Pengar som funktion

Från Krigsmaskinen
Version från den 27 juni 2009 kl. 09.32 av Motvals (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Pengar som funktion

Pengar är också en vara, men som ekvivalent får den helt andra framträdelseformer än andra varor. Varor som stolar och böcker står inte längre mot varandra som bruksvärden utan som vara och pengar i ett utbyte. Varans förvandling till pengar och pengar – som i egenskap av försäljning – till varor. Pengar blir således mittpunkten för varubyte, vilket tituleras som cirkulationen och därmed pengar som cirkulationsmedel (Marx 1894/1973).


Vara – Pengar – Vara (V-P-V)

De som ska konsumera varor förmedlar det nu genom pengar och inte genom sina producerade bruksvärden. Värdet blir här mer rörligt, då en såld stol kan bli många olika varor. En större klunga människor behöver inte ha med varandra att göra för att utbytet ska ske. Pengar symboliserar alltså ett värde som från början var guld, men som nu endast är papperspengar. Det samhälleliga objektets nödvändiga uppdelning i aktiviteter för sin reproduktion, är det som skiljer varje samhälle åt. Varorna får i det här sammanhanget en fetischkaraktär då det individuella arbetet inte omedelbart är en direkt del av det samhälleliga arbetet. Det dagliga arbetet blir bara en del av en totalitet som subjekten inte själva styr över, eller organiserar. I en fabrik där produktionsserien är samtliga dörrar till olika sorters frysar, framstår aktiviteten som alienerande, distanserad och utanför reella behov för subjektet. Det privata ägandet isolerar människor som olika funktioner i ett större maskineri. Varuproducenterna producerar inte till varandra utan mot varandra i en gemensam jakt på överlevnad: att tillgå pengar. Penningen härskar nu över människors aktivitet och produktionen blir dels för en anonym marknad, dels icke-planerad. Produkterna står nu mot människan som främmande makt på marknaden och den samhälleliga relationen består av en bytesprocess mellan ting. Subjekten är nu i direkt beroende av varubytet, det vill säga marknadslagarna. Den kapitalistiska varuproduktionen, varans och pengarnas fetischkaraktär, visar sig även i att kapitalisterna äger andra människors produktionsmedel och proletariatet äger endast sin egen arbetskraft som de tvingas sälja för att överleva (Marx, 1849/1997). Marx skriver utifrån redogörelsen ovan att:


” I ett framtidssamhälle där klassmotsättningen är försvunnen, där det inte mer finns några klasser, skulle bruket inte mer bero av produktionstidens minimum, utan produktionstiden för olika föremål skulle bestämmas av deras samhälleliga nytta (Marx, 1847/2009)."


Pengars förvandling till kapital

Genom pengar som ekvivalent kan skeendet mellan V-P-V komma med lång tids mellanrum. Varan blir till pengar som långt senare kan användas till att köpa en ny vara. Formeln blir därför V-P då inte rörelsen fullföljs utan stannar upp. Cirkeln sluts först då P blir V. V-P-V cirkulerar värde, men blir inte till nytt värde på marknaden även om kunden kanske gör en ockeraffär. X säljer en begagnad båt för 3 000 kronor, fastän hon gav 1 000 kronor för den från första början. Hon får därför en stor mängd pengar (P) som sedan blir en mängd nya varor (V). Det viktiga är inte vilka mängder eller vad som cirkulerar, utan hur flödet i sig uttrycker sig. Kretsloppet P-V-P däremot är mervärdeskapande och tillhör produktionssfären, vilket genererar nytt värde i sitt kretslopp. Det V-P-V och P-V-P har gemensamt är att de båda sammanfogas av köp och försäljning. V-P-V definierar sig genom att det i slutändan finns någon form av bruksvärden i början och slutet av processen, medan i P-V-P endast pengar. P-V-P har som syfte att generera en större mängd bytesvärde än vad som satsade från början. P blir till en vara som genererar mer P än vad som från början satsades i produktionen av V. P-V-P-relationen genererar alltså mervärde, det vill säga överskottet från det ursprungligt satsade värdet, och pengar förvandlas här till kapital. Ju större skillnaden är mellan ursprungligt satsat P till att bli nytt P i desto högre grad kan större kvantitet mervärde skapas. Den här formen av kapitalbildningsprocess saknar begränsning och har inget slut i sin expansivitet (Marx, 1849/1997).


Relaterad litteratur:

  • Marx, Karl (1894/1973). Kapitalet – tredje boken. Staffanstorp: Bo Cavefors Bokförlag.
  • Marx, Karl (1849/1997). Kapitalet - första bandet. Lund: Arkiv Zenit.
  • Marx, Karl (1847/2009). Filosofins elände. [Online]

Tillgänglig <http://www.marxists.org/svenska/marx/1847/04-d038.htm>. Hämtad 22 juni 2009