Socialisme ou Barbarie

Från Krigsmaskinen
Version från den 20 augusti 2016 kl. 12.29 av Iammany (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Några nummer av tidskriften Socialisme ou barbarie.
Precis som Johnson-Forest-fraktionen i USA, så härstammade den franska gruppen Socialism eller barbari från den trotskistiska rörelsen och gick ur densamma efter Andra världskriget. Vänstern genomled alltså en allvarlig kris – marxismen som skulle vara ett emancipatoriskt verktyg för att förinta alla klasser, hade blivit ett vapen för förtryckande stater.

Socialism eller barbari började precis som Johnson-Forest-fraktionen med att kritisera vänsterns syn på Sovjetunionen. Även i Storbritannien fanns samtida trotskistiska kretsar runt Tony Cliff som utvecklade en liknande kritik, men de blev inte lika historiskt betydelsefulla. Medan Johnson-Forest-fraktionen mest fokuserade på staternas inriktning på ackumulation och arbetarnas motstånd mot detta, så inriktade sig Socialism eller barbari på själva maktstrukturen – det vill säga byråkratin. De kallade därför inte Sovjetunionen för statskapitalistiskt, utan såg det som en form av byråkratisk kapitalism. De ansåg dessutom att de flesta kapitalistiska stater hade inträtt i denna byråkratiska fas.

Socialism eller barbari präglades av grundarna Cornelius Castoriadis och Claude Lefort. Castoriadis föddes 1922 i Grekland och gick med i kommunistpartiet när nazisterna ockuperade landet. När kommunistpartiet ville alliera sig med den inhemska borgarklassen valde han att gå ur och organiserade sig i en trotskistisk grupp. När landet ”befriades” 1944 så mördade kommunistpartiet 600 trotskister. Detta påverkade självklart hans syn på Sovjetunionen och de Moskvatrogna. Men han började även kritisera sin egen rörelses syn på Moskva. Hur kunde man ens kritiskt stödja en sådan stat?

Castoriadis menade att stalinisterna inte var en del av arbetarrörelsen som blivit uppsugen och degenererad av kapitalismen, som Trotskij hävdade. De var byråkrater som var fiender både till arbetarklassen och den västerländska kapitalismen.

Lefort hade varit aktiv i den antifascistiska motståndsrörelsen under Nazitysklands ockupation av Frankrike. Han övertygades aldrig riktigt av trotskisternas analyser av Sovjetunionen. Han föddes 1924 och studerade filosofi när han träffade Castoriadis, som hade flyttat till Frankrike. Från början var de en fraktion inom Parti Communiste Internationale (PCI). De kallade sig Chaulieu-Montal-tendensen efter deras pseudonymer. Deras främsta kritik mot PCI var alltså att visa att kapitalismen fanns kvar i öst, men att den livnärde en klass av byråkrater och inte kapitalister. För dem var det helt främmande att påstå att Sovjetunionen var på väg mot att bli ett jämlikt och rättvist samhälle.

I två år – från 1946 till 1948 – försökte de påverka Fjärde Internationalen, men till slut gav de upp och lämnade den trotskistiska rörelsen för att skapa en egen grupp. Ett år senare – i mars 1949 – gav de ut sitt första nummer av sin tidning med samma namn som gruppen – Socialisme ou Barbarie.

I det första numret presenterades gruppens åsikter (de organiserade då endast runt 20 personer). De hävdade att världen var delad i två fiendestater: USA och Sovjetunionen. Dessa stater var expansiva och imperialistiska. Denna situation skulle antagligen leda till ett tredje världskrig om inte arbetarklassen reste sig och skapade ett verkligt socialistiskt samhälle. Mänskligheten hade alltså att välja mellan socialism eller barbari.

Men vad skulle en sådan resning innebära? Socialism eller barbari menade att en revolution inte kan innebära att staten exproprierar all privat egendom. Det hade redan gjorts och det hade inte gett arbetarna makten över produktionsmedlen – istället hade det lett till ökad exploatering och förtryck. Det var inte bara vilka som ägde produktionsmedlen som var intressant för den socialistiska revolutionen, utan även hur samhället förvaltades. Därför började Socialism eller barbari propagera för arbetarnas självförvaltning av produktionen. Makten skulle ligga i arbetarnas händer – inte i partiets.

Eftersom samhället nu hade inträtt i den byråkratiska kapitalismens fas, så var det viktigaste för arbetarklassen att kämpa för kontroll över produktionsmedlen, och inte löneökningar. De hävdade att kampen för självbestämmande, och mot arbetsplatsernas alienation, alltid stod i direkt motsättning till den byråkratiska kapitalismen. En socialistisk revolution måste innebära att hela samhället förändras. Som de själva skrev:

”...om den socialistiska revolutionen skall avskaffa utsugningen och krisen i dagens samhälle, så måste den avlägsna alla specialiserade och permanenta ledare, så att de inte längre kan utöva makt i samhällets olika sektorer. Först och främst måste detta ske inom produktionen. Med andra ord: revolutionen kan inte begränsa sig till expropriering av kapitalisterna. Den måste också ”expropriera” den ledande byråkratin, det vill säga frånta den dess nuvarande privilegierande positioner.” (Cardan, Paul (pseudonym för Cornelius, Castoriadis); ”Socialismens mening”; Växjö Ungsocialister; 1973)

Liksom Johnson-Forest-fraktionen intresserade sig Socialism eller barbari för arbetarklassens självständiga kamper. I en omröstning 1949 tog gruppen helt och hållet avstånd från den leninistiska åsikten att arbetarklassen måste skänkas ett medvetande för att göra revolution. En sådan syn på revolutionen och förändring att arbetarklassen var som en armé och vänstern dess generalstab – skulle bara skapa ett nytt förtryckande system. Det var denna arbetsdelning som hade skapat de byråkratiskt kapitalistiska systemen.

Socialism eller barbari menade att revolutionen är en ständigt aktuell företeelse i det kapitalistiska samhället. Varken de traditionella marxisternas mytiska kris eller det leninistiska partiets medvetande behövs för att den skall bryta ut. De intresserade sig istället för de kamper som redan pågår och utvecklas i samhället.

Cornelius Castoriadis förklarar hur fackföreningarna har byråkratiserats.
Redan från starten hade gruppen hävdat att fackföreningarna förvandlats från kamporganisationer till serviceorganisationer. De hävdade att ingen längre gick med i facken för att kämpa mot kapitalismen, utan helt enkelt för att dessa gav arbetarna rättigheter och service. Orsaken till att denna förändring skett i fackföreningarna var självklart att de hade blivit byråkratiserade. Genom fackens ledning fanns det ett band till staten, och det var ledningen som försökte medla mellan arbetarna och staten.

Socialism eller barbari började ge ut arbetsplatstidningar och skrifter författade av de som jobbade i de olika fabrikerna, bland andra Daniel Mothé och Henri Simon. Gruppens viktigaste fabriksarbete skedde i Renault-fabrikerna i Paris-Bilancourt, även om de bedrev arbete på andra platser. Många av de kamper som fördes handlade just om självbestämmande och arbetets organisering.

Fackföreningarna kämpade bara för löneförhöjningar. Därför skedde det många strejker utanför facken. Socialism eller barbari hävdade att det var kamperna mot alienationen som var revolutionära. Man kan kämpa för 5% mer lön och få det, sa de, men att kämpa för 5% mindre alienation inom systemet går inte. De gick så långt i sina analyser av den byråkratiska kapitalismen, och motståndet mot den, att de menade att den grundläggande klassmotsättningen i samhället inte går mellan de som äger och de som arbetar, utan mellan de som ger order och de som tvingas lyda besluten.

Att kampen och den grundläggande samhällskonflikten handlade om rätten till självbestämmande över sitt liv, fick dem att börja leta efter olydiga subjekt i hela samhället. Liksom Johnson-Forest-fraktionen uppmärksammade de färgades kamp för frigörelse, så började Socialism eller barbari intressera sig för kvinnornas och ungdomarnas uppror mot ordningen.

Detta synsätt – att kampen främst handlade om självbestämmande och motstånd mot alienationen – gjorde att en del tendenser inom Socialism eller barbari började bryta helt med marxismen. Detta, samt frågan om revolutionärers uppgifter, skapade en del konflikter inom gruppen och två fraktioner bröt sig ur vid olika tillfällen. Informations et Liaisons Ouvriéres menade att revolutionärers uppgifter inte bestod i att försöka intervenera i klasskampen som grupp, utan att förmedla kontakter mellan grupper av arbetare. Pouvoir Ouvrier menade att det var felaktigt att överge marxismen.

Socialism eller barbari fortsatte att existera till 1965, men gruppen inspirerade en mängd olika rörelser och teorier som spelade stor roll i maj-revolten 1968, exempelvis situationisterna. Den tongivande brittiska organisationen Solidarity gjorde mycket för att sprida teoribildningen på engelska under 70-talet.

[Taget från Vi vill ha allting! - En historisk bakgrund till den autonoma marxismen, av Kämpa tillsammans!]


Länkar