Skillnad mellan versioner av "Mall:Senaste"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
 
(7 mellanliggande versioner av samma användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
[[Bild:Mini_MGW.jpg|left]]'''[[Filling the void]]''' -- I ''Filling the void: Emotion, capitalism & social media'' undersöker Marcus Gilray-Ware (MGW) sociala medier – till skillnad från många andra, särskilt i det "offentliga samtalet" – utifrån ett helhetsperspektiv där fenomenets olika tekniker och plattformar relateras till vår samtida kapitalism och psykosociala tillstånd. Det är MGWs grundtes att sociala medier inte kan förstås enbart eller ens främst som kultur eller teknologi, etc, utan just måste relateras till samhället som helhet. Med det kommer också en kritik av diverse "deterministiska" analyser som säger att till exempel teknologins utveckling bestämmer hur vi använder och relaterar till dessa fenomen.
+
[[Bild:Mini_hope.jpg|left]]'''[[Hope against hope]]''' – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism.
  
  
[[Bild:Mini_inbordeskrig.jpg|left]]'''[[Introduction à la guerre civile|Introduktion till inbördeskriget]]''' -- Kriget är vår bakgrund och vår vardag. Kriget omger oss fast att vi förnekar det, fast att vi låtsas som att det fortfarande är någon annanstans. Kriget är där borta, säger vi, inte här mellan mig och dig eller mellan mig och staten, eller mellan någon alls. Kriget kommer utifrån, tänker vi. Men det är här, överallt och hela tiden. Kriget är utgångspunkten och det verkliga läget; utgångspunkten ontologiskt och historiskt. Men vi önskar stabilitet. Som människor och som samhällen. Stabilitet i vardagen och i våra förväntningar och inte minst i vår förståelse; vi känner oss trygga när vi kan säga "så är det bara," "det är bara att acceptera," eller i värsta fall åtminstone "det är". "Människor är sådana, det ligger i vår natur." Men sådan stabilitet har ingen plats i tänkandet. Det har ingen plats i livet heller. Och i synnerhet inte i tänkandet om livet. Vad som behövs är istället en fundamentalt negativ antropologi. Det är i alla fall vad '''[[Tiqqun]]''' säger oss i sin introduktion till det globala inbördeskriget. De vill inte bara förstå det som en episod eller sekvens i ett historiskt skeende utan just som en fundamental aspekt av den mänskliga tillvaron.
+
[[Bild:Mini clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.
  
  
[[Bild:Mini_roberts.jpg|left]]'''[[The long depression]]''' -- Michael Roberts är nog mest känd som slagkraftig marxistisk ekonom med bloggen [https://thenextrecession.wordpress.com/ The Next Recession]. Han har tidigare publicerat boken ''The Great Recession. A Marxist View'' (2009). I hans senaste bok, '''''The Long Depression. How it Happened, Why It Happened, and What Happens Next''''' (2016), argumenterar han för att [[Karl Marx]] teori om lagen om [[profitkvotens fallande tendens]] fortfarande är relevant. Roberts hävdar att den inte bara är huvudförklaringen till kapitalets [[Finanskrisen 2007-2008|senaste kris 2007-2008]], och [[Krisen|den efterföljande recessionen som vi fortfarande lever i]], utan att den också förklarar [[kapitalism]]ens historiska depressioner och recessioner under 1800- och 1900-talet. Eftersom Marx teori ger ett bra svar på varför kapitalet krisar, går det följaktligen också att få en antydan om ungefär hur och när nästa kris kan tänkas inträffa.
+
[[Bild:Mini_fullylux.jpg|left]]'''[[Helautomatisk lyxkommunism]]''' – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.

Nuvarande version från 27 februari 2021 kl. 11.26

Mini hope.jpg
Hope against hope – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism.


Mini clilevi.jpg
Climate Leviathan – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.


Mini fullylux.jpg
Helautomatisk lyxkommunism – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.