Visa källa för Makten och de intellektuella

[[Bild:Gip.jpg|right|frame|[[Félix Guattari]] och [[Gilles Deleuze]] i förgrunden och [[Michel Foucault]] och Jean-Paul Sartre i bakgrunden.]]''[Utdrag från en konversation mellan '''[[Michel Foucault]]''' och '''[[Gilles Deleuze]]''', fritt översatt från [http://info.interactivist.net/node/1567 engelska översättningen].]

'''FOUCAULT''': En maoist sade en gång till mig: "Jag förstår varför Sartre är med oss; jag kan förstå hans mål och varför han är involverad i politik; jag kan delvis förstå din position, eftersom du alltid har engagerat dig i  inspärrningsproblematiken. Men Deleuze är en gåta." Jag chockades av detta påstående eftersom din position alltid har varit särskilt tydlig för mig.

'''DELEUZE''': Vi håller möjligen på att förstå relationen mellan teori och praktik på ett nytt sätt. Ibland har praktik ansetts vara en tillämpning av teori, en konsekvens; andra gånger har det varit tvärtom och praktik ansågs inspirera teori, att den var nödvändig för skapandet av framtida teoretiska former. Hur som helst förstods deras relation i termer av en totaliseringsprocess. Vi, å andra sidan, ser frågan i ett annat ljus. Relationerna mellan teori och praktik är långt mer partiella och fragmentariska. Å ena sidan är en teori alltid lokal och relaterad till ett begränsat fält, och det tillämpas i en annan sfär, mer eller mindre avskiljt från den.

Förhållandet som gäller vid tillämpandet av en teori är aldrig en om likhet [med det praktiska]. Dessutom, från den stund då en teori tas in till sin egentliga domän, stöter den på hinder, väggar, blockeringar som kräver reläer av en annan sorts diskurs (det är genom denna andra diskurs som den så småningom övergår till en annan domän). Praktik är en uppsättning reläer från en teoretisk punkt till en annan, och teori ett relä från en praktik till en annan. Ingen teori kan utvecklas utan att till slut stöta på en vägg, och praktik är nödvändigt för att håla denna vägg. Till exempel började ditt arbete med den teoretiska analysen av inspärrningskontexten, särskilt med hänseende till mentalsjukhuset i det kapitalistiska samhället under 1800-talet. Sedan blev du medveten om nödvändigheten av att låta inspärrade personer tala för sig själva, att skapa ett relä (det är möjligt att din funktion redan var som ett relä i förhållande till dem); och den här gruppen finner vi i fängelser — de här personerna är fängslade. Det var på grund av detta du organiserade Groupe d'Information sur les Prisons (G.I.P.), med målet att skapa förutsättningar som gjorde det möjligt för fångar att tala för sig själva. Det skulle vara fullständigt felaktigt att påstå, som maoisten antydde, att du med denna praktik tillämpade dina teorier. Det var inte ett tillämpande; inte heller var det ett projekt för att påbörja reformer eller en undersökning i traditionell mening. Tonvikten var på något helt annat: ett system av reläer inom en större sfär, inom en multiplicitet av delar som är både teoretiska och praktiska. En teoretiserande intellektuell är, för oss, inte längre ett subjekt, ett representerande medvetande. De som handlar och kämpar är inte längre representerade, varken av en grupp eller en sammanslutning som tar sig rätten att stå som ställföreträdande samvete. Vem talar och handlar? Det är alltid en multiplicitet, även inom den person som talar och handlar. Vi är alla "groupuscules" [ung. smågrupper eller [[affinitetsgrupp]]er]. Representation finns inte längre; det finns bara handling — teoretisk handling och praktisk handling som tjänar som reläer och formar nätverk.

'''FOUCAULT''': Det tycks för mig som att den intellektuelles politiska engagemang traditionellt har varit produkten av två olika aspekter av hans aktivitet: hans position som intellektuell i det borgerliga samhället, i det kapitalistiska produktionssättet och inom den ideologi det producerar och påtvingar (hans exploatering, fattigdom, bortstötning, förföljelse, anklagelser om subversiv aktivitet, immoralism, etc.); och hans egentliga diskurs till den utsträckning den visade på en särskild sanning, att den avslöjade politiska förbindelser där man minst anade det. De här två formerna av politisering utesluter inte varandra men då de var av en annan sort, men inte heller sammanföll de. Några klassades som "outcasts" och andra som "socialister." Under perioder då auktoriteterna utövade våldsam repression fördes dessa två positioner samman: efter 1848, efter Kommunen, efter 1940. Den intellektuelle avfärdades och förföljdes just på den tidpunkt då fakta hade blivit obestridliga, när det var förbjudet att säga att kejsaren inte hade några kläder. Den intellektuella talade om sanningen för de som ännu inte kände till den, i deras namn, åt de som var förbjudna att säga sanningen: han var samvete, medvetande och talförmåga. Under de senaste upproren [majupproret 1968] upptäckte den intellektuelle att massorna inte längre behöver honom för att skaffa kunskap: de vet själva, och har inga illusioner; de vet bättre än honom och de är mycket kapabla att uttrycka sig själva. Men det finns ett maktsystem som blockerar, förbjuder och ogiltigförklarar den här diskursen och den här kunskapen, en makt vi inte bara finner i censuren utan som grundligt och subtilt penetrerar ett helt samhälleligt nätverk. De intellektuella är själva agenter för det här maktsystemet — idén om deras ansvar, "medvetande" och diskurs utgör en del av systemet. Den intellektuelles roll är inte längre att placera sig själv "något framför och vid sidan av" för att kunna uttrycka kollektivitetens undertryckta sanning; snarare handlar det om att kämpa mot de former av makt som transformerar honom till ett objekt och ett instrument i sfären av "kunskap", "sanning", "medvetande", och "diskurs."

I den här meningen uttrycker inte teorin, eller översätter eller tjänar för att tillämpa praktik: den är praktik. Men den är lokal och regional, som du sade, och inte totaliserande. Det är en kamp mot makten, och kamp för att avslöja och underminera makten där den är minst synlig och som mest lömsk. Vi kämpar inte för att "väcka [massornas] medvetanden" (massorna har för en tid nu varit medvetna om att medvetande är en form av kunskap; och medvetande som grunden för subjektivitet är ett privilegium för bourgeoisien), att undergräva, att ta makt; det är en aktivitet som utförs jämsides med de som kämpar för makt, och inte deras upplysning från säkert avstånd. En "teori" är denna kamps regionala system.

'''DELEUZE''': Precis. En teori är som en verktygslåda. Den har ingenting med det betecknande [''signifikant''] att göra. Den måste vara användbar. Den måste fungera. Och inte bara för sig själv. Om ingen använder den, inte ens teoretikern själv (som då slutar vara teoretiker), då är teorin värdelös eller så är det inte rätt tillfälle.

Vi reviderar inte en teori, utan skapar nya; vi har inget annat val än att skapa nya. Det är märkligt att det var Proust, en författare många ser som en ren intellektuell, som sade det så klart: behandla min bok som ett par glasögon riktade mot utsidan; om de inte passar dig, leta efter ett annat par; jag lämnar det upp till dig att finna ditt eget verktyg, vilket oundvikligen är att rusta upp för strid.

En teori totaliserar inte; det är ett instrument för multiplicering och det multiplicerar också sig självt. Det ligger i maktens natur att totalisera, och det är din position, en jag helt och fullt delar, att teori till sin natur är motsatt makt. Så fort en teori blir insnärjd i ett särskilt område inser vi att den aldrig kommer ha den minsta praktiska betydelse om den inte kan bryta ut i ett annat område. Det här är anledningen till varför idén om reform är så korkad och hycklande. Antingen utformas reformer av människor som påstår sig vara representanter, de som gör det till sitt jobb att tala i andras ställe, vilket leder till en delning av makten, en distribution av denna nya makt som konsekvent ökar på en dubbel repression; eller så reses de från de berördas krav. Den här senare formen är inte längre en reform utan en revolutionär handling som ifrågasätter hela makten och den hierarki som upprätthåller den. Det här är tydligt i fängelserna: det minst betydelsefulla kravet från fångarna kan punktera Plevens [dåvarande premiärminister] pseudoreform. Om barns protester i förskolan kunde höras skulle det räcka för att spränga hela utbildningssystemet. Det kan inte förnekas att vårt samhällssystem helt saknar tolerans; det förklarar dess extrema skörhet och behov global repression. I min mening var du den första – i dina böcker och i den praktiska sfären – att lära oss något absolut grundläggande: det kränkande i att tala åt andra. Vi förlöjligade representation och sade att det var över, men vi misslyckades med att dra konsekvenserna av denna "teoretiska" omvändelse — att uppskatta det teoretiska faktum att bara de som är direkt berörda kan tala för sig själva på ett praktiskt sätt.

[[Kategori:Deleuze & Guattari]]
[[Kategori:Teori och praktik]]