Visa källa för Ernst Niekisch

[[Bild: Niekisch.jpg|frame|left|Ernst Niekisch]] '''Ernst Niekisch''' (1889-1967) var en tysk skriftställare och [[konservativ revolution|konservativ revolutionär]]. Han ingick i kretsen kring [[Ernst Jünger]] i Berlin på 1920-talet och tillhörde Weimarrepublikens oförsonligaste kritiker. I tidksriften ''Widerstand'' drev Niekisch en ideologisk linje färgad av [[nationalbolsjevism]] och [[demokrati|antidemokratiska]] idéer där Tyskland, genom Versaillesfördraget, framställdes som förslavat under ett skadligt västeuropeiskt inflytande. I stället för att böja sig under Frankrikes och Englands politiska, ekonomiska och ideologiska dominans, borde Tyskland enligt Niekisch blicka österut, mot Sovjetunionen. 


== Tidskriften ''Widerstand'' ==

Både Ernst Jünger och dennes bror [[Friedrich Georg Jünger]] medverkade flitigt i ''Widerstand'', liksom [[Hugo Fischer]], [[Edmund Shultz]] och [[Friedrich Hielscher]]. Tidskriften genomgick en tydlig utveckling under de år den utkom (1926-1934); från nationellt sinnad socialism mot en alltmer kompromisslös hållning där Niekisch försökte etablera en egen idéplattform och intellektuell krets ("Widerstandsbewegung"). Intresset för Sovjet kom under tidskriftens sista år att ersättas av ett globalt perspektiv inspirerat av Ernst Jüngers [[Der Arbeiter|Arbetargestalt]] - "Tredje Imperialfiguren" (en teori som Niekisch även utvecklade i sin bok ''Die dritte imperiale Figur'', publicerad 1935). ''Widerstand'' förbjöds av nazisterna 1934. 

Grundläggande i Niekisch tänkande är den oförsonliga motsättningen mellan Romanskt och Germanskt, en konflikt som i hans ögon delade Tyskland under Weimarrepubliken. I motsättning till Karl den Stores "romanisering" av de germanska folken sätter Niekisch "den preussiska herraväldesidén", eller "Potsdams idé". I artikeln "Das Gesetz von Potsdam" skriver han:

:''Den preussiska herraväldesidén inbegriper den ordningsregel som området öster om Rhen och dess särskilda människoslag fordrar. Den är en princip för en genomgripande politik i betydelsen att ingen synpunkt vid sidan av den statliga synpunkten har någon egen betydelse. Förverkligandet av Potsdams idé är enligt sakens natur den'' totala staten, ''inom vilken ekonomi, samhälle, kultur intar den plats som staten med hänsyn till sina livsbehov anvisar dem.'' (Citerat ur ''[[Preussiska anarkister]]'') 

Den sant preussiska anden återfinns enligt Niekisch i Sovjet, som förverkligar det germanska på ett bättre sätt än Tyskland självt, som blivit romaniserat och underkuvat av Väst, "mer franskt än Frankrike". Motståndet mot detta förtryck, och därmed återerövrandet av Tysklands egen lag, öppnar upp möjligheterna till förverkligandet av ett preussiskt världsrike.

== Förhållande till Nazismen ==

[[Bild:Niekisch2.jpg|frame|left]] Ernst Niekisch var mycket kritisk till Hitler och Nationalsocialismen. I sin stridsskrift ''Hitler - ein deutsches Verhängnis'' (1932) skriver han att den som tar ställning mot en bolsjevistisk ordning ofrånkomligen försvarar "Versailles-ordningen" - Hitler framställs därmed som kapitalismens och liberalismens allierade. Nationalsocialismens legalitetsanspråk inom det borgerligt-demokratiska ramverket kväver den tyska nationalismens sant revolutionära anda:

:''Det existerar ingen legal revolution och ingen revolutionär legalitet; där legaliteten börjar upphör revolutionen.'' (Citerat ur   ''[[Preussiska anarkister]]'')

Det är främst i nazismens estetisering, dess försmak för pöbelaktiga spektakel och vulgära maktdemonstrationer som Niekisch ser ett förräderi mot den preussiska idén. Hitler och hans anhang framställs som "borgerlighetens sista hopp i Tyskland", till och med som en rörelse med judiskt ursprung. Tredje rikets messianska undertoner hade enligt Niekisch en alltför katolsk karaktär - i motsats till en sant tysk (det vill säga protestantisk) hållning präglad av nykterhet, kyla och distans. 

Föga förvånande hamnade Niekisch i onåd hos Hitlerregimen. Han häktades 1937 och dömdes till livstids fängelse för högförräderi. 1945 befriades han av sovjetiska trupper men var då knäckt av fängelsevistelsen. Efter en kort politisk karriär i Östtyskland bröt han med den realsocialistiska regimen 1953 och levde resten av sitt liv i avskildhet och resignation. 

[[Kategori: Konservativ revolution]]