Skillnad mellan versioner av "Exodus"

Nuvarande version från 27 februari 2010 kl. 14.47

Exodus är ett politiskt begrepp som framför allt används av postoperaister som Paolo Virno och Antonio Negri för att beteckna "massavfall från staten, alliansen mellan det allmänna intellektet och den politiska Handlingen, och en rörelse mot Intellektets allmänna sfär." (Virno)

Något liknande hände under det sena 1970-talet i Italien, då en ungdomlig arbetsstyrka tvärt emot alla förväntningar konstaterade att de föredrog tillfälliga eller deltidsjobb framför vanliga jobb i stora fabriker. Om än bara för en kort period, fungerade yrkesmässig mobilitet som en politisk resurs; detta ledde till den industriella disciplinens nedgång och tillät ett viss mått av självbestämmande.

Exodus är den prioriterade form av "motstånd" som postuleras i Antonio Negri och Michael Hardts bok Imperiet. De beskriver tre typer av exodus. Den första är vår tids enorma folkomflyttningar. “Ett spöke hemsöker världen: migrationens spöke.” Detta är dock inte alltid något positivt, särskilt inte för de mest fattiga som för vilka denna påtvingade flykt ofta innebär misär. Folkomflyttningarna är emellertid en oerhörd och central kraft både för imperiet och multituden. Den andra typen av exodus är antropologiskt exodus, dvs kroppslig mutation. Kön och sexualitet är det som först kommer i åtanke, men det stannar inte där. “Det första villkoret för denna kroppsliga omvandling är erkännandet av att den mänskliga naturen inte går att skilja från naturen i dess helhet, att inga fixerade och nödvändiga gränser finns mellan människa och djur, människa och maskin, manligt och kvinnligt och så vidare, det vill säga erkännandet av att naturen som sådan är en konstgjord terräng, ständigt beredd till nya mutationer, blandningar och korsningar.” Denna typ av exodus är dessvärre inget som behandlas utförligare. De lämnar oss med en varning (”Hybriditeten som sådan är bara en tom gest, och blotta vägran till ordning lämnar oss bara vid intets rand - eller också riskerar dessa gester att förstärka imperiets makt i stället för att utmana den, vilket vore ännu värre.”) och uppmärksammar hur verktyg alltid fungerat som mänskliga proteser och att det är bland dagens teknologier vi kan vända oss åt för våra kroppsliga mutationer (”[Multitudens] teleologi är teurgisk; den består i möjligheten att rikta teknologierna och produktionen mot den egna glädjen och ökade kraften.” s. 330.) Den tredje typen av exodus är desertering, dvs alla former av arbetsvägran, disciplintrots och olika sätt att undvika kontroll. Dessa tre typer av exodus - flykt (migration), mutation (antropologiskt exodus), och desertering (arbetsvägran, disciplintrots, undvikande av kontroll) - konstituerar multitudens absoluta demokrati.

“Om detta att vara emot under moderniteten ofta innebar en direkt och/eller indirekt, dialektisk kraftmätning, kan motståndet i postmoderniteten mycket väl visa sig mest effektivt om en sned eller diagonal ståndpunkt intas. Slag mot imperiet kan mycket väl vinnas genom återtåg och avfällning. Denna desertering saknar plats; den berövar makten dess platser.” (Imperiet, s. 183)

Se också: Utdrag om biopolitiskt exodus (från Negris Time for revolution).