Skillnad mellan versioner av "Projektualitet"
Zerkalo (Diskussion | bidrag) m (→Se också) |
Iammany (Diskussion | bidrag) |
||
| (5 mellanliggande versioner av 2 användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| − | [[Bild: | + | [[Bild:svarm.jpg|left]]'''Projektualitet''' är ett begrepp huvudsakligen använt av [[insurrektionell anarkism|insurrektionella anarkister]]. Det har kommit att få olika betydelser; för exempelvis [[Alfredo Bonanno]] och [[Wolfi Landstreicher]] är projektualitet "ett helhetsperspektiv där klassanalysen, teorin, praktiken, organiseringen osv. bildar en koherent helhet för att uppnå ett specifikt mål." Begreppet har i den meningen många likheter med '''partibegreppet''' inom marxistisk teoribildning. Ett par centrala skillnader är dock förkastandet av det politiska programmet till förmån för en '''etisk hållning''' i meningen ett prefigurerande av '''livsformer'''; och betoningen av dess innehåll som en verksamhet snarare än en form. |
| − | [[ | + | Projektualiteten karaktäriseras av en viss ''omedelbarhet'', inte nödvändigtvis i meningen direkt realiserande utan mer i vägran och i meningen utan mediering. Fastän vägran kan ''börja'' och ''komma från'' olika bakgrunder ''leder'' de till att ett antal specifika relationer nödvändigtvis utmanas: hur man delar med sig av resurser, kunskaper, utbyteslogiken i allmänhet (merkantilismen), specialisternas makt (illegitim auktoritet), hur och med vilka mellanmänskliga relationer etableras, [[vardagen]]s och [[På jobbet|arbetets struktur]], vilka platser vi har tillträde till, arbetsplatsens avskildhet, etc. Det ligger i [[kapitalism|produktionssättets]] djupstruktur att ingen enskild relation på allvar kan utmanas utan att man också stöter ihop med andra. Projektualiteten ''utmynnar'' i ett helhetsperspektiv. Det kan inte sägas exakt hur de olika utmaningarna övervinns då det bara kan ske [[multituden|partikulärt i en omätlig mångfald]], precis det som kapitalets separationer förnekar. Och det är inte heller något som kan skjutas upp på framtiden, även om det inte kan förverkligas nu. |
| + | |||
| + | Detta förkastas ofta som en impotent livsstilsorienterad konsumism, men för att kapitalet lyckas inlemma försök i marknadens logik kan inte ''det personliga'' undandras den nödvändiga förändring som den totala förändringen inberäknar. Vi talar alltså inte om konsumtionsval utan om relationer, etik. '''“Arbetet” med det personliga vävs samman med framkastandet''', alltså den revolutionära ansatsen. [[Jacques Camatte|Camatte]] talade om teoretiskt arbete på högsta nivå, men idag är det inte möjligt att separera [[Om "teori och praktik"|teori och praktik]] annat än på ideologiskt vis. Självklart består “arbetet” av olika aspekter (analys, strategi, intervention, kommunikation, etc) men någon arbetsdelning kan inte upprätthållas av personer genuint investerade i projektualiteten. | ||
| + | |||
| + | [[Dissident]] satte projektualitet i relation till [[kommunisering]] och gjorde det till länken mellan okontrollerbar vägran och det "aktiva anropandet av en potentiell [[utsida]]." Det handlar inte om [[aktivismkritiken|aktivism]] eller om en organisationsform, utan om ett förhållningssätt som inte bara gör skillnaden mellan teori och praktik irrelevant utan även lämnar arbetarrörelsens syn på representantskap bakom sig. Kommuniseringen förstås som ett skeende bortom [[subjektivitet|subjektiva kategorier]], vilket gör att projektualitet inte är något som enbart "revolutionärer" sysslar med. Den reella kommunistiska rörelsen behöver varken ett revolutionärt avantgarde, konstitutionellt deltagande som direktdemokrati eller någon annan typ av formell systematisering. Inte heller behövs någon ideologisk enhet eller ett mätande av framgång i kvantifierbara termer (medlemsantal, uppnådda krav, vinster på kapitalets villkor i form av t ex högre löner eller tillkämpade rättigheter); eftersom projektualitet per defintion är en rörelse bortom de kapitalistiska kategorierna, bryter den också med de inomkapitalistiska formerna för organisering, motstånd och [[gemenskap]] (med detta inte sagt att projektuella rörelser inte kan existera tillsammans med, eller inuti, klassiska organisationsformer - det är viktigt att inte förstå begreppet i absoluta termer). | ||
Denna förståelse av projektualitet som "tendens" eller "händelse" är inspirerad av begreppet [[krigsmaskin]], i det att man i stället för en organisationsform försöker se en disparat samling av förståelser och praktiker som bara har det gemensamt att de negerar det nuvarande tillståndet. Projektualiteten är i den mening ett framkastande, en teori och en praktik som ''rör sig''. | Denna förståelse av projektualitet som "tendens" eller "händelse" är inspirerad av begreppet [[krigsmaskin]], i det att man i stället för en organisationsform försöker se en disparat samling av förståelser och praktiker som bara har det gemensamt att de negerar det nuvarande tillståndet. Projektualiteten är i den mening ett framkastande, en teori och en praktik som ''rör sig''. | ||
| + | :''Man skulle i någon mening kunna beskriva projektualitet som en dubblering av klasskampen, eller som en negationens negation - en rörelse som är '''extern''' och '''bortom''' där den subjektiva aktiviteten är '''intern''' och '''mot'''. Projektualitet '''avsubjektiverar''', kryper ur skinnet på de kapitalistiska subjekten och deras relationer till varandra och till de objektiva omständigheterna. Ett projektuellt förhållningssätt är alltså ingenting "man" "gör", utan något som '''tar plats'''. | ||
| − | + | :''[...] Kommunistisk projektualitet uppfinner helt enkelt metoder för att spränga hål i den kapitalistiska totalitetens väv av kontroll och samtycke, och verkar för att dessa öppningar ska kunna vidgas och smälta samman. Det kan röra sig om kravaller, ockupationer och arbetsvägran likaväl som språkliga, intellektuella och poetiska flyktvägar. Det väsentliga är '''att''' öppningarna negerar de rådande relationernas funktionssätt, och '''hur''' de förmår existera i gemenskap med andra kommuniserande händelser.'' ([[Dissident]] #3, sida 14) | |
| − | + | ||
| − | + | ||
| − | + | ||
| − | + | ||
| − | + | ||
| − | + | ||
| − | + | ||
| − | + | ||
| − | + | ||
[[Kategori:Gemenskap]] | [[Kategori:Gemenskap]] | ||
[[Kategori:Antipolitik och kommunisering]] | [[Kategori:Antipolitik och kommunisering]] | ||
Nuvarande version från 7 april 2015 kl. 16.18
Projektualiteten karaktäriseras av en viss omedelbarhet, inte nödvändigtvis i meningen direkt realiserande utan mer i vägran och i meningen utan mediering. Fastän vägran kan börja och komma från olika bakgrunder leder de till att ett antal specifika relationer nödvändigtvis utmanas: hur man delar med sig av resurser, kunskaper, utbyteslogiken i allmänhet (merkantilismen), specialisternas makt (illegitim auktoritet), hur och med vilka mellanmänskliga relationer etableras, vardagens och arbetets struktur, vilka platser vi har tillträde till, arbetsplatsens avskildhet, etc. Det ligger i produktionssättets djupstruktur att ingen enskild relation på allvar kan utmanas utan att man också stöter ihop med andra. Projektualiteten utmynnar i ett helhetsperspektiv. Det kan inte sägas exakt hur de olika utmaningarna övervinns då det bara kan ske partikulärt i en omätlig mångfald, precis det som kapitalets separationer förnekar. Och det är inte heller något som kan skjutas upp på framtiden, även om det inte kan förverkligas nu.
Detta förkastas ofta som en impotent livsstilsorienterad konsumism, men för att kapitalet lyckas inlemma försök i marknadens logik kan inte det personliga undandras den nödvändiga förändring som den totala förändringen inberäknar. Vi talar alltså inte om konsumtionsval utan om relationer, etik. “Arbetet” med det personliga vävs samman med framkastandet, alltså den revolutionära ansatsen. Camatte talade om teoretiskt arbete på högsta nivå, men idag är det inte möjligt att separera teori och praktik annat än på ideologiskt vis. Självklart består “arbetet” av olika aspekter (analys, strategi, intervention, kommunikation, etc) men någon arbetsdelning kan inte upprätthållas av personer genuint investerade i projektualiteten.
Dissident satte projektualitet i relation till kommunisering och gjorde det till länken mellan okontrollerbar vägran och det "aktiva anropandet av en potentiell utsida." Det handlar inte om aktivism eller om en organisationsform, utan om ett förhållningssätt som inte bara gör skillnaden mellan teori och praktik irrelevant utan även lämnar arbetarrörelsens syn på representantskap bakom sig. Kommuniseringen förstås som ett skeende bortom subjektiva kategorier, vilket gör att projektualitet inte är något som enbart "revolutionärer" sysslar med. Den reella kommunistiska rörelsen behöver varken ett revolutionärt avantgarde, konstitutionellt deltagande som direktdemokrati eller någon annan typ av formell systematisering. Inte heller behövs någon ideologisk enhet eller ett mätande av framgång i kvantifierbara termer (medlemsantal, uppnådda krav, vinster på kapitalets villkor i form av t ex högre löner eller tillkämpade rättigheter); eftersom projektualitet per defintion är en rörelse bortom de kapitalistiska kategorierna, bryter den också med de inomkapitalistiska formerna för organisering, motstånd och gemenskap (med detta inte sagt att projektuella rörelser inte kan existera tillsammans med, eller inuti, klassiska organisationsformer - det är viktigt att inte förstå begreppet i absoluta termer).
Denna förståelse av projektualitet som "tendens" eller "händelse" är inspirerad av begreppet krigsmaskin, i det att man i stället för en organisationsform försöker se en disparat samling av förståelser och praktiker som bara har det gemensamt att de negerar det nuvarande tillståndet. Projektualiteten är i den mening ett framkastande, en teori och en praktik som rör sig.
- Man skulle i någon mening kunna beskriva projektualitet som en dubblering av klasskampen, eller som en negationens negation - en rörelse som är extern och bortom där den subjektiva aktiviteten är intern och mot. Projektualitet avsubjektiverar, kryper ur skinnet på de kapitalistiska subjekten och deras relationer till varandra och till de objektiva omständigheterna. Ett projektuellt förhållningssätt är alltså ingenting "man" "gör", utan något som tar plats.
- [...] Kommunistisk projektualitet uppfinner helt enkelt metoder för att spränga hål i den kapitalistiska totalitetens väv av kontroll och samtycke, och verkar för att dessa öppningar ska kunna vidgas och smälta samman. Det kan röra sig om kravaller, ockupationer och arbetsvägran likaväl som språkliga, intellektuella och poetiska flyktvägar. Det väsentliga är att öppningarna negerar de rådande relationernas funktionssätt, och hur de förmår existera i gemenskap med andra kommuniserande händelser. (Dissident #3, sida 14)
