Christopher John Arthur

Christopher J. Arthur är en brittisk marxist som skriver utifrån värdeformsparadigmet. Han undervisade tidigare i filosofi vid universitetet i Sussex. Han har bland annat skrivit böckerna Dialectics of Labour: Marx and his Relation to Hegel (1986, Basil Blackwell) och The New Dialectic and Marx's Capital (2002, Brill).

Den ”samhälleligt nödvändiga exploateringstiden”

Arthur vänder sig mot de traditionella tolkningarna av Kapitalets första avdelningar så som en beskrivning av en ”enkel varuproduktion”. Enligt denna tolkning beskriver Marx där vad som skulle ha föregått kapitalistisk varuproduktion. Arthur påpekar att hela Kapitalet är ägnat åt studiet av den kapitalistiska totaliteten, vilket står klart redan i Kapitalets första mening. Så vad säger då Marx här? Som Arthur skriver nämns det ingenting om lönearbete, kapitalister eller klasskamp. Det är cirkulationen av varor och den ”oerhörda varuanhopningen” som först framträder för oss. Marx måste därför börja med varan och värdet och det abstrakta arbetet innan det mer konkreta och ”dolda” i produktionen kan analyseras. Arthur menar att eftersom dessa första abstraktioner (värde, abstrakt arbete) ännu saknar de mer konkreta bestämmelser som Marx först senare klargör så är de ofullständigt begreppsliggjorda, otillräckligt bestämda. Vi får därför inte nöja oss med Kapitalets första kapitel när vi försöker förstå det abstrakta arbetet.

För kapitalet är arbetet abstrakt eftersom det bara är arbetets förmåga att skapa bruksvärden som är intressant. Kan arbetet exploateras så är det egalt hur arbetet konkret är betingat. Arbetet i sig, själva utförandet av arbetsprocessen, blir dock inte ”abstrakt” utan har så klart konkreta bestämmelser. Men det sker en ”omvändning” hos arbetarna för vilka ”de olika konkreta arbetena blir blott uttryck för deras abstrakta identitet med varandra med avseende på deras värdeskapande potential -- och därmed som abstrakt totalitet.” Arthur skriver lite längre ner:

"Arbetet är omedelbart konkret, men blir samhälleligt abstrakt i den utsträckning det dras in i den kapitalistiska värdeskapande processen. Så som abstrakt är frågan hur arbetet räknas, inte hur det är konkret beskaffat; det handlar om den samhälleliga form som det levande arbetet antar inom den värdeskapande processen; så som formbestämt av kapitalet fungerar det som en specificering av sitt abstrakta väsen, som en abstrakt rörelse i tiden."

I och med den ”omvändning” eller invertering som sker med arbetet, alltså att som Marx uttryckte det att det är arbetarna som används av produktionsmedlen snarare än tvärtom, behövs enligt Arthur ett nytt exploateringsbegrepp. För om det är så att det skett en omkastning av subjekt och objekt och kapitalet är varuproduktionens verkliga subjekt kan man då hävda att det sker någon exploatering så som begreppet vanligtvis förstås? Kapitalet är producenten och kapitalet tillskansar sig sin egen produkt, kapitalet exploaterar inte arbetarna som i själva verket har blivit kapitalet själva på ett sätt. Kapitalet exploaterar inte arbetarna så som en slags extern värdealstrande kraft vars produkt fördelas orättvist. Det abstrakta arbetet blir inte alienerat då varuprodukterna separeras från arbetarna utan är allaredan konstituerat som alienerat arbete. Arthur menar därför, precis som Postone, att problemet inte är så mycket själva ”mer:et” i mervärdet som det fortsatta konstituerandet av värdet. Marx mervärdesteori är därmed inte en teori om exploatering i termer av fördelning. Mervärdet förklarar främst värdets självförökning, den verkliga exploateringen är något annat. De som tolkar blott mervärdet som exploateringen använder sig av ett ahistoriskt exploateringsbegrepp. Om vi istället följer Marx analys av den kapitalistiska totaliteten som historiskt specifik ligger exploateringen snarare i kapitalets totalprocess. Arthur citerar Napoleoni: ”Den kapitalistiska exploateringen är i själva verket den omkastning av subjekt och predikat [...] genom vilket människan, ’subjektet’, blir endast predikat till sitt eget arbete.”

Problemet är så klart det levande arbetets så att säga immanenta antagonism: även om ”produktionens tidigare ’subjekt’ behandlas som formbara objekt” så ”handlar [det] fortfarande om att manipulera deras aktivitet, inte om att frånta dem all subjektivitet.” Kapitalet är beroende av en kraft som potentiellt kan rikta sin aktivitet åt något annat eller helt enkelt bli passivt. På basis av detta hävdar Arthur att det levande arbetet är en slags negationsprocess och att ”kapitalackumulationen realiseras endast genom att negera det som motstår den värdeskapande processen, arbete som ’icke-värde’. Detta nya begrepp om den värdeskapande processen medger en omformulering av arbetsvärdeteorin som en negativitetens dialektik.” Det är viktigt, menar Arthur, att förstå denna negativa dialektik eftersom man annars kommer att betrakta arbete och värde i ett ”alltigenom positivt ljus”.

Arthurs uppfattning av det levande arbetet som icke-värde som måste ”negeras” leder honom till det nya exploateringsbegreppet ”den samhälleligt nödvändiga exploateringstiden”, med vilken exploateringen består i vilken mån det levande arbetet dras in i arbetsprocessen, alltså blir abstrakt arbete, eller med andra ord: ”det dialektiska överskridandet (upphävandet) av det levande arbetet, som både negeras och bevaras (’dött arbete’) som dess ’substans’”. Arthur medger att det går att tala om två olika exploateringsbegrepp. Den ena, rörande fördelningen, är förvisso också verklig men det är den andra som etablerar kapitalismens sociala form. Vidare ska det också påpekas igen att det är denna sociala form som sätter det levande arbetet som icke-värde.