Visa källa för Självorganisering och kommunisering

__NOTOC__[[Bild:Tc comm.jpg|right|frame|Franska och engelska versionen gavs ut 2006 som en tvåspråkig pamflett/bilaga till Théorie communiste nummer 20.]][[Théorie Communiste]]s '''Självorganisering och kommunisering''' (''L'auto-organisation est le premier acte de la révolution, la suite s'effectue contre elle'') gavs ut 2006, och [http://www.riff-raff.se/8/tc_sjalvorg.php översattes till svenska av riff-raff] samma år. (Sidhänvisningarna är till ''riff-raff'' 8).


'''Autonomin är idag ett hinder som måste övervinnas.''' Det ''var'' “praktiken, teorin och det revolutionära projektet under den ‘fordistiska’ fasen.” Den är en ''förutsättning'', men så fort den är uppnådd måste den övervinnas, för att [[kommunisering]] ska kunna ta vid.


=== Autonomins bittra seger ===
Autonomin var en del av det revolutionära projekt som baserades på arbetets affirmation. “Självorganiseringen, fackföreningsmakten och arbetarrörelsen hörde till ''samma värld'', där revolutionen var klassens affirmation.” (227) Det var därför inte så märkligt att arbetare kunde lämna sina egna självorganiserade organ för att till exempel ansluta sig till stalinistiska. “Autonomin och arbetarrörelsen gav näring åt och kompletterade varandra ömsesidigt.” (227-228) TC menar inte med detta att autonomi var fel eller ett misstag; som revolutionär teori var den, under de förhållandena, “riktig”. Begränsningen var en historisk begränsning.

Självorganisering har blivit en allt vanligare kampform, men representerar inte längre något revolutionärt brott med det rådande. Nu har “[f]örsvaret och uppvärderingen av autonomin [blivit] ett självändamål” (230). Det är därför inte konstigt att “Var helst självorganiseringen och autonomin segrar idag reser sig omedelbart ett ''missnöje med dem''.” (230) Och att “Så snart självorganiseringen etablerats får folk nog av den, oavsett var den tar sig uttryck.” (230)

Blockader, vilda strejker och autonoma organ(isationer) är substitut för eller ett komplement till fackliga åtgärder. “Det är omöjligt att hoppas på en inre dynamik i den som av sig själv, och inte ''mot sig själv'', producerar ett överskridande.” (235) Med exempel från England 2003, Spanien 2004, Tyskland 2003 och Italien 2003, vill TC demonstrera den fackföreningsmässiga karaktären i de självorganiserade kamperna. ''Och de accepteras som representanter.''

:"Autonomin har redan avslöjat sig själv som till sin natur oförmögen att uttrycka revolten mot arbetet om den är närvarande i arbetarnas kamper. (…) Det är nu ''inom'' självorganiseringen och autonomin, ''mot'' dem, som denna kampcykels dynamik produceras som en öppning i klasskampen i allmänhet och självorganiseringen i synnerhet.” (237)


=== Kamper för dagskrav / revolution ===
Det är inte längre möjligt att se “revolutionen” som en “överväxt” av kamper för dagskrav. “Självklart bryter proletariatet med sin tidigare situation när det organiserar sig självt”, men om det då inte påbörjar kommuniseringen “kan det endast besegras.” (239-240) Och då '''motsättningen nu “ställs på nivån av klassernas reproduktion som klasser”''' är nödvändigtvis revolutionär kamp idag ett angrepp på de förhållanden som reproducerar klassen. Det kan inte komma ur kvantitativ överväxt utan bara ur ett '''kvalitativt brott'''. Detta innebär också att revolutionär kamp omöjligen kan baseras på en affirmation av klassen som klass. Konkret betyder det upplösning av den “enhet” arbetare påtvingas av kapitalet och som i formella, politiska former alltid måste påföras kampen; det betyder “att de omstörtar och avviker från de produktiva, urbana, geografiska och sociala strukturerna hos sin ‘enhet’ i kapitalet” (241)

:"Den enda proletära enheten är den som realiseras genom proletariatets avskaffande, vilket innebär att detta måste bli mänsklighetens enhet." (242)

:"Poängen är inte att normativt fördöma självorganisering utan att konstatera vad den är och att säga att revolutionen inte är en dynamik som den innehåller och som endast behöver blomma ut." (243)


=== Varslet ===
Det kvalitativa brott som inleder kommuniseringen kommer inte från ingenstans, som ett mirakel, utan “produceras positivt genom kampcykelns utveckling” (244). Så när vi söker efter '''varsel''' om brottet/kommuniseringen måste vi vara medvetna om de väsentliga karaktärsdragen i den nuvarande kampcykeln: '''den proletära identitetens upplösning''', vilket “innebär arbetarrörelsens slut och det åtföljande nederlaget för självorganisering och autonomi som revolutionära perspektiv” (245), samt att motsättningen nu ställs “på nivån av deras respektive reproduktion.” (245) Konkret innebär det för det mesta “undflyende praktiker eller proletärernas nekan till sina egna villkor”, kamper som lätt blir tragiska och självdestruktiva. '''“''Proletariatet hamnar ansikte mot ansikte med sin egen definition som en klass som blir autonom i relation till detta, som blir främmande för det.''"''' (246) TC varnar för att förstå detta alltför mycket som en svaghet:

:"Att förstå partikulariseringen av alla dessa rörelser som en svaghet som ska övervinnas genom enhet innebär att man ställer en formell fråga som också besvaras formellt. Dessa rörelsers spridning, deras olikhet, deras diskontinuitet konstituerar deras intressen och dynamik. ‘Att gå vidare’ innebär inte att övervinna segmenteringen genom enhet — det vill säga ett formellt svar på ett problem som förmodligen är föråldrat. Poängen är inte att förlora segmenteringen, skillnaderna. ‘Att få vidare’ är under andra omständigheter motsättningen mellan dessa kamper i deras olikhet och klassens objektiverade enhet inom kapitalet. Poängen är inte att säga att ju mer klassen är delad desto bättre utan att en ''generalisering'' av en strejkrörelse inte är detsamma som strejkrörelsens enhet, det vill säga ett övervinnande av skillnader vilka ses som enbart tillfälliga och formella. Poängen är att förstå vad som står på spel i dessa segmenterade, diffusa och diskontinuerliga rörelser: ''skapandet av en distans till denna ‘substatiella’ enhet som objektiveras inom kapitalet''. Denna extrema mångfald konserveras och fördjupas i en mer generell rörelse mot kapitalet och den objektiverade enhet som därmed representeras är kanske en förutsättning för att uttrycka skillnaden mellan kamper för dagskrav och kommunisering. Dessa faktum är nu en oundviklig bestämning av klasskampen. Klassens enhet kan inte längre grunda sig på basis av lönen och kampen för dagskrav som en upptakt till dess revolutionära aktivitet. Proletariatets enhet kan endast vara den aktivitet genom vilken det avskaffar sig självt genom att avskaffa allt som delar det. Det är en sektion av proletariatet som övervinner sin kamps omedelbara natur, genom att sätta in kommuniseringsåtgärder och som kommer att påbörja proletariatets eningsprocess, som inte kommer att vara åtskild från mänsklighetens enande; med andra ord sin skapelse som totaliteten av de sociala relationer som människor upprättar mellan sig i sin singularitet.” (246-247)

Med de självorganiserade fabrikerna i Argentina som exempel på en “inneboende motsättning och opposition” (251) som så att säga har kommit i öppen dager hävdar TC följaktligen att den “revolutionära processen är den process som avskaffar allt som går att självorganisera.” Och direkt på det de två meningar som blir titeln på textens franska och engelska version:

:"Självorganiseringen är revolutionens första akt. Den blir sedan ett hinder som revolutionen måste övervinna." (251)

Det är också i ett samtal med argentinska kamrater som det avgörande läggs fram: inte självorganiseringen för sig utan '''utmaningen “att utveckla nya former av liv i allmänhet”'''.


=== Kommunisering ===
Kommuniseringen är en process som inkluderar men inte kan reduceras till det traditionella revolutionära målet att ta över produktionsmedlen. “Det tar över dem, men kan inte ''tillägna sig'' dem.” (259) Det gäller att förstå förändring som mer än byte av makthavare och ägare. Det måste innebära en '''“attack på produktionsmedlens existens som kapital”''' (260), dels som bokstavligt talat fysisk förstörelse av vissa, men framför allt deras '''transformation''', vilket inkluderar att bryta upp avskiljandet i fabriker, utökning av gratismaterial, arbetsdelningens avskaffande, “i det urbana landskapet, i byggnadernas materiella sammansättning” och mycket mer. “Att avskaffa värdet innebär en konkret omvandling av det landskap vi lever i, det innebär en ny geografi.” (261)

Hur kommunisering kommer att gestalta sig är naturligtvis omöjligt att beskriva i detalj. Några viktiga aspekter tar dock TC upp. Förutom den nämnda transformeringen och avskaffandet av produktionsmedlen (som kapital) kommer bankerna att attackeras, “vilket således gör det nödvändigt att klara sig utan sina bankkonton.” (261) Det innebär att “produkter” (TC:s citattecken) måste produceras utan marknaden som förmedling, vilket tvingar arbetare att producera gratis, som tvingar fram annan matproduktion, osv. Kommuniseringen är en process som inleds av att vissa strategiska '''åtgärder sätts in som ger en dominoeffekt''' av tvingande/nödvändiga reaktioner.

:"Varje social fördjupning av motsättningen, varje utökning ger kött och blod åt de nya förhållandena, vilket möjliggör integrationen av än fler icke-proletärer i den kommuniserande klassen, som samtidigt konstitueras och upplöses. Det möjliggör omorganiseringen av produktivkrafterna och den fortgående upplösningen av konkurrensen och splittringen mellan proletärer. Det möjliggör intagandet av en militär position, vilket blir innehållet i och framskridandet för dess väpnade konfrontation med dem som kapitalistklassen fortfarande kan mobilisera, integrera och reproducera under sina samhälleliga förhållanden." (262)

Kommuniseringens seger är alltså inte på något sätt garanterad för att kommuniserande åtgärder sätts in. “Det måste vara en snabb förödelse utan möjlighet till återvändo. Kommuniseringen är inte något fridsam organisering av gratis varor och ett förnöjsamt liv proletärer emellan.” (263) Den måste medvetet fördjupas för att inte lämna kvar separerade skikt som mobiliseras för reaktionen.