Maurice Blanchot
Maurice Blanchot (September 22, 1907 – Februari 20, 2003) var en fransk författare, filosof och litteraturkritiker.
Den fråga Blanchot engagerade sig mest i var den om litteraturen och erfarenheterna av läsandet och skrivandet. Han formulerade aldrig någon enhetlig, koherent "teori", utan utgick ofta från paradoxer och omöjligheter. Hans influens framför andra - i alla fall i frågan om litteraturen - är poeten Stéphane Mallarmé, som utvecklade sin förståelse av litteraturen som en i grunden anti-realistisk och från vardagslivet skild erfarenhet. Blanchot menade att litteraturen ställer oss inför språket som exterioritet.
Blanchots livsverk spänner över fem decennier och överskrider ofta gränserna mellan olika genrer. Han skrev en mängd artiklar och essäer om litteratur, filosofi och konst, tre romaner, tio eller fler noveller eller korta berättelser (”récits”), en betydande del politisk journalism och en mängd fragmentariska texter som trotsar kategorisering. Detta trotsande av kategorisering utmärker Blanchot som tänkare och belyser den centrala ansatsen i hans tänkande: att pressa litteraturens och filosofins gränser, och med det dekonstruera och transformera sättet vi tänker. I denna ansats kan man inte underskatta det ömsesidiga inflytandet mellan Blanchot och de båda nära vännerna Georges Bataille och Emmanuel Lévinas. Batailles erfarenheter och tankar om exempelvis gemenskap, erotism och döden, samt Lévinas tankar kring etik och ansvaret inför den Andre ingår i en ständig dialog genom hela Blanchots livsverk. Samtidigt påverkade Blanchots livsverk Lévinas och Batailles tankar kring hur vår uppfattning av omvärlden påverkas av orden och språket bland annat.
Blanchots inflytande på senare generationer franska tänkare har varit omfattande, om än ofta indirekt. Hans speciella stil och stundtals abstrakta resonemang, liksom den anonymitet han behöll livet ut (han skydde offentligheten och lät sig varken intervjuas eller fotograferas) gör att hans verk förblir en diskret, men likväl ständigt närvarande, fond till det sena 1900-talets kontinentala tänkande.
Innehåll
Blanchots närvaro
Maurice Blanchot är i Sverige relativt okänd och utanför Frankrike betraktas han ofta som en bakgrundsfigur, en föregångare till exempelvis Jacques Derrida och Jean-Luc Nancy. Men utan Blanchots banbrytande tänkande hade mycket av det vi har i dag varit otänkbart. Jacques Derrida, Paul de Man, Michel Foucault, Roland Barthes, och Gilles Deleuze, för att bara nämna några framstående teoretiker, är djupt influerade av Blanchot. Blanchot intar trots sin relativa okändhet platsen som en av de absolut viktigaste figurerna inom 1900-talets tänkande. Särskilt betydande har han varit för att lyfta upp litteraturen som ett seriöst filosofiskt problem. Snarare än att ha varit en kritiker som bedömt litterära verks kvalitet har Blanchot genom hela sitt liv på olika sätt närmat sig litteraturens möjligheter och på vilket sätt litteraturen utmanar tänkandet.
Biografi
Blanchot var under hela sitt liv sparsam med fakta om sitt liv och föredrog en tillbakadragen roll för att låta litteraturen tala för sig själv. Förhållandevis lite är känt om hans liv, det finns bara några få kända fotografier och i de delar av hans verk som involverar erfarenheter från hans liv är det svårt att utröna exakt vad som är fakta och vad som är fiktion.
Han föddes 1907 i Quain i Frankrike och växte upp i en välbärgad katolsk familj. 1925 började han studera filosofi vid universitetet i Strasbourg där han träffade Emmanuel Lévinas med vem han förblev nära vän livet ut. Blanchot och Lévinas var på många sätt ett omaka par: Blanchot var lång, smal, tystlåten och tillbakadragen; Lévinas var kort, kraftig, pratglad och socialt utgående; Blanchot var av allt att döma konservativ, Lévinas liberal, osv. Deras vänskap var minst sagt osannolik, men ”just därför” skrev Blanchot långt senare. Blanchot introducerade Lévinas till fransk litteratur, och Lévinas introducerade Blanchot till Heideggers filosofi. Blanchot beskrev senare detta filosofiska möte, framför allt med Sein und Zeit, som en ”veritabel intellektuell shock”. Deras intellektuella utbyte liksom vänskapen varade livet ut.
Under trettiotalet försörjde sig Blanchot som politisk journalist för en rad tidskrifter på högerkanten. Hans främsta arbetsuppgift var som redaktör för den konservativa dagstidningen Journal des débats. Samtidigt skrev han för mer radikala tidskrifter med fascistisk profil. De tog ställning för behovet av våldsamt uppror för att rädda Frankrike från det inre hotet av moraliskt och andligt förfall och det yttre hotet från nazityskland. Blanchot intensifierade kontinuerligt retoriken till den grad att han förespråkade revolutionär terror för att leda Frankrike till ett nationellt andligt uppvaknande. Vid 1938 övergav han dock den nationalrevolutionära diskursen helt och drog sig undan politiken. Efter att Vichyregeringen hade tagit över finansieringen av Journal des débats fick Blanchot flera av sina artiklar censurerade och refuserade. Han började då istället koncentrera han sig på litteraturen.
Under ockupationen hjälpte han Lévinas fru och barn att gömma sig undan säkerhetspolisen. Han ordnade också så att Lévinas kunde skicka brev till sin familj under tiden Lévinas satt som krigsfånge i ett fångläger i Hannover. Av okänd anledning (möjligen för sitt samröre med motståndsrörelsen?) ställdes Blanchot i juni 1944 inför en tysk exekutionspluton och skenavrättades.
Under ockupationen hade han också träffat Georges Bataille som också skulle komma att bli en livslång vänskap. Bataille beskrev vänskapen med Blanchot som direkt och en vän han ”omedelbart kom att beundra och hålla med.”
Efter kriget blev Blanchot igen politisk journalist och framträdande intellektuell men nu på vänsterkanten. Tillsammans med vänner som Bataille, Dionys Mascolo, Marguerite Duras, Robert Antelme och Jean-Paul Sartre, bland andra, var han drivande i motståndet mot de Gaulle och författade anonymt Manifeste des 121, en deklaration för det algeriska folkets befrielsekamp. Han var senare också aktiv i maj-juniupproret 1968 då han anslöt sig till den antiauktoritära student- och författaregruppen Comité d’action étudiants-écrivains.
Han fortsatte skriva till sin död, framför allt kritik av fascismen och antisemitism. Han kritiserade bland annat också Heideggers tystnad om Förintelsen, och den tilltagande antisemitismen i vänstern.
Han dog 20 februari 2003, 95 år gammal, i Yvelines.
"Vad är litteratur?"
Blanchots litteraturkritik skiljer sig på flera sätt från traditionell kritik som exempelvis formalism, marxistisk eller psykoanalytisk litteraturkritik. Han utgick inte från någon koherent teori utan hans teori kan snarare enklast kallas för en anti-teori. Han menade att det är omöjligt att definiera litteraturen som sådan, den undgår varje försök att fastställa något slags inre väsen. Varje läsning ger en singulär erfarenhet som inte fullt kan fångas av någon teori. Med det menar han inte att exempelvis en psykoanalytisk läsning inte kan ha mycket att säga oss om ett visst verk, men att ingen teori kan säga allt. Varje läsning ger ett överskott av mening, något mer som inte kan uttömmas. Vi kan tolka och omtolka en litterär text i oändlighet och varje text kräver detta av oss, men samtidigt undgår textens ”sanning” oss vid varje läsning. Blanchot menar därför att varje text har två sidor: å ena sidan är den en del i ett större nätverk av kulturella koder, en tidsanda, etc, samtidigt som den å andra sidan talar med en unik röst som motstår varje konceptualisering; den så att säga uppfinner ett nytt språk som vi aldrig riktigt kan fånga. Blanchot använder den bibliska berättelsen om när Jesus väcker Lasaros från de döda för att exemplifiera: läsaren är som Jesus som står inför graven och befaller ”Lasaros, kom ut”. Graven representerar boken och Lasaros bokens mening som läsaren förväntar sig ska uppenbaras vid läsningen. Den uppväckte Lasaros är textens kulturella sida, dess mening. Den andre Lasaros ruttnande lik i graven är textens hemlighet som aldrig ser dagens ljus, den del av texten som vi aldrig helt kan avtäcka.
Språk och negativitet
Litteraturen uppfinner vid varje läsning ett eget språk som skiljer sig från vårt vardagliga språk. Språk i vardaglig mening förstår vi oftast som ett medium för att utbyta idéer som hänvisar till ting i världen. I denna förståelse har språket tre komponenter: ordet, begreppet och tinget. Man yttrar ord kopplade till begrepp som representerar ting. Vad som intresserar Blanchot är skillnaden mellan vardagligt språk i den här meningen och litteraturens språk. I vardagligt språk är orden ett medel för att kommunicera information. Ordet är den minst viktiga komponenten och tjänar bara för att överföra mening. Men i litteraturens språk blir ordet tvärtom den viktigaste komponenten. Om orden i vardagligt språk endast tjänar som en funktion för att överföra mening trotsar orden i litteraturens språk denna mening. Litteraturen ger orden materialitet - form, textur, färg, osv - som trotsar överföringen och inte låter sig reduceras till medel.
Centralt för Blanchot är språkets negativitet. De här tankarna hämtar han från Hegel, eller mer specifikt från Alexander Kojèves läsning av Hegel som var mycket inflytelserik för Blanchots generation av franska tänkare (Bataille, Sartre, Lacan, bland andra). Negativitet är enligt Hegel språkets väsen eftersom orden negerar tingen. När man exempelvis yttrar ordet ”trädet” negerar man det specifika trädets partikularitet och ersätter det med begreppet trädet. Ordet negerar alla verkliga träd och ersätter det med idéen om ett träd. Språket abstraherar världen och skapar en distans. Denna distans är enligt Blanchot språkets särskilda makt. Språket ersätter tingen med begrepp som aldrig direkt representerar den verkliga världen.
Om tingen i den här meningen är frånvarande i språket och ersätts med begreppen eller idéerna är litteraturen närmare språkets väsen då orden inte längre hänvisar till begrepp som representerar tingen. I litteraturen befrias språket från tingen och orden hänvisar bara till andra ord i en oändlig kedja; den negerar världen och skapar sin egen. I litteraturen finns en dubbel frånvaro - från ting och begrepp - och det är denna dubbla frånvaro som gör att den litterära texten aldrig kan tolkas ”utifrån” och helt förklaras av någon litterär teori. Denna aspekt i det litterära verket kallar Blanchot för dess ”väsentliga ensamhet”.
Från filosofi till litteratur
Bibliografi
Utgivet på svenska:
- Essäer. Propexus, 1990. ISBN: 91-87952-02-5
- Döden väntar. Berättelse. Umbra Solis, 1990. ISBN: 91-88236-00-5
- Dagens vanvett. 1992. ISBN: 91-88236-02-1
- Katastrofens skrift. Daidalos, 2008. ISBN: 978-91-7173-231-6
Extern länk
Espace Maurice Blanchot (på franska)
