Skillnad mellan versioner av "Mot demokrati"

Versionen från 23 oktober 2007 kl. 15.54

Syftet med det här lilla samtalet är att övertyga er att revolutionärer borde motsätta sig demokrati i alla dess former.

Innan vi går längre vill jag få argumentet om användningen av ord ur vägen. Många personer kommer att hålla med om mycket av vad jag säger (eller kommer tro sig göra det!) men kommer att säga ”Ah, ja, men vad du talar om är borglig demokrati. Vad jag menar med demokrati är något helt annat.” Jag vill föreslå att när personer talar om “verklig demokrati” eller ”arbetardemokrati” till skillnad mot borglig demokrati, så menar de faktiskt samma sak som borgarna menar med demokrati, trots skillnaderna på ytan. Faktumet att de väljer att använda ordet demokrati är fatiskt mer betydande än vad de påstår. Detta är anledningen till varför det är viktigt att säga ”Död åt demokratin!”. En mindre obskyr analogi kan vara den om ordet ”utveckling”. Tredje Världen-vänstern säger generellt att de är för utveckling. När du säger ”Är inte det vad IMF vill?”, svarar de “Nej, vi vill ha verklig utveckling”. När du talar med dem en längre stund finner du att de faktiskt vill samma sak som IMF… bara det att IMF har en mer realistisk förståelse av vad det innebär.

Mitt grundläggande påstående här är att hur mycket du än hävdar dig vara mot ägande (som leninist-trotskist-stalinister gör) eller till och med mot staten (som anarkister gör), så är du faktiskt för ägande och staten så länge du stödjer demokrati.

Vad är demokrati?

I de mest generella termer är demokrati ett styrelseskick av rättigheter och jämlikhet. Det är ganska lätt att se att detta är kapitalistiskt. ”Rättigheter” förutsätter existensen av atomiserade individer i konkurrens med varandra. Det förutsätter också existensen av en stat, eller någon kvasistatlig form av auktoritet, som kan garantera människors rättigheter. ”Jämlikhet” förutsätter existensen av ett samhälle i vilket människor kan ha lika värde – det vill säga ett samhälle baserat på abstrakt arbete. Demokrati definieras ofta som folkstyre – folket alltid förstått som massan av atomiserade individer med rättigheter.

På en väldigt abstrakt nivå kan man säga att kapitalism alltid är demokratiskt. Man kan säga att demokrati uttrycker kapitalets essens – om man gillar att använda sig av sådana termer! – att jämlikhet bara är ett uttryck för varornas ekvivalens.

Marx gjorde den ultimata förolämpande kommentaren om demokratin när han beskrev den som ”kristen”:

Den politiska demokratin är kristen därför att i demokratin betraktas människan, inte bara en viss människa utan varje människa som ett suveränt, ett högsta väsen. Men det gäller människan i hennes okultiverade, asociala skepnad, människan utan sammanhang, människan som hon står och går, människan sådan hon fördärvats, förlorat sin identitet, avskilts från sig själv, prisgetts åt omänskliga villkor genom hela vårt samhällsmaskineri - kort sagt, människan som ännu inte är i verklig överensstämmelse med sin arts väsen. Kristendomens drömfantasi eller postulat om människans suveränitet - men som ett främmande, från den verkliga människans skilt väsen - har blivit sinnlig verklighet, något konkret, en världslig maxim i demokratin.

Marx, Om Judefrågan

Så vad är de praktiska konsekvenserna av allt detta?

De vanligaste sätten som den demokratiska kontrarevolutionen uttrycker sig själv i klasskampen är runt frågor om klassmakt och organiseringen av denna makt.

Med ”klassmakt” menar jag erkännandet av det faktum att vi befinner oss i en klasskrigssituation och för att flytta fram våra positioner i detta krig och slutligen vinna måste vi skoningslöst krossa och utrota våra fiender. Uppenbarligen innefattar detta despotisk makt i sig självt. Man kan inte respektera en snuts rättigheter om man slår ihjäl honom! Om en fackföreningsledare försöker tala på ett möte och vi svarar med att överrösta honom eller drar ner honom från scenen och sparkar in skallen på honom, så vore det absurt för oss att säga att vi tror på yttrandefrihet. ”The revolution will not be televised” – inte heller kommer den att övervakas av Amnesty International…

På samma sätt som vi inte erkänner rättigheter för våra fiender, ber vi heller inte om rättigheter från våra fiender. Det här är uppenbarligen en komplicerad fråga för, i praktiken, är det ofta svårt att skilja på att kräva någonting och att kräva rättigheten att få göra det. Jag kommer inte att försöka behandla varje aspekt av denna fråga. Jag kommer endast att titta på strejkrätten som ett exempel. Generellt, som jag tror Hegel sa, ”för varje rättighet finns det en skyldighet”. Så, till exempel, man har rätten att resa kommunalt och skyldigheten att betala sin avgift. Rättigheten att strejka betyder indirekt att arbetare är tillåtna att fredligt dra tillbaka sitt arbete i utbyte mot att de respekterar den allmänna ordningen och allmänt inte gör något för att göra strejken effektiv. Vad annars kan den betyda? Om man tänker efter, en rättighet är något tillåtet i lag – man kan knappast gå fram till en snut och fråga honom om skydd medan man bränner svartfötters bilar.

Jag tror, generellt, att krav på rättigheter är ett uttryck för svagheten hos våran klass. Istället för att säga till våra fiender ”om du så lägger ett finger på oss kommer du få din skalle insparkad”, eller bara sparka in deras skallar hursomhelst, tenderar vi att säga ”snälla respektera våra rättigheter, vi vill verkligen dig inget illa”. Självklart, våran klass är i en svag position, och det finns ingen magiskt lösning. Men jag tror att ett steg vi kan ta är att erkänna att medelklassvärldsförbättrare som kampanjar för rättigheter inte är på våran sida – även om några av dem är trevliga vänsteradvokater som ibland hjälper oss ur trubbel.

Vad vi har sagt hittills är förmodligen inte så kontroversiellt. Vad jag har sagt hittills rör exkludering av vissa kategorier av människor. Att vilja exkludera människor från demokratin är fullt förenligt med att vara en demokrat – det är häpnadsväckande hur många liberaler som skulle säga att de villkorslöst stödjer yttrandefrihet och sedan plötsligt ändrar sig när någon säger ”men, hur är det med fascisterna då?”.

Mer kontroversiellt är det när jag nu vill tala om demokrati “inom våra egna led” – det vill säga mellan proletärer i kamp. Det vanliga argumentet om ”arbetardemokrati”, till exempel, går ”OK, vi har inte demokratiska relationer till borgarna men inbördes mellan oss borde det råda den mest perfekta jämlikhet och respeket för rättigheter.” Detta ses vanligtvis som ett sätt att undvika byråkratisering och dominans från en liten klick och säkra att så många personer som möjligt deltar i en specifik kamp. Idén är att om människor tillåts rätten att tala, rätten att rösta etc., så kan man bara följa med på ett möte och direkt bli en del av denna demokratiska kollektivitet och omedelbart bli involverad.

Vad innebär att demokratisera en kamp i praktiken? Det innebär saker som:

1) Majoritetsstyre – Inget kan göras såvida majoriteten inte går med på det.

2) Separering mellan beslutsfattande och handling – Inget kan göras förrän alla har haft en chans att diskutera det. Detta kan ses som analogt med separeringen mellan den demokratiska statens legislativa och exekutiva makt. Det är ingen slump att diskussioner inom demokratiska organisationer ofta liknar parlamentariska debatter!

3) Förkroppsligande av synen på att ingen går att lita på – Demokratiska strukturer tar “allas krig mot alla” för givet, och institutionaliserar det. Delegater måste alltid vara återkalleliga så att de inte driver igenom sin egen dolda agenda som, självklart, alla har.

Alla dessa principer förkroppsligar social atomisering. Majoritetsstyre på grund av att alla är jämlika och vanligtvis har en röst. Separeringen mellan beslutsfattande och handling på grund av att det inte är mer än rättvist att man ska konsultera alla innan man agerar – om man inte gör det bryter man mot deras rättigheter. Ett speciellt avskyvärt exempel på den tredje saken - förkroppsligandet av synen på att ingen går att lita på – är kravet på ”fraktionrätt” som läggs fram av trottar. Vanligtvis ropar de efter detta när någon organisation försöker slänga ut dem. Vad denna rättighet består av är friheten till sammansvärjningar och konspirationer mot andra medlemmar av vad som förutsätts vara en arbetarklassorganisation. Självklart kan ingen genuin kommunistorganisation någonsin överväga någon idé om fraktionsrätt.

Det är förmodligen den andra av dessa principer som är den mest intressanta och som behöver betonas här.

Dessa demokratiska principer kan endast stå i total opposition till klasskamp eftersom, per definition, klasskamp förutsätter ett brott med social atomisering och formeringen av någon sorts gemenskap – hur begränsad, flyktig och vag denna än må vara.

Stora händelser i klasskampen börjar nästan aldrig med en omröstning eller att alla konsulteras. Nästan alltid börjar de med handling från en beslutsam minoritet som bryter sig loss från passiviteten och isoleringen hos den proletära majoriteten som omger dem. Dessa försöker sedan sprida denna handling genom exempel snarare än genom förnuftiga argument. Med andra ord, separeringen mellan beslutsfattande och handling bryts alltid i praktiken. Högerpopulister (och några anarkister) klagar alltid på att ordningsstörande aktivister är organiserade av själutnämnda klickar av aktivister som inte representerar några andra än sig själva… och, så klart, de har rätt!

Gruvarbetarnas strejk i Storbritannien 1984-1985 försåg många med inspirerande exempel på hur klasskamp är antidemokratiskt i praktiken. Strejken i sig startade inte demokratiskt – det fanns inga valurnor, ingen serie av massmöten. Den började med arbetsnedläggning vid några få gruvor som hotades av nedläggning, och spred sig sedan genom ”flygande strejkvakter”. Genom hela strejken upprätthölls en ohelig allians mellan Labour Party’s högerflygel och RCP (Revolutionära Kommunistiska Partiet) som framförde att gruvarbetarna skulle hålla en nationell omröstning. De mest militanta gruvarbetarna motsatte sig konsekvent detta, och sa saker som: ”svartfötter har inte rätt att rösta bort en annan mans jobb” – vilket är demokratiskt till sitt ordval men, och jag tror ni håller med mig, den bakomliggande attityden är det säkerligen inte. Vid tillfällen misshandlades medlemmar av RCP och kallades för ”Tories” på grund av deras stöd för en omröstning.

Det fanns även otaliga exempel på sabotage och vandalisering av Kolstyrelsens egendom, ofta organiserad av halvhemliga, så kallade ”hit squads”. Självklart kan sådana aktiviteter, på grund av deras natur, inte organiseras demokratiskt - oavsett om de stöds av en majoritet av de strejkande eller inte.

Kampgemenskap

Ett begrepp som jag redan har använt här, och som jag är ganska fäst vid, är ”kampgemenskap”. En fråga som ofrånkomligen kommer att ställas är: ”Om en kampgemenskap inte agerar demokratiskt, hur agerar den då?”. Det finns inget enkelt svar på detta, annat än att säga att grunden för handling kommer att vara förtroende och solidaritet mellan de inblandade personerna och inte deras förmodade jämlikhet och rättigheter. Till exempel, om vi vill sända några som sändebud (jag gillar inte ordet ”delegat”) för att sprida kampen skulle vi inte insistera på att de måste röstas fram av minst 51% av mötesdeltagarna eller att de skulle bära mobil med sig så att de på ett ögonblick kan kallas tillbaka och ersättas av några andra. Vi skulle insistera på att de skulle vara ärliga och pålitliga – en kamrat man kan lita på är värd tusen återkalleliga delegater! Självklart skulle en stor del av detta förtroende vara politiskt – vi skulle aldrig sända en medlem av Labour Party på grund av att deras politiska syn automatiskt skulle leda dem till att handla mot arbetarklassens intressen.

Kommunistiskt samhälle

Slutligen vill jag säga några ord om implikationerna av allt detta för det kommunistiska samhällets natur.

Idén om den kommunistiska revolutionen som en stor demokratisk reorganisering av samhället är väldigt stark, även inom politiska tendenser som vi tror har något som talar för sig. Rådskommunisterna (som Pannekoek) såg bokstavligen arbetarråden som arbetarklassens parlament. Till och med situationisterna hängde upp sig på demokrati – talde om ”direktdemokrati” och så vidare. Om du läser "Enragés and Situationists in the movement of the occupations" kommer du att finna flera påståenden om hur deras handlingar uttryckte den demokratiska viljan hos Sorbonnes stormöte samtidigt som det är uppenbart att de konsekvent bröt mot stormötets beslut eller helt enkelt frågade mötet om en godkännande stämpel för saker de redan gjort.

Generellt är det inget sammanträffande att personer som förespråkar demokrati också tenderar att förespråka självförvaltning – det vill säga ta över stora delar av samhället och styra dessa själva. Kopplingen är enkel – kommunism handlar om att förändra sociala relationer, inte bara byta ut den politiska regimen, vilket är vad demokraterna vill göra.

I fallet med rådskommunisterna var det ganska uppenbart att det var självförvaltning de var ute efter. Med situationisterna var det mer frågan om att de aldrig helt bröt med deras självförvaltningsrötter.

Ett annat exempel på denna typ av problem kan vara begreppet ”planering”, vilket jag vet många personer är fästa vid. För mig betyder ”planering” att vi alla går samman och beslutar vad vi ska göra de närmsta fem åren och sedan går ut och gör det. Detta låter som ännu ett exempel på fetischeringen av beslutsfattningsmomentet. Alltså, som kommunister, det vill säga: demokratins fiender, anser jag att vi ska vara mycket misstänksamma mot begreppet planering. Som motståndare till social-demokrati måste vi motsätta oss demokrati lika ihärdigt som vi motsätter oss socialism.

Wildcat, 1993

(Översatt 2007 av Myteri)