Stum tvang

Från Krigsmaskinen
Version från den 27 oktober 2023 kl. 21.47 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med '0.0.. === Henrik Jung: Abstraktionernas tysta herravälde === :Från https://www.sitezones.net/reviews/abstraktionernas-tysta-herravlde vid slutet av oktober 2023. Mitt bl...')

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

0.0..


Henrik Jung: Abstraktionernas tysta herravälde

Från https://www.sitezones.net/reviews/abstraktionernas-tysta-herravlde vid slutet av oktober 2023.

Mitt bland omsorgsfullt utvecklade begrepp och kategorier i Kapitalet insprängde Karl Marx en mängd dramatiska metaforer och drastiska omdömen. En av de mer kända är att värdelagen gör sig gällande för den enskilde likt tyngdlagen när huset störtar samman över ens huvud. I en annan, från efterordet till den andra utgåvan av Kapitalets första band, påpekar Marx, inte utan skadeglädje, att den kapitalistiska ekonomins motsägelsefulla utveckling påtvingar sig individerna genom växlingarna i dess periodiska kretslopp, med faser av utveckling, stagnation och kris. Den kris som var i antågande när detta skrevs i januari 1873 skulle genom skådespelets världsformat och verkningarnas intensitet, som det heter i Ivan Bohmans svenska översättning, banka in dialektiken i huvudet till och med på goddagspiltarna i det nya heliga preussisk-tyska riket. Det Marx ville framhäva med liknande formuleringar var hur den kapitalistiska ekonomin, genom värdelagen, utgör en rent samhällelig, överindividuell objektivitet som underordnar sig individerna under sin form och sitt ändamål: den pekuniära vinningen, profiten, mervärdet. Denna specifika dominans och vad Marx kallar för subsumtion, utgör kapitalets utmärkande maktform. Till skillnad från tidigare epokers direkta och personliga – om än samhälleligt förmedlade och formade – maktförhållanden, som de feodala relationerna och i den antika slavekonomin, utgörs kapitalets makt av en opersonlig, abstrakt makt. I kapitalismen, skriver Marx mot slutet av Kapitalets första band, beseglas kapitalistens herravälde över arbetaren av de ekonomiska förhållandenas stumma tvång.

Den sista skrivelsen, att kapitalistens makt över arbetaren utgörs av de ekonomiska förhållandenas stumma tvång utgör startpunkten för och själva navet i den danske filosofen Søren Maus Stum tvang: En marxistisk undersøgelse af kapitalismens økonomiske magt (”Stumt tvång: En marxistisk undersökning av kapitalismens ekonomiska makt”), som kom ut på danska 2021 på förlaget Klim och i samma veva på tyska på Dietz Verlag. I början av februari i år, 2023, publicerades den i engelsk översättning som Mute Compulsion: A Marxist theory of the economic power of capital på Verso. Fler språk står på tur under 2024, så som arabiska, franska och spanska. Att den kom ut parallellt på danska och tyska är i sig värt att notera, och stort för en bok som från början är Maus (f. 1989) doktorsavhandling i filosofi vid Syddansk Universitet i Odense 2017. Till sin hjälp har Mau haft den tyske statsvetaren och namnkunnige Marxforskaren Michael Heinrich, som skrivit förordet till boken och som även ingick i betygskommittén vid disputationen. Boken har med rätta gjort succé i den internationella Marx-diskussionen, och en smärre skandal i den danska offentligheten, där en ekonom från arbetsgivarföreningen, Mads Lundby Hansen, i sin anmälan skrev att Maus bok är ”det mest ohyggelige, jeg har læst de seneste 16 år”. Det höjer så klart insatsen inför läsningen.

Från citatet om kapitalets stumma tvång utvecklar Mau en detaljrik diskussion om makt och kapital, hur de hänger ihop och hur de kommer till uttryck i det kapitalistiska systemet som sådant, oaktat dess olika och skiftande politiska former, så som laissez faire, monopol- och statskapitalism, blandekonomi och så vidare. Men som Heinrich konstaterar i förordet handlar det inte om någon smal, filologisk diskussion av en marxsk kategori, utan boken har ett betydligt bredare anslag. Nog för att det är en fin läsning av Marx, i synnerhet av hans så att säga mogna, ekonomikritiska verk, och så även av en bred palett från den relevanta nutida Marx-forskningen och -diskussionen. Det är samtidigt väl investerad tid även för den som är intresserad av aktuell samhällsteoretisk och politisk diskussion i vidare bemärkelse.

Den bärande tesen i boken är att tidigare epokers maktuttryck, som fysiskt våld och ideologi, i kapitalismen har ersatts av ett annat slags makt som inte längre utövas genom direkta, personliga relationer utan indirekt, så att säga bakom ryggen på individerna. Inte bara på arbetarna utan även på kapital- och företagsägarna. Om än inte på samma sätt! ”[M]arkedets universelle dominans påvirker arbejdere og kapitalister på fundamentalt forskellige måder” (208). Enligt Mau har inte våld och ideologi försvunnit från samhället. Som varje kriminolog och sociolog vet spelar vålds- och kulturellt kapital en betydande roll i samhället. Men de har inte samma strukturerande betydelse som i för- och tidigkapitalistiska samhällsformer. I stället visar han på att det är bundenheten till de ekonomiska formerna, som mest konkret i form av pengar och i individernas beroende av marknaden för sin behovstillfredsställelse, som håller dem i sitt grepp. Det är en makt som har kilat sig in mellan individen och hennes levnadsbetingelser.

Alldeles på slutet, i bokens sista mening gör Mau sig skyldig till den borgerliga offentlighetens motsvarighet till blasfemi: han hoppas att boken kan bidra, om aldrig så litet till avvecklandet av, som han uttrycker det, det kapitalistiska destruktiva, undertryckande och mardrömslika systemet, och därigenom bidra till skapandet av möjlighetsbetingelserna för ”et frit liv – også kendt som kommunisme” (306). Han påpekar dock att man bör ta det ytterst varligt om man försöker formulera politiska handlingsprogram utifrån den höga abstraktionsnivå som studien rör sig på. Boken ger dock ett bidrag till en kritisk reflektion över sakernas tillstånd och antyder åtminstone en väg ut, genom avvecklandet av de sociala relationer som behärskar individerna i det borgerliga samhället.

Ny Marx-läsning, kritisk realism och historia

I vilket politiskt och filosofiskt sammanhang befinner sig då Maus studie? Heinrich, som är en av förgrundsgestalterna till den moderna marxistiska värdeformsteorin – också kallad ”den nya Marx-läsningen”, från tyskans Neue Marx-Lektüre – som tog form i Västeuropa och Nordamerika i slutet av 1960-talet, är betydelsefull och en återkommande referenspunkt genom hela boken. Grunden i värdeformsteorin började på allvar läggas i slutet av 1960-talet, men kan spåras tillbaka till 1920-talets Ryssland och Isaak I. Rubin, en marxistisk ekonom som återupptäcktes i Väst i perioden runt ”sextiåtta”. Som beteckningen gör gällande är det utmärkande för värdeformsteorin att fokusera på formfrågor, på kvalitativa aspekter om man så vill: samhällelig form och sociala relationer. I stället för att som i en mer traditionell marxism huvudsakligen fokusera på varornas och varuvärdenas kvantitativa aspekter. Enligt värdeformsteorin är dessa former internt relaterade till det innehåll som manifesteras i dem och ska inte förstås som historiskt skiftande former till ett invariant och överhistoriskt innehåll. I förståelsen av relationen mellan innehåll och form framhävs i olika grad förhållandet mellan Marx ekonomikritik och Hegels logik, snarare än historiefilosofin. Inte minst Hegels ”väsenslogik” är betydelsefull för förståelsen av dessa kvalitativa problemområden, att och hur väsen måste framträda.

En annan viktig referens i Stum tvang är den amerikanske marxisten och ekonomi-historikern Robert Brenner. Från Brenner hämtar Mau bland annat en betoning på konkurrensens betydelse i kapitalismen, något som lyfts in i studien redan på den höga abstraktionsnivå som undersökningen huvudsakligen uppehåller sig på. Det är konkurrensen som på ett mer konkret plan verkställer, ”eksekverer” (212), kapitalets inre rörelselagar. Av Brenner lånar Mau även två av studiens nyckelkategorier: horisontella och vertikala relationer. Den förra har med förhållandet mellan klasser att göra och den senare med förhållanden inom klasserna. Som Mau påpekar handlar förhållandet mellan kapitalist och arbetare inte om ett konkurrensförhållande utan om en motsättning. ”Konkurrence er et forhold inden for klasserne […]” (212). Kapitalister och arbetare möts som köpare och säljare (av arbetskraft) och konkurrerar inte om produktionsresultatet, vare sig i form av varor eller pengar, eftersom produkterna redan från början är kapitalistens egendom. Andra betydelsefulla uttryck för horisontella relationer är kön och ras. Genom en diskussion av den marxistiska feminismens bidrag till att utveckla en teori om kön kommer Mau till den rimliga slutsatsen att detta slags åtskillnad, hierarki och maktförhållande inte låter sig bestämmas på den abstraktionsnivå som begreppet kapitalets stumma tvång befinner sig på, utan måste angripas på en mer konkret och historisk nivå. Att studien vilar på dessa två ben – Heinrich och Brenner – kan ses som ett uttryck för Maus affinitet med den brittisk-amerikanska tidskriften Endnotes, som utgår just från värdeformsteorin i vidare bemärkelse och Brenners mer empiriska historieskrivning. Även undersökningen av transport och infrastruktur, liksom arbetslöshet och så kallad överskottsbefolkning bär spår av problemområden som hanterats av Endnotes under det senaste decenniet.

Mau lyfter även fram Michel Foucault när han försöker definiera det maktbegrepp som används i studien. Det är ett givande tillvägagångssätt, då det alltsomoftast råder ett ömsesidigt avfärdande alternativt ignorerande mellan foucauldianer och marxister. Från Foucault plockar Mau i synnerhet upp att makt inte är något separat från ekonomiska förhållanden, utan att ekonomiska förhållanden är maktförhållanden. Ett argument som Foucault på sin tid riktade som en kritik mot den franska marxismens ekonomism och den traditionella samhällsvetenskapliga mittfårans antagande att ekonomin utgör en separat, ontologisk sfär i samhället. En dylik uppfattning är framträdande även i den kritiska marxistiska traditionen sedan åtminstone 1960-talet och kan spåras tillbaka till Max Horkheimer och den kritiska teorin på 1930-talet. Men det är tveklöst en poäng som tål att upprepas. På ett liknande sätt lånar Mau friskt från en rad tänkare och teoretiker på ett pragmatiskt och eklektiskt sätt. Det är på gott och ont. Å ena sidan undviker han en tröttsamt dogmatisk framtoning, å andra sidan riskerar han en spretig snarare än systematisk framställning av sin teori.

Värde, form och teori

I mottagandet av boken har Mau sammankopplats med värdeformsparadigmet. Det är inte konstigt eftersom studien väsentligen genomförs i dialog med den litteraturen. En viss ambivalens framträder emellertid under läsningen. Samtidigt som Mau utgår från centrala problem i värdeformsteorin så uttrycker han en viss skepsis till detta sätt att tänka kring värde inom det kapitalistiska produktionssättet. Å ena sidan stödjer han betydande delar av sin begreppsutveckling på Brenner, som inte utgår från Marx värdeteori i sina analyser utan snarare tar sin utgångspunkt i den ekonomiska mittfårans kategorier. Å andra sidan devalverar Mau de många namnkunniga värdeformsteoretikernas betydelse, samtidigt som han är noga med att peka på deras historiskt och för delproblem viktiga bidrag. Tittar man mer noga och så att säga rör runt i grytan ett par varv så kommer en post-althusserian som Alex Callinicos upp till ytan som en viktig inspirationskälla, och Callinicos är uttryckligen skeptisk till värdeformsparadigmet. Det är inte utan att man hajar till när Mau dessutom hänvisar till David Harvey som en betydelsefull källa för sin marxistiska metodförståelse (77). Om Harvey finns mycket att säga, både som kulturgeograf och som uppskattad Marx-introduktör på Youtube, men hans styrka ligger definitivt inte i metodfrågor rörande Marx. Mau hade kunnat välja i princip vem som helst från det värdeformsteoretiska paradigmet för att få bättre vägledning i metodfrågor. Varför inte, till exempel, hålla fast vid Heinrich även i denna centrala fråga? Även om det inte råder någon konsensus i Marx-receptionen kring hur Marx metod ska förstås, och Heinrich inte är oomstridd, så är hans förståelse mer tydligt grundad i Marx text och i forskningsdiskussionen än Harveys, och hade således kunnat stärka Maus egen argumentation än mer.

Fetischism och förlängda lemmar

Ett problem Mau pekar på hos många värdeformsteoretiker är att klass ofta är frånvarande i deras patenterat minutiösa analyser av värdeformen och dess innehåll, abstrakt arbete. Klass är för Mau paradexemplet på en horisontell relation och således av avgörande betydelse för hans studie. Som han skriver: ”Værdi forudsætter klasse. Klasseherredømmet er indskrevet i vareformen fra Kapitalens første side” (203). Det är en viktig poäng – som har gjorts även inom den värdeformsteoretiska traditionen, inte minst av statsvetaren Werner Bonefeld. Bonefeld lider emellertid av en besynnerlig förståelse av klass, menar Mau, som ”den fetichistiske fordrejning af sociale relationer”. Det leder till att ”Hans tekster drukner i en Adorno-efterlignende retorik…” (204). Paradoxalt nog visar sig denna invändning visar sig indikativ för Maus egen förståelse och hans relation till värdeformsparadigmet.

Mau förstår med fetischismbegreppet alltså inte en förvändning (fordrejning från tyskan och Hegel: ”Verkehrung”) av de sociala relationerna under kapitalismen, det vill säga att förhållandet mellan människa och ting kastas om så att tingen tycks besitta sociala egenskaper och människans sociala relationer framträder i och genom ting – varor och pengar. Det är den vanliga uppfattningen bland värdeformsteoretiker, att värdet ska förstås som en social relation som framträder i ting. Redan Rubin hävdade på 1920-talet att fetischismteorin utgör själva kärnan i Marx teori. Denna diskussion utgör en viktig del av Maus bidrag. Om fetischism skulle beteckna något verkligt, som ett uttryck för ett slags de facto förvändning av de samhälleliga förhållandena i kapitalismen, skulle fetischismbegreppet vara centralt för en teori om kapitalets stumma tvång, tillstår han. Men så ska begreppet inte förstås hävdar Mau. Mau vill tona ned begreppets betydelse och bokför det på ideologins avdelning, om så inte i en traditionell, vulgär bemärkelse som falskt medvetande eller tillfällig, subjektiv illusion. I stället och i förhållande till värde- och kapitalteorin pekar Mau på att ”Værdien fremtræder som en naturlig kvalitet ved varerne, uafhængigt af deres sociale kontekst–og deri består fetischismen” (190). Fetischismbegreppet används, menar Mau, för att peka ut en ideologisk naturalisering av något som egentligen är ekonomiska formbestämningar av samhälleliga relationer. Fetischismen är därför ”en ideologisk fordrejning af en virkelig fordrejning” (193). Upprinnelsen till detta ideologiska uttryck är den egendomliga karaktär som det mänskliga arbetet erhåller när det producerar varor för marknaden. Att de mellanmänskliga relationerna förmedlas av ting (pengar, varor), vilket brukar benämnas förtingligande eller reifikation, ändrar inte det faktum, påpekar Mau, att de är just mänskliga relationer. Den slutsats han drar är således att fetischism utgör en dubbel förvändning: en förvänd praxis (värdeproducerande abstrakt arbete) ger upphov till en ytterligare förvändning, det ideologiska uttrycket fetischism.

Social ontologi och människans natur

En följd av värdeformsteoretikernas betoning av samhälleliga former och förhållanden är, hävdar Mau, att nyckelbegreppen endast är giltiga för kapitalismen. Dialektiken är giltig så länge den känner sina gränser, som Marx påpekade och som upprepas av Mau (29). Begreppen är på så sätt uttryck för historiskt bestämda abstraktioner, vilket likväl är en begränsning hos denna idéströmning, menar Mau. ”Selve idéen om historisk særegenhed forudsætter et begreb om dét, der ikke er historisk specifik…” (81). Det behövs därför en förståelse av en människans sociala ontologi som Mau konstruerar genom att gå till Marx avsnitt om ”arbetsprocessen” i Kapitalet för ett exempel på en sådan ontologi. Marx inleder där med att betrakta den mänskliga arbetsprocessen som sådan, utan varje samhällelig form och bestämning. Denna utvecklas sedan till produktionsprocessen, som inbegriper både produktionen av bruksvärden och varornas värdekaraktär. Och från denna process utvecklas den kapitalistiska produktionsprocessen som värdeförmerande process, det vill säga produktion med mervärde som syfte och mål. Frågan är då om denna stegvisa utveckling är att förstå axiomatiskt eller som begreppsutveckling i dialektisk betydelse?

Detta slags sociala ontologi av människan gömmer sig i flera traditionella tolkningar av Marx kategori abstrakt arbete, och utgör grunden till den så kallade fysiologiska definitionen av detta arbete: att det helt enkelt är mänskligt arbete som sådant, där all samhällelig eller konkret form har abstraherats från så att endast ett fysiskt utgivande av mänsklig arbetskraft kvarstår. Något till synes naturligt, som mänskligt utgivande av intellekt och muskelkraft tillskrivs i ett givet samhälleligt sammanhang förmågan att producera värde och kapital, som är uttryck för sociala relationer och processer. Här utgår Mau från den japanske eko-marxisten Kohei Saito (185) och inte Heinrich, som är känd för att understryka värdets och det abstrakta arbetets rent samhälleliga karaktär, och dess nödvändiga framträdelseform som pengar.

För att grunda sin förståelse av abstrakt arbete anför Mau ett nyckelcitat från Marx som gör gällande att arbetets allmänna mänskliga (abstrakta) karaktär innanför varuvärlden utgör dess specifikt samhälleliga karaktär, men drar inte konsekvenserna av det fullt ut. Mänskligt arbete som sådant producerar inte värde, det gör det endast när det är inskrivet i historiskt specifika, kapitalistiska produktionsförhållanden. Den praktiska, faktiska karaktären mänskligt arbete som sådant är paradoxalt nog arbetets rent samhälleliga form. Alternativet vore att tillskriva mänskligt arbete en övernaturlig skaparkraft – ren metafysik, i dålig bemärkelse. Med andra ord: fetischism. Det finns ingen produktion i allmänhet, inget mänskligt arbete som sådant eller bruksvärde som sådant, som Maus ontologi gör gällande, bara produktion i bestämd form med särskilda produkter som stolar och kjolar som resultat. För Marx utgör arbetsprocessen i sin enkelhet och allmänhet endast ett abstrakt moment, en begreppslig distinktion av den kapitalistiska produktionsprocessen – som i sin tur är att betrakta som ett moment av den kapitalistiska produktionsprocessen som en process för produktion av mervärde. De samhälleliga sammanhangen ska därför inte förstås som överlagringar på en naturlig grund, på människan som naturfenomen. Det är dock så det framstår! Det är just varans fetischkaraktär som får det att framstå som att dess värdeaspekt är ett uttryck för mänskligt arbete som sådant, det vill säga en naturlig egenskap hos tinget i sig.

Maus försök att ta sig an problemet med människan och hennes sociala relationer och deras skiftande historiska gestalter är alltså ett återvändande till frågan om människans natur. Han kopplar hennes natur till den mänskliga kroppen, utifrån vilken, som han hävdar, en materialistisk förståelse av denna natur kan formuleras (115). Utmärkande för människans natur är enligt Mau förmågan att använda och utveckla redskap som en förlängning av hennes kroppsliga organisation. Det är tillika en definition av människoapan som toolmaking animal som Marx citerar från Benjamin Franklin i Kapitalet. Noteras bör, likväl, att Marx anförde Franklins definition med viss ironi. I en fotnot påpekar Marx att på samma sätt som Aristoteles definition av människan som medborgare i en stadsstat utmärkte antiken så utmärker Franklins definition av människan som verktygsmakare av naturen hans Yankeethum.

Verktygens förlängning av kroppens lemmar möjliggör, menar Mau, ett självständiggörande av redskapen, i teknisk bemärkelse, så att en makt kan nästla sig in mellan människans liv och dess produktion och reproduktion. Med kapitalets stumma tvång är det just ekonomin som förmår kila sig in mellan livet och dess förutsättningar. Här finner vi således något av kärnan i Maus definition av kapitalets ekonomiska makt och dess stumma tvång.

Emergenta egenskaper och kapitalet som subjekt

Hur kopplar då Mau ihop människans natur och den sociala ontologi han föreslår? Hans väg in i detta problem är hur vi ska förhålla oss till relationen mellan individ och struktur, och vilket som antas ha ontologiskt företräde. Han gör det med hjälp av begreppet ”emergente egenskaber” (56) som betecknar en relationell egenskap där del och helhet ömsesidigt skapar varandra, om det så är materiella kompositer eller mänskliga samhällen. Mau lånar begreppet från Callinicos via den svenske humanekologen Andreas Malm som i sin tur har hämtat det från Roy Bhaskar och den kritiska realismen. Å ena sidan framhävs att ett slags växelverkan sker mellan individ och struktur, mellan del och del, och del och helhet. Å andra sidan är det ett begrepp som är så pass generellt att det alltså betecknar både sociala relationer och fysiska material. Frågan som ställer sig är om inte Mau genom detta släpper in fetischismen genom köksvägen? Han tycks vilja finna en kausal, det vill säga extern relation mellan del och helhet utan att ge någon av dem företräde. Det i stället för att hålla fast vid en mer dialektisk begreppsutveckling och en totalisering som inbegriper individ och struktur, så att säga, som internt relaterade moment i en helhet.

Ett tolkningsproblem som hemsöker de olika Marx-läsningarna är huruvida kapitalet ska förstås som subjekt eller inte. I Kapitalets första bok skriver Marx att kapitalet framstår som ett automatiskt subjekt, som sig självt förmerande värde, som genom sin relation till sig självt förefaller ha förmågan att tillväxa kvantitativt – pengar som avlar pengar. I förarbetena till den tredje boken återvänder Marx till detta slags uttryck, nu i en utveckling av så kallat räntebärande kapital, som en framträdelseform för kapitalet i vilken all relation till mänskligt arbete har försvunnit från blickfånget. Marx benämner här denna framträdelseform som en automatisk fetisch, som kapitalets mest fetischartade form. Mau betecknar i boken ofta kapitalet just som självförmerande värde, men menar att vi inte ska förstå kapitalet som subjekt. Han tycks vilja undvika att benämna detta förvridna fenomen subjekt av två anledningar: å ena sidan använder Mau subjekt-kategorin i en tämligen snäv och vardaglig bemärkelse; å andra sidan tycks han föredra en förståelse av kapitalförhållandet som en althusseriansk process utan subjekt. Han vill så att säga äta kakan, men plocka bort russinen.

Värdets samhälleliga form utgör varans översinnliga aspekt, och denna aspekt autonomiseras och förmår genom det att behärska individerna i det borgerliga samhället. Det är något av kärnpunkten i Maus bidrag att visa hur värde och kapital underordnar sig bruksvärdet och i synnerhet det levande arbetet, i slutändan hur värdeabstraktionen behärskar individerna. Marx själv inleder resonemanget om det sig själv förmerande värdet som subjekt med att påtala det som värdets ockulta förmåga, vilket gör gällande att det inte ska tolkas bokstavligt utan snarare ironiskt och kritiskt. Till exempel är värdets relation till det mänskliga arbetet helt frånvarande i denna skrivning. Men det är så det framstår – för samhällsekonomins agenter. När så Marx i samma anda skriver att värdet är varans spöklika föremålslighet – har det då med Maus första eller andra förvändning att göra: saken, eller sakens ideologiska uttryck? Språkdräkt är inte alltid och inte enbart förklädnad. Kapitalet är inte ett ting, inte heller ett rent hjärnspöke. Marx visar hur varufetischen blir uppenbar i penningfetischen, som i sin tur utvecklas till kapitalfetischen; vara, penning och kapital är just samhälleliga formbestämningar som i tänkandet tillskrivs och i praktiken fungerar som fenomen att underordna sig. Den politiska ekonomins kategorier uttrycker det borgerliga samhällets sociala relationer, som objektiva tankeformer, och är därför samhälleligt giltiga för detta historiskt specifika produktionssätt. De gör, om man så vill, rättvisa åt ett orättvist samhälle. Saken är således nödvändigtvis uttryckt och manifesterad i språklig form som kategorier och begrepp. Problemet är så att säga ontologiskt – i historiskt bestämd och finit bemärkelse – snarare än epistemologiskt. För Mau, däremot, tycks inte sakens lingvistiska uttrycksform vara en del av verkligheten. Snarare ett tillfälligt tillägg.

Det som lurar hos Mau är ett ofullständigt brott med en traditionell marxism, med dess betoning på produktivkrafterna som fundament och naturbasis, att allmänna ekonomiska lagar (produktion) manifesteras i historiskt skiftande och olika samhälleliga former, att mänsklig produktion är ett naturgivet fenomen. Det som är historiskt skiftande, och således kan påverkas av mänskliga beslut, är i stället fördelningen av produktionens resultat. Det är inte så att Mau uttryckligen knyter an till en definierad historisk tolkningstradition. Snarare indirekt, genom att han ger uttryck för en sida av en sekellång tudelning av Marx-receptionen i en traditionell, positiv tolkning och en dialektisk, kritisk tolkning. Den tudelning av tänkande och verklighet som Mau gör gällande här är helt traditionell – och med det problematisk. Det gäller också att ha tungan rätt i mun när man närmar sig Marx begrepp – han definierade inte så mycket som han utvecklade begrepp, och det gäller att inte ta varje skärskådad aspekt för det fullt utvecklade begreppet. Därtill riskerar man att missa den ironi som Marx kryddade sin kritiska teori med.

Hos Marx är dessa moment aspekter av människans sociala relationer; produktivkrafter och produktionsförhållanden är två sidor av den samhälleliga individens utveckling. Det är ett utmärkande drag för en traditionell marxism att föra tillbaka sociala former och manifestationer på en naturbasis. Men människans sociala relationer är inte överlagringar över naturvarelsen människa. Människan är ett förnuftigt djur, och förnuftet är socialt konstituerat. Att hon tillverkar redskap för att ändamålsenligt tillägna sig och forma naturen som livsmedel är en del av denna socialitet, vilket redan ändamålsenligheten vittnar om. Genom att forma den yttre naturen omvandlar hon samtidigt sin inre natur. Arbete och produktion som avklätts varje samhällelig form är ett spöke, en analytisk abstraktion och en förnuftets distinktion. Om människan är summan av sina sociala relationer, vilket Mau poängterar i en diskussion om Marx så kallade Feuerbach-teser (92), så finns det inte en människa som sådan som ikläder sig olika samhälleliga och historiskt skiftande former. Människan är ett socialt djur och socialiteten tar sig olika gestalt genom historien. Med begreppet social ontologi riskerar detta att förbises. Bonefeld, och indirekt även T.W. Adorno, som Mau väl lättvindigt avfärdar, hade haft mycket av relevans att erbjuda i de här frågorna.

Mau är självfallet något på spåret. Hans försök till bestämning hade emellertid haft mer att hämta hos Hegel och de mer tydligt hegelska delarna av Marx teori. För den senare är individen alltid en samhällelig individ och människan ett sällskapligt djur, ett zoon politikon. Det är också Maus uppfattning och en viktig del av hans studie. Att ta sin utgångspunkt i emergenta egenskaper, som alltså kan beteckna både ting och sociala relationer, är vansklig och riskerar att hamna i samma fetischism som Mau egentligen kritiserar. Problemet bör i stället hanteras som ett rakt igenom samhälleligt och därmed mänskligt problem, med begrepp som fångar detta. Mau låter bestämningen av människan som förnuftigt djur stå tillbaka för hennes förmåga att förlänga sina lemmar genom att tillverka ändamålsenliga verktyg. En förståelse av förnuftets socialitet och därmed dess historiska utveckling uttrycks under argumentationens gång, men är dessvärre inte något som Mau håller fast vid eller utvecklar fullt ut. Att, och sättet på vilket, människan producerar redskap från naturen för att tillägna sig samma natur för sin reproduktion pekar mot människan som förnuftigt djur, som självmedveten primat, vilket i sin tur pekar i en mer hegelsk riktning. Mau väljer en omväg genom att inte vända sig till Hegels så kallade erkännande-dialektik, enligt vilken självmedvetandens ömsesidiga erkännanden konstituerar själva socialiteten: jaget som är vi, viet som är jag, där ingen av polerna äger företräde, där jagens vi konstituerar ett tredje, övergripande vi – anden. Detta kan ses just som subjekt i spekulativ snarare än en vardaglig bemärkelse. Med emergenta egenskaper och en process utan subjekt följer Mau en måhända traditionell väg, och riskerar genom det att missa det eminent kritiska i Marx teori.

Besk medicin för populister och konspiratoriker

De invändningar som Mau lockar fram är icke desto mindre en tillgång snarare än en belastning för hans tes om den kapitalistiska ekonomins stumma tvång. Stum tvang är en imponerande bok, inspirerande i sin bredd och odogmatiska hållning i och i relation till det marxska fältets passionerade samtal. Det är imponerande hur välorienterad Mau är i de relevanta fälten i Marx-forskningen historiskt och idag. Den omfångsrika argumentationen i boken och de stegvis mer konkreta undersökningarna i framför allt den tredje delen av boken till trots, det är när Mau positionerar sig och sin studie i den ändlösa diskussionen om och receptionen av Marx ekonomikritik som det finns mest att hämta för att förstå kapitalets abstrakta makt som stumt tvång. Det är inte så att Mau i varje fråga kommer med något unikt. Snarare är det bredden av frågor och den mångfacetterade forskning kring Marx teori sedan fem decennier som han diskuterar som gör att boken utgör en ypperlig ingång till Marx ekonomikritik och till en kritisk samhällsvetenskaplig teori. Det vore därför utmärkt om boken kom ut även på svenska i närtid.

Begreppet stumt tvång är välkommet korrektiv till en vulgärmarxistisk, vänsterpopulistisk och arbetarkonservativ karakterisering av kapitalismens herravälde som kapitalisternas maktutövande, som ett slags dockteater där en generalkartell håller i trådarna och får oss borgerliga individer att röra oss till rytmen av ekonomins konjunktursvängningar. Kapitalisten som korpulent man i frack och cylinderhatt är en sekelgammal trop; bakom gördeln döljer sig en lika gammal antisemitisk trop av en judisk konspiration som styr världen. Emot sådana naiva eller avsett illvilliga narrativ är Maus bok om den kapitalistiska ekonomins stumma tvång ett både beskt och bittert motgift.

I Grundrisse skriver Marx att individerna i det borgerliga samhället behärskas av abstraktioner, ett citat som Mau – trots ymnigt citerande – något förvånande inte anför. Han utvecklar i boken nämligen en rik teori om just detta fenomen. Hur bekämpar man abstraktioner? Vi kan inte omedelbart ställa marknaden till svars, vi kan inte gå till storms mot pengarna eller varuformen. Våra krav och behov uttrycker vi och kämpar vi för i allra högsta grad konkret och verkligt – det handlar om subsistensen i fysisk och intellektuell, det vill säga i social bemärkelse. Vi kan med de kategorier som Mau utvecklar i sin bok på ett något mer genomgripande sätt begripa kapitalismens funktionssätt. Det är hans insats, att bidra till en kritisk teori om kapitalismens konstitution som ekonomisk makt och de rörelser som pekar utöver dess horisont.

Henrik Jung arbetar som lokförare i Göteborg. Ingick åren 2002–2022 i det svenska teoriprojektet Riff-Raff. Har en master i idé- och lärdomshistoria från Göteborgs Universitet.