Skillnad mellan versioner av "En avant dada"

Nuvarande version från 6 januari 2024 kl. 15.54

Raoul Hausmann, Självporträtt, 1931.

Raoul Hausmann, Der Kunstkritiker, 1919-1920.

Vid tiden för Cabaret Voltaire ville vi “dokumentera” — vi gav ut publikationen “Cabaret Voltaire”, ett sammelsurium av de mest skilda konsttendenser, vilka just då föreföll oss utgöra “dada”. Vad dada verkligen skulle vara — det förstod ingen av oss. Vi hade nämligen inte tillräckliga begrepp om den tid vi levde i för att kunna ställa oss utanför rådande föreställningar och bilda oss en uppfattning om konsten som moraliskt och socialt fenomen. Konsten bara fanns där — det fanns konstnärer och borgare. Man älskade den ena sorten och hatade den andra. Manolescu, den store hotelltjuven, har skrivit memoarer som till stil och espirit är överlägsna allt vad kriget frambragt i tysk memoarväg. Elasticiteten är allt. Marinetti har en hel del av denna framtida litteraturtrollkarl, som spelar golf lika bra som han gaggar om Mallarmé eller — om så behövs — anlägger gammalfilologiska aspekter samtidigt som han är fullständigt klar över vilken av sällskapets damer det kan löna sig att stöta på. Den tyske diktaren är en typisk fårskalle. Han drar omkring med sitt akademiska begrepp om “anden”, diktar vid behov om kommunism, sionism, socialism och är hela tiden fylld av förundran över de färdigheter som musan förlänat honom. Den tyske diktaren har låtit inteckna diktningen. Och enligt hans åsikt är det bra med det. Han begriper inte att världen bedriver en oerhörd humbug med “anden”, och inte heller att det är bra att denna humbug bedrivs.

I hans huvud härskar en hierarki med den opoetiska, d v s merendels obildade, människan längst ner och den andliga Schillertypen, Hasenclever, som trånar efter det eteriska, högst upp. Så är det och så skall det förbli. Det räcker med att lyssna till vad gamle Schopenhauer säger i sin “Parerga” om tyskens inbilskhet beträffande sin bildning, och man inser — om man är psykolog — utan vidare det komiska och utsiktslösa i den tyske diktarens situation.

Att göra litteratur med en pistol på fickan, det var min dröm sedan en tid tillbaka. Ungefär som en rovriddare av pennan, en modern Ulrich von Hutten — så såg den bild ut som jag gjorde mig av en dadaist. En dadaist kan bara ha förakt till övers för dem som förvandlar “anden” till ett Tusculum, till en tillflykt för sina egna svagheter. Filosofen i vindskammaren är som företeelse sedan länge i otakt med tiden — men detsamma gäller också yrkeskonstnären, kafélitteratören, den spirituella sällskapsmänniskan; kort och gott den människotyp som faller till föga för intellektuella prestationer och betraktar andligheten som en välkommen begränsning, vilken i hennes egna ögon gör henne värdefullare än andra människor. Där har ni i stora drag motsatsen till en dadaist. I städerna satt de: målade sina tavlor, filade på sina dikter, tröstlösa typer till hela sin natur — med klena muskler, ointresserade av vardagens problem, fiender till reklam, till gatuliv, till de bluffar och transaktioner som dagligen sätter tusentals människors liv på spel. Livet ja! Dadaisten älskar livet, eftersom han kan kasta bort det varje dag. För honom är döden en dadaistisk fråga. Dadaisten ser fram emot sin dag, fullt medveten om att han när som helst kan få en blomkruka i huvudet. Han är naiv, han älskar tunnelbanans oljud, han är hemtam på Cooks resebyrå och förtrogen med änglamakerskornas mottagningar, bakom vars nogsamt fördragna gardiner fostren torkas av med läskpapper som sedan mals och saluförs som surrogatkaffe.

Vem som helst kan vara dadaist. Dada är inte begränsad till någon speciell konstart. Bartendern på Manhattan Bar som häller upp Curacao med ena handen och kliar sin gonorré med den andra är dadaist. Den där karln i regnrock som just påbörjar sin sjunde resa jorden runt är dadaist. Den som fullt och fast begriper att man bara kan ha idéer om man omsätter dem i liv är dadaist — en alltigenom aktiv typ som lever i handling, eftersom det är så han skaffar sig sina erfarenheter.

Den som hyr en våning på Bristol Hotel utan att veta varifrån han skall få drickspengar till tjänsteflickan är dadaist. Människan som lever på en slump, med ärliga blå ögon och dansk skalle, är dadaist. Hon kan hiva iväg sin individualitet som en lasso, hon dömer från fall till fall, hon accepterar att världen på en och samma gång rymmer muhammedaner, zwinglianer, förstaringare, vederdöpare, pacifister etc, etc. Världens brokighet är henne välkommen men föga förundransvärd.

Om kvällen spelar ett kapell nere vid stranden och hororna på sina högklackade skor skrattar dig rakt i ansiktet. Världen är rutten och falsk. Man spankulerar omkring och tänker på kvällsmaten. Men innan du hinner slå dig till bords anländer ett bud med telegram, varav framgår att alla dina grisar dött av rabies, att någon har slängt ut din frack från Eiffeltornet och att din hushållerska har fått skelettcancer. Du kastar en blick mot månen — den tycks dig vara en god investering — och så kommer samma bud med ännu ett telegram. Nu vet det berätta att alla dina höns har gått hädan i mul- och klövsjuka, att din far har stått på öronen över en dynggrep och frusit ihjäl och att din mor har spruckit av sorg inför sitt silverbröllop (kanske hängde stekpannan kvar i öronen på henne, vad vet jag?). Sånt är livet, käre vän. Dagarna växlar likt tarmarnas spasmer och du — som så ofta har fruktat att få ett fiskben i halsen — lever alltjämt. Du drar täcket över huvudet och visslar på “Den glade vandraren”. Och vem vet, ta inte ut glädjen i förskott, nästa dag sitter du kanske vid skrivbordet, med pennan i högsta hugg, böjd över din nya roman “Packet”. Vem vet! Ren dadaism, mina damer och herrar.

Under de senaste decennierna har det i Europa inte förekommit något ord eller begrepp, någon filosofi eller politisk slogan, som med sådana genomslagskraft har drabbat ett civiliserat samhälles hela föreställningsvärld. Detta är ett faktum av djup psykologisk betydelse. För alla dessa människor i kaféer och teatrar, på travbanor och bordeller, som till en början betraktade och hånade dadaismen som “ett skrattretande uttryck för modern konstgalenskap”, har den för länge sedan upphört att vara en konstriktning. Man får vara professor i filosofi med kateter vid Berlins universitet för att inte förstå att nittionio av hundra människor bryr sig lika lite om konstens riktningar, teknik och perspektiv som den berömda kon bryr sig om påskdagen. Att detta dada som påverkar dem .. om än på ett aldrig så obestämbart sätt — skulle ha anknytning till eller ursprung i konsten känner de inte längre till och det intresserar dem inte. Ett ord som till den grad påverkar massorna måste vara bärare av en idé, som rör vid just dessa massors ömmaste punkter, som får dem att skämmas, förskräckas eller glädjas i det innersta.

Vad dada till en början var och blev är av underordnad betydelse jämfört med dess senare betydelse för Europa. Dada har verkat inte som en stilla övertalning utan som ett blixtnedslag, inte som ett system hämtat ur en bok vilket först har filtrerats genom skarpa hjärnor för att sedan till slut tuggat om och om igen bli allmän egendom, utan som en heraldisk paroll utslungad från hästryggen. Det oerhörda intryck som dadaismen har gjort på den stora massan av konstnärligt ointresserade människor ligger i det vansinniga och komiska i ordet dada. Vartill strax skall fogas att detta intryck förutsätter en djupare psykologisk orsak, som hör samman med hela “mänsklighetens” situation och sociala organisation i nuet. Genomsnittsmänniskan, herrar Smith, Schulze och Dupin — denna naturens berömda serieproduktion, som slår vapnet ur handen på varje värderande intellekt men ändå är grunden för all psykologisk kunskap, fick höra talas om att dada skulle vara ett barnjoller, att det fanns människor som skrev detta joller “på sitt baner” — att några fullkomliga idioter “ville bilda ett parti” utifrån dibarnets gnäll. Det slog sig på knäna av skratt, mycket har man ju hört talas om men detta — ja, man får då säga (ja, vadå?): nä nä nä. Dada framkallade hös herrar Schulze, Smith och Dupin ett livligt minne av deras egna rättskaffens nappflaskor och söliga blöjor från anno dazumal, av det skrik som hädanefter skulle komma att lyckliggöra världen. Dada Dada Dada. Det är vad jag menar med suggestiviteten hos ordet dada. dess förmåga att hypnotisera och leda vanligt folks tankar till ting och begrepp som ingen av dess upphovsmän har tänkt på.

Valet av ordet dada i Cabaret Voltaire var självfallet selektivt-metafysiskt, ett utslag av energin hos samtliga de idéer som redan hade börjat verka — men ingen hade tänkt på dada som barnjoller. Det är en sällsynt gudagåva för en människa att förunnas vara med vid en religions födelse, eller vid uppkomsten av en idé vilken som helst som inom kort ska erövra världen. Och ändå är dada gudskelov inte en idé (och detta säger jag för att lugna alla studenter och akademiska mulåsnor) i historieböckernas “kulturprogressiva” bemärkelse utan alltigenom av flyktig karaktär. Dada vill inte vara annat än en spegel som man snabbt går förbi eller ett plakat, som i nuets grällaste färger påminner om det ena eller andra tillfället att göra av med sina pengar eller fylla sin buk. Psykologiskt talat! Om man har haft den sagolika turen att få vara med vid en sådan “sensations” födelse — ja, då är det inte utan att man skulle vilja begripa hur det kan komma sig att ett tomt läte ämnat som artistnamn åt en sångerska under de mest groteska äventyr först blir till varumärken för en smutsig kabaré, sedan till abstrakt konst, och så till barnjoller och dibarnsparti för att slutligen — nåja, jag skall inte gå saker och ting i förväg. Där har ni dadaismens sanna historia. Dada överföll dadaisterna utan deras vetskap. Det var en obefläckad avlelse, vars djupaste betydelse således var mig fördold.

Dadaisten anser det nödvändigt att vända sig mot konsten, eftersom han har genomskådat dess bedrägliga funktion som moralisk säkerhetsventil. Kanske är denna kampvilja en sista akt av itutad ärlighet, kanske är det något dadaisten gör för skojs skull, kanske saknar det hela varje rim och reson. Hursomhelst ges det goda grunder för att betrakta konsten (inklusive kultur, andlighet och gymnastikförbund) som ett enda stort bedrägeri. Och detta i synnerhet — som jag tidigare har antytt — i Tyskland, där man alltifrån barnsben proppas full med den mest skrattretande dyrkan av allsköns gudomligheter, på det att man som vuxen och god skattebetalare omedelbart likt en natt må falla på knä närhelst staten eller något annat smärre rövarband beordrar underkastelse inför en eller annan “högre ande”. Ja, jag säger det igen: hela denna andecirkus är ett stort utilitaristiskt bedrägeri. Under hela detta krig (och i synnerhet då i Sachsen där de mest infama hycklarna håller hus) har tyskarna försökt rättfärdiga sina in- och utrikesaffärer med Goethe och Schiller. Man kan i all högtidlighet (stackars sate!) proklamera kulturen som en form för nationell andlighet, men den kan också betecknas som en kompensationsföreteelse, som underkastelse inför en osynlig domstol, som veronal för samvetet. Tyskarna är mästare i att förställa sig, de är de mest utpräglade illusionisterna (i ordets varitébemärkelse) av alla folk. I varje ögonblick av sitt liv trollar de fram en sköld av kultur, ande, överhet, bakom vilken de kan dölja sina skräckslagna magar. Det är denna skenhelighet som alltid tycks fransmännen så främmande och obegriplig, likt ett tecken på djävulsk ondska. Tysken tycks inte kunna vara barnslig, han har två personligheter och dubbla utgångspunkter för sitt handlande.

Det är här inte fråga om att gå i bräschen för något nation. Fransmännen, som själva har bragt tidens chauvinism till fulländning, kan minst av alla göra anspråk på att andra folk skall betrakta dem som grande nation. Tysken äger alla en idealists fel och förtjänster. Det är bara att välja. Antingen kan man betrakta denna idealism som förvränger tingen och förvandlar dem till (kadaverlydiga!) funktioner av någonting absolut — det må sedan vara vegetarianism, mänskliga rättigheter eller monarki — som ett sjukligt missfoster, eller också kan man lovsjunga den som “en bro till evigheten”, “livets mening” eller vad för slags plattityder man nu har på lager. Det där har expressionisterna gjort så det räcker. Det är sådant som en dadaist vänder sig emot av ren instinkt. Dadaisten står med fötterna på jorden och tycker om vin, kvinnor och annonser, hans kultur är framförallt en kroppskultur. Instinktivt ser han som sin uppgift att slå tyskarnas kulturideologi sönder och samman. Det är här överhuvudtaget inte fråga om att försvara dadaisten. Han handlar av instinkt, precis som när någon påstår sig vara tjuv av ren lidelse eller frimärkssamlare av rent intresse. “Idealet” växlar: den abstrakte konstnären har förvandlats till en stygg materialist (om du så vill, bäste läsare) med den svårbegripliga egenskapen att betrakta skötseln av sin mage och sina aktieaffärer som en ärligare sysselsättning än filosofi. “Men det är väl inget nytt”, hör jag genast dem skrika som aldrig kommer att kunna frigöra sig från “det gamla”. Jo, så till vida är det något oerhört nytt som att man för första gången dragit konsekvenserna av frågan “Vad är tysk kultur?” (svar: skit) och går till angrepp mot den med satirens, bluffens och ironins alla vapen — ja, i sista hand också med skjutvapen. Och det i en stor gemensam aktion.