Politikens slut

Från Krigsmaskinen
Version från den 2 januari 2013 kl. 14.32 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med '''Der Ende der Politik'' av Robert Kurz publiserades ursprungligen i ''Krisis'' nummer 14, 1994. Kurz beskriver "politiken" som ett "regulativt system" sprunget ur varupr…')

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Der Ende der Politik av Robert Kurz publiserades ursprungligen i Krisis nummer 14, 1994. Kurz beskriver "politiken" som ett "regulativt system" sprunget ur varuproduktionen, något som uppstår först med det kapitalistiska produktionssättets framväxt och som nådde sin höjdpunkt efter andra världskriget. När kapitalismen inträder i sin slutkris, som enligt Kurz inleds i och med den mikroelektroniska revolutionen, förlorar politiken till viss del sin funktion och blir impotent. Detta tillstånd som andra kallat post-politiskt blottar tydligt hur politiken är fångad inom och helt avhängig "ekonomin."

Sammanfattning

Liksom "ekonomin" blev en dominerande sfär i och med det moderna samhällets framväxt och därmed kategoriserades och begreppsliggjordes för sig är "politiken" något som är specifikt för vår tid. Under medeltiden kunde man exempelvis inte skilja "politiken" från "religionen" på samma självklara vis om det görs idag. Faktum är att "religion" innebar något i stor utsträckning helt annat, något som inkluderade "ekonomin" och "politiken" i sig. "Religion var inte någon 'ideologisk överbyggnad' utan den grundläggande form som mediering och reproduktion tog, och det var lika sant i förhållande till naturen som till samhälleliga förhållanden."

Den form som samhälleligt medvetande tog under förmodern tid var "religiös." Religiösa fetischer utgjorde det språkliga system som i sin tur blev den, som Kurz kallar det, "abstrakta universalitet" det förmoderna medvetandet formades enligt. Den abstrakta universalitet som dominerar det moderna medvetandet är varuformen. Varor och pengar har naturligtvis existerar långt innan kapitalismen, men då som marginella fenomen. När varuproduktion och pengar blir dominerande framträder emellertid inte "ekonomin" som en totalitet, istället framstår helheten som förmedlad av ett antal differentierade och skenbart självständiga "sfärer." Detta är en grundläggande skillnad gentemot det förmoderna då religionen var närvarande i och överallt. I och med dessa "sfärer" får det moderna samhället vad Kurz kallar en slags "strukturell schizofreni." Istället för en omedierad totalitet uppstår det överallt motsättningar i de olika sfärerna, motsättningar som medieras genom sfärernas kategorier.

Uppdelningen i olika sfärer, framför allt i "ekonomin" och "politiken", är den främsta anledningen till den moderna tidens ideologiska motsättningar. Men innan motsättningen mellan höger och vänster som vi delar upp det idag -- med högern för oreglerad marknad och vänstern för statlig/offentlig styrning -- stod motsättningen främst inom det politiska, inom det statliga. Det stod mellan den nya ordningen och den gamla. I den meningen är det politiska sekundärt i förhållande till ekonomin. Det politiska skiftade mellan olika sätt att främja ekonomin, det var aldrig frågan om ekonomins existens som separat sfär. Vad som med tiden utvecklades som den politiska högern och den politiska vänstern var två olika sätt att modernisera.

Modernitetens utveckling innebar också en justering av subjektet som sådant. Då eliten var införlivad i den sociala universaliteten under förmoderniteten, med massorna underordnade och därmed inkluderade endast i sekundär mening, måste nu massorna i och med varuformens dominans som social universalitet införlivas på ett mer direkt sätt. Varuformen är i den meningen mer jämlik. Penningens självförmering förutsätter marknadens mediering av "fria" subjekt som säljer och byter varor. Modernitetens utveckling krävde därför en demokratisering som överensstämde med penningfetischens logik. Med massproduktion kom behovet av masskonsumtion av kapitalistiskt producerade varor och därmed också en massornas politiska demokrati. "Demokratisering" är inget annat än fullständig underordning under penningens subjektlösa logik.

När denna utveckling nått sin kulmen, under efterkrigstiden, förändras återigen den politiska sfären. Den politiska mobiliseringen av massorna blev mer och mer dysfunktionell, först i de mest utvecklade länderna, då massorna inte längre behövde politikens hjälp för att realisera sig som subjekt. Tendensen nu var snarare "avideologisering" och "avpolitisering." Detta har gjort politikens underordning under ekonomin mer och mer uppenbar. "På samma sätt som allting i förmoderna samhällen var tvunget att grunda sig i religionen måste allting idag grunda sig i ekonomin." Politiska motsättningar står inte idag främst om vem som ska få rösträtt till exempel utan om hur man bäst "skapar jobb" och stimulerar tillväxt, mellan monetarister och keynesianer. Politikens endimensionalitet gör emellertid inte politiken överflödig. Varuekonomin förutsätter en fungerande marknad med största möjliga rörelsefrihet. Varor och inte minst ekonomins subjekt måste därför koordineras till att anta acceptabla former, detta är politikens funktion. De allmänna förutsättningarna för värdeförmering kan inte tillåtas att undergrävas av enskilda intressen utan behöver staten som "ideal collective capitalist." Som funktion för systemets självmediering behövs därför fortfarande politiken.

Delar av vänstern föreställer sig numera ett överskridande av kapitalismen genom "demokratisering" eller "politisering" av ekonomin, och ignorerar därmed problemet med att överskrida varuformen. Politiken ges en inbillad självständighet som direkt motsägs så fort verkliga förändringar ska tillämpas; varje utvidgning av det offentliga, exempelvis, måste finansieras med pengar och måste därmed anpassas till de utrymmen marknaden ger.

Politikens icke-självständighet och strukturella avhängighet blir också mer uppenbar med klimatkrisens aktualitet. Den abstrakta process som varuformen framkallar och håller igång är oundvikligen destruktiv för naturen. Och eftersom politiken endast kan lösa problem inom och genom penningens logik står den inför en omöjlig gräns; att reparera skadorna på naturen kostar pengar som endast kan skapas genom mer förstörelse.

Varken "grön" politik eller någon annan politik konfronterar det verkliga problemet, kapitalismens inre logik. Kapital -- självförmerande värde -- är en process som investerar levande arbete för att återvalorisera (?) ackumulerade massor av dött arbete. Trots periodiska värdeförstörande kriser återfår kapitalet snabbt höga ackumulationsnivåer. Kapitalet måste därför ständigt expandera för att möjliggöra mer ackumulation. När kapitalet har nått sin historiska gräns, som Kurz menar att det nu har gjort, det vill säga när det inte längre är kapabelt att mobilisera tillräckligt med arbete för att upprätthålla tillräckliga profitnivåer, uppenbaras politikens impotens. För att trots allt upprätthålla ordningen skapas "pengar utan substans" (stats- och konsumentkrediter), det vill säga skuld.

När politiken som "regulativ funktion" för offentligheten blir allt mer dysfunktionell träder krisen också in på "subjektets mörka sida", i det intima och privata: kapitalismens kris innebär också kris för könsrelationerna. Under modernitetens historia har subjektets "strukturellt maskulina" karaktär varit uppenbar. Det är inte så märkligt som man först kan tycka med tanke på varuformens abstrakta universalitet. Bakom subjektets yta finns en helt annan dimension dit alla moment av reproduktionen som inte kan förstås som varurelationer "segregeras." Det finns en "första privat sfär" och en "andra privat sfär." Den första korresponderar i hög grad med det "maskulina" och den andra med det "feminina." Den kvinnliga frigörelsen har avslöjat denna grundläggande relation, som följaktligen också får en central roll i kapitalismens kris som sådan. Vad som har kopplats till den traditionella kvinnorollen, som omsorg exempelvis, undergrävs av kapitalismens utveckling men beklagas som "familjens förfall" och liknande.