Skillnad mellan versioner av "Proletariat"

Versionen från 31 oktober 2007 kl. 10.43

Proletariat (av latin proles, ’barn’) kallade romarna de medborgare vilkas förmögenhet understeg det för 5:e klassen i centurieförfattningen bestämda minimum, och sågs ha som uppgift att avla barn (proles).

I den marxistiska teoribildningen används proletariat för att beskriva medlemmar av den samhällsklass som utgörs av produktions- och underhållsarbetare som är egendomslösa (i den bemärkelsen att de inte äger någon egendom förutom sin egen arbetskraft). De som är "utan reserver".

I samma grad som bourgeoisin, d.v.s. kapitalet, utvecklas, i samma grad utvecklas proletariatet, de moderna arbetarnas klass, som blott lever så länge som de finner arbete och som blott finner arbete så länge som deras arbete ökar kapitalet. Dessa arbetare, som styckevis måste sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar. - Det kommunistiska manifestet

Proletariatet som kapitalistisk subjektivitet

Det kapitalistiska produktionssättet bygger på exploateringen av arbetskraft, det vill säga förmeringen av värde. Det behövs två huvudsakliga samhällsklasser för att denna värdeförmering ska kunna fortgå, klasser som manifesterar den antagonism som utsugningens essens utgör. Kapitalister och arbetare som klasser betraktade är med andra ord lika mycket funktioner av den grundläggande relation som gör ett produktionssätt kapitalistiskt.

Relationen mellan arbete och kapital är därför inte primärt en fråga om hierarkiskt förtryck (även om kapitalistklassen givetvis är en priviligierad minoritet med reell makt till sitt förfogande) utan om en samverkan mellan subjektiviteter, som tillsammans bestäms av - och samtidigt upprätthåller - de objektiva förhållandena. Så länge arbetarklassen agerar som arbetarklass i det kapitalistiska produktionssättet, fungerar den alltså kapitalistiskt. Detta inkluderar de uppror och revolter som arbetarklassen, i egenskap av subjektivitet, agerat ut under olika historiska epoker. Först när dessa uppror rört sig utanför de ramar som varit möjliga i förhållande till klassen som klass (oftast ramar uppställda och förmedlade av arbetarrörelsen), har de på allvar hotat kapitalrelationens fundament. När de i stället glorifierat proletariatet - det vill säga det kapitalistiska arbetet - och främst strävat efter ett upphöjande av dess makt och status, har upproren antingen lett till en fortsatt kapitalistisk produktion under socialistisk flagg (statskapitalism), eller reformer med arbetsfred som sitt främsta kännetecken (socialdemokrati och fackvälde).

Motsättningen mellan arbete och kapital, klasskampen, är alltså inte en revolutionerande kraft som den är. Det är klasskampen som gör värdeförmeringen möjlig, och det är klasskampens produktion av revolter och flyktförsök som provocerar fram kapitalets dynamiska utveckling. Likväl finns det en kommuniserande potential i arbetets uppror, eftersom det inte bara innebär en reaktiv attack utan även, åtminstone när det rör sig bortom sina subjektiva ramar, ett konstituerande av utsidor.