på många sätt anknyter till den så kallade ultravänstern i Frankrike är han också samtidigt helt tyst om den väsentliga skillnaden mellan de osynliga och andra grupper inom den franska miljön, nämligen att för den så kallade ultravänstern är det kapitalismens motsättningar mellan arbete och kapital som tvingar fram den kommunistiska rörelsen. För denna tradition är exempelvis förbilligandet av varor en långt större kommunistisk potential än ockuperade hus och sociala center. Vad är Tarnac och alla italienska sociala center i förhållande till att produktionen av mjölk blivit så billig att franska och spanska bönder häller ut mjölk på gatorna i protest och att EU måste bära upp jordbrukssektorn med ekonomiska stöd. Utifrån ett vänsterkommunistiskt perspektiv är det denna objektiva utveckling som visar varför kommunism är möjlig och nödvändig. På sätt och vis har kapitalet redan börjat genomföra kommunism. De osynliga är därmed först och främst intressanta som ett uttryck för hur en del av den franska aktivistvänstern proletariserats och tvingats formulera en strategi för de utan jobb. I takt med att levnadskostnaderna förbilligats till den grad att alltmer ungdomar och vuxna kan överge städerna och arbetslösheten för ett annat liv blir de livsformer som de osynliga argumenterar för inte bara rimliga utan också alltmer nödvändiga. Kapitalets egen utveckling visar därför att experimenterandet med livsformer kommer att bli en nödvändig strategi i takt med att statens institutioner försvagas då de är knutna till det arbets- och fabrikssamhälle som håller på att avskaffa sig självt.

Det är också därför den mesta kritiken av Till våra vänner och Det stundande upproret är så ideologisk. De förkastas som revolutionär existentialism eller voluntarism. Men böckerna är intressanta då de uttrycker en politisk vision för ett slags proletariserad bohemia. Böckernas popularitet ligger i att de osynligas försök att överleva vittnar om  den våldsamma proletarisering av medelklasserna som vi bevittnar världen över. Guldfiskes recension är därför mycket förtjänstfull eftersom detta erkänns, men tyvärr sitter Guldfiske likt de flesta av oss andra fast i det förgångna. För hoppet om konstituerande makt är bara reellt för den som vägrat erkänna den mycket brutala sanningen att välfärdens år är förbi. Den enda vägen genom staten som i dag är möjlig är reaktionens väg. Sverigedemokraterna vet detta och även de delar av arbetarklassen som med all rätt är livrädda för att dras längre ned i klasshierarkin. Konstituerande makt i en tid där arbetet gjorts alltmer meningslöst innebär nästan oundvikligen reaktion.

Antagligen vittnar vår tvekan och ambivalens inför de osynligas och andras försök att utveckla konkreta livsformer att valet ännu inte har ställs på allvar i vår del av världen. För proletariatet är skiktat och har inga gemensamma intressen utanför en krissitutation som påtvingar det homogenitet. Det visar sig inte minst i att få av oss har det mod, eller är tillräckligt vansinniga, för att överge och kritisera den gamla världen med den intensitet som genomsyrar våra franska vänner. När Guldfiske därför menar att Till våra vänner är mest intressant om man läser den genom Negri snarare än Agamben måste man ställa motfrågan om detta beror på att vi fortfarande sitter fast i den låsning som inte kan gynna vänstern, men som väl kan stärka högern. För i ett läge där arbetarklassens kamper allt mer sällan fungerar konstituerande är det som sagt logiskt att de delar av arbetarklassen och medelklassen som fortfarande hoppas att välfärdsåren inte är förbi försöker kämpa för sina rättigheter genom att chauvinistiskt avgränsa dem från de mindre bemedlade. Teorin om konstituerande makt visar sig därför alltmer reaktionär. Dess främsta representanter är inte längre Negri och Hardt utan Åkesson och Le Pen. Men detta beror inte på högerns styrka utan på kapitalets stagnation och arbetets minskande nödvändighet för produktionen. Så länge det finns förhoppningar om att Negris och därmed Gramscis perspektiv är användbara för politisk förändring kommer högern att vinna. Det är först när kontrarevolutionen tömts på sin potential och hoppet om konstituerande makt en gång för alla är grusat som en annan politisk praktik är möjlig. Detta innebär inte determinism, men det innebär att revolutionära rörelser måste utnyttja och övervinna de reella begränsningar som i dag visar sig i den konstituerande maktens omöjlighet. Om vi inte kan utarbeta en strategi för ett proletariat som är alltmer meningslöst för produktionen – det vill säga utifrån det kapitalistiska produktionssättets historiska tendens – kommer vi att låta reaktionen vinna. Innan en sådan teori, taktik och strategi baserad på det levande arbetets bristande makt som nödvändigt arbete är generaliserad kommer vi att få arbeta i motvind, men som det är sagt: vem som helst kan göra revolution. Konsten är att uthärda kontrarevolutionen. Och det är de lärdomarna som kan möjliggöra nödvändiga perspektiv för en kommande seger. Valet mellan Agamben och Negri kanske därför ytterst handlar om valet mellan kommunism och reaktion.