Skillnad mellan versioner av "Pamflett mot den weimarska livsuppfattningen"

Nuvarande version från 6 januari 2024 kl. 16.11

Jag förkunnar den dadaistiska världen!

Jag hånskrattar åt vetenskap och kultur, dessa eländiga skyddsanordningar för ett dödsdömt samhälle.

Inte fan intresserar det mig hur Martin Luther såg ut! Jag tänker mig att han var en liten tjockis. Han såg väl ut ungefär som Ebert. Varför skulle vi behöva läsa Buddhas tal — då är det bättre att ha en falsk föreställning om filosofiska avvikelser. Och varför ska vi behöva veta att det under kambriumperioden fanns jätteliljor som tack vare lufttrycket blev större än nutidens? Eller att 227 miljarder atomer utgör en molekyl av en tiondels kubikmillimeters storlek? Men än oviktigare än alla dessa okontrollerbara ting förefaller mig de seriösa poeterna att vara.

Varför är det bättre att vara köpman än poet? Köpmannens bedrägeri sker öppet och drabbar enbart andra människor — enligt borgerlighetens moralkodex är detta ett hedervärt beteende. Poeten bedrar sig själv när han talar i allas namn — och därmed är han dömd, avskuren från den värld som är mer än verklig. Dessa kaxar vill göra gällande att de representerar det mörka begäret hos en Gud som de inte själva tror på, men det enda de gör är att förneka alla andras existens. Dessa habegärets petarder är sanna apacher av Karl Mays nåde — Shatterhand! oh Winnetou — men inte lika verkliga som denne sachsare från den tyska hjärnans Meritzburg.

De plågas av sitt trista allvars gallbesvär, dessa litteratörer och versmakare. Redan nu spricker de ut som andliga pestbölder i tjänst hos Ebert-Scheidemann-regeringen, vars fonografiska valser de kakafoniskt understöder på samma sätt som de en gång entusiastiskt skrålade för den preussiska polisen.

Några av de mest slipade av dessa hjärnans arbetare tog genast parti — konjunkturenligt och till överklassproletärens båtnad. I skuggan av Mammons bud brusar de nu förnämt och trånar efter disciplin, lugn och ordning. Poeterna, dessa idealister med gångbart marknadsvärde, har undergrävt gemene mans visdom. Bildningsbegäret har de förvandlat till en fiktion om de rimmade ordens mervärde för att sedan slå proletärerna i skallen därmed. Nej, istället för att hjälpa rättsstatens idiotiska moral på traven, borde de i människornas medvetande ha slungat in löjets, ironins och det onyttigas vaksamhet — den orfiska galenskapens jubel. Att på så vis hålla det meningslösa i helgd utgör raka motsatsen till borgarens trygga tankar och ärliga begrepp om ära, som bara är en librettoapparat med utbytbar moralskiva.

Psykoanalysen är vetenskapens reaktion på denna ruttna pest. Alla handlingar och utfall, alla uppstigningar i det blå från de värdiga formernas bergstopp, dras ner till en medelklassnivå, kvalmig och illaluktande som ett träsk, ständigt dallrande som gelatin. Dessa fårskallar med sina slemblåsor och sina äckliga förmåga att förvandla sig till allt och alla (bara inte till ett enda), dessa personlighetens stridbara drevkarlar är t o m alltför miserabla för att falla en girig borgare i smaken.

Låt oss kväva dem i det damm som deras fasligt allvarsamma verk i sextio band samlar!

Jag är inte bara emot Potsdamsandan — jag är också emot Weimar. Goethe och Schiller har långt mer än gamle Fritz på sitt samvete: Ebert-Scheidemann-regeringen är en självklar följd av den poetiska klassicismens dumma och näriga hållningslöshet. Denna klassicism är en uniform, en metrisk maskering för ting som skyr allt vad egen upplevelse heter.

Allvarliga poeter, majoritetssocialister, demokrater — alla står de utanför det verkliga skeendets virvlar — sveper in sina futiliteter i de vördnadsbjudande förordningarnas stela drapering. Militära versfötter blandas med arior om gudar och människor. Och ut det trygga försåt som innehavet av några sedlar och ett kilo smör skänker, dyker alla pundhuvudens ideal upp: Goethes andra Faust. Allt som saknas hos Schillers rövare finns där. Och på samma sätt som dessa högtravande klassikers verk utgjorde de tyska soldaternas enda packning och var deras ständiga bekymmer, så är det omöjligt för dagens regering att sköta affärerna annorledes än i Schillers och Goethes anda. Tysklands idealisering fortskrider alltså i rask takt, de levande egenskapernas statsbankrutt kan inte undvikas — och alla musor trår sin dans därruntikring. Den förr så kristne tysken har blivit Goethe-Ebert-Schiller-Scheidemannian — bara hans gudsomhaverbarnenkärskräck för bolsjevismen kan nu slita honom från byteshandels med egedom och nyttjanderätt. Kommunism är bergspredikan i praktiken, en den ekonomiska rättvisans religion, en skön galenskap. Demokraten, däremot, är allt annat än galen — han skulle helst av allt vilja leva på småmynt och korvören. Hursomhelst är galenskapen skönare än det bleka förnuftet. Vi måste alla vara oss själva! Vi måste själva bekosta våra liv! Vad är demokrati? Livet — så som rädslan för att inte få vårt dagliga fadervårbröd har gestaltat det.

Vi vill skratta, skratta, och göra vad våra instinkter bjuder. Vi vill inte ha demokrati och liberalism, vi föraktar den andliga konsumtionens koturner. Vi fruktar inte kapitalet. För oss är anden en teknik, ett hjälpmedel — VÅRT hjälpmedel och inte någon förnäm handtvagning i all avskildhet. Vi kommer inte att klyva hår och inte att buga oss inför skenbarheter — här ser vi inget mindre än ett medel att drivna av instinkt spela vårt spel om medvetandets födelse i världens medvetna gång. Den tillbakadragna människan är för oss och våra vänner ett gissel, vi lever i det otrygga. Vi traktar inte efter det som är värdefullt och förnuftigt (sådant smickrar bara borgare) — vi vill ha det värdelösa och oförnuftiga! Vi reser oss mot Potsdam-Weimars förpliktelser — dom gäller inte oss.

Vi vill själva skapa allt — vi vill själva skapa vår nya värld!

Dadaismen är den enda av dagens konstformer som har kämpat för en förnyelse av uttryckmedlen och mot den ordningsälskande borgarens klassiska bildningsideal — för att nu inte nämna kampen mot expressionismen, denna dess sista utlöpare.

Under kriget företrädde Club Dada världen som internationell helhet, den är en internationell, antiborgerlig rörelse!

Club Dada utgjorde fronden mot “andens arbetare”, mot “de intellektuella”!

Dadaisten är mot humanismen, mot den historiska bildningen!

Han är för den egna upplevelsen!!!

Berlin, april 1919