Skillnad mellan versioner av "Utsida"
Zerkalo (Diskussion | bidrag) m |
Zerkalo (Diskussion | bidrag) m |
||
| Rad 11: | Rad 11: | ||
* [[Projektualitet]] | * [[Projektualitet]] | ||
* [[Krigsmaskin]] | * [[Krigsmaskin]] | ||
| + | |||
== Vidare läsning == | == Vidare läsning == | ||
Nuvarande version från 7 januari 2009 kl. 13.18
Utsida som teoretiskt begrepp används på olika sätt i olika sammanhang. För den kommunistiska strömning som betonar kommuniseringens externaliserande dimension, är utsidan den verklighet som existerar utanför kapitalets totalitet och dennas anspråk på hegemoni. Det rör sig inte om en färdig verklighet, inte om "en kommunism" som väntar på att realiseras. Utsidan bör snarare förstås som begreppsliggörandet av den möjlighet som omöjliggör de rådande omständigheterna. Vagheten är alltså implicit i begreppet; det rör sig om en realitet som genom själva sin beskaffenhet inte går att systematisera med nuets redskap. En rörelse mot utsidan är med andra ord per defintion en rörelse bort från den kapitalistiska totaliteten.Rörelser av detta slag tar sig många olika uttryck och behöver inte nödvändigtvis vara revolutionära eller kommunistiska. Utsidan är varken en plats, ett tillstånd eller en ideologisk essens, utan en "annanhet" som bara kan förstås genom sin relation till insidan (det vill säga till de rådande omständigheterna), genom gränsen mellan in- och utsida - den externaliserande rörelsen kan inte fullständigt begreppsliggöras eller teoretiseras, och inte heller generaliseras som "ren" eller "korrekt" praktik. Begäret att lämna den kapitalistiska verkligheten är alltså inte huvudsakligen begäret att nå utsidan i absolut bemärkelse, utan består i själva rörelsen över gränsen (som ofrånkomligen är imperfekt och ofullkomlig). På detta sätt anropas utsidan, vilket innebär att ett element av omöjlighet förs in i det möjligas sfär och därmed skapar nya relationer.
Hur dessa tar plats och gestaltar sig i den interioritet som fortfarande upprätthålls, är föremål för en mångfald omständigheter. Så länge anropandet inte är generellt och samtidigt (det vill säga kommuniserande), förblir de nya relationerna spridda undantag, isolerade "öar" som antingen marginaliseras, neutraliseras eller rekupereras av insidans totalitet av relationer.
Se även
Vidare läsning
- Marcel: Angreppets och undandragandets kommunism i Riff-Raff #7
- Batkogruppen: Var är vi på väg? i Dissident #3
