Foucault om de intellektuella
I allmänhet menar jag att de intellektuella — om denna kategori existerar, eller om den alltjämt bör existera, vilket ingalunda är säkert, kanske inte ens önskvärt — måste ge avkall på sin traditionella profetiska funktion. — Och då tänker jag inte bara på deras pretention att kunna förutsäga vad som kommer att ske, utan på den lagstiftande funktion de så länge trängtat efter att få uppfylla: "Se! här är vad som skall göras; se! här är det riktiga, följ mig. Se! här finns, mitt i den upphetsade förvirring ni alla befinner er i, en fast punkt; den finns här, där jag står." Den grekiske vise, den judiske profeten och den romerske lagstiftaren utgör nästan överallt de modeller som hemsöker dem som i våra dagar lever av att tala eller skriva. — Jag drömmer om en intellektuell, som upplöser självklara sanningar och universalförklaringar, om en intellektuell som mitt i de ögonblickliga situationernas tröghet och tvång spårar upp och visar på de svaga punkterna, öppningarna eller kraftfälten, om en intellektuell som oavbrutet flyttar sig och inte alltför bestämt är klar över var han kommer att befinna sig eller vad han kommer att tänka en bit in i framtiden, eftersom han är alltför upptagen av nutiden; jag tänker på en intellektuell som, överallt där han befinner sig på genomresa, bidrar till att ställa och söka få svar på frågan om revolutionen verkligen är värd besväret (och vilken revolution och vilket besvär), eftersom det måste vara en förutsättning att endast de som accepterar att riskera sina liv för att genomföra den kan svara på den frågan. — Vad sedan alla klassificerings- och programfrågor anbelangar (frågor av typen: "Är du marxist?", "Vad skulle du göra om du hade makten?", "Vilka är dina allierade, och vilka håller du med?") — så är det frågor som i högsta grad är sekundära i förhållande till den fråga jag just har pekat på: ty den är själva vår tids fråga.
(Ur Le Nouvel Observateur no 644. Citerat i Res Publica 3/85.)
Under lång tid har den så kallade 'vänsterintellektuelle' tagit till orda. Han såg sig tillerkänd rätten att tala som herre över sanning och rättvisa. Man lyssnade på honom som representant för det universella, eller också utgav han sig som sådan för att skaffa sig gehör. Att vara intellektuell betydde lite grann att vara allas samvete. Jag tror att man härvidlag återigen stöter på en idé från marxismen, från en marxism som blivit andefattig: Precis som proletariatet är det universellas bärare i historien (visserligen omedelbarare, mer oreflekterad, bara föga medveten om sig själv som bärare), vill den intellektuelle genom sitt moraliska, teoretiska och politiska val av ståndpunkt vara bärare av denna universalitet, men på ett mer medvetet och genomtänkt sätt. Den intellektuelle skulle så vara den ljusa, individuella gestalten av universalitet, proletariatet dess oklara, kollektiva form.
Sedan några år begär man inte längre att den intellektuelle skall spela den rollen. Det har uppstått ett nytt slags 'förbindelse mellan teori och praxis'. De intellektuella har vant sig av med att arbeta i det 'universella', i det 'exemplariska', i det 'riktiga och sanna för alla', istället arbetar de i avgränsade områden, vid bestämda punkter, där de står antingen på grund av sina arbets- eller levnadsbetingelser (bostad, hospital, vårdhem, laboratorium, universitet, familjerelationer eller sexuella förhållanden). Med detta har de alldeles säkert vunnit ett konkret omedelbart medvetande om konflikterna. Därvidlag träffar de också på specifika, 'icke-universella' problem, på problem som ofta har skilt sig från proletariatets och folkmassornas problem. I verkligheten har de ändå närmat sig proletariatet och det av två orsaker: för det första för att det har varit fråga om verkliga, materiella konflikter; för det andra för att man, om också i annan form, har träffat på samma motståndare (de multinationella koncernerna, justis- och polisapparat, bostadsspekulation osv) som proletariatet, bönderna eller folkmassorna. Dessa har jag då, i motsats till de 'universella' intellektuella, kallat för de 'specifika' intellektuella.
Denna nya gestalt har också politiskt en annan betydelse: Den har gjort det möjligt att besläktade kategorier, som dittills varit åtskilda, visserligen inte direkt smälte samman men åtminstone berörde varandra. Den intellektuelle par excellence hade fram tills dess varit författaren: som universalmedvetande, som fritt subjekt ställde författaren sig i motsatsställning till dem som inte var annat än kompetensbärare i statens eller kapitalets tjänst (ingenjörer, ämbetsmän, lärare). Men alltsedan politiseringen börjat utgå från den enskildes specifika verksamhet försvinner skiljemuren skriften som helighetstecken för den intellektuelle; efter detta kan det uppstå förbindelselinjer som korsar varann från ett vetande till ett annat, från en politiseringspunkt till en annan; så kan ämbetsmän och psykiatiker, läkare och socialarbetare, laboratoriepersonal och sociologer var och en på sin plats och genom ömsesidigt utbyte och understöd från varandra ha del i en omfattande politisering av den intellektuelle. Denna process förklarar varför författaren står i begrepp att avgå och varför lärare och universitet fungerar, inte precis som huvudgestalter väl, men som 'omslagsplats', som framträdande korsningspunkter. Det är säkert också orsaken till att universitetet och lärarverksamhet har blivit till politiskt översensibla områden. Den så kallade universitetskrisen får inte tolkas som kraftförlust utan tvärtom som mångfaldigande och förstärkning av makteffekten hos intellektuella, som nästan alla har strömmat genom universiteten och åter till dem. Hela den teoretiska överstegringen av det skrivna, som vi upplevde under 70-talet, var utan tvivel inget annat än en svanesång: författaren slog kring sig för att rädda sina politiska privilegier, men att det då handlade om 'teori', att det krävdes vetenskapliga försiktighetsåtgärder, som återigen stödde sig på lingvistik, semiologi och psykoanalys, att denna teori uppvisade återkopplingar till Saussure och Chomsky, att allt detta slutligen ledde till rätt medelmåttiga produkter, allt detta bevisar att författarens arbete inte längre står i centrum.
(Ur ett samtal med M Fontana, (1977/78). Citerat i Res Publica 3/85.)
