Kort historik över Michel Foucaults politiska aktivism

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Till en början marxist, och med tiden niezscheanist, bröt Michel Foucault flera gånger med den intellektuella vänstern, som var mycket radikal och maoistisk under den tiden. Under praktiskt taget hela sitt liv var han aktivist, och verkade för rättssäkerhet, emot invandrarfientlighet och visade intresse för folkliga revolutioner under sin samtid. Hans kontakter med den intellektuella vänstern återknöts dock gång på gång i sakfrågor där de kunde mötas. De sista åren av hans liv genomsyrades av misströstan på den socialistiska praktiska politiken, och han kom mer och mer att uppfatta en spänning mellan de intellektuella och makthavare.

Under ungdomen var Michel Foucault tydligt marxistisk i sin ideologi, detta liksom de flesta intellektuella i Frankrike. Han blev medlem i Kommunistpartiet 1950. Senare har han sagt att han vid det laget närmast var nietzscheansk kommunist, vilket hans vän Didier Eribon tillbakavisar som en efterhandskonstruktion. Nietzsche kom in i Foucaults liv först omkring 1953. När Foucault gått med i partiet blev han omedelbart mittpunkten i en grupp normalitkommunister, kallade folklorister av andra marxister. Han lämnade dock partiet. Varför är omtvistat. Louis Althusser menar att det berodde på hans homosexualitet, medan Foucault själv har sagt att det skedde i anslutning till läkarkomplotten mot Stalin 1952 ”med anledning av en ihållande känsla av olust”. 1953 var han dock fortfarande medlem. Sin marxistiska hållning höll han kvar längre än så, fastän den omarbetades och omtolkades under lång tid, och först under början av 1960-talet hade han lämnat marxismen bakom sig. Under hela sitt liv skulle han likafullt ställa sig på vänsterns sida, som aktivist emot förtryck och i sin antiborgerliga och revolutionära åskådning. Under sin samtid kom han att ibland kallas reaktionär, vilket berodde på hans strukturalistiska drag; strukturalism ansågs vara högerinriktad trots att maoister som Althusser företrädde riktningen. Foucault ville dock inte kalla sig strukturalist, vilken han gjorde klart vid ett par tillfällen. Andra vänsteraktivister ansåg att han saknade engagemang, vilket var detsamma som att han inte ställde upp på deras ideologi. Från en tankevärld som kan tyckas marxistisk höll han kvar själva perspektivet i sin forskning: makten och hur den följs av motstånd.

Eftersom Foucault hade tjänst i Tunisien 1968, påverkades han inte vid en första anblick av majrevolten. Under de sista dagarna i maj återvände han till Paris och deltog i ett möte; i Tunis hade studentrevolterna börjat redan 1966 vilka i juni 1967 och framåt urartade till antisemitiska upplopp, som väckte Foucaults avsky. Några av hans studenter fängslades och utsattes då för tortyr, vilket dock ledde till att han agerade kraftfullt och förgäves försökte förmå Frankrike att verka för dem. Senare har Foucault sagt att han hotades av civila poliser i Tunisien under denna tid. När tunisiske inrikesministern efter ett möte inte lyssnade till hans krav att hans studenter skulle släppas, lämnade han landet.

1969 samlade han och Sartre en grupp aktivister, varvid han förenade sig med vänsterrörelsen, och fördömde franska regeringens agerande mot studenterna. När han började sitt arbete om fängelsernas historia, bildade han en förening, GIP (Groupe d'Information sur les Prisons), som organiserade aktioner, som till exempel samlingar framför fängelser med meddelanden till fångarna med högtalare och bengaliska eldar. GIP blev en stor framgång, och liknande föreningar bildades, oftast av maoister. 1971 arrangerade Sartre, Gilles Deleuze och Foucault en aktion mot rasism, till följd av att en algerier mördats, och de uppkallade sin förening, Djellali-kommittén, efter honom. Detta blev upptakten till ett långt engagemang i invandrares rättigheter; denna kommitté ställdes emellertid snart inför problem då falanger ville verka för palestiniernas rättigheter och Foucault å sin sida var proisraelisk.

När bland andra Sartre vill skapa en folkdomstol i Frankrike, var dock Foucault avvisande, vilket gav maoister anledning att påstå att han var borgerlig, vilket Sartre bestred 1973: Foucaults antiborgerlighet låg på ett grundläggande epistemologiskt plan där han var konstruktivist, men samtidigt hade han pacifistiska drag. Sartre och Foucault hade då samarbetat i den radikala arbetartidningen APL, som Foucault deltog i aktivt till 1975 då han bröt med den maoistiska vänsterrörelsen.

1977 uppmärksammade Foucault utvisningen av Baader-Meinhof-ligans advokat Klaus Croissant, men till skillnad från Deleuze gjorde han det på en rättsvetenskaplig grund. Han reste till Tyskland vid verkställandet för att bilda en barrikad mot polisen och fick då ett revben knäckt. I december åkte han igen till Tyskland och blev angiven till polisen varför han fördes till polishuset för undersökning. Om detta skrev Foucault i Der Spiegel att intellektuella ansågs samhällsfarliga, och han demonstrerade till förmån för en tysk advokat i Hannover. Eribon bedömer hela engagemanget som politiskt och inte filosofiskt. Tillsammans med Yves Montand demonstrerade han i Madrid 1975 mot rättssystemet i Francoregimen. I samband med detta sa han för första gången att han aldrig mera vill höra talas om Marx. Han fortsätte dock att upplåta sin lägenhet åt maoister.

1977 fick han i uppdrag åt den italienska tidningen Corriere della sera att åka till Iran och bevaka händelseutvecklingen där, eftersom han kritiserat de franska myndigheterna för flathet angående landets brott mot de mänskliga rättigheterna. Han antog erbjudandet, och reste även dit en andra gång, efter Ayatollah Khomeini tagit makten. Han bidrog därmed till opinionsbildningen i frågan. Han har påståtts tala till förmån för revolutionen, vilket han efter 1979 blivit kritiserad för. Efter detta undvek han politiska uppdrag.

Hans föreläsningar 1977-78 och 1978-79 vid Collège de France, Sécurité, territoire, population och Naissance de la biopolitique (Sv. övers. Biopolitikens födelse, Fronesis nr. 22-23), publicerades 2004. I dessa framträder delvis nya politiska tankegångar och för första gången kommer han in på liberalism och ekonomi, samt statsbegreppets historia. I Foucaults begreppsvärld är staten ett fundamentlöst instrument att regera över individer. Eftersom liberalismen står för frihet, har den utvecklat en diskurs om staten som ett ekonomiskt instrument, trots att de inledningsvis talade om lagen som statens grund. I samband med detta uppfinner liberalismen samhället, vilket är vad den liberala staten regerar över, då den inte kan regera över individen som anses fri. I och med detta förändras det regerandes objekt, från ett territorium till en befolkning, menar Foucault; därmed skapas biopolitiken.

Med anledning av hans och Sartres engagemang för båtflyktingar 1979 läste han upp en deklaration vid en presskonferens i Genève: ”Det finns ett internationellt medborgarskap som medför rättigheter, förpliktelser och som förbinder till uppror mot allt missbruk av makt, vem som än utövar den och vem som än är dess offer. När allt kommer omkring är vi alla styrda /---/ Individernas vilja måste få en plats i den verklighet som regeringarna har velat behålla som sitt monopol, ett monopol som man måste ta ifrån dem bit för bit varje dag” (tryckt i Libération 30 juni 1984).

10 maj 1981 tog Parti Socialiste makten i Frankrike, och François Mitterrand blev president. Detta innebar inte att Foucault fick några särskilda uppdrag, som de intellektuella hade förmodat. 15 december 1981 skrev han och Pierre Bourdieu ett upprop mot den franske utrikesministern, som inte vill ha med Solidaritets uppror i Polen ett par dagar innan att göra. I och med detta bröt den intellektuella vänstern med den politiska socialismen. Engagemanget för Polen blev Foucaults sista.

När regeringen sent omsider ändrade inställning i frågan, sa Foucault i en intervju i la Magazine littéraire nr 204: ”Problemet är inte, som somliga påstår, att de intellektuella, när marxisterna kom till makten, slutade vara marxister. Nej, problemet är att era allt för stora betänkligheter har hindrat er från att i tid utnyttja det idéutbyte med de intellektuella som kunde ha gjort er i stånd att regera.”