Skillnad mellan versioner av "Låt oss problematisera"
Iammany (Diskussion | bidrag) |
|||
| (2 mellanliggande versioner av 2 användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| − | [[Bild:Deleuze_disk.jpg | + | [[Bild:Deleuze_disk.jpg|right]] Låt oss problematisera. För det är trots allt filosofins uppgift om den har någon, inte att ge svar utan att problematisera. Ett exempel: Vardagen kan, för att parafrasera Marx, verka självklar och trivial men i själva verket är den ”mycket invecklad, full av metafysiska spetsfundigheter och teologiska griller.” Inte bara för att den värld vi är inkastade i är mycket komplex utan också för att den är en global marknadsplats med till synes ”övernaturliga egenskaper.” Samtidigt kan det verka som att vi lever vår vardag på ett för oss själva omedelbart nyttig sätt - för att försörja oss, tillfredsställa våra behov, etc. - men när vi stannar upp och ifrågasätter vad som uppenbarar sig mitt framför våra ögon skymtar vi något annat, något som verkar leva sitt eget liv, verka i sin egen riktning, något vi upplever vara beroende av, ett till synes välmående och naturligt väsen som visar sig vara ett monster. Att bara se med andra ögon, se detta monster, måste verkligen vara traumatiskt och omvälvande, kanske till den grad att det äcklar oss och får oss att vilja vända bort från det. |
Hur skulle man här kunna hävda antingen teorins eller praktikens prioritet? Brytningen, den utlösande faktorn som får oss att vända bort blicken kan ske var och hur som helst. Kanske för att man läste en bok, såg en film eller var med om något i sin vardag. Det kan ske av en slump eller av misstag. Det kan komma plötsligt eller smygande. Frågan är om inte begrepp som teori och praktik båda förtjänar att förkastas. För vad ''är'' egentligen teori respektive praktik? Är det inte till exempel så att blicken av monstret kan förvandla oss på ett sådant sätt att vi inte längre kan förhålla oss till de mest självklara, triviala ting i vår vardag på samma sätt, det vill säga i ''en'' mening direkt praktisk? För att gå bortom denna uppdelning (som lett till så många meningslösa debacle) är det nödvändigt med ett förhållningssätt som gör begreppen meningslösa. | Hur skulle man här kunna hävda antingen teorins eller praktikens prioritet? Brytningen, den utlösande faktorn som får oss att vända bort blicken kan ske var och hur som helst. Kanske för att man läste en bok, såg en film eller var med om något i sin vardag. Det kan ske av en slump eller av misstag. Det kan komma plötsligt eller smygande. Frågan är om inte begrepp som teori och praktik båda förtjänar att förkastas. För vad ''är'' egentligen teori respektive praktik? Är det inte till exempel så att blicken av monstret kan förvandla oss på ett sådant sätt att vi inte längre kan förhålla oss till de mest självklara, triviala ting i vår vardag på samma sätt, det vill säga i ''en'' mening direkt praktisk? För att gå bortom denna uppdelning (som lett till så många meningslösa debacle) är det nödvändigt med ett förhållningssätt som gör begreppen meningslösa. | ||
| Rad 8: | Rad 8: | ||
Iammany, maj 2009. | Iammany, maj 2009. | ||
| + | |||
| + | [[Kategori:Deleuze & Guattari]] | ||
| + | [[Kategori:Teori och praktik]] | ||
Nuvarande version från 29 december 2009 kl. 19.01
Låt oss problematisera. För det är trots allt filosofins uppgift om den har någon, inte att ge svar utan att problematisera. Ett exempel: Vardagen kan, för att parafrasera Marx, verka självklar och trivial men i själva verket är den ”mycket invecklad, full av metafysiska spetsfundigheter och teologiska griller.” Inte bara för att den värld vi är inkastade i är mycket komplex utan också för att den är en global marknadsplats med till synes ”övernaturliga egenskaper.” Samtidigt kan det verka som att vi lever vår vardag på ett för oss själva omedelbart nyttig sätt - för att försörja oss, tillfredsställa våra behov, etc. - men när vi stannar upp och ifrågasätter vad som uppenbarar sig mitt framför våra ögon skymtar vi något annat, något som verkar leva sitt eget liv, verka i sin egen riktning, något vi upplever vara beroende av, ett till synes välmående och naturligt väsen som visar sig vara ett monster. Att bara se med andra ögon, se detta monster, måste verkligen vara traumatiskt och omvälvande, kanske till den grad att det äcklar oss och får oss att vilja vända bort från det.Hur skulle man här kunna hävda antingen teorins eller praktikens prioritet? Brytningen, den utlösande faktorn som får oss att vända bort blicken kan ske var och hur som helst. Kanske för att man läste en bok, såg en film eller var med om något i sin vardag. Det kan ske av en slump eller av misstag. Det kan komma plötsligt eller smygande. Frågan är om inte begrepp som teori och praktik båda förtjänar att förkastas. För vad är egentligen teori respektive praktik? Är det inte till exempel så att blicken av monstret kan förvandla oss på ett sådant sätt att vi inte längre kan förhålla oss till de mest självklara, triviala ting i vår vardag på samma sätt, det vill säga i en mening direkt praktisk? För att gå bortom denna uppdelning (som lett till så många meningslösa debacle) är det nödvändigt med ett förhållningssätt som gör begreppen meningslösa.
Låt oss istället föreställa oss ett fält av en mängd olika punkter - strategi och taktik, analys, ideologikritik, ekonomikritik, vardagsmotstånd, politisk motstånd, etc. - som inte omedelbart är sammanbundna men som alla kan förbindas. Varje punkt reser sina egna problem, egna trösklar, och övervinns av för sig specifika sätt - en "teoretisk" eller en "praktisk" handling skapar ett relä. Ingen punkt har prioritet i allmänhet och de kan alla korsbefrukta varandra på oväntade sätt. Styrkan i ett sådant förhållningssätt skulle ligga i förmågan att "reläa", eller "håla" och förbinda punkter med varandra, inte att föra samman teori och praktik på ett enhetligt och totaliserande sätt, utan på ett problematiserande och framkastande sätt. Deleuze & Guattari är något sådant på spåren när de talar om nomadtänkande. Ett av de avgörande grunddragen i ett sådant tänkande är just: problem i stället för teorem. Det ger den en konstant framkastande rörelse, där teorier och praktiker utvecklas i relation till specifika omständigheter, i förhållande till gränser som ska överskridas.
Det är få som idag har tilltro till att finna universella lösningar i antingen den rätta teorin eller den autentiska praktiken, men ändå förhåller vi oss i stor utsträckning till teori och praktik på samma sätt. Om vi istället prioriterade den omedelbara problematik vi står inför i varje specifik situation skulle vi kanske kunna förbinda teori och praktik på ett nytt sätt i en aktiv filosofi.
Iammany, maj 2009.
