Skillnad mellan versioner av "Bartleby på Toyota"

Versionen från 30 augusti 2014 kl. 17.17

I precis denna ställning satt jag när jag kallade på honom och snabbt sade vad jag ville att han skulle göra, nämligen att gå igenom ett litet papper tillsammans med mig. Föreställ er min förvåning, ja bestörtning, när Bartleby utan att lämna sin privata vrå med anmärkningsvärt saktmodig, stadig röst svarade:

- Jag skulle föredra att inte göra det.

ur Bartleby (1853) av Herman Melville

Samtidens apokalyptiska ton till trots är i dag hela det politiska spektrat hoppfullt och optimistiskt. Framtiden må se blek ut men allt har förändrats nu, nya och sprudlande möjligheter har frigjorts, säger de.

Det tycks som att varje generation vänsterradikaler ser sin tids kapitalism som den värsta, att den nått sin högsta nivå, att det inte kan bli värre och att de står inför vägskälet "revolution eller katastrof". För varje generation utbreder sig ett hopp om att kapitalismens senaste kris uppvisar något nytt, något som öppnar en våg ut. Så också i vår tid; kapitalets nya sammansättning mobiliserar samhället som helhet och genomsyrar våra liv ner till minska beståndsdel. Men det innebär, menar våra optimistiska revolutionärer, trots allt att en produktion av ett gemensamt bortom både det privata och det offentliga kan resas utanför kapitalets kontroll. Kapitalet har blivit en parasit som exploaterar vårt arbete och vår kreativitet, en yttre organism som lever på vår livskraft men inte kan organisera och rikta den helt efter egen vilja. Det finns överallt ett överskott, en kraft som växer och överflödar kapitalets former, hävdar man. De samtida strategier och kulturer som kapitalet använder för att utvinna vår livskraft, sådana som exploaterar vår skapande- och initiativförmåga, vårt samarbete, och så vidare, strategier som till synes är lösare och mer tillåtande, ger allt större utrymme för en självständig produktion av det gemensamma -- åtminstone potentiellt, det är förhoppningen. Ordningens apologeter ser samma utveckling som en utveckling för mer valfrihet, mångfald, demokrati, uppbrytning av gamla stela former och skapandet av nya värderingar. Så när till exempel denna framstegsoptimism synsättet bakom den senaste i raden av organisationsmodeller som slagit igenom på bred front från mitten av 1990-talet och framåt: så kallad lean production, eller "mager produktion" på svenska. Lean är en västerländsk tolkning av toyotismen som innebär bland annat decentralisering av produktionen, just-in-time, större kundanpassning, demokratisering av arbetsplatsen, ständiga förbättringar och en teknologisk offensiv (det gäller särskilt implementerandet av informationsteknologi).

Det är min intention att i den här texten, utifrån mina egna erfarenheter från en arbetsplats som tillämpar mager produktion och med fokus på de tre sistnämnda aspekterna av saken, reflektera över tendenser som pekar mot en mörk framtid. Jag menar att den nya teknologiska utvecklingen och omorganiseringen av produktionen inte manar till optimism, utan snarare till det motsatta. Det kan fortfarande bli mycket, mycket värre.

Karaktären Bartleby i Herman Melvilles klassiska novell med samma namn står för en särskild sorts vägran som i ljuset av samtidens optimism visar på en annan väg. Bartleby anställs som skrivare på en liten advokatfirma på Wall Street. Han sköter till en början sitt jobb utan anmärkningar, men börjar snart uppvisa udda beteenden som den godhjärtade chefen gör allt för att förstå och förhålla sig till på ett empatiskt och osjälviskt sätt. Chefen, som också är novellens berättarröst, får sin firma att fungera genom att ta tillvara på de anställdas egenheter och anpassa dem efter varandra. Trots att Bartleby börjar undvika allt fler arbetsuppgifter ger sig inte chefen. Som en entusiastisk arbetsledare i god lean-andra insisterar han outtröttligt på att alla ska med. Alla anställdas behov ska respekteras och alla röster på företaget måste höras. Alla ska ha en plats i den nya underbara demokratiska gemenskapen. Alla måste vara med. Bartlebys situation blir med den magra produktionen var arbetares situation. Om Bartlebys anländande till den lilla advokatfirman på Wall Street införde en omöjlighet i systemet, ett olösligt hinder, då har vi anställda kanske något att lära av Bartlebys vägran för att ta oss ur den mörka framtid vi har framför oss.

Verkligheten i den magra produktionen

Den senaste i raden av organisationsmodeller som slagit igenom på bred front från 90-talet och framåt är så kallad ”lean produktion” eller ”mager produktion” på svenska. Lean är en västerländsk tolkning av toyotismen. Mager produktion och toyotism innebär bland annat decentralisering av produktionen, Just-in-time, större kundanpassning, demokratisering av arbetsplatsen, ständiga förbättringar och en teknologisk offensiv (särskilt informationsteknologi). I denna text fokuserar jag på de tre senare aspekterna och hur det påverkar utsikterna för arbetsplatsbaserat motstånd med utgångspunkt från är mina egna erfarenheter.

Min arbetsplats (i tillverkningsindustrin) satsar nu hårt på denna strategi för att öka produktiviteten. Mer detaljerad utvärdering av produktionen (allt från stopptider till kvalitetsförbättringar) som också sker med kortare intervaller redovisas veckovis i mindre grupper på avdelningarna där sedan uppgifter delegeras, allt för att täppa till luckor och onödig tidsförlust. Syftet utåt är, föga förvånande, att ”jobba smartare inte hårdare” och liknande. Den verkliga effekten är såklart att tidsrymderna blir allt mindre och tätare och att vi följaktligen blir mer stressade. Det förljugna i påståendet att vi arbetare skulle bli mer delaktiga i en demokratisk arbetsplats pågrund av den här omorganiseringen blir uppenbart så fort inhyrda konsulter slutat mässa för arbetarmassorna och vi är tillbaka till verkligheten. Chefer och andra som inte är aktivt delaktiga i arbetet på golvet talar gärna om hur “berikande” det är med utmanande, tankekrävande och social problemlösning men verkligheten är att det inte finns något utrymme för slikt: det finns helt enkelt ingen tid till det.

Lyckligtvis jobbar jag i ett arbetslag som inte låter detta splittra oss genom inbördes konkurrens eller som låter misstänksamhet och angiveri ta rot. Men det går ändå inte komma ifrån ökad arbetsstress. Ett sätt att begränsa tidshetsen har varit det klassiska ”arbeta enligt regelboken” men den (mot)strategin är begränsad till några enstaka moment och i längden ganska frustrerande. Att ”råka” göra misstag i rapporteringen är också problematiskt då det å ena sidan delegeras tillbaka till oss själva att åtgärda och å andra sidan i stor (och allt större) utsträckning loggas automatiskt.

Demokratiseringen, det vill säga att vi delegeras ansvar och ett visst inflytande, i kombination av den teknologiska offensiven gör det ansiktslösa motståndet i termer av aktivt sabotage mer problematiskt. Småstriderna blir i många fall harmlösa och produktiva. Övervakningen gör det allt svårare att förbli ansiktslös. Det ansiktslösa motståndet som offensiv strategi för att bygga upp motmakt underifrån ter sig allt mer begränsad.

»Jag skulle föredra att inte göra det»

Det är inte svårt att se hur mager produktion effektivt inlemmar mycket av arbetarmotståndet, krav på demokrati och medbestämmande och anställdas begär och gör det produktivt för företagen. I kombination med flexibla löner som är knutna till produktiviteten formas en företagskollektivitet som själv driver på utvecklingen och utarmningen av arbetskraften. Ett extra viktigt ”slagfält” blir därmed våra attityder och inställningar, hur motiverade vi är. Genom uppmuntring fås vi att förfina produktionsflödet. Vi uppmanas vara öppna och diskutera förändringar. Även om det kommer fram i form av klagomål, gnäll och allmän negativ inställning så fungerar det utvecklande och uppmuntras. Bortsett från öppen konfrontation som när den är tillräckligt okontrollerbar fortfarande skulle bli farlig (men farlig för båda parter), är organisationens största fara passivitet och ointresse. En sådan undflyende vägran är ”tom” i en mening då den tömmer de ständiga förbättringarna och demokratin på innehåll. Inte ens ett negativt motstånd finns att förhålla sig till.

Karaktären Bartleby i Herman Melvilles klassiska novell med samma namn utgör ett exempel på denna sortens vägran. Bartleby säger inte »jag vägrar att göra det» utan det mer obestämda »jag skulle föredra att inte göra det». Han vägrar inget specifikt och föredrar heller inget alternativ. Han föredrar helt enkelt passiviteten, icke-deltagandet. Denna vägran blir därför mer absolut än det oppositionella motståndet då den inte är ett beslut om något, varken positivt eller negativt. Det är ett stegvis undandragande som undviker positionering och i detta sammanhang just därför blir mer absolut än en kategorisk vägran. Bartleby avstår, han neutraliserar processen.

Smittor och kontroll

Det tog inte många veckor innan man kunde märka av att åtminstone mellanchefernas entusiasm har mattats av, framför allt på grund av det påtagliga ointresset och nonchalansen från oss på golvet. Den nya ordningen höll bara ett par veckor och snart var vi tillbaka i våra gamla rutiner. Inget hände på ”förbättringsmötena” som dessutom blev mer och mer sporadiska. Försöket att engagera oss för företagets bästa kan i den här meningen alltså sägas ha misslyckats. Den intresselösa vägran har smittat av sig i hela organisationen. Som ett virus tär den på organismens immunförsvar. Den kan oftast hållas i schack, men mutationer sker i takt med de ständiga förbättringarna och den finns alltid där, beredd att bryta ut. Vad som dock kvarstår, och som är så nedslående, är att den tekniska offensiven likväl fortgår. Den magra produktionens ideologiska offensiv ter sig åtminstone i det här fallet som mindre väsentligt än den teknologiska offensiven. Tekniken påverkas inte på samma sätt av mänskliga smittor.

Teknologierna finns överallt, i alla former. Via datorerna tilldelas vi arbetsuppgifter, får veta hur lång tid vi har på oss, var allt material finns, etc., och där rapporterar vi vad som gjorts, hur lång tid det tog, och så vidare. Robotar och CNC-maskiner är centrala i produktionen och det vi arbetar med mest. Till de som det går har det installerats utrustning för automatiserad produktionsuppföljning. Den långsiktiga planen är att all maskindrift ska förses med denna komponent. Dessa är dessutom uppkopplade på det interna nätverket och kan läsas av av flera personer, chefer och tidsstudiemän bland annat. Det är få – och blir allt färre – moment i produktionen som inte är beroende av någon form av teknik och med det blir noder i ett större kontrollnätverk. Automatiserad produktionsuppföljning loggar stopptider, stopporsaker och maskincykler ner till minsta detalj och skapar en kontroll (även om de givetvis inte öppet erkänner detta, eller att det de facto kan användas på det sättet) som gör det extra svårt att smita undan ens de kortaste stunder. Teknologin som används i produktionen har blivit så sofistikerad att effektiviteten kan följas och mätas i realtid. Uppföljningen blir därmed också mer direkt och effektiviseringar kan tillämpas mycket fortare. Teknologin går således hand i hand med den magra produktionens organisering av ständiga förbättringar. Övervakning och kontroll är alltså inte nödvändigtvis något som görs av en extern part (arbetsköparen) utan något vi själva gör i produktionen, i och genom själva arbetet. Arbete, kontroll och teknologi är så sammanknutet att de är svåra att skilja från varandra.

Teknologin uppenbarar mycket av den försummelse som tidigare har varit dold. Det är möjligen så vi måste förstå utvecklingen; den bartlebyska vägran neutraliserar effektiviseringen (åtminstone i viss utsträckning) och återspeglar den som en regression. Det återstår att se hur det här utvecklas på lång sikt. Ännu har det inte gjorts mycket åt de tidsluckor vi ändå lämnar oförklarade.

Pessimism

Bartlebys vägran driver chefen nästan till vansinne innan han beslutar att flytta företaget till andra lokaler. Bartleby lämnas utanför, och hamnar till slut i fängelse. Verkligheten är, enligt min erfarenhet, lika hopplös som Melvilles berättelse.

Min misstanke är därför att det enda hoppet, den enda strimma av hopp, paradoxalt nog står till en hopplöshet, en antipolitik i form av en praktisk pessimism där det praktiska här innebär en aktiv passivitet, det att aktivt välja att inte göra något, att avstå och inte deltaga. Ett "hopp mot hoppet" om en utvecklad pessimism, en smittande pessimism som neutraliserar demokratin och teknologin och lämnar den oanvänd, lämnar en väg ut.

/Iammany, november 2009