Skillnad mellan versioner av "Vetandets arkeologi"

Nuvarande version från 22 oktober 2022 kl. 12.05

Det som slår mig med L'archéologie du savoir är dess tydliga syfte, gång på gång försöker Michel Foucault påminna läsaren om omfattningen av sitt projekt. Foucault upprepar sig så ofta för detta klargörandes skull att jag då och då kände hur mina ögon blixtrade – samma meningar som förekom kapitel efter kapitel.

Detta gör bara missuppfattningarna om Foucault ännu mer förbryllande. Återigen har jag gjort det naiva misstaget att anta att någon anständig läsare borde få dessa falska föreställningar skingrade genom att faktiskt läsa det relevanta verket – men nej. Det är nästan komiskt att se Foucault skriva:

“[T]he question of ideology that is asked of science is not the question of situations or practices that it reflects more or less consciously; nor is it the question of the possible use or misuse to which it could be put; it is the question of its existence as a discursive practice and of its functioning among other practices.” (185)

För att sedan se "dvs. det finns ingen sanning" klottrade i marginalen på mitt biblioteksexemplar. Men jag ska inte bli irriterad när den här typen av nonsens till och med hasplas ut av andra akademiker (som Phillips & Winther Jörgensen Diskursanalys som teori och metod).

L'archéologie du savoir försöker etablera diskursen som ett vetenskapligt objekt i sin egen rätt, som ett forskningsfält. Diskursen som ett fält bortsett från påståendets sanningsvärde och logik, eller den hermeneutiskt analyserade textens djupare innebörd och subjektivitet. Foucault vill formulera en diskursanalys sann och korrekt, en som framhåller själva diskursen som ett intresseobjekt och inte förlitar sig för dess giltighet på dessa andra etablerade fält. En analys handlade varken om diskursernas relation till logiska påståendens falskhet/sanning eller i sökandet efter dolda subjektiviteter fördunklade av makt – som, som Foucault själv antyder, kan skilja sig väsentligt från hans tidigare verk. För att citera: "what we are concerned with here is not to neutralize discourse, to make it the sign of something else, and to pierce through its density in order to reach what remains silently anterior to it, but on the contrary to maintain it in its consistency, to make it emerge in its own complexity." (47)

Denna uppgift är en diskursarkeologi, som Foucault (rättvist eller orättvist) skiljer från tidigare synsätt i idéhistorien. Precis som i sin essä Nietzsche, Genealogy, History (1971) kritiserar Foucault idéhistorien för dess fokus på kontinuitet och ursprung. Idéhistoria har hittills fokuserat på ett sökande efter de vetenskapliga fältens "a priori", deras transcendentala källa, men den diskreta existensen av dessa fält tas redan för given. Mot välbekanta serier av epoker och deras mentaliteter ställer Foucaults en metodik som tar diskontinuitet, trösklar, rupturer, mutationer på allvar. Snarare än de storslagna mentaliteterna förknippade med Annales-skolan (där det analyserade föremålet innehåller hela deras ålder som en monad) är arkeologi en teori som analyserar själva diskursen (genom avstånden/närheterna till det som uttrycks). Det är därför en metodik som sysslar med positiviteter, som omvandlar tecknet till studieobjekt istället för ett hinder som döljer det faktiska föremålet för historisk analys (som mentaliteter).

När den särpräglade fortsättningen av dessa områden och genrer av historisk forskning (vetenskap, religion, litteratur, filosofi etc.) ifrågasätts och bortser från deras förmodade inneboende egenskaper, följer det logiskt att samma noggrannhet måste tillämpas på själva materialet. Foucaults terminologi är tänkt att avskräcka läsaren från de diskreta enhetliga objekt som ärvts från hermeneutiken – boken, oeuvre. "Gränserna för en bok är aldrig tydliga […] den är fångad i ett system av referenser till andra böcker, andra texter, andra meningar: det är en nod i ett nätverk. (23)” Och detta nätverk skiljer sig beroende på om det är en matematisk avhandling, en historisk redogörelse, och så vidare – boken uppenbarar sig som konstruerad ”på basis av ett komplext diskursfält”.

För Foucault är detta en del av ett större projekt för att avveckla föreställningen om den liberala ideologins "suveräna subjekt". Ett ämne som kontinuitetens historieskrivning, historien ett transhistoriskt rationellt medvetande, har sökt vagga och skydda – en dold kärna eller väsen bakom mentaliteter och epoker. Historia och kritik mäts mot dessa transcendentala a priori-kategorier, stabila genom århundradena; homogenisering. Mot detta står Foucaults arkeologi som tar på allvar vad han anser vara en filosofisk kris – en som överger denna transcendentala garanti till förmån för en analys av hur diskursobjekten kan mätas med deras egen "likhet, närhet, avstånd, skillnad, förvandling" och dess villkor. En analys av hur diskurs förhåller sig till andra "primära" relationer mellan "institutioner, tekniker, sociala former etc." men utan att reducera diskursen till en ren reproduktion av dessa relationer; som relationer "vid diskursens gräns: [de] bestämmer gruppen av relationer som diskursen måste upprätta för att tala om det här eller det objektet, för att kunna hantera dem, namnge dem, analysera dem, klassificera dem, förklara dem, etc. (46)” Enheten i en viss diskurs kan därför inte hittas utanför sig själv, dess regler är inre av den och utgörs av de ovan nämnda närheterna och avstånden mellan uttalanden.

För att ta ett exempel på en kritik från Wikipedia, hävdar litteraturteoretikern Kornelije Kvas att "att förneka existensen av en historisk författare på grund av hans/hennes irrelevans för tolkning är absurt, för författaren är en funktion av texten som organiserar dess mening. ." Men en sådan kritik misslyckas med att förstå att Foucault inte längre verkar inom fältet (och därmed frågorna) om hermeneutik och mening. Den ställer frågan på ett sätt som ignorerar det maktfält som organiserade diskursen där en sådan text yttras i första hand, hur den kan ha mening i första hand. Likaså kan en vetenskaplig disciplin som psykopatologi inte antas ha haft ett kontinuerligt forskningsobjekt som sin sammanhållande funktion, den diskursiva analysen kan inte söka svara på ”om häxor var okända och förföljda galningar och galningar, eller om, vid en annan period, en mystisk eller estetisk upplevelse var inte onödigt medikaliserad”. För en disciplin ”är det inte objekten som förblir konstanta, inte heller domänen som de bildar; det är inte ens deras uppkomstpunkt eller deras sätt att karakterisera; men förhållandet mellan de ytor på vilka de uppträder, på vilka de kan avgränsas, på vilka de kan analyseras och specificeras.” (47)

Ändå kan det inte förnekas att det som finns i L'archéologie du savoir är skissen av ett system, inte en fullständig teori. Boken är organiserad nästan som en ström av medvetande, med senare kapitel som konfronterar problem som sannolikt förverkligas genom skrivprocessen. Förmodligen är det dock själva poängen att det inte borde finnas något "komplett" arkeologisystem – med Foucault som kritiserar "totaliserande" formaliseringar av Marx eller Nietzsche, inte för att en sådan totalism på något sätt skulle "glömma det mänskliga" utan just för att de höjer deras kritik till världsåskådningar tjänar bara till att föra dem tillbaka till den humanistiska fållan. Men tyvärr är detta vad som tycks ha hänt med diskursanalys, dess radikala kritik återveckades tillbaka till ett territorium som är mer bekant, bekvämt för det liberala ämnet: vem är förtryckt? Vilka ska vara representerade? Vad "gömde" diskursen? Och så vidare.

Ironiskt nog är mitt intryck efter att ha avslutat den här boken att den mest citerade forskaren i akademin samtidigt är en av de minst utforskade, minst tillämpade.