Upplysningens dialektik

Från Krigsmaskinen
Version från den 7 mars 2019 kl. 21.09 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'Mellan 1942 och 1944 skriver Max Horkheimer och Theodor W. Adorno tillsammans vad som skulle bli Frankfurtskolans mest berömda och samtidigt märkligaste verk, ''Uppl...')

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Mellan 1942 och 1944 skriver Max Horkheimer och Theodor W. Adorno tillsammans vad som skulle bli Frankfurtskolans mest berömda och samtidigt märkligaste verk, Upplysningens dialektik. Horkheimer och Adorno ställer sig frågan ”varför mänskligheten i stället för att nå fram till ett tillstånd av sann mänsklighet sjunkit tillbaka i en ny form av barbari”. De söker svaret i motsättningar i upplysningen, själva den rörelse som skulle föra till ett tillstånd av sann mänsklighet. Men de omdefinierar detta begrepp från att enbart omfatta en idéhistorisk period till att över huvud taget gälla mänsklighetens försök att förstå och behärska världen. Därför heter det att redan myten är upplysning.

Myt och upplysning

Upplysningens dialektik betyder att upplysningen slagit om i vad vi annars förstår som dess motsats och blivit till just en myt. Mytens värld är bunden till naturens kretslopp, till ’den eviga återkomsten’ (Nietzsche). Därför är upplysningens omslag i myt en ny ”naturfångenskap”. ’Evig återkomst’ och ’ny naturfångenskap’ signalerar en ny influens i den kritiska teorin från Adornos och Benjamins gemensamma diskussioner på 1930-talet. Här sammansmälter kritik av positivismen, Freuds psykoanalys och Marx’ kritik av kapitalismen. Horkheimer och Adorno ser naturkretsloppets upprepning i den matematiska formalismens makt över tänkandet, i neurotikerns tvång att ständigt upprepa samma handling och i den kapitalistiska ekonomins tvång att ständigt upprepa varubytets cirkulationsprocess. Liksom i varubytet gör upplysningen allting lika, utraderar alla särskilda kvaliteter och vänder sig slutligen också mot sig själv, så att den förbjuder varje tanke som inte helt enkelt avbildar det som är. Här är vi alltså åter i kritiken av föreställningen om identitet mellan tänkande och verklighet, som Horkheimer en gång vände sig mot hos Lukács, men föremålet för kritiken är nu positivismens krav på begreppslig entydighet.

Samtidigt betyder upplysningens dialektik också att den enda vägen ut ligger i upplysningen själv. Horkheimer och Adorno vill inte blandas samman med konservativ kulturkritik eller existensfilosofi. De delar upplysningens strävan efter ett fritt tänkande och ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”, som det heter med Kants berömda ord.

Dess [upplysningens] osanning ligger inte i det som dess romantiska fiender alltid har anklagat den för: analytisk metod, sönderplockande i beståndsdelar, upplösning genom reflexion, utan i att processen för den är i förväg avgjord.

I den sista betydelsen är upplysningen ”så totalitär som något system kan vara”, men det är inte det samma som att avfärda analys och reflexion, snarare att kräva mer av det.

Upplysningens självreflexion

Utifrån en filosofisk läsning är Upplysningens dialektik en förnuftskritik, men väl att märka en kritik av förnuftet med dess egna medel, en upplysningens självreflexion. Människans utveckling till en förnuftsvarelse innebär att hon alltmer behärskar den yttre naturen i form av produktivkrafternas utveckling. Samtidigt behärskar hon i ökande grad också sin inre natur, såsom det har beskrivits av Freud, genom att försaka tillfredsställelsen av sina omedelbara drifter och utveckla ett överjag. Kritiken riktar sig mot detta behärskande förnuft eller förnuftets reducering till instrumentellt förnuft, som det heter i Horkheimers Eclipse of Reason. Samtidigt är Upplysningens dialektik ett försvarstal för ett mer omfattande, reflekterande förnuft så som det föresvävat den klassiska tyska filosofin från Kant till Hegel, den period i filosofin som för den kritiska teorin trots allt utgör tänkandets höjdpunkt. Ur en samhällsteoretisk synvinkel kan boken läsas som en vidareutveckling av både analysen av den västerländska rationaliseringsprocessen, så som den framställts av Max Weber, och av Marx’ varuanalys, som en process med konsekvenser för samhället och kulturen i sin helhet.[*]

Så som den föreligger har Upplysningens dialektik en egendomligt fragmentarisk och oavslutatd form, som mest träffande beskrivs av undertiteln Filosofiska fragment, den titel som Horkheimer och Adorno först gav boken. (Boken spreds först i en mimeograferad utgåva med denna titel.) Efter en inledande begreppsbestämning på ett femtiotal sidor följer två längre exkurser. Den första, ”Odysseus eller Myt och upplysning”, är en läsning av Homeros’ epos om den hemvändande Odysseus som berättelsen om den borgerliga individens födelse i kampen mot mytens värld. För att överlista de faror som lurar på hans väg, uppövar Odysseus den förmåga till list och självkontroll som krävs av den moderna människan i det borgerliga samhället. När han låter binda sig vid masten för att inte lockas av sirenernas sång, föregriper han senare tiders konsertpubliks disciplinerad njutning. Proletärerna, roddarna, som han stoppar vax i öronen på för att de inte skall frestas, får däremot inte njuta, utan arbeta. Den andra exkursen, ”Juliette eller Upplysning och moral”, handlar om hur kravet på konsekvens och system urholkar alla de moraliska värden som upplysningen förespråkar. Därefter följer ett kapitel om ”Kulturindustri. Upplysning som massbedrägeri”, där den moderna populärkulturen kritiseras för att den inordnar kulturen i varans kretslopp. Det sista kapitlet (förutom ett avslutande ”Anteckningar och utkast”), ”Antisemitismens element. Upplysningens gränser”, presenterar teorin bakom det projekt om fördomar som skulle bli IfS’ sista stora forskningsprojekt i exilen.


  • Hos Marx är analysen av varan som en enhet av bruksvärde och värde grunden för analysen av kapitalet, där produktionen för behov (bruksvärde) underordnas kapitalackumulationen (ständigt utökad produktion av värde). I den kritiska teorin (och i många andra marxtolkningar) uttrycks detta ofta som att varan reduceras till rent värde eller bytesvärde, men detta är en förenkling. Att bruksvärdet underordnas är inte samma sak som att det försvinner, varan vore definitionsmässigt då inte längre någon vara.