Livs-form

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Av Giorgio Agamben. [Översättningen har gjorts från engelskan - work-in-progress]

Med termen livs-form [forma-di-vita], å andra sidan, menar jag ett liv som aldrig kan separeras från sin form, ett liv där det aldrig är möjligt att isolera något sådant som naket liv.

Ett liv som inte kan separeras från sin form är ett liv där vad som står på spel i sättet att leva är livet självt. Vad betyder den här formuleringen? Den definierar ett liv—mänskligt liv—där de enskilda sätten, handlingarna och livsprocesserna aldrig är simpla faktum utan alltid och över allt annat livsmöjligheter (possibilities of life), alltid och över allt annat makt. Varje beteende och varje form av mänskligt levande är aldrig bestämd av en specifik biologisk fallenhet (vocation), och inte heller given av någon som helst nödvändighet; istället, oavsett hur sedvanlig, upprepad, och socialt tvingande, sätter den alltid livet självt på spel. Det är därför mänskliga varelser—som maktvarelser (beings of power) som kan göra och inte göra, lyckas eller misslyckas, förlora sig själva eller finna sig själva—är de enda varelser för vilka glädje alltid står på spel i deras leverne, de enda varelser för vilka livet är oåtgärdbart (irremediably) och smärtsamt hänförd till glädje. Men det här konstituerar omedelbart livs-formen som politiskt liv. […]

Politisk makt som vi känner den, å andra sidan, grundar sig alltid—i sista instans—på separationen av en sfär av naket liv från livsformernas sammanhang. […]

Undantagstillståndet, vilket är det som suveränen alltid bestämmer över, äger rum just då när naket liv—vilket vanligtvis framträder (appears) återknutet till det sociala livet mångfaldiga former—explicit ifrågasätts och upphävs som det ultimata fundamentet för politisk makt. […]

Liv—i det undantagstillstånd som nu har blivit normen—är det nakna liv som i varje kontext separerar livsformerna från deras sammanstrålande till en livs-form. […]

Foucaults tes—enligt vilken “vad som står på spel idag är livet” och därmed att politik har blivit biopolitik—är, i den här meningen, väsentligen korrekt. Men vad som är avgörande är sättet på vilket man förstår betydelsen av den här förändringen (transformation). Vad som i de samtida diskussionerna om bioetik och biopolitik faktiskt förblir obestridet (unquestioned) är precis det som förtjänar att ifrågasättas före allt annat, nämligen den biologiska föreställningen om livet (the very biological concept of life). […]

Ett politiskt liv, dvs. ett liv riktat mot idén om glädje och sammanhängande med en livs-form, är endast tänkbar när man utgår från emancipationen av en sådan uppdelning, med det oåterkalleliga exodus från all suveränitet. Frågan om möjligheten till en icke-statlig politik tar av nödvändighet denna form: Är idag något sådan som en livs-form, ett liv för vilket livet självt skulle stå på spel i sitt eget levande, möjligt? Är idag ett liv i makt (life of power) tillgängligt?

Tänkande kallar jag det nexus som konstituerar formerna av liv i ett oskiljaktigt sammanhang som livs-form. Med detta menar jag inte det individuella nyttjandet av ett organ eller av en psykisk förmåga, utan snarare en erfarenhet (experience), en experimentum som har som sitt objekt livets potentiella karaktär och mänsklig intelligens. Att tänka innebär inte blott att bli affekterad av det ena eller andra, av det ena eller andra innehållet av en statuerad tanke (this or that content of enacted thought), utan snarare att direkt affekteras av sin egen mottaglighet och erfarenhet i varje ting (thing) som är tänkt en ren makt av tänkande (is thought a pure power of thinking). […]

Den erfarenhet av tänkande som det här är frågan om är alltid erfarenheten av en gemensam makt. Gemenskap och makt identifierar den ena med den andra utan rester (residues) eftersom [the inherence] av en kommunitär princip för all makt är en funktion av den nödvändiga potentiella karaktären i all gemenskap. Bland varelser som alltid allaredan skulle vara statuerad, som alltid skulle vara den ena eller andra saken, den ena eller andra identiteten, and skulle fullständigt ha förbrukat deras makt i dessa saker och identiteter—bland sådana varelser skulle det inte kunna finnas någon gemenskap utan bara tillfälligheter och faktiska uppdelningar (factual partitions). Vi kan kommunicera med andra endast genom vad som är i oss—lika mycket som hos andra—har förblivit potentiellt, och all kommunikation (som Benjamin förstår språk) är först och främst kommunikation inte av något gemensamt utan av kommunikabiliteten självt. För trots allt, om det existerade en och endast en varelse, då skulle den vara absolut impotent. […]

Den diffusa intellektualitet jag talar om och det Marxska begreppet om ett “allmänt intellekt” får endast sin mening inom denna erfarenhets perspektiv (perspective of this experience). De benämner multitudo det som [inheres] till tänkandets makt som sådant. Intellektualitet och tänkande är inte en form av liv bland andra där liv och social produktion artikulerar sig själv, utan de är snarare den förenande makt som konstituerar de mångfaldiga formerna av liv som livs-former. Inför statssuveräniteten, som endast kan affirmera sig själv genom att i varje kontext separera naket liv från sin form, är dem den makt som ständigt återförenar livet till sin form eller förhindrar att det frånskiljs från sin form. Handlingen att skilja mellan den blotta, massiva inskriptionen av social kunskap i produktionsprocesserna (en inskription som karaktäriserar kapitalismens samtida fas, skådespelssamhället) och intellektualitet som antagonistisk makt och livs-form—en sådan handling passerar genom erfarenheten av detta tvång och oskiljaktighet (inseparability). Tänkande som livs-form, liv som inte kan segregeras (separeras?) från sin form; och överallt där intimiteten av detta oskiljaktiga liv framträder, i de kroppsliga processernas materialitet och av vanemässiga sätt att leva (habitual ways of life) inte mindre än i teorin, där och endast där finns det tänkande. Och det är detta tänkande, denna livs-form, som när den överger “Människans” och “Medborgarens” nakna liv, som klär det tillfälligt och representerar det med sina “rättigheter”, måste bli det vägledande konceptet och den förenande länken för den kommande politiken.

(1993)