|
|
| (14 mellanliggande versioner av samma användare visas inte) |
| Rad 1: |
Rad 1: |
| − | [[Bild:Mini_darkdeleuze.jpg|left]]'''[[Dark Deleuze]]''' - Kulturteoretikern Andrew Culp vänder sig med Dark Deleuze (2016) mot den glädjefyllda, affirmativa och kreativa bilden av Gilles Deleuzes filosofi. Denna har under 2000-talet framför allt reproducerats vid amerikanska lärosäten. Essän Dark Deleuze verkar vara ett slags förarbete, ett work-in-progress, där Culp vänder sig mot denna (vänster)liberala, akademiska Deleuze-industri, lyfter fram de negativa aspekterna av hans teorier samt skisserar resonemang och termer som i mångt och mycket är motsatsen till det konstruktivt-optimistiska skrivandet och tänkandet i Deleuze namn. | + | [[Bild:Mini_hope.jpg|left]]'''[[Hope against hope]]''' – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism. |
| | | | |
| | | | |
| − | [[Bild:Mini_streeck.jpg|left]]'''[[How will capitalism end?]]''' - Finansmarknaderna började avregleras på 1970-talet efter kapitalets försvinnande profit inom den industriella tillverkningsindustrin. Streeck diskuterar hur den så kallade finansialiseringen har medfört kuvade och fiskalt konsoliderade stater som konkurrerar med varandra om finans- och kreditkapitalets gunst och är oförmögna att på allvar avgränsa kapitalets expansion och verkningar. Vidare poängterar han hur vi har en världsekonomi med stater som i frånvaron av en realekonomisk tillväxt och en expansiv ekonomisk politik har blivit beroende av monetära medel, penningpolitik, för att hålla uppe bruttonationalprodukten, bibehålla ett visst välstånd och undvika den värsta sociala oron. | + | [[Bild:Mini clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras. |
| | | | |
| | | | |
| − | [[Bild:Mini_berner.jpg|left]]'''[[Teknikens värld]]''' - "En dominerande uppfattning fram till helt nyligen, och inte bara bland tekniker, har dessutom varit att teknik står för något i sig progressivt. Kritiker och försvarare av den kapitalistiska samhällsordningen har här delvis kunnat enas (jfr kapitel 4). Att ingenjörerna själva har haft en sådan inställning är därför inte så underligt. Inom sitt gebit har ingenjören kunnat se sig som en samhälleligt accepterad företrädare för Framsteg och Utveckling. Han vill, som en svensk ingenjör påpekade på 1940-talet, 'gärna rida på framåtskridandets första vågkam. Här vill han se framåt, vara föregångare och ledare'." | + | [[Bild:Mini_fullylux.jpg|left]]'''[[Helautomatisk lyxkommunism]]''' – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet. |
Nuvarande version från 27 februari 2021 kl. 12.26
Hope against hope – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism.
Climate Leviathan – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.
– Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.
