Vad är ideologikritik?

Från Krigsmaskinen
Version från den 10 april 2016 kl. 12.57 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'rightRahel Jaeggis "Vad är ideologikritik?" finns översatt och publicerad i ''Fronesis'' nr 52-53. '''I. Vad är ideologikritik?''' * Kriti...')

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Ideologikritik.png
Rahel Jaeggis "Vad är ideologikritik?" finns översatt och publicerad i Fronesis nr 52-53.


I. Vad är ideologikritik?

  • Kritikens fyra aspekter: (1) maktkritik (avslöjande av “självklarhetsmekanismer” och “en dechiffrering av dessa mekanismer som maktmekanismer", (2) utgår från inre självmotsägelser (utan extern måttstock), (3) bygger på "misstankens hermeneutik”, och (4) att analysen är “en del av den kritiska processen själv.”

II. Ideologikritikens paradoxer

  • Två paradoxer: (1) “det sanna och det osanna är alltid sammantvinnade med varandra” (Adorno) och (2) anspråket om ickemoraliserande och ickenormativt men likväl normativt betydelsefullt (Leist).
  • Bakom paradoxerna döljer sig emellertid ideologikritikens “poäng och produktivitet.”
  • “Det materiella förverkligandet”: normativa ideal är inte bara idéer, de förverkligas men förverkligandet är förvrängt. “Här handlar det alltså inte bara om att prata frihet och jämlikhet … medan idealen aldrig realiseras, utan om att sättet på vilket de (måste) realiseras under de kapitalistiska produktionsvillkoren producerar en ny, om än dold, form av ofrihet och utnyttjande.”
  • Ideologier är samtidigt sanna och falska därför att de i förhållande till “realiteten” är både adekvata och inadekvata, “eftersom de har sin grund i verklighetens beskaffenhet”, och eftersom deras förknippade normer “har en ickerealiserad sanningshalt.”
  • Ideologikritiken måste ta sig an både ideologi och “den praxis som upprätthålls med hjälp av denna ideologi eller konstitueras av den.”
  • Ideologikritiken blir “enzymet i en praktisk transformationsprocess”.
  • Ideologikritiken analyserar först bara hur det rådande är beskaffat, den “samlar indicier”. Den etablerar så ett samband mellan idealen och det faktiska tillståndet. Den dechiffrerar mekanismernas funktion, ursprung och resultat.
  • “Ideologikritiken gör anspråk på att samtidigt ge en annan förståelse och en annan värdering av sociala förhållanden.”
  • “Ideologikritik skulle då kännetecknas av något som man tentativt kan kalla ‘andra ordningens normativitet’, en normativitet som ligger i att den konstruerade och perspektivistiska karaktären hos vissa omständigheter görs explicit.”
  • “[D]et öppnar för nya handlingsalternativ och därmed skapar förutsättningar för att över huvud taget kunna ställa 'praktiska frågor’.”
  • Detta kan dock leda till en “totalisering av misstänksamheten” som undergräver varje social praxis istället för specifika. Lösningen ligger i enheten mellan analys och kritik: “Kritiken utvecklas ur processen som sätts igång av analysen (i den meningen att analys är mer än bara förutsättningen för kritik). En sådan kritik är på en och samma gång bestämd och negativ: till skillnad från den ovan kritiserade 'förvätsknings-positionen’ kritiserar den bestämda sociala praktiker på grund av deras brister, men följer då den bestämda negationens mönster (eller ett dialektiskt utvecklingsskeende), alltså den princip som är avgörande för Hegels variant av immanent kritik: det riktiga utvecklar sig ur ett 'upphävande’ som övervinner det falska.”

III. Ideologikritik som immanent kritik

  • Den immanenta kritiken är “negativistisk” och utvecklas ur verklighetens egna motsägelsefulla “rörelsemönster” (Marx).
  • Denna form av immanent kritik har fem kännetecken: (1) den utgår från normer inneboende i en föreliggande (social) situation, mer specifikt de konstitutiva normerna; (2) den ser normer inte så som intern kritik (att normerna skulle vara upplösta eller svaga) utan som inverterade just eftersom de är verksamma; (3) den orienterar sig mot de inre motsägelserna, alltså att anspråk och normer står i konflikt med varandra och inte kan förverkligas utan dessa motsägelser; (4) den är transformativ då den inte eftersträvar upprättning av ordningen; och (5) transformationen omfattar både “den bristfälliga verkligheten och normerna själva.” “Kritikens måttstock har förändrats under processen.”
  • Transformationsprocessen har tre viktiga aspekter: (a) motsägelserna är inte logiska utan praktiska, alltså inte otänkbara utan att de leder till kriser; (b) processen är konstruktiv, där det “nya” är ett resultat av “upphävning” (i Hegelsk mening), det “sker i moduset bestämd negation”; (c) processen är en förändrings- och erfarenhetsprocess till det bättre, det vill säga den måste ses och upplevas som en problemlösningsprocess där lösningen är på samma gång “systematiskt nödvändig (det vill säga redan föreliggande i situationen) och produktiv (alltså tillhandahåller medlet för sin egen lösning).”
  • Problem: hur kan en sådan transformationsprocess sägas vara “bättre” om man inte vill göra anspråk på ett slutgiltigt telos? “Problemet med ideologikritikens normativa referenspunkter tycks alltså bara förskjutas.” Vad är egentligen en “lösning”?
  • Försök till svar:
    • För det första: det som inte fungerar brister både i funktionell och normativ betydelse eftersom de är sammanflätade.
    • För det andra: det som är bättre är det därför att det förmår lösa problem/kriser som uppstår och samtidigt “berätta en upplysande historia som gör lösningen förståelig som en lösning på problemet”.
    • För det tredje: varken analysen eller utvärderingen stödjer sig på något yttre eller oberoende och kommer därför “alltid att samtidigt analysera och generera problem och motsägelser” som blir hänvisade till en “sammanpassning av subjektiva (aktörs-) och objektiva perspektiv” för att (försöka) undgå godtycklighet.
    • För det fjärde: det rör sig inte om en enda motsägelse utan motsägelserna flerdubblas, och därför kan inte ideologikritiken bygga på något “romantiskt-harmoniskt ideal om motsägelsefrihet”, vilket inte betyder ett vidmakthållande av motsägelserna utan att kritiken blir ett rörelsemoment.

IV. Sammanfattning

  • “Därmed står ideologkritiken inte riktigt 'utanför’ det ideologiskt kritiserade sammanhanget; kritikern är inte skild från det kritiserade (eller de som underkastas detta) utan en 'del av det samhälleliga självklarhetsgörande som alltid redan pågår’. Denna process uppfattas dock anspråksfullt som en del av (själv)befrielsen från ett förbländningssammanhang.”