Skillnad mellan versioner av "Operaismo"

Versionen från 28 december 2009 kl. 15.01

Operaismo (ung. "arbetarism") var en italiensk teoribildning som utvecklades under 60- och 70-talet och som idag lever vidare och har utvecklats ytterligare bland tänkare som Antonio Negri, Michael Hardt, Paolo Virno och Maurizio Lazzarato.

Teorierna som operaismorörelsen utvecklade kom i stor utsträckning som ett svar på den italienska arbetarklassens kamp utanför fackföreningarna och partierna. FIAT-arbetarnas uppror mot sina egna fackbossar i Piazza Statuto i Turin 1962 har angetts som en viktig startpunkt. En mängd tidningar uppstod – exempelvis Quaderni Rossi (Röda häften) 1960-66 och Classe Operaia (Arbetarklass) 1964-67.

De första operaisterna var marxister som ofta kom ur den italienska traditionella arbetarrörelsen, till exempel Mario Tronti och Raniero Panzieri. De hade kontakt med grupperna i Frankrike och USA och likt dem intresserade de sig för arbetarklassens autonoma kamper. Fast de gick ännu längre i sina analyser. Det ideologiska klimatet var av tradition betydligt mer sofistikerat och avancerat i Italien. Man avgränsade sig från, och gick bortom, den dominerande italienska marxismen med dess rötter i Antonio Gramsci. Genom att flytta fokus i analysen från kapitalets till arbetarklassens planhalva, lyckades man på ett mycket genomgripande och systematiskt sätt återvända till Marx för att förstå och förklara den framväxande arbetarautonomin.

Operaisterna hävdade att vänstern måste ha ett arbetarperspektiv. Arbetarklassen är inget offer utan det handlande subjektet i historien. Kapitalet är reaktivt och svarar endast på arbetarklassens kamper. Enligt Mario Tronti så var arbetarklassen kapitalets motor. För att fabrikerna skall kunna skötas och den kapitalistiska produktionens hjul skall rulla så krävs det arbetare som sköter dem. Därför försöker kapitalet att få arbetarklassen att fungera som arbetskraft inom kapitalet. För om det inte finns några arbetare – hur skall då produktionen skötas?

Tronti betonade att det var en skillnad på arbetskraft och arbetarklass. Arbetskraft var klassen när den lydigt skötte sitt jobb, när den var reducerad till en kugge i maskineriet. Arbetarklass var klassen när den vägrade underordna sig, och exempelvis genom en strejk reste sig upp och revolterade mot kapitalet – med andra ord när klassen vägrade vara en del av det kapitalistiska systemet. Det var detta Marx kallade ”klass för sig”, i motsats till enbart ”klass i sig”. På sätt och vis bekämpar alltså arbetarklassen sig själv, i alla fall som en del av det kapitalistiska systemet.

Operaismen hävdade att eftersom kapitalet var ett system som byggde på produktion, och arbetarna var de som fick produktionen att rulla, så var det egentligen arbetarklassen som hade all makt i samhället. Tronti skrev:

"Om kapitalets förutsättning ligger i arbetarnas händer, om kapitalet inte kan verka utan en verksam arbetskraft, om kapitalet, redan vid sin födsel, är en konsekvens av produktivt arbete, om det inte finns något kapitalistiskt samhälle utan arbetarnas delaktighet, med andra ord om det inte finns någon social relation som inte också innebär en klassrelation, och det inte finns någon klassrelation utan arbetarklassen... då kan man dra slutsatsen att borgarklassen från födseln egentligen är underordnad arbetarklassen."

Denna teori hävdade att arbetarklassen skulle bekämpa själva arbetet. Proletariatet är enligt operaisterna kapitalets negation, eftersom dess revolutionära strategi går ut på att vägra vara en del av kapitalismen. Genom den autonoma arbetarkampen så vägras kapitalet tillväxt och hindras från att utvecklas och förbättras. Proletariatet har inget positivt att ge det kapitalistiska systemet när det är revolutionärt, menade operaisterna. Detta visar sig inte bara i öppna konflikter som strejker, utan även i vardagligt sabotage och maskning. 1974 förlorades 134 miljoner arbetstimmar i Italien genom strejker – och då är inte maskningen inräknad, som var så hög som 28% per vecka!

Eftersom kapitalet behöver arbetarkampen för att expandera, så måste den göra arbetarkampen till något ofarligt – något som gör att kapitalismen utvecklas istället för att förintas. Detta var enligt operaisterna fackföreningarnas och partiernas uppgift. De fanns till för att frånta klasskampen dess antagonistiska och antikapitalistiska karaktär. Partierna och facken ville få arbetarna att skapa tillväxt och få hjulen i det kapitalistiska samhället att snurra.

Operaisterna hävdade även att fabrikens och samhällets organisering är ett svar på arbetarkampen. För dem var teknologi inte något neutralt som hos de flesta andra marxister. Tvärtom – arbetets organisering var ett svar på arbetarklassens kamp. Det var ingen slump att det löpande bandet inrättades när arbetarna hade tillkämpat sig kortare arbetsdag och skapat starka fackföreningar. Det var ett svar på arbetarklassens stigande makt i samhället. Operaisterna menade att arbetarklassens politiska sammansättning – till exempel att arbetarna organiserar sig i fackföreningar och kämpar för kortare arbetsdag – kontras med att arbetarklassens tekniska sammansättning förändras av kapitalet. Det vill säga: det löpande bandet infördes. Arbetsköparna går med på att fackföreningar tillåts och att arbetsdagen sänks, men eftersom tekniken förfinats och produktiviteten ökats, så ökas därmed även exploateringen och utsugningen av arbetarklassen. (Se Klassammansättning.))

I mars 1973 hölls det en konferens i Bologna som var en viktig milstolpe för den autonoma rörelsen. En mängd arbetare och aktivister från hela Italien samlades för att skapa en ny form av organisering. En organisation som skulle skapa en autonom politik utifrån människors direkta behov och inte ifrån någon abstrakt politisk ideologi. Det var den autonoma arbetarrörelsen, eller Autonomia Operaia Organizatta (Arbetarnas autonoma organisation), som bildades. Teoretiskt var den inspirerad av operaismen och hade som främsta kampmetod arbetsvägran. Deras krav var enkla – att kämpa för mer lön och mindre arbete.

De autonoma teoretikernas undersökningar av arbetets betydelse i samhället fick dem att påstå att hela samhället hade förvandlats till en fabrik. Marx hade talat om att kapitalets underordning skulle gå från formell till reell underordning. I den formella underordningen hade kapitalet fortfarande en gräns, ett slut. Men i den reella underordningen så underordnas hela livet kapitalet. Hela livet reduceras till arbete. De arbetslösa för en kamp för att få en plats som arbetare i det kapitalistiska systemet, samtidigt som de håller nere lönerna eftersom det finns stor tillgång av arbetskraft. Skolorna utvecklar och förfinar arbetskraften. Arbetet i hemmet reproducerar arbetskraften. Allting handlar om arbetet.

Att hela livet reduceras till arbete gör även att motståndet förs överallt. Därför var studenternas, hemmafruarnas, ungdomarnas och andra gruppers kamper lika intressanta som fabriksarbetarnas. För de autonoma skulle kamperna inte ta sig in i fabrikerna, som resten av vänstern gjorde med sina infiltrationsförsök av fackföreningarna. Istället var det tvärtom, det gällde att föra kampen ut ur produktionen och in i resten av samhället också. Detta för att skapa en enighet inom arbetarklassen genom nya oväntade allianser. Husockupationer, hyresstrejker och reducerandet av el- och vattenräkningar var resultat av denna strategi. Dessa kamper blev vanliga i Italien under 70-talet, kallades självreduceringskamper och förenade massor med människor. Bara i Turin och Piemonte var ungefär 150 000 hushåll inblandade och sänkte sina elräkningar kraftigt. Om elen stängdes av för några hushåll så satte autonoma arbetare som jobbade på elverket helt enkelt på den igen. Det italienska kommunistpartiet vände sig helt emot dessa antikapitalistiska kamper och sa att ”arbetare bryter inte mot lagen”. Vänstern stod alltså i direkt motsättning till arbetarnas kamper.

Den autonoma strategin var att försöka störta kapitalet i en kris. Genom att hela tiden pressa för att få mer betalt men att arbeta mindre – till exempel genom att slippa betala för färden till och från jobbet – så skulle det skära djupt i kapitalisternas profitmarginaler. Kapitalismen skulle hamna i en kris – en kris där proletariatet skulle ta överhanden och förinta kapitalet helt och hållet.

De autonoma menar att det i klasskampen uppstår nya sociala relationer mellan människor – nya sätt att leva. Studenterna ockuperade universiteten och öppnade upp dem för hela samhället. Dessa användes som sociala utrymmen där alla var välkomna. Kommunismen var något som omedelbart yttrade sig i de pågående kamperna. Detta kallades för självvalorisering av de autonoma teoretikerna. De förtryckta och utsugna skapar nya värden och värderingar i livet genom sina kamper. Kommunismen kom att handla om nuet och inte om något slags avlägset lyckorike i framtiden.

De autonomas studier av klasskampens internationella historia var också banbrytande. Sergio Bologna var en av de som återupptäckte den europeiska och amerikanska arbetarklassens erfarenheter. Det han såg med sina autonoma ”glasögon” var att de ryska sovjeterna och de tyska arbetarråden var organisationsformer som svarade mot de yrkesutbildade arbetarnas förutsättningar, som redan hade en viss kontroll över produktionsmedlen. Den revolutionära fackföreningen IWW i USA vid samma tid representerade ett helt annat skikt – nämligen de rörliga, oskolade tillfällighetsjobbande arbetskraftsinvandrarna. Hans slutsats var att olika organisationsformer motsvarar olika teknisk sammansättning av klassen. Därför så är inte någon organisationsform för evigt giltig och gångbar. Vare sig det handlar om fackföreningar, arbetarråd, socialdemokratiska eller leninistiska partier, så är de ingenting annat än produkter av speciella historiska omständigheter.

Den italienska autonoma arbetarkampen kan ses som en förlängning av den globala arbetarklassoffensiv som varade 1965-1973, en arbetarrevolt som i Spanien, Portugal och Italien lyckades bestå även efter 1973. I Italien krossades den runt 1977 och Autonomia-rörelsen dog ut helt 1980. Den 7 april 1979 fängslas omkring 80 personer från Autonomia Operaia Organizatta utan juridiska processer, med hjälp av en gammal lag från Mussolini-tiden som myndigheterna aktiverar. Flera framträdande intellektuella, bland andra Antonio Negri, döms för ”förberedelse till väpnat uppror och konspiration mot staten”. Sammanlagt 20 000 aktivister fängslas 1979-1982. Flera av dem sitter än idag inspärrade. Tusentals autonoma flyr också utomlands, bland annat för att delta i den Sandinistiska revolutionen i Nicaragua 1979.45

Förutom den våldsamma repression som staten riktade mot rörelsen, så bidrog även interna splittringar till rörelsens fall. Splittringarna hade uppstått eftersom rörelsen ideologiserats. Den viktigaste orsaken var dock att de stora fabrikerna i Norditalien, där den autonoma rörelsen hade sitt starkaste fäste, hade börjats decentraliseras och skickats utomlands. Arbetarklassens politiska sammansättning – det vill säga den autonoma arbetarkampen som yttrade sig i olika former av strejker, hus- och fabriksockupationer, självreducering, stads- och fabriksgerilla etc – hade tvingat fram en kris för kapitalet, som i sin tur omvandlade den tekniska sammansättningen av arbetarklassen.

Produktionens organisering i de stora fabrikerna förändrades och avreglerades, vilket undergrävde själva den materiella grunden till den autonoma arbetarrörelsens makt, som de fått från sin ställning i produktionen. Mirafiori-fabriken i Turin, där de autonoma kanske hade sitt starkaste fäste, hade tiotusentals anställda. Sådana stora fabriker är idag ett minne blott i nästan hela Europa. 1980 lyckades FIAT mot fackets vilja och med hjälp av statliga lönekompensationer, avskeda så många som 24 000 arbetare – endast i Turin! Denna drastiska omstruktureringsvåg spreds till alla större företag och gick hand i hand med den brutala repressionen som lyckades slå tillbaka militansen och de framgångar i fabrikerna som arbetarklassen utvecklat sedan 60-talet. Detta industriella regimskifte drogs till sin spets när FIAT-ledningen 10 år senare använde sitt övertag för att omforma produktionen med en variant av ”japanisering” med mager produktion och vertikal exploatering – den så kallade toyotismen.

Att produktionen decentraliserades och att fabriksarbetarnas antal minskade har dock inte gjort att vare sig arbetarklassen eller klasskampen försvunnit. De har bara antagit nya former och uttryck. Den så omtalade globaliseringen är enligt de autonoma ett resultat av arbetarklassens kamper på 60- och 70-talet. I dagens motstånd mot nyliberalismen ser vi en ny politisk sammansättning av arbetarklassen. I Italien utgår den bland annat från arvtagare till Autonomia-rörelsen – till exempel från de ungefär 200 så kallade sociala centren som finns spridda över landet och fungerar som en slags ockuperade ”frizoner” för radikal politisk och social aktivism, samt en mängd basdemokratiska fackföreningar som Cobas. Kamperna resulterade våren 2002 bland annat i massdemonstrationer och en generalstrejk med 90%-igt deltagande – Italiens största strejk någonsin.