Visa källa för Martin Heidegger

[[Bild:Heidegger2.jpg|right]]'''Martin Heidegger''' (26 September 1889 – 26 Maj 1976) var en tysk filosof vars tänkande hör till 1900-talets mest betydelsefulla. Heidegger hade inte bara ett betydande inflytande på fenomenologin utan influerande också existentialismen och dekonstruktionen, samt [[Emmanuel Lévinas|Lévinas]] etik och efterföljande teologi. Samtidigt är Heidegger fortfarande kontroversiell pågrund av hans medlemskap och aktiva stödjande av det nationalsocialistiska partiet under upptakten till andra världskriget, och det faktum att han inte offentligt gjorde avbön.

Heidegger menade att västerländsk filosofi, från [[Platon]] och framåt, har missförstått vad det betyder att ”vara”, att något ”är”. Istället har filosofin närmat sig varat i termer av vad ''något'' är, alltså varat som ''varanden'', inte varat som vara. Heidegger inleder sitt magnus opus ''Sein und Zeit'' (''Varat och tiden'') från 1927 såhär:

:''Ty uppenbarligen är ni dock sedan länge förtrogna med vad ni egentligen menar när ni använder uttrycket ’varande’; vi trodde oss för vår del visserligen en gång i tiden förstå detta, men nu har vi råkat i förlägenhet däröver. Har vi idag något svar på frågan efter vad vi egentligen menar med ordet »varande»? Ingalunda. För den skull gäller det alltså att på nytt ställa ''frågan efter varats mening''. Är vi idag ens i förlägenhet över att förstå uttrycket »vara»? Ingalunda. För den skull gäller det således först och främst att väcka förståelse för denna frågas mening.''

I kontrast till filosofins ”vara-glömska” försökte Heidegger formulera en fundamentalontologi. Denna enligt Heidegger mer autentiska analys av varat skulle undersöka fundamenten för varandena. Detta krävde ett nytt sätt att bedriva det filosofiska frågandet, en process som spårar filosofins historia bakåt och destruerar dess ontologiska begrepp (han kallade detta ”destruktion”).

== Varaglömskan, destruktionen och frågandet ==
För Platon vilade det varandes vara i eviga, oföränderliga och perfekta grundformer: idéerna; för Aristoteles i det han kallar ''energeia'': den uppenbarade verkligheten, vilken framställer sig själv som substans. Den platonska föreställningen frambringar hela den västerländska metafysiken ända fram till [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]]. Det aristoteliska begreppet, och dess åtföljande undersökning av de första orsakerna och de dynamiska principerna, ligger till grund för vår vetenskap och teknik.

Varken den ena eller den andra av dessa två arvslotter, varken den idealistisk-metafysiska och/eller teknisk-vetenskapliga, är enligt Heidegger tillfredsställande för tänkandets ursprungliga och egentliga befintlighet och uppgift, vilken består i att tänka igenom, att erfara existensens natur och det varandes varandehet. Från ''Sein und Zeit'' och framåt uppfattade Heidegger att hans viktigaste uppgift bestod i att destruera den metafysiska och vetenskapliga tradition som dominerat den västerländska historien och dess tänkande sedan Platon och Aristoteles. Heidegger pläderade oupphörligt för att dessa två stora strömmar av idealiserande och analyserande inte sprungit fram ur någon verklig upplevelse av varat, utan ur en varaglömska (Seinsvergessenheit), ur ett tagande-för-givet av det centrala existensmysteriet. Mer än så: Heidegger försökte bevisa att det är denna metafysisk-vetenskapliga världsbilds obrutna auktoritet, en världsbild som nära nog kan definieras som västerlandet självt, som i praktiken fört fram och oundvikligen skapat den alienerade, hemlösa, masskonsumerande människa som periodiskt återfaller i högteknologiskt barbari.

Den enda och avgörande filosofiska frågan enligt Heidegger är: ”Varför finns över huvud taget något varande, och inte snarare intet?” Denna fråga är en fråga om allting grund och ursprung. Han frågar inte primärt om tings substans och egenskaper utan om dess ''vara''; varför är det snarare än intet? Hela Heideggers ”övervinnande av metafysiken”, hans kritik av Platon, Aristoteles, Leibniz, Kant, Hegel och Nietzsche, är ett försök att besvara varför västerlandets filosofi undvikit att besvara denna fundamentala fråga.

== Fundamentalontologin ==
I ''Sein und Zeit'' (''Varat och tiden'') påbörjar Heidegger sin fundamentalontologi som dock kom att förbli ofullständig (men den filosofiska frågeställningen skulle han fortsätta i andra texter). Det är ett försök att ”tänka och säga det varande och varat”, med betoning på ''att försöka''. Frågan om tiden är, som titeln antyder, ytterst en och samma som frågan om varat. Med begreppet fundamentalontologi vill Heidegger särskilja den från andra ontologier, ”specialontologier”, som exempelvis vetenskapens och sociologins. Han skiljer först mellan det '''ontiska''' och det '''ontologiska''', det vill säga mellan varanden och själva varat. Den ena finns inte utan den andra men distinktionen är grundläggande. Det första problemet för fundamentalontologin är vem som frågar eftersom vi inte kan föreställa oss någon filosofens renhet och absolut distans från objektet i fråga. Bara människan kan fråga efter varat, kan ”tänka varat” och ge röst åt denna tankeprocess. Hon inte bara kan, menar Heidegger, utan måste eftersom människans existens är omedelbart och ständigt avhängig varafrågan.

=== ''Da-sein'' och världen ===
Det varande som frågar efter varat genom att först fråga efter sitt eget vara är ett '''Da-sein''' (”till-varo” eller ”där-varo”). Till-varons frågande är omedelbart och ständigt språkligt, vilket innebär att fundamentalontologin ständigt också måste brottas med språket och hur det inverkar på vårat tänkande och frågande. Da-sein, till-varo eller mer korrekt ”där-varo” (här används "till-varo" i enlighet med Richard Matz svenska översättning i ''Varat och tiden''), är ”att vara där” och ”där” är '''världen''' i konkret och alldaglig mening. Kärnproblematiken för till-varon är därför ”alldagligheten” och inte någon idealiserad och abstraherad ren begreppsvärld. Heidegger försöker med detta så att säga jorda till-varon i en '''”i-världen-varo”''' (''In-der-Welt-sein'').

:''Det är inte så att människan först och främst ”är” och sedan därutöver till ”världen” har en viss vararelation, som hon alltemellanåt lägger sig till med. Tillvaron är aldrig ”i första hand” ett liksom i-varo-fritt varande som då och då får lust att upprätta en ”relation” till världen. Sådant upprättande av relationer till världen är möjligt enbart'' på grund av ''att tillvaron, i egenskap av i-världen-varo, är sådan som den är. Denna varaförfattning uppstår inte först genom att - förutom sådant varande som har karaktär av tillvaro - även annat varande är för handen och sammanträffar med tillvaron. Detta andra varande kan nämligen ”sammanträffa med” tillvaron endast i den mån det över huvud taget förmår att inom en'' värld ''visa sig utifrån sig självt''. (s 83f.)

Att överhuvud vara är att vara världslig. Det vardagliga är varats omgivande helhet. Att fråga och få kunskap är ”ett sätt för till-varon såsom i-världen-varo att vara”. Det är också en form av med-varo, en '''omsorg''' (''Sorge'') med och i världen. Vi är '''”kastade”''' (''geworfen'') in i världen, kastade in i dess ”där”. Denna ”kastadhet” illustrerar skillnaden mellan det ontiska och (fundamental)ontologiska; exempelvis evolutionsbiologin kan endast förklara (vissa av) världens varanden men inte den verkliga grundläggande frågan. Till-varon kastadhet in i världen innebär en omsorg med och i världen eftersom den inte kan vara på något annat sätt. Heidegger använder begreppet '''fakticitet''' (''Faktizität'') för att benämna denna ”därhet” i världen, och '''faktiskhet''' (''Tatsächlichkeit'') för till-varons ”möte” med världen.

Världen möter vi som ”ting”, som ”någonting”, men, menar Heidegger, inte som vilka ting som helst. Heidegger kallar dem '''”don”''' eller ”tyg” (som i ''verktyg'') (''Zeug''). Donen som är ”där ute” i världen är ”förhanden” ('''”förhandenhet”''', ''Vorhandenheit''). Det som är ”tillhands” (''zuhanden'') avslöjar sig för till-varon, tas upp av och in i till-varon på ett sätt som är konstitutivt för den ”därhet” i vilken vår existens har kastats in i.

=== ''das Man'', ångesten och Förfallet ===
Vi blir kastade in i världen, bland de många andra och bland de många tingen, och föranleds därför enligt Heidegger att vara inte oss själva. Vår till-varo blir en alldaglig med-varo med andra. Jaget alieneras från sig självt och blir till '''mannet''' (''das Man''). Varat, vad vi är, ersätts med ett ”manhet” inom det kollektiva, allmänna mannet. ”Man” är ingen specifik utan alltid man i allmänhet.

:''»De andra» -- alltså de man kallar så för att skymma bort att man själv väsensenligt hör till dem -- är de som inom den alldagliga med-varandra-varon mestadels och i första hand »är där»'' (da sind). ''Detta »vem?» är varken den ene eller den andre, inte man själv, inte några vissa och heller inte summan av alla. Det »vem?» det här gäller är ett neutrum, mannet'' (das Man). (s 166)

”Man själv” är raka motsatsen till till-varons '''egentlighet''' (''Eigentlichkeit''). Den oegentliga till-varon lever inte som sig själv, och den är ständigt rädd (för att hamna utanför ”mannet”). Rädsla i denna bemärkelse kallar Heidegger för '''fruktan''' (''Furcht''), vilket är något helt annat än '''[[ångest]]''' (''Angst''). Ångesten är det som problematiserar och ifrågasätter vår existens. Ångesten är ett tecken på tillbakavisandet av mannet, ett tecken på egentlighet.

Som noterats är till-varon språkligt grundad. Egentligt språk är ''Rede''. I vardagen uttrycks till-varons självförståelse och förståelse inte genom ''Rede'' (”tal”) utan genom ''Gerede'' (”prat”). Pratet skapar illusionen av förståelse, det begriper inte något på ett äkta sätt. Det fördunklar och håller tillbaka kritisk undersökning. Det gäller inte bara mannets offentlighet utan är närvarande överallt. Filosofin, exempelvis, är (löst) förankrad i just pratet, medan tänkandet i Heideggers mening är rotat i ''ordet''.

Mannet, fruktan, och pratet visar på ett '''förfall''' (''Verfall''). Förfallet, eller ”förfallenheten”, är emellertid varken en tillfällighet eller historiskt betingat. Förfallenheten och oegentligheten är de nödvändiga beståndsdelarna i existensen, i vardagens existentiella fakticitet. De måste finnas så att till-varon kan bli medveten om förlusten av sig själv och sträva efter att återvända till det egentliga varat. Vi ”faller bort från oss själva” och hamnar i en slags exil, hemlöshet och känner oss ”''unheimlich''” i vardagens intighet, en känsla av '''kuslighet'''. Denna kuslighet utlöser ångestens konfrontation med till-varons frihet, och under det kusligas tryck inser, enligt Heidegger, till-varon att den också behöver bli en till-varo-för. Detta är '''omsorgen''' (''Sorge''), i betydelsen omsorg-för. Omsorgen är det ”ursprungliga varatillståndet” hos till-varon när den strävar efter egentlighet.

=== Tilldödenvaron och historia ===
Fundamentalontologin visar hur varat inte kan särskiljas från tidsligheten. Det är inom ”tidens horisont” som i-världen-varanden påträffas. Heidegger menar dessutom att ”tidsligheten utgör den ursprungliga betydelsen av till-varons vara”. Endast när till-varon möter sin ”inte-längre-till-varo” kan den begripa sin egen helhet och betydelse. Till-varon är ofulländad så länge den inte nått fram till sin egen ända. Till-varon har tillgång till varats betydelse därför och endast därför att detta vara är ändligt. Egentligt vara är därför en '''tilldödenvaro''' (''Sein-zum-Tode'').

Vår första, objektiva tillgång till det faktum att till-varon ändar, vilket är döden, får vi genom andras död. Den bortgångne har lämnat vår värld, men i varatermer ”kan de efterlevande ändå ''vara med honom''”.

:''Ingen kan ta bort döendet från den andre. Visst kan någon »gå i döden för en annan». Men det innebär dock alltid att offra sig för den andre »till förmån för en bestämd sak». Att på detta sätt dö för [...] kan dock aldrig betyda att den andre i ringaste mån blir fråntagen sin död. Döendet måste varje tillvaro under alla omständigheter själv ta på sig. Döden är, försåvitt den är, väsensenligt var-min död. Närmare bestämt betyder döden en egendomlig varamöjlighet, inom vilket det enkom rör sig om vars och ens egen tillvaros vara. På själva döendet visar det sig att döden ontologiskt konstitueras av var-minhet och existens. Döendet är inte någon tilldragelse, utan ett fenomen som måste förstås existentialt.'' (bok 2, s 20)

Att vara är att vara ofullständig, ouppfylld. Livets essens, rörelse och mening är totalt förenade med tilldödenvaron. Det ena kan inte finnas utan det andra; döden möjliggör livet. Till-varons möjlighet hänger på till-varons omöjlighet. Även döden riskerar emellertid att trängas undan av mannet och bli oegentligt. ”Man dör” istället för att till-varon dör. Det pladdrande mannet ”tillåter inte att modet till ångest inför döden alls får uppkomma”. Därför måste en egentlig död eftersträvas. Genom den, genom tilldödenvaron, ångesten, görs tidsligheten konkret.

Till-varons egentlighet manifesteras av en trefaldig samverkan av '''samvete''' (''Gewissen''), '''rop''' (''Ruf'') och '''beslutsamhet''' (''Entschlossenheit''). Samvetet är ett upprop till man-självet att gå tillbaka till sin själv-varo. Ropet är till-varon i dess kuslighet, den ursprungliga kastade i-världen-varon såsom icke-hammastadd (''Un-zuhause''). Beslutsamheten är det som ”bringar in självet just i det gällande ombesörjande varat hos det som är till hands, och störter det in i den omvårdande medvaron med den andra”. Egentlighet innebär enligt Heidegger således inte avskärmande från socialt ansvar. Omsorg och genuin ”självhet” är oskiljaktiga. Till-varons självprojektion mot uppfyllelse, denna rörelse-mot som är implicit i omsorgen-för, kräver ”framtidslighet”.

Mannets vardagliga tidsuppfattning, ”'''inomtidsligheten'''” (''Innerzeitlichkeit''), är enligt Heidegger oegentlig. En förståelse av egentlig tidslighet omkastar vår förståelse av dåtid-samtid-framtid. Framtid är den mest omedelbara och närvarande av de tidsliga dimensionerna. Dåtid förändras och får betydelse genom det som sker idag och som kommer ske imorgon. Heidegger påminner alltså om det cirkelformiga förhållandet mellan dåtid, nutid och framtid. Den huvudsakliga inkarnationen av denna tidslighet är ''historien''. För förståelsen av historien inför Heidegger tre nyckelbegrepp: '''arv''' (''Erbe''), '''öde''' (''Schicksal'') och '''skick''' (''Geschick''). Ödet är det som är skickat till till-varon och skick är ”skickande” (''Schickung''). Framtiden är för Heidegger bara betydelsefull om den är ett arv och om till-varon själv är en arvtagare. Medan ödet är individuell är skicket kollektivt, en till-varo i gemenskap. Arvet är därför något som tillhör ett folk, och att acceptera detta folkliga arv innebär egentlig tillvaro, och vice versa. Att ta på sig sitt öde är att svara på ett skick, det är att aktivt acceptera den egna individuella ändligheten samt nödvändigheten att välja bland ändliga val som likväl angår gemenskapen och individens fortsatta liv i gruppens skick. Skick är öde som på ett nationellt eller etniskt plan blivit egentligt.

== Heidegger och nazismen ==
Adolf Hitler blev rikskansler den 30 januari 1933. I april det året hindras professor von Möllendorf (som var socialdemokrat) från att tillträda rektoratet vid universitetet i Freiburg. von Möllendorf uppmanar tillsammans med sina äldre kollegor att Heidegger tar över posten, vilket han efter att ha blivit övertalad gör de 21 april. 1 maj ansluter sig Heidegger till nazistpartiet. Tidigare hade Heidegger inte varit medlem i något parti eller överhuvudtaget engagerat sig politiskt. Ett rektorsämbete innebar i praktiken detsamma som att bli en av den nazistiska regimens funktionärer. Heidegger förbjuder omedelbart de nazistiska studenterna att sprida antisemitiska flygblad. Han stoppar en planerad bokbränning och försöker hindra att så kallat ”oönskad” litteratur gallras ut från universitetsbiblioteket. 27 maj håller Heidegger sitt rektorstal om ”Det tyska universitetets självhävdande” där han uttalar stöd för folkomröstningen den 12 november 1933 (i vilken Hitler uppmanade Tyskland att godkänna utträdet ur Nationernas förbund).

[[Bild:Heidegger_nazi.jpg|right|frame|Heidegger (främre raden till höger, markerat med X) vid en fest på stilleståndsdagen 1933.]]Efter vägran att godkänna avgången av två antinazistiska dekaner vid universitetet, Wolf och von Möllendorf, avgick Heidegger från rektoratet i slutet av februari 1934. Sommaren 1944 förklarade universitetsledningen att Heidegger var ”en professor vars tjänster man helst kan avstå från”. Därefter skickades han till tvångsarbete. Han höll sin sista föreläsning den 8 november 1944. Han förblev partimedlem tills krigsslutet. De allierade förbjöd honom att undervisa, ett förbud som varade till 1951.

Sedan publiceringen av Heideggers ''Überlegungen'', "Överväganden", de svarta vaxdukshäften med filosofiska och politiska kommentarer, som han skrev fram till 1969, har hans [[antisemitism]] kommit i öppen dager. Den har ofta förnekats och Heidegger själv yttrade sällan eller aldrig något antisemitiskt i offentliga sammanhang. Publiceringen har återigen satt igång diskussionen om hur Heideggers filosofi relaterar till nazismen och antisemitismen.

=== Heidegger om nazismens "inre sanning och storhet" ===
Diskussioner om, och i så fall hur, Heideggers fundamentalontologi i sig är sammanbunden med nazismen har länge varit ett kontroversiellt ämne. En del hävdar att Heideggers inblandning med nazismen var ett misstag eller ett nödvändigt val för att rädda universitetet. Andra hävdar att fundamentalontologin som sådan är att likställa med en nazistisk filosofi.

Heideggers vokabulär under perioden 1933-34 smälte i stora delar samman med regimens jargon. Med Hitler som Führer hade ''Das Volk'' återvunnit sanningen av sin vilja att existera, menade han. Den nazistiska revolutionen hade möjliggjort för filosoferna, som nu var förenade med folket som helhet, att återvända till frågan om den mänskliga existensens betydelse. Att ansluta sig till den nazistiska revolutionen var enligt Heidegger att ta på sig sitt öde och tjäna det tyska folkets arv. Führern förkroppsligade, menade Heidegger, det tyska folkets historiska skickelse, och att ansluta sig visade på en beslutsamhet om ett framtida sannare vara. ”Führern själv och endast Führern”, proklamerade Heidegger i ''Freiburger Studantenzeitung'' den 3 november 1933, ”''är'' den nuvarande och den kommande tyska verkligheten och dess lag”. Att motstå honom vore att förråda varat. Men Heidegger blev tidigt besviken på nazismen, som han ansåg var antiintellektuell och politisk. Heidegger hoppades på en mer långtgående andlig och existentiell revolution, i enlighet med den nationalsocialistiska andan. I en föreläsning från 1935 (samlade i ''Einführung in die Metaphysik'') skriver han:

:"''Det som idag kolporteras som nationalsocialismens filosofi men som inte har det minsta att göra med denna rörelses inre sanning och storhet (nämligen med mötet mellan den globalt bestämda tekniken och Nyare tidens människa) tar sina fisketurer i »värdenas» och »helheternas» grumliga vattendrag.''"

Han lät detta stå kvar när texten publicerades 1953. Således höll han kvar vid denna ”inre sanning och storhet” även efter kriget och Förintelsen. Många menar att Heidegger i sina föreläsningar från denna period, bland annat i de om Hölderlin och Nietzsche, bedrev en dold och inre polemik mot den officiella nazismen. Även om så var fallet, vilket det finns goda grunder för att hävda, fördömde Heidegger inte offentligt nazismen.

Bland nazisterna själva var heller inte Heidegger särskilt högt skattad. En av nazismens ”officiella” filosofer, Ernst Krieck, menade till och med att Heideggers världsbild var raka motsatsen till Hitlers.

=== Efterspel ===
Medan många kan förlåta Heidegger för sin korta inblandning med nazismen har få förståelse för hans nära totala tystnad efter kriget. Avnazifieringskommiten förklarade Heidegger som en ”medlöpare” (''Mitläufer'') till nazismen. 1951 kunde han återigen undervisa.

== Die Kehre ==
En del menar att Heideggers tänkande tar en vändning (”''die kehre''”) efter ''Sein und Zeit''. Heidegger själv förnekade detta och hävdade istället att om något har förändrats så rör det sig snarare om en fördjupning. I hans senare skrifter ligger fokus mindre på ''Daseins'' förhållande till världen som utgångspunkten för att förstå varat och mer på '''språket, jorden och närvaron av gudar'''. Utmärkande skrifter under denna senare period är bland annat ''Der Ursprung des Kunstwerkes'' (1935), ''Dauen Wohnen Denken'' (1951) och ''[[Die Frage nach der Technik]]'' (1954).

== Externa länkar ==
Fredrik Österblom: [http://arbetaren.se/artiklar/heidegger-for-nyborjare/ Heidegger för nybörjare]

Simon Critchleys sammanfattning av ''Varat och tiden'':
* [http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2009/jun/05/heidegger-philosophy Part 1: Why Heidegger matters]
* [http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2009/jun/15/heidegger-being-time-philosophy Part 2: On 'mineness']
* [http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2009/jun/22/heidegger-religion-philosophy Part 3: Being-in-the-world]
* [http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2009/jun/29/religion-philosophy Part 4: Thrown into this world]
* [http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2009/jul/06/heidegger-philosophy-being Part 5: Anxiety]
* [http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2009/jul/13/heidegger-being-time Part 6: Death]
* [http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2009/jul/20/heidegger-being-time-critchley Part 7: Conscience]

[[Kategori:Konservativ revolution]]
[[Kategori:Teknik]]
[[Kategori:Nihilism]]