Rationalism

Från Krigsmaskinen
Version från den 27 december 2009 kl. 20.15 av Iammany (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Rationalism (av latinets ratio, förnuft), i idéhistorisk bemärkelse, är en systematisering av föreställningen att det mänskliga förnuftet är en tillförlitlig måttstock när det gäller att begripa och beskriva verkligheten. Detta är en föreställning med djupa historiska rötter och skiftande manifestationsformer, och kan knappast sägas vara en ideologi eller en "tankeskola"; då redan försokraterna satte sin tillit till tänkandets kapacitet att förstå kosmos, är rationalism i denna bemärkelse snarare att betrakta som ett av filosofihistoriens fundament. Därför blir begreppet relevant enbart i förhållande till den kontext i vilken förnuftstron i fråga formuleras.

Under vissa tider har rationalistiska metoder verkat tillsammans med diverse religiösa föreställningar som betonat betydelsen av irrationell och icke-reflekterande tro som den fundamentala epistemologiska principen. Man kan under starkt religiösa epoker (som t ex den europeiska medeltiden) se tydliga exempel på försök att kombinera rationalistiska ansatser med religiös dogmatism. Både Thomas Aquinas och andra medeltida filosofer som John Duns Scotus och William Ockham kan åtminstone delvis beskrivas som metodologiska rationalister, trots att deras tänkande opererade inom strikt religiösa ramverk.

Under renässansen, den historiska epok som konventionellt brukar beskrivas som övergångsperioden mellan europeisk medeltid och den moderna tiden, framträdde nya rationalistiskt färgade idéer som markerade distans till de tidigare religiösa tankesystemen. Både inom konst, vetenskap och filosofi skedde förändringar i riktning mot en sekulär och humanistiskt centrerad förståelse av verkligheten, dvs mot den typ av rationalism som kommit att dominera det kapitalistiska produktionssättet.


Modern rationalism och kapitalism

Under det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet kom den rationalistiska tendensen att anta en mer distinkt karaktär, i takt med den framväxande industrialismen och den liberala ideologins tilltagande inflytande. I och med den så kallade upplysningen i slutet av 1700-talet fick förnuftstron ett modernt intellektuellt ramverk, och med utgångspunkt hos tänkare som t ex Voltaire och Rousseau, men även tidigare filosofer som Descartes, formulerades ett tydligt rationalistiskt paradigm, som kan sägas utgå från tre huvudsakliga principer:

Materialism. Tänkandet centrerar kring den mätbara, kvantifierbara verkligheten (dvs den verklighet som främst formuleras via den naturvetenskapliga diskursen), och strävar efter världsliga förklaringar till alla fenomen.

Humanism. "Människan" som abstrakt princip postuleras som utgångspunkt för tänkandet och förståelsen. Detta innebär att "människan" och hennes referensramar blir en måttstock för all mening och sanning.

Liberalism. "Den fria tanken" blir en förutsättning för att "människan" som princip ska kunna öka sin kapacitet och sin förståelse. Man motsätter sig således de klassiska formerna av doktrinärt tänkande, som exempelvis religionen. Parlamentarism och folkstyre framställs som ideala politiska förvaltningsformer.

1800-talsrationalismen manifesterades i flera progressiva rörelser, inte minst inom vetenskap och politik. Både positivismen och socialismen som idékomplex var starkt rationalistiska. Detta innebar en antagonism i förhållande till mer konservativa sociala krafter, som i stället för utveckling och förnuft stod för tradition och sentiment. Tanken på social revolution definierades därför mestadels i liberala, demokratiska termer, något som sedermera kom att förändras under 1900-talet (se nedan).

Det finns alltså flera beröringspunkter mellan den framväxande moderna rationalismen och den politiska förståelsen av gemenskap, dvs en idé om tillhörighet som en formell, konstitutionell fråga. Den moderna rationalismen går hand i hand med det liberala politiska projektet, som grundar sig i tanken på samhället som en form vars innehåll bestäms av politiska processer.

Samtidigt innebär det rationalistiska paradigmet att idén om människan som ett autonomt subjekt framträdde i sin moderna tappning. "Individen" som självständig aktör framställs som en given storhet, och antas vara styrd av fria, medvetna och rationella val. Detta antagande är en förutsättning för hela den moderna ekonomiska vetenskapen, det vill säga för den kapitalistiska förståelsen av hur samhället fungerar. Homo economicus, den ekonomiska människan, är en av grundpelarna i det marknadstänkande som fullständigt dominerar den ekonomiska diskursen från 1800-talet och framåt. Det är genom att förutsätta den "fria individen" som social arketyp som den mystiska kraften "marknaden" kan tillskrivas den närmast religiösa roll den spelar i nutida ekonomi och politik.


Förnuftskritik

1900-tal och reaktion. Leninism, stalinism och fascism. Normaliseringen av den rationalistiska diskursen efter andra världskriget.

Filosofiskt utanförskap i förhållande till förnuftstron; Nietzsche, Heidegger, Jünger, Bataille, Foucault, Deleuze, etc etc