Skillnad mellan versioner av "Nihilism"

Versionen från 27 februari 2010 kl. 14.58

Nihilism (av latinets nihil, ingenting) betecknar förfall och avsaknad av absoluta värden. Nihilismen beskrivs ofta som en tendens och ett tillstånd både i samhället och hos den enskilda människan där en högre ordning och absoluta sanningar upplöses. Nihilism används ibland också som benämning av en filosofisk position och politisk rörelse. Termen introducerades av Friedrich Heinrich Jacobi (1743-1819), som använde det för att karaktärisera rationalism och särskilt då Immanuel Kants filosofi, och populariserades av Ivan Turgenev i romanen Fäder och söner.

Nihilismen associeras ofta med Friedrich Nietzsche som är en av de första att utförligt utforska ämnet. Nietzsche såg nihilismen som livets och världens tömmande av mening, vilket ledde till apati gentemot livet, karaktäriserat av vad han kallade "Den sista människan" (der letzte Mensch). Nietzsche konceptualiserade det nihilistiska tillståndet med det kända uttrycket ”Gud är död” med vilket han menade att Gud inte längre var närvarande som meningsbärare. Han menade att vi - den europeiska kulturen - hade dödat Gud. Orsaken var slavmoralen, i synnerhet kristendomen, som han menade vände sig från livet. Nietzsche ansåg att nihilismen var en sjukdom som skulle övervinnas, och samtidigt såg han den som en ofrånkomlighet och nödvändig förutsättning, en historisk prövning som kunde leda till "Övermänniskan".

Nietzsche har senare influerat en rad tänkare som på likartade sätt behandlat nihilismen, exempelvis Ernst Jünger, Georges Bataille, Martin Heidegger, och Albert Camus. Ofta behandlas nihilismen i samband med moderniteten då nihilismen anses bli en normalitet.

De högsta värdenas förfall (Nietzsche)

Frågan om nihilismen - sättet den verkar på oss som människor och som kultur, och dess möjliga överskridande - är den centrala frågan för hela Nietzsches tänkande. Men Nietzsches förståelse av nihilismen förblev genom hela hans liv flyktig och fragmentarisk. Det är främst i sina sena anteckningar, som under hans egen livstid förblev opublicerade, fenomenet utforskas och in i det sista förblev Nietzsches förhållningssätt ambivalent. I ett ofta citerat stycke skriver Nietzsche: ”I praise, I do not reproach, [nihilism's] arrival. I believe it is one of the greatest crises, a moment of the deepest self-reflection of humanity. Whether man recovers from it, whether he becomes master of this crisis, is a question of his strength. It is possible. . . . ”

Förtvivlan och pessimism

I vardaglig mening talar man ofta om nihilismen i termer av värden, att dessa blir ”nervärderade” (devaluated) eftersom de inte har någon objektiv grund att stå på. Om det inte finns några objektiva värden leder det till moralisk disorientering då inga normativa riktlinjer kan upprätthållas. I den meningen är det något den enskilde individen går igenom. Men för Nietzsche handlade nihilismen mer om världen och dess tillstånd. Nihilismen, enligt Nietzsche, beror på ”Guds död”, en förståelse som implicerar dels att vi har grundat våra värden på en metafysisk värld, dels att de värdena är livsnegerande då de negerar livet i den här världen. Nihilism förstås då framför allt som förtvivlan och hopplöshet, inte bara att riktlinjer har upplösts utan att nya också är omöjliga att upprätta. Enskilda människor har naturligtvis fortfarande personliga mål och värderingar, men i takt med nihilismens utbredning har de större och gemensamma värdena blivit orealiserbara och tynat bort. Nietzsche, som i slutändan välkomnade Guds och metafysikens död, ser följaktligen nihilismens överkommande i omvärderingen av de livsnegerande värdena.

Nihilismen föds i det västerländska tänkandet, det vill säga den platonska-kristna traditionen, just därför att den grundar sig i en ”tolkning” av existensen som blir livets garant, menade Nietzsche. Både det platonska och det kristna delar en uppfattning om att livet i den här världen är meningslöst eller att dess mening ligger i att negera livet till förmån(?) för ett annat liv i en annan värld. Det enda lämpliga sätt att leva blir då det Nietzsche kallar det ”asketiska idealet”, asketisk självförnekelse. Detta uttrycker sig dels i kristendomens tro på efterlivet och dels i platonismens ontologi.

Via platonismen kan man tydligt se nihilismens nära samband med pessimism, vilket är nihiismens syskon. Pessimismen förutsätter likt nihilismen värden som den nervärderar. Just pågrund av det att värdena grundas i ett metafysiskt ”bortom” - det kristna gudsbegreppet och platonismens ontologi, enligt Nietzsche - negeras världen ”hitom”, vilket föder en parallell och genomgående pessimism som eskalerar förfallet av de högsta värdena. Nietzsche menade därför att ”nihilismen representerar den slutgiltiga logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal”.

Nihilismen är först och främst ett filosofiskt problem enligt Nietzsche även om han, till synes motsägelsefullt, också hävdade att ”den nihilistiska rörelsen är blott ett uttryck för fysiologisk dekadens”. Även om båda påståendena vore sanna måste nihilismen ställas som ett filosofiskt problem för att på så sätt blotta dess inre natur och tvinga fram en omvärdering, som i sin tur kastar av sig den moraliska och fysiologiska dekadensen. Skulle det vara så att nihilismen är ett symptom av en fysiologisk orsak behövs en filosofisk kritik för att möjliggöra en diagnos.

Omvärdering av de livsnegerande värdena

Eftersom Nietzsche ansåg att det varken var möjligt eller eftersträvansvärt att ifrågasätta Guds död (och på så sätt återupprätta gudsbegreppet) låg möjligheten att överkomma nihilismen i att omvärdera de livsnegerande värdena. Denna omvärdering består i grunden i en omvärdering av hur vi tolkar världen. Vi behöver, menade Nietzsche, överge tanken om att världen rör sig i riktning mot ett mål (teleologi), att världen kan förstås som en helhet, och att världen väsentligen är ett vara snarare än (en mångfald) blivanden. Kort sagt måste vi överge tanken om en ”Sann” värld.

Nietzsche: en perfekt nihilist?

Nietzsche ansåg att han hade ”levt igenom” nihilismen, tagit sig till dess slut, och lämnat den bakom sig. ”I have hitherto been a thoroughgoing nihilist”. Som filosof menade han sig därför vara en ”perfekt nihilist”. Det finns, naturligtvis, dock kritiker som ifrågasätter hur konsekvent nihilist Nietzsche egentligen var. [Heidegger, Taubes]

Över linjen (Jünger)

Tekniken som nihilismens metafysik (Heidegger)

Heidegger delar Nietzsches syn på nihilismen som ett förfall av de högre värdena, som en följd av att ”Gud är död”.

"Nihilismen är den historiska process, genom vilken det ’översinnliga’ i sitt herravälde kullkastas och tillintetgörs, så att själva varandet förlorar sitt värde och sin mening. Nihilismen är själva varandets historia, genom vilken den kristna gudens död långsamt men obönhörligt kommer i öppen dag". (Heidegger, Nietzsche: Der europäische Nihilismus, s 3)

För Heidegger innebär detta detsamma som metafysikens död. ”Metafysikens slut betyder dock inte historiens upphörande, utan är början på uppgörelsen med ’händelsen’: ’Gud är död’.” Heidegger vänder sig emellertid mot Nietzsche som han menar inte förstod nihilismen som ett i raden av epokala ”varaskick” som styrt västerlandets tänkande sedan Platon. Också Nietzsches viljan till makt är metafysiskt rotad enligt Heidegger.

Enligt Heidegger är nihilismens metafysik i dag tekniken, das Gestell.

Nihilism och metafysisk revolt (Camus)

Vidare läsning

• Alain Badiou om teknik och nihilism (utdrag från Manifest för filosofin).
• Nihilism before Nietzsche, av Michael Allen Gillespie.
• Genealogy of nihilism, av Conor Cunningham.
• Waiting for Godot in Sarajevo: theological reflections on nihilism, tragedy, and apocalypse, av David Toole. (Särskilt kapitel 2)
• Very little... almost nothing: death, philosophy, literature, av Simon Critchley. (Särskilt inledningen "travels in nihilon")