Krigsmaskin

Från Krigsmaskinen
Version från den 23 oktober 2007 kl. 12.29 av Myteri (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Krigsmaskin som filosofiskt begrepp används av Gilles Deleuze och Félix Guattari i boken Mille Plateaux (Tusen platåer), och betecknar en speciell typ av rörelse, organisering och aktivitet. Krigsmaskinen är emellertid inte en ren form, utan en tendens, en närvaro av praktiker och förhållningssätt.

I Nomadologin (kapitel 12 i Mille Plateaux) definieras krigsmaskinen som; extern i förhållande till statsapparaten. Detta kan sägas sammanfatta en hel del av krigsmaskinens essens; genom sin nomadiska karaktär skiljer sig från den typ av praktiker Deleuze och Guattari kallar Statliga. Nomadiskt och Statligt är förvisso polära motsatser, men enbart på en begreppslig nivå. I praktiken fungerar de genom växelspel där de samtidigt kan vara närvarande i samma kontext - Deleuze och Guattari använder sig av många historiska exempel för att påvisa hur krigsmaskinen och Staten definierat varandra och verkat parallellt genom skiftande sociala, kunskapsmässiga och konstnärliga sammansättningar. Staten och krigsmaskinen är helt enkelt hela tiden närvarande i varandra; vilken form som accentueras beror på en mängd skiftande faktorer. Förenklat handlar samspelet mellan Stat och krigsmaskin om skillnaden mellan insida och utsida.

De Statliga praktikerna, eller statsapparaten, är en mångförgrenad och väl avgränsad kontrollerande funktion, en suverän karaktäriserad av sin paradoxala delning mellan Konungen/Magikern och Prästen/Juristen (dessa företeelser utreds närmare på andra håll i Mille Plateaux), en delning som skapar en enhet, ett stratum. Detta stratum distribuerar hela statsapparatens logik, dess försök till hegemoni, och producerar på så sätt en interioritet. Krigsmaskinen är extern i förhållande till denna kontrollfunktion. Krigsmaskinen, eller krigaren, är alltid ett annat, ett utifrån kommande, som Staten gör sitt bästa för att sluka upp och inkorporera i sina egna funktioner (Staten begagnar sig egentligen bara av fångvaktare och poliser, inte krigare). När statsapparaten har en militär apparat till sitt förfogande, är detta ett resultat av att krigsmaskinen underordnats Statens juridiska funktion, av att krigsmaskinens exterioritet blivit infångad och börjat fungera i enlighet med insidans logik.

Den grundläggande skillnaden mellan statsapparaten och krigsmaskinen är, förutom deras positioner internt respektive externt, deras former. Staten reproducerar hela tiden sin igenkännbara form, även genom sina variationer, eftersom den definieras genom sina gränser. Den är öppen i sin existensform, alltid demonstrerande sin makt och sin position i förhållande till samhället. Den försöker alltid bevara sina apparater och sysslar således främst med reproduktion. Krigsmaskinen, däremot, finns bara till i sina förändringar. Den är flöden och strömmar som Staten bara kan överta i sekundär form, efter att de underkastats Statlig disciplin och kontroll. Krigsmaskinen har alltid ett element av hemlighet (osynlighet), affekt och hastighet, av produktion. Den opererar rhizomatiskt och kan sägas innehålla en potentiell projektualitet.


Se även

Externa källor

1227 – Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen