Kronologisk biografi över Georges Bataille

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Kronologisk biografi över Georges Bataille, av Michel Surya, från Res publica nr 18, ”Såret”: Georges Bataille, s. 71-80. Översättning av Mats Rosengren.


1897 – Georges Bataille föds den 10 september i Billom, Puy de Dôme. Hans far, Joseph-Aristide Bataille, är syfiliker och blind. Georges Bataille bor inte länge i Billom, säkert inte längre än till tre eller fyraårsåldern. Han återvände troligen aldrig dit.

1901-1912 – Joseph-Aristide, hans fru Marie-Antoinette och deras båda söner, Martial och Georges, flyttar till Reims. Georges påbörjar sin skolgång, skrivs in vid Reims pojkläroverk och går kvar där fram till januari 1913.

Blir på egen begäran internatskoleelev för att undkomma en alltmer förnedrande familjesituation: en helt invalidiserad far, plågad ”så man vill skrika”, ”galen” som han skulle ha sagt, och en mor som genomlever ett martyrium. Vad gäller denna situation stämmer de båda brödernas vittnesmål väl överens, även om de motsäger varandra på vissa punkter.

1913 – Lämnar läroverket i januari, mitt under läsåret: ”Han blev praktiskt taget utslängd”. Skrivs in vid Collège d’Epernay i motsvarande 1:a ring i oktober.

1914 – Detta år blir en vändpunkt i Georges liv. Han bryter med sin familjs irreligiositet (”en far utan tro, en likgiltig mor”) och i augusti konverterar han till katolicismen. Upptäcker att ”hans uppgift här i världen är att skriva och i synnerhet utveckla en paradoxal filosofi”.

Lämnar Reims i augusti tillsammans med sin mor (hans bror är vid fronten) och överlåter åt en hushållerska att ta hand om fadern. Han upplever denna flykt som ett övergivande: ”Min mor och jag övergav honom vid tiden för tyskarnas framryckning, i augusti 1914”. Ger sig i kast med att ta sin andra studentexamen i filosofi, per korrespondens.

1915 – Drömmer om att läsa till präst eller att bli munk. Modern är deprimerad och försöker begå självmord. Hon förbjuder honom att resa till fadern i Reims och vägrar också att följa med dit.

Den 6 november, klockan 8 på morgonen, dör fadern ensam i Reims. Hans hustru och son återser honom inte förrän han ligger i kistan: ”ingen, varken på jorden eller i himlem, drog försorg om min döende faders ångest”.

1916 – Inkallas i januari, men kommer aldrig till fronten på grund av en lungsjukdom och frikallas ett år senare, i januari 1917. Han för anteckningar, senare förstörda, som han med ”sorgset högmod” kallar Ave Caesar.

1917 – Hemförlovad återvänder han till Riom-ès-Montagne. Fortfarande lika hängiven och from. Det ”går knappast en vecka utan att han biktar (sina) fel”. Han ålägger sig en sträng arbets- och meditationsdisciplin och skriver in sig vid prästseminariet i biskopssätet Saint-Flour (Cantal), där han tillbringar skolåret 1917-1918.

1918 – Publicerar sin första bok i eget namn, ett litet häfte om 6 sidor kallat Notre-Dame de Reims. Han lämnar seminariet, utan att fördenskull helt ge upp tanken på prästerskapet eller munkväsendet. Blir antagen till första året vid École de Chartres i Paris och flyttar till huvudstaden.

1920 – Bataille tycks fortfarande tveka mellan det världsliga och det religiösa livet. Hans mest påtagliga önskan tycks dock vara att resa, och då främst till orienten.

I september tillbringar han en tid i London för att forska vid British Museum. Första kontakten, av en ren slump, med filosofin: en middag med Henri Bergson. Inför denna händelse läser han snabbt igenom Le rire [Skrattet], som han blir besviken på. Trots besvikelsen upptäcker han hur väsentligt skrattet är: det är den grund världarna vilar på, dess nyckel.

Efter att ha avslutat sin forskning i London bor han några dagar i klostret Quarr Abbey på Isle of Wight. Denna tid, som tycks göra slut på hans kallelse till munklivet, gör inte – tvärt emot vad han skulle komma att påstå – slut på hans tro.

1922 – Mellan 30 januari och 1 februari lägger han fram sin slutavhandling vid École de Chartres.

Utnämns till paleograf.

Under februari reser han till Madrid och Écoles des Hautes Etudes hispanique, som senare kommer att kallas Casa Velasquez. På Madrids tjurfäktningsarena den 22 maj bevittnar han den unge toreadoren Manuel Graneros död, hornet tränger in genom ögat och in i kraniet.

Drömmer mer än någonsin om att resa: ”Det enda verkligt sanna i vår fina lilla existens är att flänga omkring”. Han påbörjar en roman ”ungefär i Prousts stil”: ”Jag fattar inte längre hur man kan skriva på något annat sätt”.

Den 10 juni utnämns han till tillförordnad bibliotekarie vid Bibliothèque Nationale, återvänder till Paris och börjar vid Trycksaksavdelningen i juli.

Han läser Nietzsche (Bortom gott och ont). En viktig läsning: ”… varför föreställa sig att skriva, när mitt tänkande – hela mitt tänkande – har uttryckts så fullständigt och beundransvärt?” Man måste utan tvivel hänföra den definitiva förlusten av tron till denna period.

1923 – Upptäcker Freud.

Hälsar ofta på hos Léo Tjestov som får honom att läsa Dostojevskij men också Kierkegaard, Pascal och Platon. Tjestov vägleder också Batailles nietzscheläsning.

I ett brev till Tjestov från den 10 juli nämner Bataille sina planer att påbörja en studie över dennes verk. Tjestov erbjuder sin hjälp.

Den föreslagna studien blir aldrig av men Bataille medarbetar vid översättningen av en av hans böcker, L’idée de Bien chez Tolstoï et Nietzsche.

Vid slutet av året lär han känna Michel Leiris som presenterar honom för sina vänner vid rue Blomet, alltså dem som målaren André Masson samlar i sin atelje.

Avser att grunda en litterär rörelse, Oui, ”som implicerar ett ständigt samtycke till allting…”

1925 – Upplever sina nya vänners (Leiris, Masson) anslutning till surrealismen som en uteslutning: ”Jag ville skydda dem jag tyckte om eller som betydde något för mig från detta inflytande”.

Bataille träffar psykoanalytikern Adrien Borel och kommer överens med honom om att påbörja en analys. Borel berättar om ”det hundrafaldiga lidandets” klichéer som upptog Carpeaux 1905. Dessa klichéer spelar en ansenlig, ”avgörande”, roll i Batailles liv.

Bataille lever om natten, ”dricker”, ”spelar i mindre kretsar och förlorar fruktansvärt mycket pengar” (Leiris), besöker ofta bordeller och klubbar där man finner nakna kvinnor…

Den 16 juli transkriberar han, för Breton, ”till modern franska en eller två av de mer betydelsefulla fatrasierna” (medeltida nonsensepoem). Man avser att publicera dessa i oktobernumret av La révolution Surréaliste.

Han läser surrealisterna, Lautréamont … Börjar läsa Hegel. Alfred Métraux som följer Marcel Mauss kurser introducerar Bataille i dennes tänkande.

1926 – Påbörjar eller fortsätter sin analys med Adrien Borel hela detta år. Han avslutar den i förtid … efter ett år. Han får i vilket fall ut mycket av den. Äntligen kan jag skriva, påstår han.

I mars kommer ”Fatrasierna” ut i nummer 6 av La révolution Surréaliste. De publiceras anonymt: varken hans namn eller hans initialer finns med. Detta var enda gången han medarbetade i La révolution Surréaliste.

Vid detta tillfälle lär han känna Breton. Det är mindre Bataille än Breton som är fientligt inställd. Enligt Leiris kallade den senare Bataille för ”besatt”.

Bataille skriver sin ”första” bok (den första han nämner): W.C. ”nog av dårlitteratur”… ”Ett skrik av skräck (skräck för mig, inte för mina utsvängningar)”, ”I våldsam opposition mot all värdighet”. Han förstör manuskriptet.

I juli börjar han som medarbetare i Aréthuse, en kvartalstidskrift för konst och arkeologi, och fortsätter med detta fram till första kvartalet 1929.