|
|
| Rad 1: |
Rad 1: |
| − | [[Bild:Mini_vanner.jpg|left]]'''[[Till våra vänner]]''' - Upproren är här. "Stabiliteten är död." (13) - Överallt kan de bryta ut, när som helst. Men det är inte revolutionen. Upproren når en gräns som ännu inte har överskridits. De stryps innan förbindelser hinner ske. - Upproren signalerar bortom sina gränser, mot något globalt, men gräver också underjordiska förbindelser med varandra. Vänskaper bildas och formar en historisk kraft som söker en delad "uppfattning av situationen," ett språk. - Upproren hänger samman; de äger rum inom samma tidsliga och rumsliga enhet. "Endast ett perspektiv som förnimmer denna globala aspekt kan belysa dess betydelse." (16) - Vårat historiska parti utgörs av en global diffus konspiration. "Men inom denna råder den största förvirring." (17) Ideologiska skygglappar, ritualer och traditioner är mentalt bråte "som hindrar oss från att greppa vår gemensamma situation" (18). - Att organisera i denna situation handlar om att agera utifrån en delad uppfattning av densamma. | + | [[Bild:Mini_vogel.jpg|left]]'''[[Against nature]]''' - Mot Engels förståelse av marxismen som vetenskap utvecklades med start hos Lukács en mer kritisk filosofisk reflektion som involverade en rad epistemologiska invändningar mot den traditionella uppfattningen om den "vetenskapliga metoden". Men samtidigt antogs en utomsocial sfär, "naturen", som giltigt objekt för vetenskaplig undersökning. Denna metodologiska dualism ledde, enligt Vogel, Lukács till självmotsägelser. Till skillnad från Lukács försökte Frankfurtskolan, framför allt Horkheimer och Adorno, gå längre och inkludera naturvetenskapen i sitt kritiska projekt. Genom att göra så anspelar de på en "natur" som vetenskapen antas förstöra; de målar in sig i ett självmotsägande hörn där dualismen upprätthålls. Vogel menar att den västliga marxismen och den kritiska teorin, fram till och med Habermas, har vidhållit en sådan problematisk dualism. Problematiken bottnar i en spänning mellan å ena sidan den klassiska tyska filosofin som betonar kunskapens aktiva och sociala karaktär, och å andra sidan materialismens betoning på underliggande sociala rörelsemönster som konstituerande av den aktiva och sociala kunskapen. Marxismen har gjort anspråk på att överskrida denna problematik, men Vogel menar att dualismen som ständigt dyker upp i relation till "naturen" visar på att problematiken fortfarande är aktuell. |
| | | | |
| | | | |
| − | [[Bild:Mini_247.jpg|left]] '''[[24/7 – Late capitalism and the ends of sleep]]''' - Därför är det inte konstigt att sömnen eroderar: den blir mindre och sämre på grund av ett oavbrutet krig i form av mediciner, flexibelt arbete, konsumistiska njutningsflöden, och mobila gränssnitt. Inte bara gränserna mellan arbete och fritid löses upp utan också mellan sömn och vakenhet. Det skapar ett slags undantagstillstånd som den sömnlöse bara uthärdar, halvt frånkopplad, apatiskt och inte nödvändigtvis empatilöst men i ett tillstånd där den Andre inte har någon närvaro. Ett tillstånd mellan ”självupptagenhet och en radikal avpersonifiering.” | + | [[Bild:Mini_vanner.jpg|left]]'''[[Till våra vänner]]''' - Upproren är här. "Stabiliteten är död." (13) - Överallt kan de bryta ut, när som helst. Men det är inte revolutionen. Upproren når en gräns som ännu inte har överskridits. De stryps innan förbindelser hinner ske. - Upproren signalerar bortom sina gränser, mot något globalt, men gräver också underjordiska förbindelser med varandra. Vänskaper bildas och formar en historisk kraft som söker en delad "uppfattning av situationen," ett språk. - Upproren hänger samman; de äger rum inom samma tidsliga och rumsliga enhet. "Endast ett perspektiv som förnimmer denna globala aspekt kan belysa dess betydelse." (16) - Vårat historiska parti utgörs av en global diffus konspiration. "Men inom denna råder den största förvirring." (17) Ideologiska skygglappar, ritualer och traditioner är mentalt bråte "som hindrar oss från att greppa vår gemensamma situation" (18). - Att organisera i denna situation handlar om att agera utifrån en delad uppfattning av densamma. |
| | | | |
| | | | |
| − | [[Bild:Mini_cronin.jpg|left]] '''[[The expanding world]]''' - Samtiden beskrivs ofta som om (den sociala) rumtiden kollapsat in i en hyperhastighet där tiden accelereras och rummet krymps. I en mening stämmer det, utan tvekan, men det finns en risk att ta det som en sanning på alla nivåer. Cronin vill utmana den uppfattningen och menar att mikrospektionen kan uppenbara en expanderande värld. Poängen är att ta det nära som utgångspunkt, inte mål. “The local that is constructed through the process of microspection, is, in a sense, a project, rather than an unproblematic given, obvious in its sheer thereness.” (9) | + | [[Bild:Mini_247.jpg|left]] '''[[24/7 – Late capitalism and the ends of sleep]]''' - Därför är det inte konstigt att sömnen eroderar: den blir mindre och sämre på grund av ett oavbrutet krig i form av mediciner, flexibelt arbete, konsumistiska njutningsflöden, och mobila gränssnitt. Inte bara gränserna mellan arbete och fritid löses upp utan också mellan sömn och vakenhet. Det skapar ett slags undantagstillstånd som den sömnlöse bara uthärdar, halvt frånkopplad, apatiskt och inte nödvändigtvis empatilöst men i ett tillstånd där den Andre inte har någon närvaro. Ett tillstånd mellan ”självupptagenhet och en radikal avpersonifiering.” |
Versionen från 23 april 2016 kl. 21.06
Against nature - Mot Engels förståelse av marxismen som vetenskap utvecklades med start hos Lukács en mer kritisk filosofisk reflektion som involverade en rad epistemologiska invändningar mot den traditionella uppfattningen om den "vetenskapliga metoden". Men samtidigt antogs en utomsocial sfär, "naturen", som giltigt objekt för vetenskaplig undersökning. Denna metodologiska dualism ledde, enligt Vogel, Lukács till självmotsägelser. Till skillnad från Lukács försökte Frankfurtskolan, framför allt Horkheimer och Adorno, gå längre och inkludera naturvetenskapen i sitt kritiska projekt. Genom att göra så anspelar de på en "natur" som vetenskapen antas förstöra; de målar in sig i ett självmotsägande hörn där dualismen upprätthålls. Vogel menar att den västliga marxismen och den kritiska teorin, fram till och med Habermas, har vidhållit en sådan problematisk dualism. Problematiken bottnar i en spänning mellan å ena sidan den klassiska tyska filosofin som betonar kunskapens aktiva och sociala karaktär, och å andra sidan materialismens betoning på underliggande sociala rörelsemönster som konstituerande av den aktiva och sociala kunskapen. Marxismen har gjort anspråk på att överskrida denna problematik, men Vogel menar att dualismen som ständigt dyker upp i relation till "naturen" visar på att problematiken fortfarande är aktuell.
- Upproren är här. "Stabiliteten är död." (13) - Överallt kan de bryta ut, när som helst. Men det är inte revolutionen. Upproren når en gräns som ännu inte har överskridits. De stryps innan förbindelser hinner ske. - Upproren signalerar bortom sina gränser, mot något globalt, men gräver också underjordiska förbindelser med varandra. Vänskaper bildas och formar en historisk kraft som söker en delad "uppfattning av situationen," ett språk. - Upproren hänger samman; de äger rum inom samma tidsliga och rumsliga enhet. "Endast ett perspektiv som förnimmer denna globala aspekt kan belysa dess betydelse." (16) - Vårat historiska parti utgörs av en global diffus konspiration. "Men inom denna råder den största förvirring." (17) Ideologiska skygglappar, ritualer och traditioner är mentalt bråte "som hindrar oss från att greppa vår gemensamma situation" (18). - Att organisera i denna situation handlar om att agera utifrån en delad uppfattning av densamma.
- Därför är det inte konstigt att sömnen eroderar: den blir mindre och sämre på grund av ett oavbrutet krig i form av mediciner, flexibelt arbete, konsumistiska njutningsflöden, och mobila gränssnitt. Inte bara gränserna mellan arbete och fritid löses upp utan också mellan sömn och vakenhet. Det skapar ett slags undantagstillstånd som den sömnlöse bara uthärdar, halvt frånkopplad, apatiskt och inte nödvändigtvis empatilöst men i ett tillstånd där den Andre inte har någon närvaro. Ett tillstånd mellan ”självupptagenhet och en radikal avpersonifiering.”
